Kapitel 9

2010-02-21 av Aengeln

Det var få resande på vägen, men med tanke på vädret så var det föga förvånande. De senaste veckorna hade nästan uteslutande bestått av regn, och den här dagen var inte något undantag. Himlen var täckt av mörka moln, och regnet föll snabbare än marken kunde ta emot det. Dikena på båda sidor om vägen var fulla till bredden och hotade att svämma över när som helst.

En ensam figur gick långsamt fram mitt på vägen. Hennes huvud var böjt framåt, och hennes långa, blonda hår var det enda skydd hon hade mot det kalla regnet. Hennes fötter sjönk ner till anklarna i lervällingen som täckte vägen, och varje steg var långsamt och mekaniskt.

Un kämpade sig fram, knappt medveten om vart hon vart på väg, och hennes huvud var ett töcken av tankar och minnen. Tröttheten gjorde det svårt att hålla isär vilka som var hennes egna, och hon kunde inte urskilja mer än enstaka ord eller skrik på hjälp ur alla röster som hon kunde höra. De var en ständig påminnelse om hennes misslyckande, samtidigt som det var det straff som hon förtjänade. Eller så var det bara rösterna som ansåg att hon förtjänade det. Un visste inte längre vilket. Kanske var det hon som var rösterna numera.

Men det var en av rösterna som skiljde sig från de andra. Den kallade på henne och gjorde det så enträget och ihållande att den lyckades fånga den lilla uppmärksamhet som hon kunde uppbringa. Un tvingade sig själv att vakna upp ur halvdvalan som hon hade befunnit sig i de senaste dagarna och såg sig om. Rösten kom inte inifrån henne själv. En storväxt man stod framför henne, och stirrade misstänksamt.

Han hade mörkt, kortklippt hår, och ett fult ärr gick från det högra örat ner mot munnen. Han bar en uniform bestående av ett par korta, röda byxor och en svart skjorta. Över skjortan satt en repig bröstplåt i koppar, och ett tungt svärd hängde i ett bälte runt midjan.

”Jag sa vem är du, och vad gör du här?” frågade han.

Orden nådde Uns öron, men hon uppfattade inte budskapet i dem och svarade inte. Hennes blick vandrade från vakten till den öppna porten bakom honom och hon kunde se fler personer som rörde sig där inne i skuggorna. Porten var öppningen i en hög stenmur som sträckte sig ut på vardera sidan om den. Un gissade att muren omgärdade något, förmodligen en by eller en stad.

Vaktens hand rörde sig mot greppet på svärdet, och slöt sig om det. Han tog ett hotfullt steg mot Un och började dra svärdet ur sin skida. En del av hennes omtöcknade hjärna fick henne att inse att hon troligen inte utstrålade den kraft och den självsäkerhet som Skaparen borde utstråla. Hon vände sig tillbaka mot vakten och spände ögonen i honom.

”Jag är Un.”

Hennes röst var knappt mer än en viskning, men den hördes ändå tydligt över dånet av regnet som slog mot marken. Un tycktes växa tills hon tornade upp sig över vakten, men samtidigt var hon precis lika stor som hon alltid hade varit. Vakten ryggade tillbaka och snubblade nästan när han kände igen Skaparens ansikte, som hade varit det första som han någonsin hade sett i livet. Den stora mannen gick ner på ett knä i leran och böjde sitt huvud mot marken. Hans röst darrade när han slutligen talade igen.

”Jag… Jag ber om förlåtelse. Jag menade inte…”

Vaktens reaktion fick Un att vakna till ytterligare. Hon kunde känna vibrationer från honom vilket bara kunde innebära att han helt plötsligt var genuint rädd för henne. Hon hade aldrig velat att Gaineas befolkning skulle se henne som något annat än någon som var nyttig för samhällena, på samma sätt som en smed eller en skräddare var nyttig. Men hon var Skaparen, och hade Skaparens unika egenskaper, vilket gjorde att hon alltid möttes av en varierande grad av vördnad. Men aldrig tidigare av rädsla. Tanken på att någon var rädd för henne fick det att knyta sig i magen på henne.

”Det gör inget”, sa Un och skruvade på sig. ”Res dig upp och visa mig in istället.”

Vakten tittade upp på henne med ett uttryck som innehöll lika mycket förvirring som lättnad. Han reste sig upp och gick före henne in genom porten. Un följde efter vakten upp för en smal gata, där husen låg tätt på båda sidorna. Förskrämda och nyfikna ansikten tittade ut genom dörrspringorna, och Un såg att många kastade sig hastigt ner på knä och vände ner blicken allt eftersom de insåg vem hon var.

Gaineas storlek gjorde att det kunde dröja många år mellan Uns besök på en enskild plats, och hon kunde inte minnas exakt hur det hade sett ut förra gången hon var här. Hon fick ändå ett definitivt intryck av att byn hade vuxit, i alla fall till ytan. Det var inte alla byar som hade så pass stora boningar att de kunde kallas för hus, men trots det var synen av dem här långt ifrån imponerande. Hennes intryck av byn var att den höll på att förfalla. Flera hus såg ut att vara tomma och på en del hade taket rasat in. Ingen verkade bry sig om att göra något åt dem.

Efter ett par hundra meter tog dock de fallfärdiga husen abrupt slut. Un och vakten kom ut på ett stort torg där den leriga gatan ersattes av en jämn stenbeläggning. De tre byggnaderna som låg på rad vid den bortre änden av torget var enorma, och deras utseende var en skarp kontrast mot de ruckel som de precis hade passerat.

Två av byggnaderna var uppenbarligen boningshus för högt stående invånare. De var näst intill identiska och var mycket väl omhändertagna. Taket såg nylagt ut och där de flesta andra hus i byn bara hade smala öppningar i väggarna hade dessa riktiga fönster av glas. De var stora, och Un gissade att de förmodligen hade minst tre rum vardera, men den enorma byggnaden som stod mellan dem fick husen att se små ut.

Framsidan var säkert femtio meter bred och hela byggnaden var kanske tio meter hög. Det platta taket sträckte sig ut från väggarna och hölls uppe av pelare, utsmyckade med vackra mönster. Pelarna var, liksom resten av byggnaden, klädda med bländande vit marmor. Smala fönster satt utspridda längs väggarna och en bred trappa ledde upp till en vackert snidad port.

Åsynen av byggnaden väckte någons minnen till liv, och Un visste direkt vad det var hon tittade på.  Det var ett tempel, ett tempel tillägnat henne. Insidan bestod av ett enda stort rum där invånarna samlades varje morgon för att tillbe Skaparen. Det fanns varken bänkar, stolar eller något annat för besökarna att sitta på, bara det hårda marmorgolvet. Templet var inte en plats för bekvämlighet. Det var en plats där man skulle bli påmind om sina misslyckanden, och om att man aldrig kunde leva upp till Skaparens förväntningar.

I den innersta delen av templet stod en staty av Un på en upphöjd estrad. Den var vit – precis som allt annat i templet – och med ögon som för evigt stirrade anklagande ner på församlingen. Ett stort fönster i taket ovanför såg till att den alltid var bättre upplyst än resten av rummet. Ytterligare en påminnelse om det mörker man vandrade i tills man till fullo levde sitt liv enligt Uns vilja. Till dess att man levde Drömmen, eller i alla fall den vantolkning av Drömmen som dyrkades i den här regionen.

En av statyns händer var utsträckt beskyddande över en nedsänkning i golvet omedelbart framför den. Den var full av sand, resterna av de bybor som hade dött. Det var hit man tilläts komma och dö om det ansågs att man gjort allt i sin makt för att leva sitt liv så nära Drömmen som man kunde komma. Dessa rättfärdiga män och kvinnor skulle sedan kunna bli belönade genom att Un gav dem nytt liv.

Un visste allt detta, men att se templet med sina egna ögon var något helt annat än att ha någon annans minnen av det. Andra minnesfragment letade sig upp till ytan, och en bild av livet i regionen tog form för hennes inre. Hon kunde minnas liv av rädsla, rädslan för att någon skulle inse att man var olycklig, över att man inte levde Drömmen. Det var en fasad av lycka som inte helt kunde överskugga vetskapen om att man egentligen aldrig lyckats nå Drömmen.

Man skulle lära sig att uppskatta det man hade, oavsett hur lite det var. Om man på något sätt försökte förbättra sitt liv, eller om man försökte dryga ut den mediokra matranson man tilldelades, så innebar det att man inte levde Drömmen. Och om man inte levde Drömmen så blev man hämtad och oundvikligen dömd för sitt brott. Det var den rädslan som tärde på själen och som gjorde fasaden allt svårare att visa upp.

Un och vakten passerade templet och gick istället mot ett av boningshusen bredvid det. Un kunde se fler vakter som patrullerade området, men ingen av dem närmade sig. Un följde med uppför gången mot huset där vakten stannade och fumlade med haken på dörren. Han lyckades slutligen dra den åt sidan och visade in Un.

Vakten snubblade omedelbart in efter henne och började tända skimmerlampor runt om i huset. Han hade uppenbarligen problem med att uppbringa den koncentration som krävdes för att forma magin, och det tog honom flera försök att tända den första lampan. Efter det gick det bättre och inom ett par minuter var huset upplyst av det bekanta, blåaktiga skenet av skimmer.

Un stannade innanför dörren och tog in synen av husets insida. Precis som hon hade gissat, så hade huset tre rum, och det största rummet fanns direkt innanför dörren. Det var sparsamt, men praktiskt möblerat.  Ett bord och fyra stolar stod mitt i rummet, och en pulpet med tillhörande stol stod vid den ena väggen. De två andra rummen låg båda i anslutning till den bortre änden av det stora rummet, och Un tyckte att hon kunde se en säng genom den ena dörröppningen.

Vakten gick tillbaka till Un och bugade djupt mot henne. Hon grimaserade obekvämt, men han märkte ingenting.

”Jag ska meddela att du har anlänt”, sa han, fortfarande med huvudet nedböjt. ”Dina tjänare kommer strax och tar hand om alla önskemål du kan tänkas ha.”

”Mina tjänare?” svarade Un aningen skeptiskt. ”Mina?”

”De är alltid redo för din ankomst.”

Det rådde ingen tvekan om att Uns närvaro fick vakten att känna sig illa till mods. Kanske var han rädd att Skaparen skulle se att hans liv inte var en del av Drömmen. Han rörde sig försiktigt runt Un och var noga med att varken lyfta blicken från golvet eller att vända ryggen mot henne. Han fumlade med ena handen bakom sig en stund, men lyckades till slut få upp dörren. Han backade ut och knuffade igen dörren igen efter sig.

Un stirrade efter vakten en stund, men vände sedan ryggen mot dörren. Rösterna började göra sig mer påminda igen, och för att få något annat att fundera på började hon att utforska huset lite mer. Inredningen i det första rummet var inte mycket mer än vad hon redan hade sett. Det blev snabbt tydligt att möblemanget – och förmodligen hela huset – aldrig hade använts. Det hade byggts för Un, för att vara Skaparens hem när hon var i byn. Om det så dröjde femtio år mellan hennes besök, så väntade alltid huset på henne.

