Kapitel 26

2010-11-10 av Aengeln

Skogen var svart och tyst. Inte svart för att det var natt, utan för att träden i sig var svarta. Det var som om någon hade tagit undan träden och bara lämnat skuggorna kvar, och de rörde sig långsamt trots att det inte fanns någon vind. Stigen som ringlade sig fram mellan träden var fast och kantad av livfullt grönt gräs, men utanför den var allting flyktigt som rök. Former som misslyckades med att representera vad som borde ha varit där.

Luziel gick försiktigt fram längs stigen. Han visste hur drömmen gick och hur han skulle navigera sig igenom den. Och han visste vem som väntade där stigen tog slut. Trots det så avskydde han den här drömmen. Marken var visserligen lika fast att gå på som den han gick på när han var vaken, men trädens onaturliga rörelser fick honom att må illa. Men han bet ihop och kämpade sig vidare. Han behövde bara gå i några få minuter – men det var minuter som lika gärna kunde ha varit timmar, det var omöjligt att säga i drömmen – innan stigen breddades något. Skuggträden delade sig, och stigen mynnade ut i en lägerplats.

En ring med stenar låg runt en liten eld. Det var en riktig eld byggd av ved, snarare än den magiska svedelden som vanligtvis användes på Gainea. Men värmen som slog emot honom var behaglig, och han gick närmare. På andra sidan lägerplatsen så ringlade sig stigen vidare in i skogen, men Luziel hade inte för avsikt att fortsätta den vägen. Han visste vart den ledde, men inte om vägen skulle bära honom. Hans egen värld låg bortom stigen han hade kommit på.

Det var ingen annan där, men det spelade ingen roll. Han skulle snart komma, det gjorde han alltid. Luziel gick fram till elden och lät lågorna värma hans stela kropp medan han väntade. Det tog inte lång tid. Skuggorna kring stigen rörde sig, och en figur tog form där. Den rann fram ur luften, som solljus genom vatten. Det var som om drömmens värld öppnade sig och släppte igenom ytterligare en drömmare. Fursten hade anlänt.

Han var stor. Luziel var lång, men han var ingenting jämfört med mannen som stod framför honom. Inte så lång som ett troll, men en bra bit över två meter. De breda axlarna och den säkra hållningen utstrålade styrka, men framförallt makt. Han var täckt av eld som han bar omkring sig som en mantel. Den hängde över hans axlar och släpade i marken efter honom där den lämnade ett spår av aska. Manteln slutade i en huva – även den av eld – som dolde Furstens ansikte. Ljuset från den brinnande manteln borde ha avslöjat hans anletsdrag, men lyckades på något sätt skugga dem istället. Hans kropp var också till större delen dold av skuggor, men här och var kunde Luziel ändå se röda muskler. Muskler och senor, men ingen hud som täckte dem.

Luziel gick ner på knä och böjde huvudet mot marken i vördnad. Fursten klev rakt igenom lägerelden, grep tag om Luziels hals med en jättelik hand och lyfte honom högt över marken, precis som han själv hade gjort mot Anzur. Ett dovt morrande slapp ut från Furstens mun och Luziel tyckte sig se ett par röda ögon som stirrade på honom någonstans innanför huvan.

”Misslyckande!”, röt Fursten och hans djupa röst fick marken att skaka. ”Vi talade om vad misslyckande innebar! Förklara dig!”

Luziel försökte prata, men handen höll honom i ett järngrepp, och det enda han lyckades få fram var ett svagt kraxande. För ett ögonblick trodde Luziel att Fursten helt enkelt skulle krossa hans hals och låta honom dö. Han hade ingen aning om huruvida han faktiskt kunde dö i en dröm. I verkligheten kunde han det inte, men drömmar lydde inte under samma lagar som verkligheten och han ville inte vara den förste som prövade. Sedan lossade greppet och Luziel föll till marken. Han hostade.

”Jag har inte misslyckats”, sa han och kämpade sig upp på fötter igen. ”Allt som har hänt…”

”Tyst!”, avbröt Fursten, och ännu en gång kunde Luziel se hans ögon lysa.

