Illusionisten

Carl Koncentrerade sig. Det starka ljuset som han stod i gjorde det svårt att se speciellt mycket i mörkret utanför, men han visste att de tittade på honom. Han visset att de satt där i tystnad och väntade på vad han skulle göra härnäst. Carl drog in ett djupt andetag och ryckte undan den röda silkesnäsduken. Under den uppenbarade sig en vit duva. Han höjde handen mot taket och släppte fågeln fri. Den flaxade iväg uppåt och satte sig tillrätta vid en av strålkastarna där den kurrade belåtet.

Applåderna från publiken fyllde hans öron, och han log mot dem. Han kunde fortfarande inte se mycket mer än de första raderna, men för Carl räckte det att veta om att de fanns där. Att de sett honom, och att de älskade vad han gjorde. Hans nya föreställning innehöll många av de klassiska numren, såsom duvorna, den itusågade damen och de magiska ringarna. Carl hade till och med tagit med den traditionella kaninen i hatten, även om hans själv alltid använde sig av valpar snarare än kaniner. Det belåtna suckandet från publiken – särskilt från kvinnorna i publiken – när han drog upp en liten labradorvalp med sin bedårande, bruna ögon var bättre än alla applåder.

Carl hade alltid velat bli magiker, eller illusionist som hans pappa alltid hade sagt. Han hade titta på Copperfield och Labero på TV tillsammans med sina föräldrar, och hade försökt lista ut hur tricken gick till. Hur kunde illusionisten sväva fram över scenen, och hur kunde han bli överkörd av en lastbil utan att få så mycket som skråma? Det hade fascinerat honom, och han hade försökt läsa på så mycket som han kunde på biblioteket och på nätet, och han samlade på sig beskrivningar på trick som han arbetade med att försöka lära sig.

Carl bugade djupt mot publiken och drog av sig sin mantel. Hans blick mötte en av kvinnorna som satt i den första raden, och han blinkade åt henne. Hon rodnade och log, men sänkte inte blicken mot golvet. Han lade märke till att hon inte såg ut att vara där med någon, och väckte bilder om den kommande natten. En natt som aldrig skulle komma. Det fanns alltid någon som henne i publiken. Någon som han kunde fantisera om i sin ensamhet innan nästa föreställning.

Carl började snurra manteln över huvudet. Snabbare och snabbare, och hela tiden utan att ta blicken från kvinnan. Slutligen släppte han manteln, och lät den flyga ut över publiken. Precis när det såg ut som om den skulle börja dala ner mot de uppåtvända ansiktena, så vecklade manteln plötsligt ut sig. Den spred ut sig tills den såg ut som en jättelik, svart rovfågel, och började röra på sig. Publiken gapade av förundran när den höjde sig högt mot det kuperade taket. Manteln flög i en cirkel runt omkring hela rummet, svepte tillbaka ner över publiken en sista gång återvände sedan till Carl. Den lade sig ner mjukt över hans axlar och blev återigen ett helt vanligt klädesplagg.

Publiken satt som förstenade under ytterligare några sekunder innan tumultet bröt ut. Applåder och busvisslingar blandades med varandra. Folkmassan reste sig upp och Carl kunde se deras skrattande ansikten. Att kunna underhålla var som en drog, och Carl drog sig inte för att erkänna att han var beroende av den. Han bugade om och om igen mot dem och gav dem slängkyssar medan ridån gick ner. Applåderna fortsatte ännu en stund efter att han hade tappat dem ur sikte. Sedan hörde han ljudet av människor som reste sig, och röster som han inte kunde urskilja. Carl suckade belåtet.

Han började plocka med sin utrustning. Ingen kom för att hjälpa honom, men det hade alltid varit så, även tidigare. Carl hade aldrig låtit någon annan komma i närheten av någonting som hade att göra med hans föreställning. De flesta hade accepterat det. Alla illusionister ville bevara hemligheten bakom sina trick, och det hade alltid varit en tillräckligt bra ursäkt för att hålla hjälpredornas fingrar borta. Men sanningen hade varit en helt annan. Carl var en bluff, och hade varit en bluff genom hela sin karriär. Därför hade han alltid krävt att få sätta upp sina scener själv, och de enda medhjälpare som han någonsin hade tillåtit var de som hanterade ljuset. Ljus var viktigt. Publiken måste kunna se. Inte för mycket, men tillräckligt mycket för att de skulle kunna undra och för att de skulle kunna ställa samma fråga som han alltid hade ställt. Hur gick det till?