Det ena av de två inre rummen var mycket riktigt ett sovrum, och sängen där inne var stor och såg mjuk ut. Un hade aldrig legat i en säng förut. I de fall hon över huvud taget sov så brukade det bli direkt på marken, och då hade hon alltid njutit av sömnen, inte av sovplatsen. Hon hade aldrig känt något behov av att ligga i en säng.

I det andra rummet stod ett litet bord längs den ena väggen, och en skimmerlampa var placerad mitt på det. Ett långsmalt fönster var satt i väggen nära taket och det släppte in en liten mängd dagsljus. Ljuset föll på en stor badtunna som stod mitt i rummet. Den var gjord av mörkt trä och hölls samman av två kraftiga järnband.

Un stirrade på badtunnan. Hennes badtunna. Det var hennes hus och hennes säng. Allt var hennes, men hon ville inte ha något av det. Hon hade minnen av de som hade tvingats försaka sina egna hem för att bygga huset och för att bygga hennes tempel. Det fanns minnen från de som dött i olyckor under arbetet och de som hade avrättats för att de inte jobbat bra nog.

Dörren öppnades bakom henne, och hon hörde ljudet av flera personer som kom in. Hon gick ut i det stora rummet igen för att möta dem. Fem män och fem kvinnor stod framför henne, och allihop hade sina ansikten vända mot marken. Un såg framför sig tio personer som förväntade sig att misslyckas med vad de skulle göra och att bli straffade för det.

Minnen av rädsla vällde upp inom Un. Hon kunde inte skicka iväg dem, eftersom hon visste vad det skulle innebära för dem. De förväntades tillgodose hennes önskningar, och om hon skickade iväg dem hade de misslyckats. Men hon stod inte ut med att ha dem där på grund av vad de fick henne att minnas. Bilderna och känslorna skar i henne, och hon ville bara bort. Bort från allt, men särskilt bort från minnena som hon alltid skulle bära med sig. Och hon flydde på det enda sätt hon kände till, genom att ge sig hän åt att njuta med sin kropp.

Un lät dem fylla badtunnan. Hon sjönk ner i det med varma vattnet, och lät tjänarna göra henne ren. De tvättade hennes toviga hår och kammade ut det. Hon lät dem fortsätta med att tvåla in hennes kropp, under långt mycket längre tid än vad som behövdes. När vattnet hade svalnat och dess hämmande effekt på hennes sinne började försvinna, så övergav hon det för nästa njutning.

Un stod avslappnad och med halvt slutna ögon medan tjänarna torkade henne och smorde in henne med en parfymerad olja. Hon andades in ångorna, och kände hur de gjorde henne behagligt omtöcknad. Rummet böljade framför hennes ögon och blev aningen suddigt. Un började gå på ostadiga ben in till sovrummet, och tjänarna följde efter henne på led.

Hon lade sig tillrätta mitt i sängen och kallade dem till sig. Tjänarna kom, och de började utforska henne med händer och med munnar. Först långsamt och trevande, men sedan allt mer intensivt allt eftersom deras rädsla byttes mot upphetsning när oljans drogande effekt snärjde in även dem. Un blundade och lade hela sin fokus på att bara känna, att njuta och att glömma.

Un var omättlig, och de män och kvinnor som inte fick plats väntade bredvid sängen, redo att ta plats hos henne så fort någon annan blev uttröttad. De var inte tjänare längre. De hade blivit hennes älskare och hennes älskarinnor, och Un njöt av dem lika mycket som de njöt av henne och av varandra. Det var timmar och en evighet av händer, kroppar och av lust. Det var hetta och njutning som växte sig så intensiv att inget annat existerade för Un än att nå extas ytterligare en gång. Och igen. Och igen.

Hon märkte inte hur mörkret föll och hur dagen blev kväll. Hon märkte inte hur kvällen blev till natt, och hon märkte inte hur morgonens första solstrålar drev natten på flykt. Hon hade inga bekymmer längre och inga plågsamma minnen. Allt hon var medveten om var lusten som hade fullständig kontroll över henne och över de män och kvinnor som delade den med henne. Den släppte heller inte taget om henne förrän den hade tömt henne på varje liten gnutta energi. Ett sista ögonblick av njutning blev till ett sista orkeslöst stön, och hon kände hur hon slutligen förlorade kampen mot utmattningen. Efter det slutade världen existera för henne, och allting blev svart för henne.

---

Kapitel 8

2010-02-10 av Aengeln

In vandrade i rask takt ut från Nedälv. Hon räknade med att det skulle ta henne minst två veckor att nå Isegre förutsatt att hon inte mötte fler troll på vägen. Hon kunde hantera ett troll, men att döma av Raushis brev och spåren hon sett utanför Nedälv, så var risken stor att hon stötte på större grupper. Hon hade ingen lust att ta sig an en hel flock med troll.

Hon tog sig ner mot gränsen till skogen och de tre vakterna som nu stod där. Tydligen hade de ännu inte blivit informerade om morgonens händelser, för de stod lutade mot stenpelarna och pratade med sina spjut nonchalant nedstuckna i marken intill dem. En av vakterna såg In komma mot dem och släppte ner barriären. In passerade honom med en kort nick till tack och gick vidare längs den smala vägen.

Morgondaggen hade hunnit torka upp i solen, och marken var hård och sval mot hennes bara fötter. In hade aldrig skor på sig om hon kunde undvika det. Hon förlitade sig på alla sina sinnen för att kunna uppleva och minnas platser hon besökt. Att känna marken med sina fötter var ännu en del i upplevelsen.

Faktum var att In – precis som Un – sällan använde kläder över huvud taget. Hon föredrog att hålla sig till delar av Gainea som var någorlunda varma större delen av året, men hon frös ändå väldigt sällan. Furim värmdes av sin egen inre eld – deras eviga imata – och så länge frosten inte prydde marken var det inte ens obehagligt för henne. Isegre låg dock norrut och en bra bit upp i bergen, och hon visste att det kunde vara betydligt kallare än i Nedälv trots att det faktiskt inte var speciellt långt dit. Ändå var manteln var det enda klädesplagg som hon bar, och In trodde inte att hon skulle ha behov av något tjockare.

De många åren av vandringar genom Gainea gjorde att hon hade en tämligen precis minnesbild av de byar hon besökt och var de låg, en minnesbild som få kunde skryta med. Hon vek av ifrån den leriga vägen ett par hundra meter utanför Nedälv, och satte direkt kurs mot Isegre direkt genom skogen istället. Genom att undvika de vindlande vägarna kunde hon spara in värdefull tid samtidigt som det blev lättare att undvika faror.

Så fort In kommit in i skogen kunde känna hur hon omedelbart slappnade av. Hon hade inte lagt märke till hur spänd hon hade varit ända sedan hennes möte med trollet på morgonen, men när de hårda knutarna började lösas upp av vandringen var det en ren befrielse. Hon slog av lite på takten och andades in den friska skogsluften.

In älskade att vara omgiven av grönska. Det var liv på ett helt annat sätt än vad hon upplevde i byarna. Där bestod livet av ljud och rörelse, i skogen var livet stillhet och en behaglig tystnad. Ibland inbillade hon sig att hon kunde höra träden viska till varandra när vinden drog igenom dem, och att hon kunde känna blickar ifrån dem när hon passerade dem. Men det var aldrig en obehaglig känsla. Skogen var helt enkelt liv på ett annat sätt än vad ghulim och furim var liv.

In föll in i en behaglig rytm och tillät sig själv att slappna av. Fötterna skötte sitt jobb utan någon medveten ansträngning från hennes sida, såsom de så ofta hade gjort. Timmarna rann förbi lika snabbt och smidigt som vatten i en älv, och In lade allt mer avstånd mellan sig själv och Nedälv. När skymningen föll var det knappt att In märkte det, och det var först när solen helt hade försvunnit bakom horisonten som hon stannade för att slå läger.

In valde ut en plats där träden stod lite glesare och stannade där. Hon såg sig om och plockade upp tre stenar ifrån marken. Med hjälp av sin stav drog hon sedan en stor cirkel i jorden runt omkring sig själv, och placerade ut stenarna så att de låg jämnt utspridda längs med cirkeln. Hon satte sig ner och rörde vid den ena stenen. Det tog henne ett par sekunder att dra in magin hon behövde och forma den efter sin vilja.

”Baro!” mumlade hon och släppte loss energin genom sin utsträckta hand.

Stenen började lysa med ett blått sken som långsamt blev starkare och starkare. En tunn, blå, glödande linje växte sig ut från stenen och följde cirkeln längs med marken. Den passerade de två andra stenarna i tur och ordning till dess att den omslöt In helt och hållet. Det blå ljuset blev lite starkare under en bråkdels sekund och slocknade sedan helt.

In brydde sig inte om att tända någon eld. Natten var ljummen och hon nöjde sig med att rulla in sig i sin kappa på marken. Hon låg där och lyssnade på det svaga ljudet av träden som vajade i nattbrisen. Den magiska barriären gjorde att hon kände sig ensam och avskärmad från världen runt omkring henne. Det hon helst av allt ville göra var att riva ner den igen, och hon undrade om det var så här Un hade känt sig under sin första tid.

Barriären var ett tecken på hur mycket som hade förändrats på Gainea. För bara ett tiotal år sedan hade In inte ens funderat på att resa en barriär kring sitt läger. Även efter att hon börjat höra talas om trollens aktiviteter, så hade hon inte ansett att det fanns ett behov. Hon var furim, och tanken på att någonting skulle vilja hota henne var absurd. Men detta var nya tider, och även om hon förmodligen hade klarat sig utan den egentligen, så hade barriären blivit en självklar del av varje lägerplats. Hon var odödlig, men döden var inte det enda som kunde drabba en oförsiktig vandrare.

Tiden – som under hennes vandring hade rusat förbi – tycktes stanna upp helt efter att hon hade slagit läger. Sekunderna segade sig fram och blev slutligen till minuter. Hon visste inte hur länge hon låg vaken, men det kändes som en evighet. Till slut tog ändå tröttheten överhanden lät sömnen ta henne.

Ins drömmar var intensiva men av någon anledning otydliga. Det var som om hon såg dem genom tjock dimma eller rinnande vatten. Hon kunde höra röster och skratt och suddiga figurer som passerade framför hennes ögon, men hon kunde inte urskilja vad någon sa. Hon såg vad som kunde ha varit skogar och hav och människor som sprang mot henne för att sedan försvinna in i skuggorna. Sedan övergick skratten till skrik. Hon hörde skrik av panik och smärta och någonstans kunde hon se eld. Den kom allt närmare och konsumerade gradvis allt i sin väg till dess att allt In kunde se var flammor. In kände hettan som slog emot henne och det starka ljuset föll på hennes ansikte…

In vaknade av solljuset som hade börjat leta ner genom lövverket, och hon var med ens klarvaken. Hon gissade att hon inte kunde ha sovit i mer än tre timmar, men trots det kände hon sig fullt utvilad. Hennes muskler var visserligen en aning ömma efter gårdagens vandring, men långt ifrån vad de kunde ha varit. In reste sig upp från marken och sträckte på sig. De sista glimtarna av nattens drömmar seglade förbi hennes inre på vägen ner i dunklet som var hennes undermedvetna.