Han fäste Luziel med blicken, och studerade honom innerligt.

”Du har inte kommit ensam”, sa han till slut.

”Nej”, svarade Luziel, ”det kan tänkas. Men även om han är här så spelar det ingen roll. Han är helt och hållet under min kontroll.”

”Och det är du säker på?”

”Helt säker.”

”Ditt misslyckande ger ingen trovärdighet till dina ord. In lyckades fortfarande komma i vägen för dina planer, och du har ingenting till mig.”

Luziel svarade inte, utan krängde av sig väskan som hängde över hans ena axel och öppnade den. Ljus strömmade ut ur den, och för ett ögonblick trängde det igenom skuggorna över Furstens ansikte. Den var full av fångade själar, och Fursten stirrade på dem. Luziel tyckte sig se hur han slappnade av något.

”Det här är ingenting”, sa han, men hans röst var girig, och hans ögon lämnade inte de små lysande kloten.

”Jag har inte misslyckats”, sa Luziel, ”och In har inte kommit i vägen för oss. Tvärtom. Om hon har rätt, så har hon gjort mer för dig än vad jag någonsin hade kunnat göra själv.”

”Och hur säker är du på att hon har rätt?”

”Jag är säker. Jag har inte för avsikt att misslyckas.”

”Dina avsikter intresserar mig inte. Jag vill ha resultat!”

”Och du ska få resultat. Men det kommer att ta tid.”

Fursten ryckte åt sig väskan och vände sig om. Han började gå bort ifrån Luziel. Flammorna runt omkring honom böljade bakom honom och förstärkte intrycket av att det var en mantel. När han nådde fram till stigen vände han sig om.

”Tid har jag”, svarade Fursten. ”Men mitt tålamod är inte oändligt.”

Furstens form blev otydlig, och sedan försvann han helt. Luziel var ensam kvar i drömmen och hoppades innerligt att han hade haft rätt. Att In hade haft rätt.

Nära

2010-10-20 av Aengeln

Det fanns få fönster i huset, och det lilla ljus som trängde in utifrån gjorde inte mycket för att tränga undan skuggorna. Den smala trappan slingrade sig upp mot mörkret på andra våningen, och någonstans där uppe skymtade jag konturerna av någon slags möbel. Kanske en byrå eller en gammaldags pulpet. Jag tog ett djupt andetag, och satte tveksamt foten på det första trappsteget.

Hon hade sagt att det fanns något i huset. En ande kanske, eller något annat väsen. Vad visste hon? Hennes förståelse för det övernaturliga kom från billiga pocketböcker och filmer, och hon hade förmodligen använt de första orden som hon kunde minnas på fyllan. Men gjorde egentligen mina egna erfarenheter mig mer kunnig än henne? Förmodligen inte. Jag hade sett mer under mina år, men det fanns ingenting i vad jag själv sett som inte hade kunnat passa i någon av de otaliga filmer om hemsökta hus och monster som gjorts. Filmer som inte ens varit bra nog att visas på bio. Direkt-till-video. Vilket skämt.

Jag hade inte brytt mig om att utforska bottenvåningen. Det var något med trappan som lockade mig, och som samtidigt fyllde mig med skräck. Vad fanns det att vara rädd för? Det fanns mycket att vara rädd för, men än så länge hade jag ingenting att gå på, förutom en förvirrad berättelse från en ännu mer förvirrad kvinna som jag egentligen inte ville ha något att göra med. Så varför var jag här nu igen? Förmodligen för att jag var en idiot, och för att jag inte kunde säga nej till ett vackert ansikte. Om sanningen skulle fram var jag livrädd för vad jag skulle hitta i huset, och det var förmodligen den största anledningen till att jag hade kommit hit från första början.