När Carl var femton, så hade han lärt sig så mycket om illusioner att han i nästan alla fall visste svaret på den frågan, och i de fallen han inte direkt visste, så kunde han ofta räkna ut det efter ett tag. Ibland hade han tagit med sig delar av andras trick när han utvecklade sina egna, men det hade varit mer vanligt att han förkastat dem och istället fokuserat på sina egna lösningar. De hade alltid verkat vara mer imponerande. Om de hade fungerat.

Carls förbannelse var att han var en obotlig teoretiker. Han hade kunnat sitta i veckor och planera ett trick in i minsta detalj, men när han sedan hade gett sig på att försöka sig på att utföra det i praktiken, så hade det alltid fallit på hans egen klumpighet. Han saknade fingerfärdigheten för att dra fram dolda spelkort ur sina skjortärmar, och kunde aldrig få de öppna delarna av ringarna att mötas på ett naturligt sätt. Den enda föreställningen som han hade försökt sätta under skoltiden, hade han lagt ner i frustration innan han ens hade fått upp affischerna. Allt eftersom besvikelsen blev allt mer olidlig att bära, så hade han provat på att vända sin uppmärksamhet mot andra områden, så som sina studier. Men lockelsen att någon gång kunna stå på scen hade varit för stor för att kunna stå emot, och i ren desperation hade han sökt andra lösningar.

Carl hade vänt sig till litteratur som han alltid hade skytt som pesten, men varje misslyckande hade knuffat honom ännu ett steg i den riktningen och slutligen så gav han upp. Den första boken han hade läste var Liber Aba av Aleister Crowley. Boken hade inte innehållit mycket av egentligt värde, men det hade gett honom någonstans att börja. Åratal av sökande på antikvariat, marknader och i sällskap som han helst hade velat undvika hade slutligen gett resultat. Han hade hittat information om hur han kunde nå och använda de bortglömda krafterna som dolde sig i världen.

I början hade han begränsat sig till att ge lite hjälp till de trick han själv hade utformat. När linor, speglar och falluckor inte fungerade som han hade tänkt sig, så hade han gett dem en lite mental knuff. Lite magi för att illusionen skulle kunna bli perfekt. Han hade inte varit blind för ironin i det faktum att han använde magi för att skapa illusionen av magi, men det var illusionerna som alltid hade varit hans drivkraft. Magin hade även gett honom en fördel gentemot konkurrenterna, eftersom han alltid kunde hitta sätt att överglänsa dem, och det hade inte dröjt länge innan han uppträdde inför fullsatta hus varje kväll. Berömmelsens baksida var att han inte längre hade tiden som han en gång hade haft för att utveckla sina illusioner, och han hade börjat förlitad sig mer och mer på magi för sina shower.

Carl stod med sin hatt i handen och tittade mot ridån. Han kunde inte längre höra ljudet av publiken som trängde sig mot utgången. Allting var tyst. Han undrade helt kort om kvinnan han hade sett skulle vänta på honom om han tittade ut, men han visste att det inte skulle vara så. Han visste att han inte skulle hitta någonting på andra sidan om det tjocka tyget. Trots det ville inte hoppet helt släckas inom honom. Hoppet om att det skulle vara annorlunda den här gången. Han lade tillbaka hatten på bordet och började sakta gå mot ridån för att titta efter. Precis som han alltid gjorde.

Pressen på Carl hade gradvis ökat. Varje ny föreställning hade blivit allt mer spektakulär, och publiken krävde allt mer. Därför hade han börjat jobba på en sista illusion. Ett sista fantastiskt trick som skulle överträffa allt som han någonsin hade gjort. Allt som någon hade gjort. Det hade inte funnits plats för speglar eller linor. Trick hade inte kunnat hjälpa honom att åstadkomma det han planerade, men vid det laget hade han blivit så van vid att använda magi att de sista resterna av hans gamla besatthet inte längre hade varit mycket värt för honom.

Illusionen han hade haft i åtanke hade varit ett försvinnande. Han skulle inte trolla bort en sak från scenen eller ens en person ur publiken. Hans mål hade varit att avsluta sitt nummer med att låta hela scenen försvinna. Ett fantastiskt slut på föreställningen utan behov av någon ridå. Det hade tagit mycket kraft och mycket och mycket koncentration, och första gången han hade gett sig på det hade han faktiskt misslyckats. En del av den gamla frustrationen hade gjort sig påmind, men han hade beslutat sig för att försöka igen nästa kväll. Och nästa kväll hade han lyckats.