Barriären som In hade rest kvällen innan var en mindre, och mycket enklare variant av den som fanns runt omkring Nedälv och även runt de flesta andra byarna, och den hade en del väsentliga skillnader. Den stora barriären tog dagar att sätta upp och det var näst intill omöjligt för en enda person att lyckas med det. Den var även gjord för att stoppa energier från alla håll. Effekten av det var att den utgjorde ett hinder för de som ville passera den från såväl insidan som från utsidan.

Den lilla barriären gick snabbt att sätta upp, men kunde inte tåla mer än en bråkdel av vad den stora klarade. Den fungerade genom att energi från attacker utifrån splittrades runt omkring den, till skillnad från den stora där energin istället absorberades och gjorde barriären starkare. Därför hade den lilla barriären ingen som helst hållbarhet från insidan, och när In svepte undan en av stenarna med sin stav så föll den omedelbart.

De följande dagarnas färd mot Isegre var inte mycket mer än upprepningar av den första. Lövträden ersattes gradvis av barrträd och luften blev aningen kyligare när In började röra sig högre upp mot bergen. Enformigheten passade däremot In utmärkt. Hon var glad över att kunna njuta av naturen runt omkring sig och av att få vara ensam med sina tankar. Monotonin höll i sig tills hon var knappt två dagsmarscher från Isegre.

In hade kommit en bra bit upp i bergen och hade bestämt sig för att slå läger för natten. Solen hade visserligen inte hunnit gå ner ännu, men platsen hon hade hittat var för bra för att ignorera. En klippa stack upp ett par meter ur marken i en vinkel mot bergväggen, och under den var marken plan och inte alltför hård. Vinden hade blivit allt mer kylig de senaste milen och hon var tacksam för skyddet som platsen erbjöd.

In hade precis plockat upp en sten som hon hade tänkt använda till barriären när hon plötslig kände hur håren i nacken reste sig. Hon vände sig långsamt om, men hon kunde inte se något, och det enda ljud hon kunde höra kom från vinden. Trots det hade hon en bestämd känsla av att hon inte längre var ensam.

Om det fanns troll i närheten, så skulle hon inte låta dem överraska henne. Hon lade försiktigt ner stenen igen, och koncentrerade sig på att dra in en liten mängd energi, men det behövdes ingen besvärjelse för vad hon ville åstadkomma. Istället för att forma energin mot ett yttre mål, så riktade hon den in mot sig själv. Med en liten gnutta vilja gav hon sina egna sinnen lite extra hjälp på traven.

Den dunkla omgivningen blev plötsligt ljus som om det hade varit mitt på dagen, och för varje sekund som gick så blev den även allt skarpare. Varje liten kvist inom synhåll blev lika tydlig som om In hade hållit den på armlängds avstånd. Vinden som drog genom träden var en symfoni av ljud, och hon kunde urskilja prasslet av varje individuellt löv. Dofter av träd och blommor som tidigare varit en obetydlig del av bakgrunden blev plötsligt så starka att de nästan överväldigade henne.

Lukten var det första som hon märkte av. Bland dofterna av natur och liv kunde hon urskilja något annat. Något vått eller kanske aningen surt fanns där i bakgrunden, och när In väl hade lagt märke till det växte det till en stank som dränkte alla andra lukter. Den verkade inte komma från något speciellt håll utan fanns överallt. Vad det än var, så var det inte lukten av troll. Det här var något helt annat.

In lät blicken svepa långsamt över skogen och bergen, men trots sin förstärkta syn var det nära att hon missade det. Några meter in i skogen stod ett lågt träd. Det var smalt och saknade grenar förutom alldeles nära toppen. In tittade först förbi trädet och det var först när hon såg det i ögonvrån som hon lade märke till att stammen såg aningen deformerad ut.  Hon kisade in i skogen för att försöka urskilja vad det var för något.

En lång, smal arm med en knotig hand – i nästan samma färg som barken – stack fram från baksidan av trädet och greppade stammen. In ansträngde sig för att se vem armen tillhörde, men kunde inte se någon bakom trädet. Den var så stilla att trots att hon kunde se den framför sig så fick hon nästan för sig att den inte var där. I alla fall fram till dess att den började röra sig.

Fingrarna släppte taget om trädet och samtidigt så ändrades färgen på armen. Istället för att vara brun som trädets bark, fick den helt plötsligt en smutsigt mörkgrå nyans. In kunde se att den var täckt av en ojämn och tovig päls. Handen knöts och öppnades ett par gånger, och en lång, vass klo sköt ut ur vartdera fingret.

Ännu en arm dök upp från baksidan av trädet, och sedan ytterligare två stycken. De fyra armarna var inte lika långa, och där de rimligtvis borde möta axlar, där mötte de stället varandra. De hölls ihop av en deformerad massa som In antog bestod av muskler, och mitt på varelsen satt ett ensamt, vitt öga.

Varelsen hoppade ner på marken, och vinglade till innan den hade fått fäste med alla sina händer. Där stod den helt stilla, med blicken från sitt enda öga fäst på In. Hon stirrade tillbaka på den, osäker på vad hon skulle göra. Hon hade aldrig sett något liknande förut, och hon kunde inte för sitt liv förstå vad Un skulle kunna ha haft för skäl för att skapa den. Troll var otrevliga, och definitivt inget som In gillade, men hon kunde i alla fall förstå resonemanget som lett fram till att de blivit skapade. Den här varelsen var inget annat än en styggelse, och In gillade inte dess blick. Där fanns definitivt ett hot.

Hon hade knappt tänkt tanken innan varelsen tog fart och rusade mot henne. Trots att de fyra armarna som den sprang med var märkbart olika i längd, så tog den sig fram snabbt och smidigt över marken. När en hand fick tag på ett träd som den kunde dra sig fram med, fick den ännu högre fart och avståndet mellan varelsen och In minskade snabbt.

In började dra in mer magisk energi från omgivningen, och sträckte ut handen framför sig. Hon fokuserade magin och gjorde sig klar att kalla på en sköld. De enda som hördes var ljudet av varelsens händer som slog emot marken, och Ins lugna andetag. Alldeles för sent insåg hon att varelsen inte var ensam.

Ytterligare ett tiotal varelser kastade sig över henne från sidan, och skölden – som hon knappt hade påbörjat – föll omedelbart. Oanvänd magi kastades ut ur henne i form av blåa gnistor. Hon föll ner på sidan och hennes stav rullade ifrån henne. Varelserna var inte speciellt tunga, men de var många, och framförallt var de ohyggligt starka. In kunde känna hur de knotiga händerna grep tag i hennes armar, ben och axlar. En av varelserna lyfte en arm och högg nedåt med de vassa klorna, och In skrek av smärta när de skar in i hennes bröst.

Hon kände hur blod rann ut ur såret och vidare ner längs hennes sida. Fler varelser började hugga mot henne, men de var dåligt koordinerade. Deras långa armar kom i vägen för varandra och de lyckades inte åstadkomma mycket mer än småsår, men om hon inte tog sig loss snart så var In övertygad om att de skulle slita henne i stycken. Det var en upplevelse som hon kände att hon skulle kunna klara sig utan.

In försökte dra in mer energi, men det var inte lätt. Hennes blödande sår gjorde sig påminda och spräckte hennes koncentration. Någonstans i fjärran kände hon hur en av varelserna rev upp hennes ben, men hon tvingade sig själv att ignorera smärtan. Hon fokuserade på den lilla energin hon hade lyckats dra in.

”Protekti!”

Skölden expanderade ut från hennes öppna hand. Flera varelser pressades bort av kraften och flög flera meter tillbaka in i skogen. Hon släppte skölden omedelbart, greppade en av varelserna med sin fria hand och slet till. Den var stark, men In hade överraskat dem och den tappade taget om henne. Hon kastade den så långt hon kunde ifrån sin liggande position.

De kvarvarande varelserna var inte tillräckligt tunga för att hålla nere henne längre, och hon kravlade upp på fötter igen. Varelserna tappade greppet om henne när hon reste sig och föll ner på marken där de kämpade för att räta upp sig. In sparkade och stampade på dem. Chocken och äcklet hon kände kulminerade i en rasande vilja att slåss. Att ge igen. Att döda. Hon kunde höra ben som knäcktes, men varelserna hade inga munnar att skrika med så de gav inga andra ljud ifrån sig. De föll samman under hennes fötter, inte till sand, utan till en grå, fuktig lera.

In såg något i ögonvrån som rörde sig och virvlade snabbt runt. En av varelserna hoppade mot henne med klorna utsträckta. In tog ett snabbt steg bakåt och kastade upp sin hand mot den.

”Fajro!”

En lans av eld mötte varelsen i luften och exploderade i ett moln av flammor och rök. Den kastades bakåt, och när den landade var den helt omsluten av eld. Stanken av bränt hår fyllde luften, men trots lågorna kämpade varelsen sig upp från marken och stapplade mot In. Den klarade dock inte mer än ett par steg innan den föll ner igen och slutade röra sig helt. Elden slocknade med ett fräsande så fort varelsens kropp blev till lera.

De varelser som In tidigare kastat ifrån sig hade återhämtat sig och kom nu emot henne igen. Den ena varelsen var långsammare än de andra, och hoppade klumpigt mot henne på tre armar. Den fjärde armen släpade i marken – uppenbarligen bruten och därmed oanvändbar – men alla varelser hade blicken från sina vita ögon fixerade på In. Hon backade undan från dem och drog in ännu mer magi.

”Marteli!”

Energin träffade massan av hår och armar som kom mot henne och varelserna flög i alla riktningar. En del av varelserna splittrades så fort de träffades, och In kunde höra de våta plasken när lera regnade ner runt omkring henne. Andra varelser överlevde energivågen bara för att istället krossas mot träden.

In drog häftigt efter andan. Hon blödde från flera sår och hennes huvud snurrade, men hon tvingade sig själv att hålla balansen. Om hon trillade igen, skulle hon bli ett utsatt mål, och hon hade ingen aning om hur många varelser som fanns kvar.

Hon tog ett djupt andetag för att försöka tränga igenom stridslusten som hade väckts i henne, och för att försöka fundera ut vad hon skulle göra härnäst. Att stanna kvar var inte ett alternativ, men hon visste inte om hon skulle stöta på flera av varelserna när hon kom närmare Isegre. Tanken på att vända tillbaka passerade genom hennes huvud, men försvann lika snabbt som den hade kommit. Hon var furim!

In såg sig om efter sin stav och fick syn på den ett par meter bort. Den hade rullat intill klippan där hon hade tänkt slå läger och hon gick försiktigt dit och tog upp den. Det tjocka träet var på något vis lugnande att hålla i. In tog ännu ett djupt andetag och sträckte på sig.