Huset hade inte varit bebott under många år, och varenda yta var täckt av ett tjock lager damm. Spåren efter äventyrslystna ungdomar syntes i dammet, men de slutade strax innanför dörren. Ingen hade gått speciellt långt in i det gamla huset. Utmaningar på fyllan och barndomens manlighetsriter hade inte gett någon mod nog att går längre in i huset än att de fortfarande kunde hålla en hand på dörren. Inte förrän nu. Ännu en gång påminde jag mig själv om hur dumt det här tilltaget var.

Det fanns två dörrar på övervåningen. Den närmaste dörren stod öppen, men mina ögon drogs omedelbart till den stängda dörren längst bort i korridoren, och om det fanns något att se innanför den första dörren så missade jag det helt. Mitt hjärta slog så kraftigt att ljudet från det dränkte alla andra ljud runt omkring mig, och jag var vagt medveten om svetten som rann ner för mitt ansikte. Jag sträckte ut en trevande hand mot den stängda dörren för att öppna den, och fantasi visade mig bilder på ruttna lik, dreglande monster och ondskefulla demoner som väntade på mig innanför.

Det fanns inga demoner innanför dörren, bara ett sovrum inrett i samma stil som resten av huset. Det gick mycket i trä, och om jag hade fått gissa så hade jag förmodligen kallat det för brittiskt. Inredning har aldrig varit något som intresserat mig, och det var det enda ord som någorlunda kunde beskriva min upplevelse av rummet. Till skillnad från resten av huset fanns det inte ett spår av damm här inne. Allting var välpolerat och blänkte i de tunna strimmorna av månljus som letade sig in mellan de fördragna gardinerna.

Mitt i rummet stod en stor säng. Den var obäddad. Täcket låg längs ena sidan av sängen, och lakanen var skrynkliga, som om någon precis hade gått upp. Jag tog ett steg mot mot sängen och drog en hand över lakanen. De var fortfarande varma, och förstärkte intrycket av att någon precis hade lämnat dem. En okontrollerbar lust att lägga mig ner och invänta Hennes – för jag tvivlade inte på att det var en kvinna – återkomst sköljde över mig, och det fanns ingen tvekan om att vem som än hade legat i sängen skulle återvända när som helst. Den var ett löfte om välbekanta händer som kände min kropp sedan länge, och om njutning över alla förväntningar.

En varningsklocka ringde någonstans i mitt huvud, men det var enorm viljeansträngning att slita mig från bilderna som husets ägare visade mig. Fantasierna övergick till fasa när jag insåg att jag faktiskt hade lagt mig ner i sängen, och att dörren till hallen var stängd igen. Det ryckte mig tillbaka till verkligheten som en iskall dusch, och jag kastade mig upp på fötter. Min skjorta var uppknäppt ner till magen, och jag hade inget minne av hur det hade gått till. hade jag gjort det själv, eller hade de osynliga händerna som jag hade drömt om gjort det åt mig.

Jag gick mot sovrumsdörren med en överdriven vaksamhet. Jag ville inte vända mig om, för jag visste att vad som än bodde i huset nu stod alldeles bakom mig. En del av mig såg bilder av en skönhet bortom allt jag kunder föreställa mig, medan en annan del såg samma skönhet förmultna till oigenkännlighet och kasta sig över mig. Dörren skrämde mig inte som den gjort tidigare, och jag tvekade inte att öppna den. Det som skrämde mig fanns bakom mig, inte framför mig.

Korridoren utanför sovrummet tycktes vara oändligt lång när jag gick ut i den, men jag tvingade mig själv att inte skynda på mina steg. Att ge efter för rädslan hade utan tvekan fått Henne att kasta sig över mig, och njutning hade inte varit en del vad som hände sedan. Trappan fick mig att tveka, för den gick parallellt med korridoren, vilket innebar att jag var tvungen att vända mig om för att gå ner. Vända mig mot Henne. Jag fixerade blicken på det översta trappsteget, och började gå ner. I ögonvrån såg silhuetten av någon som stod i dörren till sovrummet, och en skymt av en vit klänning eller kanske ett nattlinne. Sedan hade jag tagit mig ner för trappan och var återigen i hallen på bottenvåningen.