Carl drog undan ridån och tittade ut mot den svarta tomheten. Det var ingen som stod och väntade på honom, precis som han hade vetat. Publiken var borta, precis som stolarna och rummet. Han suckade och blickade ut över den svarta tomheten runt omkring honom. Han visste inte vart han hade förflyttat sig själv den där kvällen. Ingenting existerade bortom scenen runt omkring honom.

Han visste inte hur länge han hade varit där. Han hade gett fler föreställningar än han kunde räkna sedan försvinnandet, och imorgon var det dags för en till. Han behövde vila. Det krävdes mycket kraft att återskapa illusionen av en publik. En illusion för honom själv. Carl behövde ytterligare en natts sömn, och sedan var det dags för ridån att gå upp ännu en gång.

Vakna

Jag vaknar med ett ryck. Jag antar att jag måste ha drömt någonting intensivt, men jag kan inte minnas vad. Ett töcken av minnesbilder och känslor, men ingenting mer. Sovrummet är fortfarande mörkt, och i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen syns ingenting annat än den svarta natten. Det enda synliga ljuset är det grönaktiga skenet ifrån hustruns mobil som ligger på nattygsbordet. Om ett par timmar kommer den att ringa, men vid det laget kommer jag förmodligen att ha somnat om. Med all säkerhet kommer jag vara precis lika svårväckt som jag alltid brukar vara.

Jag ler när jag tänker på det. Det är ett ständigt återkommande skämt, där jag envist hävdar att det är jag som är morgonpigg och alltid får väcka min hustru, istället för tvärtom. De flesta som känner mig det minsta lilla är väl medvetna om hur orimligt det är. Som så många andra inom mitt yrke var jag en nattmänniska, men samhällets har en tendens att ignorera det faktum att en del människor är mer produktiva under dygnets mörka timmar. En normal arbetsdag börjar någonstans mellan sju och nio och håller på till dess att eftermiddagen börjar övergå till tidig kväll.

Jag sluter ögonen igen och lyssnar på det svaga ljudet av min hustrus andetag. Det är alltid lugnande att känna att hon ligger där bredvid mig. Det får mig alltid att känna mig utvald. Att vara lycklig med någon handlar inte om att tillbringa varje vaken sekund tillsammans, eller ens om att alltid vara vakna samtidigt. Det handlar om att den andra personen fyller ett tomrum i ens eget liv. Ett tomrum som man kanske inte visste om innan det blev fyllt, men som är smärtsamt tydligt så fort den man älskar inte är i närheten. Och det är alltid mer tydligt på natten. Det är kanske därför som människan vanligtvis sover då. Inte för att dagsljuset alltid är det man strävar efter, utan för att natten får känslor att flyta upp till ytan och särskilt känslor av ensamhet om man inte har hittat den som kan fylla det där hålet. Eller ännu värre, om man förlorat den man älskar.

Någon gång måste jag ha somnat om. Naturligtvis gjorde jag det. Det spelar ingen roll om jag ligger vaken hela natten. När morgonen närmar sig, då sover jag. Djupt. Jag registrerar hur madrassen rör sig när min hustru går upp, men det är nätt och jämt. Det är inte dags för mig att vakna ännu. Jag antar att hennes klocka måste ha ringt, men jag har inget minne av att jag har hört den. Tröttheten har mig återigen i ett järngrepp, och jag försvinner in i sömnens dimma igen.

”Älskling, det är dags att vakna till liv.”

Rösten kommer långt bortifrån, men tränger sig nätt och jämt igenom sömnen. Jag grymtar någonting till svar, men det är knappt att jag hör min egen röst.

”Har du gått upp än?”

Nej, det har jag inte. Jag undrar hur lång tid det har gått sedan hon försökte väcka mig förra gången. Tio minuter? Mer kanske. Men andra gången – om det nu är andra gången som hon väcker mig – så brukar det absolut vara på tiden att gå upp. Jag tvingar mig själv att skaka av mig sömnen och vrider mig i sängen tills jag kan sätta ner fötterna på golvet. Det är kallt, men kylan hjälper mig inte ett dugg att vakna till, och det är en ren viljeansträngning som gör att jag lyckas ställa mig upp. Jag stapplar vidare ut i korridoren. Mitt balanssinne ligger förmodligen fortfarande och sover, för jag misslyckas helt med att hålla en rak kurs. Mina armar slår emot de kala väggarna när jag vinglar från sida till sida.