En av varelserna kastade sig plötsligt ut ur skogen och sprang emot henne. In såg den komma, men hon brydde sig inte om att dra in någon energi. Hon stirrade kallt på den och lät den komma nästan alldeles intill henne innan hon slutligen lyfte sin stav och lät den falla med våldsam kraft rakt ner mot den håriga formen. Varelsens fyra armar vek sig under den och knäcktes mot marken. Den sprattlade ett par gånger och föll därefter sönder.

In pustade ut. Hon kunde inte höra något mer, men det betydde inte att det inte fanns några varelser kvar. Med blicken fäst på skogen sänkte hon sakta sin stav. Just nu ville hon inget hellre än att lägga sig ner och sova, men hon var tvungen att hitta en annan lägerplats först. Även om det inte fanns några varelser kvar just nu, så kunde det komma fler under natten.

Yrseln gjorde sig påmind igen och hon fick luta sig mot staven för att inte trilla. In tittade ner på sin kropp och kunde konstatera att hon mestadels hade fått ytliga sår. Rivsåren på bröstet var de enda som var djupa, men furim läkte snabbt och blodflödet hade redan börjat avta.

Vinden tilltog något och In drog kappan tätare omkring sig. Med trötta steg började hon gå därifrån. När hon kom fram till skogen kastade hon en hastig blick bakåt och förväntade sig nästan att se varelserna komma emot henne igen. Men platsen var tom och öde, och med en suck av lättnad vände hon sig bort och fortsatte sin vandring mot Isegre.

Det skrämde henne att hon faktiskt hade dödat en annan levande varelse, och att hon hade fått bekräftat att det som krävdes för att döda fanns inom henne. Hon hade gjort det i självförsvar och varelserna var mer styggelser än de var liv, men det ändrade inte på vad hon hade gjort. Innerst inne hade hon kanske vetat om att hon kunde göra det om det verkligen behövdes, men det var en annan sak nu när det faktiskt hade hänt. Men det som skrämde henne mest var att hon inte kände någon som helst ånger. När hon hade låtit sin fot krossa de bräckliga kropparna, så hade hon aldrig behövt övervinna någon inre spärr för att. Det hade kommit helt naturligt, och det hade aldrig funnits någon tvekan om att det hon gjorde var helt och hållet rätt.

---

Kapitel 7

2010-01-30 av Aengeln

Arbetet med att befolka Gainea pågick fortfarande, men varken In eller någon av de andra furim var lika aktiva som de en gång hade varit med att leda nya grupper av ghulim. Trots det så såg de flesta upp till dem, och det var inte sällan som de tillfrågades om råd. Dessutom möttes de regelbundet för att rådslå om hur konflikter mellan byarna kunde lösas eller avstyras, och om hur Uns tid kunde användas så effektivt som möjligt.

Un själv var aldrig med på rådslagen. Hon vandrade metodiskt över kontinenten och skapade liv där behov fanns. Och behov fanns alltid. In – och hon förmodade att det även gällde de övriga furim – gjorde det som var möjligt för att förbereda och underlätta för Un när hon väl dök upp, och efter mer än 600 år kunde In Uns rutiner utantill. Men det var en stor värld, och det fanns ingen möjlighet för dem att vara på alla platser samtidigt. Ibland hade de pratat om att de kanske borde vara fler än sju furim, men Un hade vägrat utan att ge någon ytterligare förklaring.

Annars använde In merparten av sin tid till att leva ett någorlunda stillsamt liv tillsammans med den befolkning hon hjälpt till att fostra. Hon jobbade och roade sig, och hon älskade och hatade precis som alla andra. Hon skulle kanske inte påstå att hon var lycklig, men i alla fall så lycklig som hon trodde att hon någonsin skulle kunna bli. I korthet så trivdes hon med sin plats.

In hade bott i Nedälv i över 50 år. Hon kände varje del av byn lika väl som hon kände skogarna runt omkring den, och numera var det få personer där som inte hade levt hela sina liv med In i närheten. Hon var deras fasta punkt och stöttepelare. Hon var den som man vände sig till när man behövde vägledning. Och hon ville inte vara den som kom med dåliga nyheter.

Byn hade sakta börjat vakna till liv när In klev in till Tedlik, överhuvud för byrådet. Trots den tidiga timman, satt han redan vid sin pulpet och jobbade. Han satt nedhukad över ett papper och skrev. Ett dussintal andra pappersark, fyllda med text, låg utspridda över bordsskivan. Ett litet klot av skimmer – magiskt ljus – på ett litet metallfat spred ett blåaktigt sken över den lilla hyddan.

Tedlik tittade inte omedelbart upp från sitt arbete när In klev in, utan höjde handen för att indikera att han ville färdigställa det han höll på med. Papper var en sällsynt och dyrbar resurs, och de brev som skickades var i första hand officiell kommunikation mellan byar och städer. Tedliks handstil var liten och hoptryckt, och han hade en tendens att få med bra mycket mer text än vad de flesta andra gjorde på samma yta.

Han avslutade brevet med sin signatur, lade undan pennan och vände sig slutligen mot In. Tedliks huvud var helt kalt och glänste i skimret. Han hade ett spetsigt ansikte med livfulla ögon. De var egentligen bruna, men det skumma ljuset fick dem att se nästan helt svarta ut. Han var kort och spinkig, och ämbetsrocken som han bar såg ut att vara alldeles för stor för honom.

”Vi har ett problem”, sa In allvarligt.

”Byn har attackerats av troll” konstaterade Tedlik och nickade.

In öppnade munnen för att berätta om vad som hade hänt innan det gick upp för henne vad Tedlik faktiskt hade sagt. Hon var väl medveten om att han alltid hade full koll på allt som pågick i och omkring Nedälv, men hon fann det ändå osannolikt att någon annan skulle ha sett henne slåss mot trollet och dessutom hunnit före henne.

Tedlik hade tydligen läst hennes förvånade min och skuggan av ett leende drog över hans ansikte. Han vände sig mot sin pulpet och plockade upp ett skrynklat pappersark som han räckte till In. Hon tog emot det och började läsa.

Tedlik, min vän!

Du vet hur det bär mig emot att skriva detta, men jag har inte längre något val. Den senaste tidens händelser gör att jag känner mig nödgad att be dig om en hjälpande hand. Som du vet har Isegre sedan länge varit hårt utsatt för trollattacker på grund av byns läge, men den senaste tiden har situationen blivit allt mer desperat.

Där vi tidigare stod inför två eller tre troll möter vi dem nu i grupper på tio, och det går sällan en dag utan att vi förlorar någon till dem. Vårt försvar är kraftigt decimerat och vi har få möjligheter att stärka upp våra led. Markerna runt byn är beströdda med sand från de män och kvinnor som stupat, och jag kan bara konstatera att stadens försvar inte mäktar med fler direkta konfrontationer.

Vad värre är, vi har sett trollen föra bort folk som varit oförsiktiga. Vem vet vad deras syften är, men jag kan inte föreställa mig att det skulle kunna vara något gott. Jag har inga illusioner om att vi någonsin kommer att få återse dem i livet igen. Min enda tröst är att deras själar är, eller snart kommer att vara, ett med Un.

Vi håller barriären runt byn uppe även dagtid för att hindra trollen från att nå byn. Men det är uttröttande för befolkningen. Vi har dåligt med proviant innanför byns gränser, och som situationen ser ut är det mycket svårt att skaffa mer. Jag fruktar att Isegres invånare snart kommer att vara så försvagade av hunger och utmattning att trollens järnklubbor kommer att ses som en ren befrielse.

Jag skickar det här brevet med löpare, och jag ber till Un att det kommer att nå fram till dig. Våra utsikter är mörka, och jag ser inte hur vi skulle kunna överleva detta på egen hand. Du vet vad det är jag behöver och jag hoppas innerligt att du har möjlighet att hjälpa oss innan det är för sent.

Raushi

”Brevet nådde fram till mig för två dagar sedan”, sa Tedlik, och han lät bedrövad. ”Jag har redan skickat bud tillbaka till honom med besked om att jag naturligtvis kommer göra allt som står i min makt för att hjälpa honom.”

”Vad vill Raushi att du ska göra?”, frågade In.

”Inte bara jag”, svarade Tedlik och skakade på huvudet. ”Jag har länge haft kontakt med Raushi om det ökade hotet från trollen. Vi tror att vår enda chans att slå tillbaka dem är att vi bildar en allians tillsammans med de övriga byarna. På så vis kan vi samla våra styrkor och visa upp en enad front mot dem. De är inte dumma, de förstår krafttag.”

”Det låter rimligt”, sa In eftertänksamt och nickade. ”Våra relationer med Isegre har alltid varit goda.”

”Men en förutsättning är att Isegre alls finns kvar”, sköt Tedlik in, ”och den chansen verkar inte vara speciellt stor. Isegres försvar är decimerat, och faller Isegre så dröjer det inte länge innan turen kommer till Nedälv. På egen hand har vi inte större chans än vad de har.”

Tedlik tog tillbaka brevet från In och såg på det.

”Vi behöver Un”, sa han. ”Med Skaparen på vår sida kommer vi att vara oövervinnerliga. Kan du hjälpa oss att kontakta henne?”

”Du vet att jag inte har något sätt att göra det”, svarade In. ”Un kommer när hon kommer. Den vägen hon vandrar över Gainea är samma väg som hon har tagit sedan tidernas begynnelse, och det är inte min eller någon annans sak att tala om för henne att hon ska göra det på något annat sätt.”

”Men du har alltid varit med” envisades Tedlik. ”Du kan få henne lyssna. Du är hennes avbild, en del av henne…”

”Nej, jag är inte Skaparens avbild”, avbröt In. ”Jag bär Uns utseende, men det är allt. Gainea är full med människor som inte kan se på mig utan att se Skaparen. Det bygger orimliga förväntningar. Mitt utseende är inget annat än ett löfte som jag inte har någon som helst makt att uppfylla, och det har tagit mig många år att få Nedälv att inte se mig på det viset. Un ger liv, jag är precis som vem som helst.”

”Men du är inte vem som helst”, sa Tedlik. ”Du är furim.”

”Furim, ja”, svarade In. ”Än sen? Det innebär bara att jag har det tveksamma privilegiet att kunna fortsätta leva när andra dör runt omkring mig. Ghulim dör, och ghulim dödar varandra. Så har det alltid varit, och Un är den enda som kan återskapa befolkningen sedan. Folk svälter över hela Gainea och Un är den enda som kan skapa mer mat. Jag har varit med om alla problem som Gainea någonsin har haft, men jag har inte lösningen på dem alla.”

In fäste blicken på Tedlik och höll den där tills han tittade bort. Hennes hjärta bultade av ilska och blodet brände som eld bakom hennes ögon. Det fanns ingen anledning för henne att brusa upp mot Tedlik, men hon kände sig enormt frustrerad när hon blev påmind om vad hon inte kunde göra. In ville verkligen kunna lösa Gaineas problem, men makten låg inte hos henne. Ibland undrade hon om den ens låg hos Un.