Det var när jag lade handen på dörrhandtaget som jag kände det. Det var inte en önskan om att stanna, utan mer som om något drog i mitt inre och med all kraft försökte hålla mig kvar. Under ett skräckslaget ögonblick trodde jag att jag inte skulle kunna stå emot, eller att min själ skulle slitas ur kroppen, och att det som lämnade huset inte skulle vara något annat än min kropp. Ett tomt skal som vandrade längs gatan, medan jag själv var för evigt fångad i huset tillsammans med Henne.

Sedan släppte känslan, och min hand tryckte ner dörrhandtaget. Den svala nattluften slog emot mitt ansikte, och jag var ute på trappan. Dörren slog igen bakom mig, och först då gav jag efter för skräcken. Jag sprang nedför den stensatta gången och ut på gatan. Där vågade jag mig äntligen vända mig om och titta. Jag förväntade mig att se Henne stå i fönstret på andra våningen och titta tillbaka ner på mig, med det fanns ingenting där. Huset var mörkt och tomt. Precis som det alltid hade varit.

Kapitel 18

2010-08-30 av Aengeln

Fläckar av ljus dansade framför Ins ögon, och gav lite färg till den i övrigt helt svarta omgivningen. Hon var säker på att hennes huvud borde värka, men hon kunde inte känna någonting. Varför borde det värka? Någonting hade hänt. Hon hade varit i en strid, och någon hade attackerat henne. Luziel! Hon trevade försiktigt med ena handen och försökte känna vad hon låg på, men insåg nästan omedelbart att det inte fanns någonting där. Handen som hon skulle ha använt var inte heller där den borde vara. Allt var bara mörker och tystnad.

”Jag drömmer”, tänkte In. ”Det måste vara en dröm.”

Ett starkt, vitt ljus exploderade framför Ins ögon, eller i alla fall det som hon kallade för ögon. Det bländande henne, men hon hade inga ögonlock att stänga och inga armar att värja sig med. Ljuset dog gradvis ut, och efter en stund klarnade hennes syn igen. I mörkret framför henne hängde två klot. Det vänstra var gyllenbrunt och glänsande, och det högra var grått och matt. De var ungefär lika stora, och trots att deras ytor såg ut att vara helt jämna, så fick hon uppfattningen att kloten roterade långsamt. Hon koncentrerade sig på det vänstra klotet. Nej, inte klot, insåg hon efter en stund. Världar!

”Gainea”, viskade hon, och till hennes stora förvåning hördes hennes röst klart och tydligt.

Hennes ord hade en omedelbar effekt. Den gyllene planeten tycktes bli skarpare, och började sakta att förändras. Det som hon nu insåg var sand började sakta sjunka undan. Ökenvärlden lämnade platsutrymme för liv, och hon såg fläckar av vatten som började fylla utrymmet. Vattenfläckarna växte till sjöar, och kustremsor tog form när sjöarna växte till hav.

”Det är Gainea”, tänkte hon. ”Som den såg ut innan Un gav liv till oss.”

In vände uppmärksamheten mot den gråa världen, och såg att en motsvarande förändring skedde där. Men till skillnad från Gainea – där ökensanden gav plats för vatten – där drog sig landet istället tillbaka till förmån för eld. Hav av flammor fyllde den gråa planeten, och om In ansträngde sig så trodde hon att hon kunde se brinnande vågor som slog upp på stränderna. Nej, inte trodde. Hon kunde verkligen se dem. När hon koncentrerade sig på att försöka se bättre, så upptäckte hon att hon kunde komma lite närmare. Kunde hon kanske röra sig ännu mer? Hon förställde sig att hon kunde se världarna från andra hållet. Så fort hon hade tänkt tanken, så började hon rotera runt omkring dem. Den gråa planeten bestod nu av två kontinenter som omgavs av ett eldhav, och någonting som hon antog kunde kallas för floder började sprida sig tvärs över dem.