Min dusch ligger i tvättstugan i källaren, men eftersom vårt sovrum också ligger i källaren, så slipper jag i alla fall att försöka ta mig ner för några trappor. Det är förmodligen tur det, eftersom jag förmodligen hade slagit ihjäl mig om jag försökt ge mig på det. På vägen in genom dörren sträcker jag ut handen och får tag i min badrock och en handduk. En väl invand rörelse. När man har svårt att vakna, så är morgonrutinerna desto viktigare. Mina egna rutiner – dusch, rakning och påklädning – tar knappt 20 minuter och jag skulle förmodligen kunna utföra dem i sömnen. Ungefär som idag.

Det varma vattnet brukar pigga upp mig litegrann, men den här morgonen kan jag knappt känna det över huvud taget. Jag blundar igen, men det är absolut ett misstag. Sömnen kastar sig över mig, och jag känner hur det börjar svartna för mig igen. Jag öppnar ögonen och kliver ur duschen igen. Jag undrar om jag faktiskt tvättade av mig eller om jag bara stod under vattnet, men bestämmer mig för att det inte spelar någon roll. Jag kan som sagt utföra morgonen moment utan ens vara medveten om dem. Det är en helt ofrivillig handling.

Jag hör min hustru komma ner för trappen och passera utanför dörren till tvättstugan. Något av barnen har tydligen också vaknat till liv, för jag hör tassandet av små fötter i köket ovanför mig. Det betyder att jag fortfarande har en liten chans att inte bli sist till frukostbordet.

”Älskling, nu får du faktiskt gå upp!”

Hennes röst är på gränsen irriterad, och jag småler för mig själv. Det är inte första gången hon missar att jag redan har gått upp, men det är ett förståeligt misstag. Jag torkar hastigt av mig med handduken och sveper badrocken om mig. Den får ta hand om de sista vattendropparna.

”Jag är här”, säger jag.

”Älskling?”

Nu låter hon inte längre irriterad. Hennes röst har fått en underton av oro, och jag knyter skärpet till badrocken och går mot dörren.

”Älskling! Nej!”

Hennes röst skrämmer mig och jag går ut genom dörren. Oron i hennes röst har ersättas av panik, och all min trötthet är som bortblåst. Jag springer de få metrarna mellan tvättstugan och sovrummet.

”Vad är det?”, ropar jag till henne.

Jag kommer in i sovrummet där min hustru står böjd över sängen. Jag ser hur någon ligger under täcket och hur min hustru skakar personen frenetiskt. Hon snyftar okontrollerat och upprepar samma ord om och om igen.

”Vakna! Vakna, vakna!”

”Älskling?”, säger jag tveksamt.

Vad håller hon på med? En overklig känsla kommer över mig, och jag tar ett steg framåt, så att jag kan se förbi henne, och jag möts av mitt eget ansikte på kudden. Mina ögon är slutna, men ingen skulle kunna misstolka ansiktsuttrycket som sömn. Det är kritvitt, och helt livlöst.

”Vakna! Snälla älskling, vakna!”

Jag lyfter min hand till ansiktet och stirrar på den. Den är nästan helt genomskinlig och det är inte min hand som min blick fäster på. Det är min egen döda kropp som ligger på sängen. Bakom mig hör jag fötter som springer ner för trappan, men ljudet är overkligt. Som i en dröm.

”Älskling, jag är här”, viskar jag, men inget ljud kommer ut.

”Vakna!”

Crimson lace

Starlight shines upon her face
Her eyes reveal the moon’s reflection
Her body’s framed in crimson lace
Further adding to perfection
Hair like angels, gently flowing
Gorgeous, tender, bright and wild
Never dark, her skin is glowing
Soft just like a little child
Always seen, by all admired
Turns you on with just a gaze
Always watched, forever desired
Let me near you, crimson lace

Nära

Det fanns få fönster i huset, och det lilla ljus som trängde in utifrån gjorde inte mycket för att tränga undan skuggorna. Den smala trappan slingrade sig upp mot mörkret på andra våningen, och någonstans där uppe skymtade jag konturerna av någon slags möbel. Kanske en byrå eller en gammaldags pulpet. Jag tog ett djupt andetag, och satte tveksamt foten på det första trappsteget.