In var medveten om att imatan var både grunden till alla problem och lösningen på dem. Un var källan till allt liv, och hon tillbringade all sin tid med att dela med sig av det. Men Gainea var en stor värld och där hon inte var uppstod snabbt brister.

Un skapade ghulim för att befolka världen och mat så att de kunde äta. Men även om träden levde längre än ghulim, så gav de mindre och mindre frukt allt eftersom tiden gick. När tillgången på mat började tryta uppstod alltid konflikter. Områden med fruktträd och bärbuskar som låg mellan byarna blev allt mer eftertraktade till dess att strider var oundvikliga. När situationen slutligen blev kritisk, så blev striderna istället interna. Ibland tog det årtionden innan det blev så allvarligt, och hade man tur så dröjde det så länge att Un hade haft tid att återvända.

In hade sett det ske om och om igen, och hon visste att det bara var en tidsfråga innan det hände Nedälv. Ironiskt nog var trollen på sätt och vis något positivt, eftersom det gav alla ett gemensamt mål för sin frustration. Det var lätt att beskylla trollen för alla problem man hade, även de som i grund och botten inte var deras ansvar. In hade reflekterat över att trollen egentligen ville ha precis samma sak som alla andra, mat för dagen och någonstans att bo. Trots det var det svårt att förneka att troll, jämfört med människor, var bra mycket mer benägna att ta till våld.

Det tog In någon minut att lägga band på sitt humör, och Tedlik väntade på henne i tystnad. När hon slutligen talade igen var hennes röst jämn och saklig, som om hennes utbrott aldrig hänt.

”Om knappt fem veckor är det dags för mig att möta de övriga sex igen”, sa hon. ”Jag kan ta mig förbi Isegre på vägen till Imsjön. Det är en liten omväg, och jag är inte säker på om det är något jag kan göra för dem. Men jag kan lämna besked till de andra om Isegres situation, så att Un i sin tur kan få reda på det så snart någon träffar henne. Jag kan däremot inte garantera att det gör någon skillnad.”

”Det är allt jag kan begära”, sa Tedlik och böjde sitt huvud i respekt, ”och jag vet att Skaparen kommer att göra vad som är bäst för oss alla. Nedälv tackar dig.”

”Nedälv är mitt hem också”, sa In.

”Jag vet”, nickade Tedlik. ”Men det är lätt att glömma. Du är furim och du bär Skaparens ansikte. Jag kan be dig om hjälp, men det är respektlöst av mig att försöka ställa krav.”

In svarade inte, utan vände helt enkelt på klacken och lämnade Tedliks hydda. Solen hade vid det här laget tagit sig högt upp på himlen, och In blinkade i det starka ljuset. Hon gillade inte att diskutera med Tedlik. Han hade en irriterande ovana att ha rätt, men det var förmodligen också en av anledningarna till att hon gillade honom. Dessutom hade han haft rätt även den här gången. Om någon hade möjlighet att få tag på Un så var det hon.

Oavsett av vilket skäl Un hade gett sitt eget utseende till In, så hade det betydelse. Hon var inte omedveten om att hon togs emot annorlunda i byarna än de andra furim, och även Un tycktes värdera henne aningen mer än de andra. In var den som hade hjälpt henne planera Gaineas befolkning, och som hade lärt de övriga sex att försöka se Drömmen. Hon hade varit den som lett deras grupp och deras överläggningar, även om In under de senare decennierna hade låtit det ansvaret gå över mer till Luziel.

Drömmen, ja. En gång i tiden hade Drömmen varit hela Ins liv. Den hade varit ljuset för henne under de mörka nätterna och den hade fyllt henne när hon var hungrig. Drömmen hade gett henne klarhet, och ibland önskade In att hon kunde känna så igen. När hon såg sig om i världen var det långt ifrån det paradis som de alla hade jobbat mot. Till och med under de tider då tillgången på mat var god, så lyckades man hitta andra saker som man bråkade om istället. Männen slogs om de vackraste kvinnorna och kvinnorna om de starkaste männen. In hade själv varit anledningen till ett flertal bråk när hon först anlände till Nedälv, även om hon snabbt hade satt stopp för det.

In hade varit så uppslukad av sina tankar att hon knappt hade märkt att hon hade gått hela vägen hem. Lasje stod utanför och tvättade sitt långa hår i en vattentunna utanför hyddan. In stannade upp och såg på honom under en lång stund. Synen av honom i morgonljuset var definitivt något som tilltalade henne.

In slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Hon kunde känna sitt eget hjärta slå långsammare och långsammare. Gradvis började en värld av ljus och färger ta form framför hennes stängda ögon. Först kunde hon se sin hydda växa fram ur intet i form av tunna, glödande linjer inskjutna i en kall, mörk massa. Efter den följde skogen i svagt grönvitt skimmer, och framför henne stod ett skarpt vitt ljus med Lasjes form.

Långt inne i honom kunde In se den glödande energin som var Lasjes imata. Den lös fortfarande skarpt, men In visste att det bara var en tidsfråga innan den helt skulle tappa sin lyster. Allt eftersom In tittade på Lasje, kunde hon se hur hans imata blev svagare. Det var en knappt märkbar skillnad, men In kunde ändå uppfattad den.

”62 dagar”, tänkte In igen. ”Sedan finns han inte mer. Om jag ger mig av nu, kan jag inte vara säker på att jag får se honom igen.”

Lasje tittade upp och fick syn på In. Hans vita form blev ytterligare lite ljusare och fick en tydligt rosa korona. Han kastade huvudet bakåt och vred vattnet ur håret innan han tog några steg mot henne. In log mot honom och öppnade sina ögon.

Det inre ögat var något som In hade lärt sig tidigt av Un, och som hon sedan själv försökt lära ut till andra. De övriga sex furim hade inga problem med det inre ögat, men få ghulim lyckades lämna sina fysiska sinnesintryck bakom sig så mycket att de kunde ta till sig ännu ett sätt att uppleva världen. Om det var kopplat till deras reserver av imata, eller om det berodde på något annat visste hon inte, men det krävde en nivå av medvetande som tydligen inte var så vanlig bland ghulim.

Det handlade om mer än att se saker på ett nytt sätt. Det inre ögat visade betraktaren världen i form av energiflöden som länkade ihop allt levande. Rörelse, värme och liv lämnade spår som ögat kunde uppfatta, men även lukter och smaker blev tydligt synliga. Det mest utstickande var liv, allt som närdes av imata var som starkt lysande facklor jämfört med omgivningen. Det var en fantastisk syn, även om In hade en tendens att må lite illa av den efter en stund.

Det var också det inre ögat som hade visat dem ett helt oumbärligt verktyg. Den blå dimman, som Un själv hade sett första gången hon öppnade ögat, var mer användbar än något de hade kunnat föreställa sig. Magi. Rå, formbar kraft med ett näst intill oändligt antal användningsområden rann ut ur allt levande, och att nyttja magi visade sig för de flesta vara avsevärt mycket lättare än att öppna det inre ögat.

Gaineas befolkning hade snabbt lärt sig forma magin, och även den stora massan som inte hade talang för att öppna det inre ögat klarade vanligtvis av att skapa både värme och ljus med magi, vilket hade ersatt behovet av att offra träd för det ändamålet. Magiska barriärer var vanliga runt de flesta byar för att skydda invånarna under natten. De som studerade konsten att hantera magin kunde åstadkomma smärre mirakel av precisionsarbete, såsom att förflytta massiva föremål utan att ens röra vid dem.

Det tog In ett par sekunder att återfå balansen när världen av ljus försvann och ersattes av den blekgråa verkligheten. Lasje lade armarna om henne och hindrade henne från att falla. Hans hud var våt och kall mot hennes och hon kunde inte låta bli att dra häftigt efter andan.

”God morgon, min eldsjäl”, sa Lasje med ett leende. ”Vad såg du den här gången?”

”Dig”, svarade In kort. ”Din kärlek. Den korta tid du har kvar.”

”Tid som jag kommer tillbringa med dig”, påpekade Lasje. ”Det är tid värd att använda.”

In lutade sig fram mot honom och kysste honom. Hon hade ingen större lust att lämna honom nu, men tiden var knapp. Om hon skulle någon som helst möjlighet att hinna ta vägen genom Isegre innan hon begav sig till Imsjön, var hon tvungen att ge sig av redan idag. Lasje var inte den första älskaren som hon hade överlevt och skulle inte bli den sista, men det smärtade henne lika mycket varje gång.

”Det blir inte tid som du kan tillbringa med mig”, sa In när de bröt kyssen. ”Du vet att det är dags för mig att ge mig av till Imsjön snart, men jag har blivit ålagd andra plikter.”

Hon berättade för honom vad som hade hänt under morgonen. Om trollen som hade attackerat Nedälv och om brevet från Raushi. När hon väl tystande hade Lasjes leende ansikte blivit en mask av oro. Det dröjde en stund innan han talade, men när han väl gjorde det fanns inte ett spår av besvikelse i hans röst.

”Jag hade hoppats att kunna tillbringa mina sista veckor med dig”, sa han, ”men Nedälv… Gainea måste kunna leva vidare även efter min bortgång. När behöver du ge dig av?”

”Nu”, sa In. ”Isegre är flera veckors vandring härifrån, och Imsjön är ännu längre. Jag ska göra mitt bästa för att vara tillbaka till din dödsdag. Det är fler än jag som bryr sig om dig, och det skulle inte förvåna mig om större delen av byn dyker upp på festen.”

”Förmodligen”, svarade Lasje muntert. ”Mat, god dryck och musik. Vem skulle inte vilja komma? Tiyan stannar kvar här i byn tills efter festen.”

De stod länge utanför hyddan och bara höll om varandra. Ingen av dem ville släppa taget, men båda kunde känna pressen ifrån tiden som sinade bort. Det var In som slutligen drog sig bakåt något och tittade in i Lasjes mörka ögon. Hon behövde inte sitt inre öga för att se kärleken till henne lysa där.

Hon lade en hand ömt mot hans kind, men sa ingenting. Ord var överflödiga. Lasje visste att In kände på samma sätt som han hade gjort sedan den första dagen han såg henne. Han visste också att Ins plikter för världen de levde i var viktigare än allt annat.

”Älska med mig innan jag går”, viskade hon.

Lasje tog hennes hand, och tillsammans gick de tillbaka in i hyddan. De njöt av varandras värme och av varandras kroppar en sista gång innan Ins avfärd. Efteråt gav hon Lasje en sista kyss och reste sig upp. Hon drog sin mantel omkring sig och gick mot dörren. På vägen tog hon sin vandringsstav och gick sedan tillbaka ut i solen.

Hennes steg var tunga när hon passerade genom byn på vägen mot skogen, och saknaden till Lasje växte med avståndet mellan dem. Hon hoppades innerligt att hon skulle hinna tillbaka innan han var borta, men när hon väl hade nått gränsen mot skogen föll en ännu djupare oro över henne. Skulle Nedälv över huvud taget finnas kvar att återvända till?