Det var något otäckt över elden, och In var mer intresserad av sin egen värld än mardrömmen som bredde ut sig under henne. Hon rörde sig vidare till Gainea, där gröna fläckar hade börjat ta form i den stora öknen. Hon kunde se vattendrag och sjöar, och framför hennes ögon växte hela skogar fram. Småskogar sprang upp lite här och var och växte sedan tills de mötte varandra, och med en liten viljeansträngning så dök hon närmare ner mot dem. Skogarna växte fram med en sådan hastighet att enorma träd blev till på mindre tid än det tog att blinka. Blommor exploderade på marken som fyrverkerier och försvann lika snabbt igen.

”Det går för fort”, tänkte hon, och återigen fick hennes tankar effekt på omgivningen.

Med undantag för en vind som fick träden och svaja, så var allting helt plötsligt stilla och tyst. In rörde sig fram genom grönskan och njöt av vad hon såg. Här fanns blommor som hon inte hade sett på nästan tvåhundra år. Röda rosor och tulpaner i alla möjliga färger, men eftersom de inte fyllde någon annan funktion förutom att vara vackra, så hade Un sedan länge slutat skapa dem. Det hade förmodligen varit ett misstag låta dem dö ut, och även om In förstod resonemanget så hade Un velat att världen skulle vara ett paradis. Blommorna väckte utan tvekan positiva känslor hos betraktaren, och på denna nyfödda variant av Gainea fanns de fortfarande kvar.

In tittade upp. Det måste ha regnat nyligen för en färgglad regnbåge prydde himlen, men molnen höll redan på att skingras. Hon valde en riktning, och började gå, och det tog en stund innan hon insåg att det faktiskt var det hon gjorde. In tittade ner på sig själv, och såg till sin förvåning att hon hade en synlig kropp. Den var genomskinlig, precis som soldaterna som passerat utanför fenomenet på vägen till Darfast, men det kändes ändå bra. Någonstans i fjärran kunde hon höra skratt, och hon gick i riktning mot ljudet. Det tycktes som om att det inte tog henne någon tid alls att komma fram, och efter bara ett par steg hade hon kommit ut ur skogen och in i en by.

En grupp människor satt och pratade muntert omkring en eld, men ingen verkade lägga märke till henne. Deras hår var grått och när de log mot varandra kunde In se att en del av dem saknade tänder. Men det var inte därifrån skratten kom. Människorna tittade bort mot husen och In följde deras blick. Två små barn, en pojke och en flicka, kom springande runt knuten. In stirrade chockat på dem. Hon hade aldrig sett ett barn tidigare, de hade aldrig existerat på Gainea, men på något vis visste hon ändå vad ett barn var. Ljudet av deras klingande skratt rörde något inom In, och hon kände hur tårar började strömma ner för hennes kinder. Det var det vackraste ljud som hon någonsin hade hört, och hon visste att även om hon aldrig fick höra det igen, så skulle hon minnas det så länge hon levde.

In gick försiktigt runt hyddan. Det fanns fler barn där, två flickor och en pojke som satt på marken och ritade med pinnar i sanden. In böjde sig över den ena flickan för att se vad det var hon ritade. Hon visste inte vad det var för något, men bilden bestod av fyra cirklar. Två cirklar vid sidan av varandra – så nära att de rörde vid varandra – sedan en cirkel som omgärdade de två första och slutligen en fjärde cirkel runt omkring den.

”Jag har sett den här tidigare”, tänkte In.

Det var bara en bild, men när In tittade på den så var det som om allt annat blev ointressant. Barnen och byn runt omkring henne blev suddiga, och allt ljud lät avlägset och förvridet. Det var en ovanlig känsla, men inte obehaglig. In kände hur hon började dras in närmare mot cirklarna, och det krävdes en liten viljeansträngning för att slita undan blicken.

Ljudet av barn som skrattade fyllde återigen hennes öron när pojken och flickan kom springande igen. Allt eftersom de sprang, såg In hur deras kroppar förändrades. Flickans kropp fick former, och pojkens barnhull blev till muskler. För varje steg som barnen tog, så växte de och mognade, och när de nådde fram till In var det inga barn längre. De stannade mitt framför henne och tittade på varandra. In såg kärlek lysa i deras ögon.