---

Kapitel 6

2010-01-03 av Aengeln

En enorm samling vita liljor prydde toppen av kullen, och på avstånd kunde man lätt få för sig att blommorna var snö. En kvarglömd relik av vintern som gjorde sitt yttersta för att försöka dölja gräset inunder. Ljudet som kom därifrån började som ett lågmält gnyende som succesivt ökade i intensitet tills det kulminerade i ett vrål av njutning. Det höll i sig längre än vad som borde ha varit möjligt innan det slutligen tystnade och lämnade efter sig ett svagt eko som också snabbt dog ut.

Un slappnade sakta av och lät andningen återgå till en lugnare rytm. Pärlor av svett prydde hennes ansikte och rann sakta ner för hennes kropp. Hon rullade av mannen hon satt grensle över, och med en suck lade hon sig tillrätta bland de vita blommorna. De rörde sig sakta i vinden och hon tyckte om känslan när de smekte henne.

Un stirrade upp mot himlen. Några ensamma moln rörde sig långsamt där uppe, men i övrigt var den helt klarblå. Hon funderade på hur Gainea skulle sett om man hade tittat ner på den. De stora öknarna, som en gång i tiden hade utgjort hela landmassan, hade under Uns dryga sexhundra år ersatts av gröna skogar fläckade med sjöar och vattendrag. Det hade vuxit fram berg och bildats dalar där marken hade skiftat. Gainea hade blivit en värld av liv, en plats för människor och en gång i tiden även för djur.

Hon ville gärna tro att alla hennes ghulim levde lyckliga och var välmående. Att de kunde lita på att de alltid hade mat för dagen och att ingen behövde vara rädd eller orolig. Hon hoppades innerligt att alla brydde sig om varandra och att man erbjöd varandra hjälp när det behövdes.

Men Un visste att det inte var så. Våld, hunger och rädsla var en konstant påminnelse om hur långt ifrån Drömmen som hennes skapelse hade drivit, och Un upplevde det värre än någon annan. Hon hade själv inget behov av att äta och folket betraktade henne fortfarande med stor vördnad, så det hände henne aldrig personligen. Men det skyddade henne ändå inte från upplevelserna.

Allt levande ner till det minsta lilla grässtrå hade fått en själ, och varje enskild själ var ett fragment av Uns egen. Så fort någon dog återvände den frigjorda själen till platsen där den kom ifrån. Till Un. Deras liv blev hennes och varje liv hon skapade sedan fick också med sig en liten del av alla som kommit före dem. Från början hade hon sett det som en välsignelse, en gåva, men det var länge sedan hon hade tänkt i de banorna.

Om Un slöt ögonen kunde hon höra röster. Röster ur avlägsna minnen som aldrig hade varit hennes egna. Hon kunde känna lidande och hunger. Alla känslor hon själv aldrig behövt uppleva, hade ändå blivit en del av henne. Minnet av alla grymheter som hennes skapelser kunde utsätta varandra för var som öppna sår i hennes själ, och skriken var saltet i dem. Kroppslig njutning var en tillfällig flykt från hennes plågade inre, men varade alldeles för kort tid.

Un rullade över på sidan och såg på mannen bredvid henne. Han hade inget namn, Un hade skapat honom för mindre än en timma sedan för att han skulle tillfredsställa henne. Hon hade format sanden, gett honom liv och slutligen tagit med honom hit upp. Det var en egoistisk handling, men hon försökte intala sig själv att hans liv skulle vara lyckligt. Kort, men utan plågor. Hon drog en hand över hans panna och log mot honom. Han tittade upp och besvarade leendet, om än aningen osäkert. Han öppnade munnen för att säga något, men Un satte ett finger över hans läppar och tystade honom.

”Sch!” viskade hon. ”Jag måste gå nu. Men du är snart hos mig igen, och det är ett löfte!”

Han stirrade förbryllat på henne, men sa ingenting. Uns ord – ord som annars kunnat användas för att avvisa en tillfällig älskare efter akten – lät övertygande i hans öron. Un gav honom en lätt kyss på pannan och reste sig sedan upp. Utan ett ord vände hon ryggen mot honom och började gå därifrån. Hennes steg var så lätta och graciösa att inte ett ljud hördes från gräset där hon satte ner fötterna.

Un hade inte hunnit gå mer än ett hundratal meter innan mannens imata hade brunnit ut. Hon kunde inte se själen – inte ens med sitt inre öga – men hon kunde känna den komma mot henne. Det var ingen fysisk känsla, men själen som trängde in i henne och återförenades med hennes egen, fick henne ändå att kippa efter andan.

Hon stannade till och lät de nya minnena komma till henne. Det tog alltid en stund för Un att separera de nya minnena från sina egna, och när hon tog dem till sig var det som om hon själv upplevde dem.

Det var visserligen sant att hon hade skapat honom för sin egen njutnings skull, men Un var inte förvånad över att han tydligen inte hade insett det. Passionen som de under en kort stund hade delat var bokstavligt talat hela hans liv, och att känna den uppfylla henne igen var sötma för själen. Hon tillät sig själv att njuta, klamrade sig fast vid bilden av dem i gräset, innan minnet sjönk ner i det gråsmutsiga töcken som utgjorde hennes inre.

Un kunde minnas den första tiden med In och hennes övriga furim. Hon hade bara stannat hos dem en kort tid, men det hade räckt för att hon skulle hinna se styrkan i dem. Precis som alla andra hade varje furim ett fragment av Uns själ, och därmed också ett fragment av Drömmen. In hade berättat för dem om den och hade öppnat deras ögon för vad som redan fanns inom dem.

”Tänk er lycka” hade hon sagt. ”Tänk er kärlek och ömhet. Tänk er att allt detta uppfyller hela ert väsen. Och tänk er slutligen hur det förstärks i det oändliga, av vetskapen att varje levande varelse känner precis likadant. Vi är här för att leda livet på Gainea, och att skydda det till varje pris. Liv är Drömmen, och Drömmen är liv.”

Hon hade talat för dem med sådan inlevelse att Un själv hade märkt hur hon stolt hade sträckt på sig tillsammans med de andra. Hon hade sett hur deras ansikten lystes upp av förväntan. De – liksom hon – hade känt spänningen över att få vara med om något så stort. In hade lärt upp dem till att vara ledsagare, budbärare och profeter.

De hade tillbringat dagarna med att lära sig och ta del av varandras tankar och idéer, och de nya furim kom med funderingar som varken Un eller In hade haft. Nätterna hade de tillbringat med att älska med varandra på stranden. De hade inga hämningar som höll dem tillbaka och i brist på ljuskällor fick de lita till känseln för att lära känna varandras kroppar i den kolsvarta natten.

Den första gruppen ghulim som Un hade skapat, hade hon anförtrott åt Luziel. Han var lång och gänglig och rörde sig på ett sätt som gav intrycket av att hans leder fungerade lika bra åt båda hållen. Hans ansikte var smalt, men han hade ett leende som kunde få till och med Un att rodna. Den gråblonda hårmanen föredrog han att binda upp i en hästsvans med hjälp av ett par sammanflätade grässtrån.

Platsen Un hade valt för dem låg ett par veckors vandring söder om stranden, och när Luziel anlände tillsammans med de övriga furim fann han att Un väntade på dem med över 60 ghulim. Han var angelägen att ta sig an dem själv, men In och de andra stannade ett par dagar. Det var fler ansikten än vad någon hade sett och de var minst lika överväldigande för dem.

Un hade förberett boplatsen väl och skogarna runt omkring var fyllda med fruktträd. Eftersom de andra furim hade valt att stanna kvar, så hade Luziel tillbringat en stor del av den första dagen med att samla kvällsmat till dem alla. Han skulle få gott om tid med dem själv senare, och njöt av att se de andras hungriga blickar när han återvände med allehanda frukter och bär. Det hade varit en riktig fest.

Un var så uppslukad av sina tankar att hon knappt lade märkte till själen som kom till henne. Det var först när minnena började absorberas av hennes egen själ som hon blev medveten om dess närvaro. Minnen som tagit år att bygga upp, träffade Un med samma kraft som en slägga.

Hon låg plötsligt på mage i det leriga gräset. Det hon såg när hon öppnade ögonen var suddigt, men hon var medveten om att hon var omgiven av en folkmassa. De skrek åt henne. Rösterna blandades med varandra så det inte gick att urskilja exakt vad någon sa, men innebörden var ändå tydlig. Sorlet som slog emot henne var en vägg av rent hat.

Un pressande sig upp på händer och knän och försökte resa sig upp, men någon sparkade henne hårt i magen. Hon föll ner på rygg och fick kämpa för att kunna andas igen. En hand grep tag i hennes hår och hon släpades brutalt iväg längs marken. Hon kunde känna slag och sparkar mot hennes oskyddade kropp, och hon såg ansikten i folkmassan som flöt förbi. Det var inga främlingar. Det var hennes grannar och vänner, personer som hon såg varje dag. Människor som hon levde med. Och alla hatade henne.

Mängden ansikten tunnades ut och försvann helt och Un såg i ögonvrån hur hon passerade ett par uppresta stenar. Greppet om hennes hår försvann, och Un föll återigen till marken. Hon rullade över på sidan och kröp ihop till en lite boll med knäna mot hakan. Hennes kropp värkte från ett oräkneligt antal blåmärken och förmodligen mer än ett brutet revben. Un blundade och sökte desperat efter en medvetslöshet som inte kom. Kanske, om hon gjorde sig riktigt liten och tyst, så skulle ingen se henne.

Hon ville inte röra sig. Hon ville knappt öppna ögonen, men gjorde det till slut i alla fall. Hon hade släpats in i en cirkel av stenar, kanske 15 meter tvärs över. Folkmassan hade stannat utanför, men var inte det minsta lugnare. Tvärtom var de märkbart rasande över att Un nu låg utom räckhåll, men de höll sig ändå på andra sidan om stenarna.

Det tog Un stund att inse att hon inte var ensam i cirkeln. En man stod en liten bit bort och stirrade ner på henne. Han var klädd i ett slitet höftskynke och hade dolt ansiktet med en svart huva. Hans seniga kropp var prydd med symboler målade i starka färger, och Uns mage knöt sig när hon insåg vad som pågick. Hon befann sig någonstans i de östra regionerna av Gainea, och mannens kroppsmålningar var ämbetssymboler. Hon låg framför en domare i en prövocirkel, en plats där tvister avgjordes. Un var uppenbarligen anklagad för ett brott.

Domaren tittade upp från Un och höjde sin knutna högerhand över huvudet. Skriken från folkmassan dog snabbt ut, och en förväntansfull tystnad lade sig över området. Domaren sänkte handen igen, och såg återigen ner på Un.

”Tetla, du är här igen” sa han. Hans röst var raspig, men inte desto mindre auktoritär. ”Du har blivit varnad förut, men du envisas ändå med att möta mig i cirkeln.”

”Det är inte… Det var inte… Jag har inte gjort något” stammade Un med en röst som inte var hennes egen. Hon visste direkt att det var en lögn.

”Tystnad!” röt domaren. ”Du vet mycket väl att den anklagade inte yttrar sig under tvisten. Normalt hade jag utsett en talare åt dig, men den rätten har du förverkat.”

Un stirrade på domaren med öppen mun. Det kunde inte vara sant. Hur skulle hon kunna försvara sig om hon inte fick säga något? Utan en talare var hon chanslös.

”Du är anklagad”, fortsatte han, ”för att ha begått den yttersta synden: Vägran att leva Drömmen. Du har stulit och lurat till dig mat utöver din tilldelade ranson. Du står även anklagad för att ha manipulerat vittnen till att inte träda fram med hjälp av utpressning, hot, sexuella tjänster och, i minst ett fall, magi. Du har missbrukat den kraft som Skaparen har gett oss, och du har gjort det för att dölja att du inte lever enlig hennes heliga läror. Du är anklagad för att begått dessa brott upprepade gånger och med uppsåt. Har du något försvar?”

Domaren röst hade ökat i intensitet tills det övergått till ett rasande ylande, och Un kunde se hans ögon brinna av raseri genom hålen i huvan. Hon hade en stor klump i halsen. Det brott hon hade begått fanns med bland de som hade räknats upp. Hon hade vid ett tillfälle stulit mat, men det var också allt. Om hon skulle dömas ville hon inte lägga fabricerade anklagelser till domen.

Hon öppnade munnen för att svara. Domaren tog ett snabbt steg fram, och innan Un hann reagera hade hans knytnäve träffat henne med all kraft i ansiktet. Han satte sig ner på ett knä bredvid henne och lutade sig fram.

”Den anklagade yttrar sig inte” väste han i hennes öra och hans röst hade en uppenbart sadistisk underton.

Un kunde känna blodsmak i munnen och hur tårarna började välla upp inom henne. Hon hade inte haft några stora förhoppningar inför prövocirkeln, men domaren hade ändå lyckats göra det värre. Det fanns ingen rättvisa att hämta. Ingen utväg. Inget hopp. Hon kröp återigen ihop till en liten boll på marken och slöt ögonen. Hopplösheten lade sig som en tung sten över bröstet på henne, och hon hörde hur domaren reste sig upp igen.

”Den anklagade har inget försvar” sa han högt. ”Hon har hört vad hon är anklagad för, och hon har inget försvar. Den anklagade har erkänt sig skyldig.”

Ett jublande vrål hördes från folkmassan och fick Un att skaka. Det fanns ett hat i rösterna, men kanske i första hand lättnad. En lättnad över att det inte var någon av dem som stod anklagad i cirkeln. Domaren väntade tålmodigt tills rösterna hade tystnat igen och tog sedan återigen till orda.

”Det finns inte plats i vår by för syndare” sa han. ”Det bär mig emot att tvingas göra det här, men vi kan inte låta det fortgå. Vi kan inte låta denna ohyra förpesta hederliga människors liv.”

Domaren tystnade igen och Un kunde höra mumlet från utsidan av cirkeln.

”Tetla” fortsatte han något tystare, men ändå högt nog för att alla skulle kunna höra honom. ”Ditt vidriga beteende har riskerat att förstöra oss alla, därför är det inte mer än rätt att din straff utdelas av alla. Jag dömer dig till döden.”

Det var ingen chock för henne. Un hade vetat vad som väntade redan när hon hade förvägrats att ha en talare. Hon blundade hårt, men kunde höra hur folkmassan närmade sig. Deras hatfyllda tillrop smärtade henne desto mer av vetskapen om att de kom från personer som hon en gång kallat för vänner.

De första slagen var de värsta. Hon gjorde sitt bästa för att skydda sig, men starka händer grep tag i hennes armar och ben. De pressade ner henne mot marken och höll fast henne medan de andra slog och sparkade. Vrålen från folkmassan blandades med Uns skrik och krasandet av hennes ben som knäcktes. Un visste inte hur länge misshandeln pågick. Smärtan var så intensiv och så påträngande att hon efter en stund inte ens hade kraft kvar för att skrika. Vid något tillfälle förlorade hon synen på det ena ögat men hon betvivlade att hon någonsin skulle ha behovet av att kunna se igen.

”Det räcker!” sa en röst.

Folkmassan backade genast undan från Un. Hon gjorde ett försök att vrida huvudet i riktning mot rösten, men allt hon lyckades åstadkomma var ett svagt darrande. En skugga föll över henne, och hennes enda fungerande öga fästes på domaren som hade satt sig på huk framför henne.

”Fajro!”, sa han bestämt. Un rykte till när lågor slog upp ur hans kupade hand och bländade henne.

Eld växte fram, svävade över domarens öppna handflata och droppade ner ifrån den. Det här var inte kontrollerad svedeld, utan den destruktiva formen av eld som konsumerade istället för att bara värma. Han höll fram det mot Uns ansikte och hon kunde känna hur hettan svedde hennes ögonbryn. Hon gnydde svagt innan han drog tillbaka eldklotet igen och reste sig.

”Ohyra måste brännas” sa han, och det fanns inte ett spår av vare sig hat eller några andra känslor över huvud taget i hans röst. Det var inget annat än en uppgift som måste utföras.

Med de orden lät domaren eldklotet falla ner i ansiktet på Un. Elden tog omedelbart fäste i hennes hår och spred sig sedan snabbt över hennes såriga kropp. Hon öppnade munnen för att skrika, men elden som rann ner i hennes lungor tystade henne innan hon hann få fram ett enda ljud. Un brann. Hon kunde känna hur elden åt upp henne både från insidan och från utsidan. Hon kunde höra någon som skrek.

Det tog Un ett par sekunder att inse att det faktiskt var hon som skrek och att hon faktiskt kunde skrika. Hon satt på knä i solen och grät. Hon var inte Tetla, och hon hade inte blivit bränd levande. Men hon hade känt Tetla utsättas för det. Det var inte alltid när en själ kom till henne, men de mest olyckliga själarna var också de som påverkade henne mest. Fler detaljer från Tetlas liv blev allt mer tydliga för Un, men det var lättare att urskilja dem från hennes egna minnen nu.

Un försökte resa sig upp, men benen ville inte bära henne. Istället lade hon sig ner och lät det svala gräset påminna henne om var hon var. Det var länge sedan hon hade tappat räkningen över de liv hon hade skapat, och hon undrade hur många olyckliga själar det fanns kvar i världen. Det var långt ifrån alla som hade själar så nedsvärtade av otäcka minnen som Tetlas, men just nu kunde hon inte erinra sig någon som faktiskt varit lycklig.

Un ville bara vila. Hur många gånger skulle hon behöva känna någon plågas? Plågas i livet eller plågas till döds. Hon visste inte vilket som var värst, men det spelade egentligen ingen roll. Alla minnen hon kunde frammana var smärta och plågor. Hur länge skulle hon orka?

---

Kapitel 5

2009-11-15 av Aengeln

En strimma ljus letade sig in genom en springa i väggen på den lilla hyddan. Den föll på Ins ansikte och hon öppnade ögonen. Hon var omedelbart klarvaken men låg ändå kvar på ljungbädden en stund och bara stirrade upp mot taket. Det bestod av en väv gjord av böjliga kvistar som sedan täckts med stora löv i flera lager. Hela konstruktionen hölls uppe av fyra långa störar som surrats ihop mot varandra. De ojämna väggarna var till större delen gjorda av trä som hade tätats med lera, men här och var hade leran lämnat sprickor när den hade torkat. Klimatet var tämligen varmt och något behov av mer isolering än så fanns inte, men In reflekterade ändå över att hon snart skulle behöva göra något åt sin boning.

Hon vände sin blick mot mannen som låg bredvid henne.

”62 dagar”, tänkte hon.

Lasjes långa, mörkbruna hår hade lagt sig över hans ansikte någon gång under natten och rörde sig med varje andetag. Han sov fortfarande djupt, och skulle troligen inte vakna än på flera timmar. Visserligen var han var förmodligen trött efter gårdagens arbete och kvällen som följde, men In kunde ändå inte låta bli att förundras över hur ghulim med sin begränsade livslängd ändå valde att tillbringa så mycket tid med att sova. Att djur hade gjort det var en sak – de visste inte bättre – men alla människor var väl medvetna om hur lite tid de hade.

In reste sig upp och smög tyst fram till öppningen i hyddan. Den hade ingen dörr, bara ett tygstycke vars funktion mer var att hålla ute nattbrisen, snarare än någon potentiell inkräktare. Det fanns boningar i Ins by som hade dörrar, men det var inte många. Alla kände varandra så ingen uppfattade någon annan som ett hot, och hela byn var avskärmad från omgivningen under natten.

In lyfte undan skynket och kastade ännu ett öga tillbaka mot Lasje innan hon gick ut i den friska morgonluften.  Utanför dörren stod en korg i rotting. Den var tom, och hon plockade upp den innan hon gick vidare. Det var fortfarande tidig morgon och In var i vanlig ordning en av de få som hade stigit upp, men hon kunde höra stegen från nattvakten som gick sin sista rond.

I vissa av de större byarna hade man börjat lägga sten på de mest använda gatorna men i Nedälv, där In bodde, nöjde man sig fortfarande med vägar av jord. Ins hydda låg lite avsides, och den smala vägen slingrade sig ner mellan några kraftiga ekar och mynnade ut vid en öppen yta som till största delen bestod av nedtrampat gräs. Den fick agera torg och marknadsplats men även mötesplats för byråd och ett flertal andra offentliga tillställningar.

Just nu låg den dock tom och öde, så när som på ett par små tält. En gång varannan vecka hölls marknad i byn, och gårdagen hade varit marknadsdag. Långväga handlare brukade vanligtvis stanna kvar över natten snarare än att resa för sent. De som iddes ta sig till de mindre byarna hade sällan möjlighet att skaffa sig något annat beskydd än det lilla man fick av att resa i grupp, och gick det att undvika att sova i det vilda så gjorde man det.

In gick sakta ner mot byn och lät den friska morgonluften rensa bort de sista resterna av sömnen. Hon passerade torget och kunde höra tunga snarkningar från ett av tälten. In visst mycket väl ljuden kom ifrån. Tiyan var en rund man från inlandet som ofta besökte Nedälvs marknader. Om någon frågade honom vad han sålde, så hade svaret blivit långt, invecklat och med tydliga demonstrationer. Med all sannolikhet gick personen som ställde frågan därifrån med en ansenlig mängd av Tiyans varor och med avsevärt mycket mindre pengar. Tiyan köpte, sålde och bytte allt han över huvud taget kunde komma över. Från tyger och verktyg till konsthantverk, lampor och allehanda tingestar. Vanligtvis lyckades han också göra en hyfsad vinst. Han hade talang för att se ett värde i saker som andra hade kunnat avfärda som skräp.