Mannen drog kvinnan intill sig och kysste henne ömt. Deras känslor för varandra fick omgivningen att blekna bort till dess att det enda som syntes var det älskande paret. De bröt kyssen efter vad som tycktes vara en evighet, och världen återvände igen. Mannen tog kvinnans ena hand och tillsammans gick de sedan in i en av hyddorna. In tog ett steg för att följa efter dem, men de kom ut igen nästan omedelbart. Mannen hade armen om kvinnan, och de tittade båda lyckligt på ett litet knyte inlindat i en filt, som hon höll i famnen. In såg en hand, knappt större än ett finger, som sträcktes upp från filten och greppade luften.

Med en blick på mannen, och med en suck av lycka böjde sig kvinnan ner. Ett par små fötter sattes ner på marken, och en liten pojke gjorde sig fri från filtarna. Han vinglade ostadigt, men mannen tog hans hand och hjälpte honom att hålla balansen när han tog sina första steg. Pojken skrattade förtjust och släppte handen när han hade fått kontroll över sina ben. Från ett annat håll dök en liten flicka upp, och pojken sprang genast bort till henne. Tillsammans sprang de iväg bland husen, medan mannen och kvinnan gick tillbaka den vägen som In hade kommit ifrån. In följde efter dem och såg hur de slöt sig till gruppen av människor som satt runt elden. Ett annat par reste sig upp när mannen och kvinnan satte sig ner. Deras rörelser var ansträngda, men de gav varandra det stöd de behövde: Hand i hand stapplade de bort mot en hydda, och med en sista blick mot de andra gick de in och stängde efter sig.

Det här var Gainea, In kände det på sig, men det var inte Gainea som hon kände till. Trots det kändes den här platsen på något oförklarligt sätt mer verklig än världen som hon var van vid. Kanske hade det något att göra med hur alla färger verkade vara mer klara och tydliga, eller den kärleksfulla värmen som tycktes sprida sig från människorna här. Om Gainea skulle kunna bli ett paradis, så var det här som det skulle kunna börja.

Men om det här var Gainea, vad var den gråa världen för något? Åsynen av barnen hade fått henne att helt glömma bort den för en liten stund, men nu återvände minnet till henne igen. Med en liten viljeansträngning lyfte hon från marken och började sväva upp över trädtopparna. Högre och högre, tills hon återigen kunde ta in hela åsynen av Gainea. Hon kunde inte låta bli att påverkas av skönheten som låg framför henne när hon steg uppåt.

Den gråa värden hade förändrats under tiden hon var uppe, och det slog henne att på avstånd skiljde den sig inte speciellt mycket ifrån Gainea. Färgerna var naturligtvis annorlunda. Gainea var i huvudsak grön och blå, den andra världen var färgad av eld och aska. Insikten kom till henne som ett fysiskt slag. Det här var också Gainea. Världen hon precis hade besökt var Drömmen, Gainea som den borde vara. En plats där människor var lyckliga och som var så mycket mer livfull än Gainea där hon bodde. Hon hade känt det så tydligt när hon var där, och avsaknaden av värmen här uppe var en plåga.

Men den gråa världen var inte Gainea som hon kände till, och det var heller inte Gainea som hon precis hade besökt. Det här var vad som skulle komma att återstå när hennes egen värld kollapsade i våld, ondska och hat. Det var världen som trollen stretade mot och det var världen som var så långt ifrån deras iskalla hem i norra Gainea som de kunde komma. Hon ville inte ner dit. Hon ville inte se vad som fanns bland flammorna, även om de såg ut att minska i intensitet.