In passerade tälten och tog sig ut på vägen som ledde mot utkanten av byn. Väl där stannade hon och såg sig om. Nedälv låg på den västra kusten av Gaineas största kontinent och var beläget där en av de många älvarna rann ut i havet. Vägen mötte älven en bit utanför byn och de två ringlade sig tillsammans vidare genom skogen in mot landet. In kunde höra det porlande vattnet genom lövverket.

Gränsen mot skogen var markerad av två höga stenpelare som hade rests på vardera sidan om vägen. Flera stenblock, knappt hälften så höga, var synliga på båda sidor av pelarna. 333 stenar hade placerats ut med jämna mellanrum så att de bildade en cirkel runt byn.

Den här morgonen var den leriga vägen var full av stora, missformade fotspår, men de slutade allihop utanför gränsen till byn. Marken runt omkring vägen var nedtrampad, och här och var hade hela träd ryckts upp med rötterna. In kände mycket väl igen spåren.

Ungefär 200 år tidigare hade Un beslutat sig för att försöka befolka den nordligaste delen av Gainea. Det var en kall och ogästvänlig plats, och den lilla värmen från solen som tog sig dit förmådde inte smälta det tjocka snötäcket ens under sommaren. Trots det hade Un ansett att den hade potential för liv.

Där hade Un skapat troll, jättelika människoliknande varelser. De hade massiva kroppar med tjock hud, som gav dem bättre förutsättningar för att kunna hålla värmen i det kyliga klimatet. Att få växter att överleva hade däremot visat sig vara ett större problem. Bristen på mat, kombinerat med de isande vintrarna hade gjort att trollen istället hade migrerat söderut.

Där hade de blivit lite av en plåga för människorna som nu befolkade större delen av världen, men de hade inledningsvis hållit sig mest för sig själva. På senare tid hade de dock blivit allt mer aggressiva, och på vissa håll hade de till och med drivit hela byar på flykt i sin jakt på mat. De var stora och starka, och de vande sig snabbt vid att de kunde ta vad de ville ha med våld.

In gick fram till gränsen mot skogen och sträckte ut handen med handflatan framåt. När den närmade sig utrymmet mellan stenpelarna var det som om luften blev tjockare, och In fick anstränga sig märkbart för att kunna fortsätta. Hon spände sig och tvingade handen framåt ytterligare en bit innan luften blev till en fast, osynlig vägg.

”Malsxlosi”, mumlade In, och vred handen medsols samtidigt som en liten gnista av energi for ut genom hennes fingrar.

Barriären över vägen föll och luften mjuknade runt hennes hand tills hon inte längre kunde känna något motstånd. Hon sänkte armen igen och gick vidare ut mot skogen. Hon var inte speciellt orolig för att trollen skulle vara kvar. Vanligtvis höll de sig undan på dagen. Även om solen inte var direkt farlig för dem, så fann de värmen besvärande. De var anpassade för kallare temperaturer och föredrog den betydligt svalare natten.

Strax utanför byn fanns en grupp bärbuskar samlade i en klunga i en liten glänta i skogen. Träden var inte så höga där och solljuset kunde nå dem obehindrat under större delen av dagen. De stora, röda bären växte ut på ett par dagar och In tog för vana att plocka dem tidigt på morgonen. Bären tillhörde Ins absoluta favoriter, och det var en inställning som hon delade med många andra i Nedälv. Den här morgonen fanns dock inga bär att hämta.

De nedtrampade växterna på vägen väckte misstankarna om vad hon skulle få se, och när hon väl kom fram till platsen fick hon sina farhågor bekräftade. Buskarna hade tömts på bär och sedan slitits upp med rötterna. Resterna av dem låg söndertrampade på marken tillsammans med några få, utspridda bär.

In suckade och kände frustrationen välla upp inom henne. Det fanns två andra liknande platser, men de hade plockats dagarna innan, och det var högst osannolikt att det skulle finnas någon större mängd bär på dem även om inte trollen hade hittat dem. De blev tvungna att förlita sig på äppelfarmen. Den låg innanför byns gräns, och trollen hade inte kunnat ta sig igenom barriären. Un kunde visserligen skapa fler fruktträd till dem, men det var lång tid tills hon skulle komma dit nästa gång.

Tillgången på mat var ofta dålig, men det var inte något som var unikt för Nedälv. Det var inte alltid så att någon förstörde bärbuskar och fruktträd medvetet, men olyckor hände. Arbetet med att plocka och bereda mat blev allt jobbigare. Man fick söka längre och längre bort från byn vilket inte bara gjorde samlarna mer utsatta. Det krävde även mer energi, vilket i sin tur krävde ännu mer mat.

In var precis på väg att vända om och gå tillbaka till byn när något fick henne att stanna upp. Det fanns inga ljud i skogen förutom löven som rörde sig i vinden, men hon kände hur håret i nacken började resa sig. Någon iakttog henne. Hon lät blicken svepa över grönskan, och koncentrerade sig på att ta in så många detaljer som möjligt. Löv. Kvistar. Träd. Ingenting som var tillräckligt medvetet för att kunna vända uppmärksamheten mot henne. Men växtligheten runt omkring gläntan var tjock, och det fanns gott om platser att gömma sig på.

Hon började försiktigt röra sig tillbaka i riktning mot byn. Det svaga ljudet av löv som rörde sig – utan ljudet av vind som sin följeslagare – fick henne att släppa korgen hon höll i och kasta sig hastigt åt sidan. En sten, stor som en vattenmelon, passerade luften där hennes huvud precis hade varit och slog med enorm kraft in i ett träd på andra sidan gläntan. In vände sig om på alla fyra och stirrade rakt mot den massiva formen som kom emot henne.

Trollet klev ut ur skogen. Det hade ett kantigt ansikte med djupa fåror som en gång i tiden hade kunnat kallas för rynkor. Två små, svarta ögon tittade ut mot In under ett par tjocka, buskiga ögonbryn. Näsan såg ut att vara tillplattad mot ansiktet och hängde ner över den breda munnen. Huvudet pryddes av ett stripigt, grått hår som var genomdränkt med svett. Trollet gick aningen nedhukat, men var trots det en bra bit över tre meter högt. Dess armar nådde nästan ner till marken och slutade i händer som med lätthet hade kunnat greppa In runt midjan. I den högra handen höll det en stor stridsklubba av järn.

In stirrade på trollet och reste sig sakta upp från marken. Hennes ena knä var skrapat efter fallet och en tunn strimma blod rann ifrån såret.

”Det finns ingen mat här längre” sa hon och brydde sig inte om att dölja sitt förakt. ”Försvinn härifrån! Du är inte välkommen.”

Trollet tittade på henne och In mötte blicken. Som alla andra troll, så var det gammalt. Un skapade inte fler troll längre, även om hon försökte att aldrig särbehandla en art över en annan. Men troll levde länge, och det fanns fortfarande många kvar.

En droppe svett rann ner mellan trollets ögon och blev hängande på den stora näsan. Läpparna drogs tillbaka och blottade en uppsättning slitna tänder. Ett dovt morrande hördes någonstans från trollets inre, och det började gå otåligt fram och tillbaka.

”Það er enginn matur hérna.” upprepade In på nordmål. ”Farðu!”

De flesta troll kunde både förstå och tala innanmål, språket som talades i större delen av Gainea, men de höll ändå ofta fast vid sitt hemspråk. Om det handlade om stolthet eller envishet var svårt att säga, men många troll slog helt enkelt dövörat till om de tilltalades på annat än nordmål.

Trollet öppnade munnen och släppte ut ett ilsket rytande som ekade mellan träden. Det lyfte sin tunga stridsklubba med båda händerna och tog fart. Storleken till trots rörde sig trollet förvånansvärt smidigt och snabbt. Marken skakade av de tunga stegen och med ett vrål svingade det sin klubba ner mot In. Hon duckade framåt och under de kraftiga armarna och lyckades med nöd och näppe undvika slaget.

In fortsatte röra sig framåt, bort från trollet och fokuserade sig på att dra in energi från omgivningen. Hon kände trycket byggas upp i kroppen och vände sig om i tid för att se trollet komma mot henne igen. Det hade återigen höjt klubban och avancerade, långsamt och beräknande. Troll var normalt inte dumma, och den första attacken hade varit tänkt att överrumpla henne. In kunde känna den fräna stanken av trollets svett som rann ner över marken.

Med blicken fixerad på trollet höjde hon armen i en vinkel framför sig med handflatan utåt. Trollet behövde inte ta mer än två snabba kliv för att avverka avståndet mellan dem, men In rörde sig inte ur fläcken när den tunga klubban för andra gången kom farande mot henne.

”Protekti!” väste hon och lät en liten del av energin härda luften framför henne.

Klubban studsade mot den osynliga skölden, vek av uppåt och passerade över Ins huvud i en vid båge. Den oväntade rörelsen fick trollet att tappa balansen. In tog ett hastigt steg åt sidan, lät skölden falla och sträckte ut handen mot trollet.

”Marteli!”

In släppte loss resten av energin i en koncentrerad våg mot trollet. Effekten var densamma som om hon hade använt en enorm slägga. Den lyfte trollet från marken och kastade det handlöst genom luften med ansiktet först mot en stor ek. Den tunga kroppen splittrade trädet och föll sedan till marken med en kraftig duns.

Utan att ta blicken från det medvetslösa trollet plockade In upp korgen hon hade haft med sig. Hon vände på klacken och började springa tillbaka mot byn. Troll var tåliga, och In tvivlade inte på att det skulle återhämta sig snabbt. Hon ville lägga så långt avstånd som möjligt mellan dem om det mot förmodan bestämde sig för att följa efter henne.

Det hade ingen egentlig möjlighet att döda henne – en furim var odödlig – men hon ville inte gärna döda det heller. Även om hon ibland hade tvingats slåss – antingen för att försvara sig själv, eller för att försvara någon annan – så hade hon aldrig behövt gå så långt som att ta ett liv. Troll var visserligen otrevliga och aggressiva, men de var fortfarande liv, och In hade respekt för allt liv. För henne var det något heligt.

In saktade ner när hon närmade sig byns gräns. Dagvakten hade gått på sitt första skift och Eginte, en tanig man som inte hade levt i speciellt många år, kom gående ner längs vägen från byn. Han hade ett kort svärd hängande i bältet och en vattenflaska i handen men förutom det hade han ingen utrustning. När han fick syn på In sträckte han på sig och öppnade munnen för att säga något, men hon avbröt honom.

”Stäng och försegla!” sa hon bestämt. ”Troll!”

Hon passerade den chockade mannen och marscherade vidare in mot byn. Bakom henne kunde hon höra Eginte uttala besvärjelsen som stängde barriären mot skogen. Troll rörde sig sällan ensamma, och om ett troll bestämt sig för att stanna kvar efter den nattliga räden så kunde det mycket väl finnas fler. Om de bestämde sig för att bosätta sig i närheten, så kunde det innebära ett allvarligt hot mot Nedälv.

---