Nej, de minskade inte, men när In tittade närmare såg hon att de höll på att döljas av mörka moln.  Hon sneglade mot Gainea, och insåg till sin förskräckelse att samma sak höll på att hända där. Mörka fläckar spred sig långsamt över världen, och de stora skogarna blev allt svårare att se. Mörkret spred sig ut över landmassan, men det slutade inte där. Det fortsatte ut över kusterna och täckte även haven. Mörkret låg så tätt över båda världarna att In inte kunde urskilja någonting genom det. Inte ens flammorna på den gråa varianten av Gainea sken igenom. Och sedan var allt borta. De mörka molnen hade inte skingrats. Det var snarare så att de hade blivit tjockare och tjockare tills de flöt ihop med den svarta oändligheten runt omkring världarna. Sedan hade de helt enkelt upphört att existera.

In kunde inte förstå vad som precis hade hänt. Att den brinnande Gainea skulle förinta sig själv var inget som förvånade henne, men det hade hänt båda världarna. Hon hade inte sett någonting förutom skönhet, godhet och lycka där nere. En underbar värld, en där hon själv hade velat leva. Varför skulle den förintas?

Ins tankegångar avbröts av ännu ett kraftigt ljus, och plötsligt fanns världarna där igen. Nakna, sand och aska, precis som förut. Än en gång skapades vatten och eld där den hade varit tidigare, och snart var världarna precis som de hade varit innan de försvann i mörkret. Som om ingenting hade hänt. Men återigen började molnen sprida sig.

”Nej”, tänkte In. ”Inte igen. Inte en gång till.”

Men hennes tysta bön förblev obesvarad. Mörkrets spred sig ut över världarna. Tjockare och svartare tills de dolde allting, och till dess att världarna återigen försvann. Sedan kom ljuset, och de föddes på nytt. Det hela upprepades för In ännu en gång. Och sedan igen. Och igen. Hon ville inte se det, men hon visste inte vad hon annars skulle göra, och hon var lättad varje gång ljuset kom och när världarna kom tillbaka. Det var till och med en tröst att se eldarna sprida sig över den gråa världen igen, även om hon hade en vag aning om av vad de förmodligen innebar.

”Jag måste se vad som händer”, tänkte In. ”Jag måste se vad som händer under molnen.”

Men det var inte lätt. När molnen väl började sprida sig igen, så fann In att hon inte hade modet att ta sig ner. Få saker skrämde henne, men tanken på att passera genom de svarta molnen fyllde henne med skräck. Hon kunde inte förmå sig själv att röra sig. Sedan var världarna borta, bara för att återfödas igen. In tittade på hur världarna skapades ytterligare en gång, och inväntade det oundvikliga. Molnen kom igen, precis som hon visste att de skulle göra, och hon stålsatte sig.

Men inte heller den andra gången så kunde hon inte hitta modet hon behövde. Skräcken paralyserade henne ända till de båda världarna hade försvunnit tillsammans med molnen och var sedan som bortblåst. Om hon bara kunde hålla modet en enda gång. För en enda titt. Hon väntade, och såg molnen sprida sig igen.

”Jag måste få se”, tänkte hon igen. ”Hur ska jag ta mig genom molnen? Hur ska jag kunna få bort molnen?”

De svarta molnen sprack upp. Ins hjärta slog ett extra slag, och hon kände hur hon samtidigt blev lite mer verklig. Men lyckan hon kände var kortvarig, för det hon såg när molnen hade tunnats ut var inte vatten eller skogar. Det var eld. Hela Gainea stod i lågor. De stora skogarna brann med en intensitet och en hetta som In kunde känna hela vägen upp till henne. Den brände bort de sista resterna av de mörka molnen, och spred sig upp mot In. Hon försökte backa undan från flammorna, men hon kunde inte komma undan från hettan. Den slog emot henne och växte. Hennes halvt genomskinliga kropp började glöda, och det var det var då smärtan kom. In skrek, och hennes skrik fick verkligheten omkring henne att vibrera. Elden splittrades som glas, och de brinnande världarna följde efter. Vassa skärvor kom rusande emot henne, och skar in i henne. De slet hennes kropp i bitar.

In vaknade med ett ryck. Hennes ögon var fyllda av tårar, och allt var suddigt. Minnet av Gainea  – hennes  värld, hennes hem – som brann, hade etsat sig fast på hennes näthinnor. Hon lade sig ner på sidan och slöt ögonen igen. Sedan tog hon ett djupt andetag och fortsatte skrika. In skrek tills hennes hals var öm, och tills hon kunde känna blodsmak i munnen. Hon skrek tills hon trodde att luften omkring henne skulle ta slut. Och sedan fortsatte hon skrika. Hon skrek ända tills mörkret föll över henne, och hon somnade igen. Tacksamt nog så slapp hon drömma den här gången.

Dröm om monster när du somnar ikväll

2010-08-23 av Aengeln

Jag har haft en slö helg. Eller, i själva verket har det inte varit några problem att fylla timmarna med saker att göra, men det var den enda helgen fram till oktober som vi inte har haft något planerat. Därför tog jag chansen att lägga ett antal timmar på att skriva.

Kapitel 17 är ganska klart. Med ganska klart innebär det att jag kommer att publicera det när Ann-Louise har korrekturläst det, men jag kommer också markera det som ett av de kapitel som jag kommer vilja förlänga till den slutliga versionen av boken. Säger man ”version” om en bok? Kanske är jag lite skadad av mina år som datanörd.

Med huvudet fullt av tankar gick jag och lade mig, vilket hade en definitiv effekt på mina drömmar. Det var en surrealistisk upplevelse, som drömmar så ofta är. Verkligheten var på något sätt konstgjord. Molnen var symmetriska och såg ut att ha klippts ut ur frigolit efter samma mall. Och naturligtvis fanns det monster. Inte nödvändigtvis monster med klor och tänder, även om de fanns där också. Drömmar om monster är bra, och deras sätt att agera kan ge mig användbara uppslag till hur jag vill att ”monstren” ska vara i Gainea.

En bra berättelse kräver en intressant konflikt, och den behöver alla typer av monster. De sinnesslöa monstrena som inte lever för något annat än att förstöra. och de eftertänksamma monstren som faktiskt planerar förstörelsen. De behöver som sagt inte ha tänder och klor, men de är fortfarande monster. Monster med motiv är mer skrämmande än monster som bara går bärsärk.

Mina monster kommer ur mina tankar och min fantasi, men mina drömmar kan ge mig insikt i hur de fungerar. Ibland får jag fram något som jag kan föra in i berättelsen omedelbart, och ibland får jag arkivera det för något annat projekt. I natt drömde jag fram händelser och dialog som jag inte kommer att kunna använda förrän i tredje eller fjärde boken om Gainea. Det är lång väntan, men boken jag skriver nu innehåller saker som haft bakhuvudet i över tio år. Den som spar, han har…

Att vara en drömmare

2010-08-12 av Aengeln

För någon vecka sedan gick jag och hustrun på bio och såg Inception. Där spelar Leonardo DiCaprio en person specialiserar sig på att stjäla information ur folks drömmar. Även om stora delar av handlingen tycks var en ursäkt för att få in fler actionscener, så var det en riktigt bra film även på andra plan. Tanken på att man kan styra sina drömmar och dela dem med andra är ett fascinerande koncept.

I Gainea använder jag drömmar på ett annat sätt. ”Drömmen” är något som ger världen liv, bokstavligt talat. Innan drömmen fanns existerade endast mörker, och drömmen ger själv liv drömmaren för att kunna existera. Drömmaren är naturligtvis Un, skaparen, som ger liv till Gainea.

Drömmen är också en bild av hur saker borde vara. Den är en vision av ett paradis, vilket är vad Un försöker uppnå. Men eftersom människor är en del av drömmen, och människor har möjligheten att göra ”fel” val, så är det inte en självklarhet att det kan lyckas.

Min vision av historien kring Gainea, ser i dagsläget ut att innefatta fem böcker, även om det finns en potential för hur många berättelser som helst som utspelar sig där, och drömmar kommer att spela en ännu större roll.. Med den skrivtakt jag har nu, så innebär det en tidsplan på kanske 4-6 år innan alla är klara, vilket känns överkomligt.