Hon hade sagt att det fanns något i huset. En ande kanske, eller något annat väsen. Vad visste hon? Hennes förståelse för det övernaturliga kom från billiga pocketböcker och filmer, och hon hade förmodligen använt de första orden som hon kunde minnas på fyllan. Men gjorde egentligen mina egna erfarenheter mig mer kunnig än henne? Förmodligen inte. Jag hade sett mer under mina år, men det fanns ingenting i vad jag själv sett som inte hade kunnat passa i någon av de otaliga filmer om hemsökta hus och monster som gjorts. Filmer som inte ens varit bra nog att visas på bio. Direkt-till-video. Vilket skämt.

Jag hade inte brytt mig om att utforska bottenvåningen. Det var något med trappan som lockade mig, och som samtidigt fyllde mig med skräck. Vad fanns det att vara rädd för? Det fanns mycket att vara rädd för, men än så länge hade jag ingenting att gå på, förutom en förvirrad berättelse från en ännu mer förvirrad kvinna som jag egentligen inte ville ha något att göra med. Så varför var jag här nu igen? Förmodligen för att jag var en idiot, och för att jag inte kunde säga nej till ett vackert ansikte. Om sanningen skulle fram var jag livrädd för vad jag skulle hitta i huset, och det var förmodligen den största anledningen till att jag hade kommit hit från första början.

Huset hade inte varit bebott under många år, och varenda yta var täckt av ett tjock lager damm. Spåren efter äventyrslystna ungdomar syntes i dammet, men de slutade strax innanför dörren. Ingen hade gått speciellt långt in i det gamla huset. Utmaningar på fyllan och barndomens manlighetsriter hade inte gett någon mod nog att går längre in i huset än att de fortfarande kunde hålla en hand på dörren. Inte förrän nu. Ännu en gång påminde jag mig själv om hur dumt det här tilltaget var.

Det fanns två dörrar på övervåningen. Den närmaste dörren stod öppen, men mina ögon drogs omedelbart till den stängda dörren längst bort i korridoren, och om det fanns något att se innanför den första dörren så missade jag det helt. Mitt hjärta slog så kraftigt att ljudet från det dränkte alla andra ljud runt omkring mig, och jag var vagt medveten om svetten som rann ner för mitt ansikte. Jag sträckte ut en trevande hand mot den stängda dörren för att öppna den, och fantasi visade mig bilder på ruttna lik, dreglande monster och ondskefulla demoner som väntade på mig innanför.

Det fanns inga demoner innanför dörren, bara ett sovrum inrett i samma stil som resten av huset. Det gick mycket i trä, och om jag hade fått gissa så hade jag förmodligen kallat det för brittiskt. Inredning har aldrig varit något som intresserat mig, och det var det enda ord som någorlunda kunde beskriva min upplevelse av rummet. Till skillnad från resten av huset fanns det inte ett spår av damm här inne. Allting var välpolerat och blänkte i de tunna strimmorna av månljus som letade sig in mellan de fördragna gardinerna.

Mitt i rummet stod en stor säng. Den var obäddad. Täcket låg längs ena sidan av sängen, och lakanen var skrynkliga, som om någon precis hade gått upp. Jag tog ett steg mot mot sängen och drog en hand över lakanen. De var fortfarande varma, och förstärkte intrycket av att någon precis hade lämnat dem. En okontrollerbar lust att lägga mig ner och invänta Hennes – för jag tvivlade inte på att det var en kvinna – återkomst sköljde över mig, och det fanns ingen tvekan om att vem som än hade legat i sängen skulle återvända när som helst. Den var ett löfte om välbekanta händer som kände min kropp sedan länge, och om njutning över alla förväntningar.

En varningsklocka ringde någonstans i mitt huvud, men det var enorm viljeansträngning att slita mig från bilderna som husets ägare visade mig. Fantasierna övergick till fasa när jag insåg att jag faktiskt hade lagt mig ner i sängen, och att dörren till hallen var stängd igen. Det ryckte mig tillbaka till verkligheten som en iskall dusch, och jag kastade mig upp på fötter. Min skjorta var uppknäppt ner till magen, och jag hade inget minne av hur det hade gått till. hade jag gjort det själv, eller hade de osynliga händerna som jag hade drömt om gjort det åt mig.

Jag gick mot sovrumsdörren med en överdriven vaksamhet. Jag ville inte vända mig om, för jag visste att vad som än bodde i huset nu stod alldeles bakom mig. En del av mig såg bilder av en skönhet bortom allt jag kunder föreställa mig, medan en annan del såg samma skönhet förmultna till oigenkännlighet och kasta sig över mig. Dörren skrämde mig inte som den gjort tidigare, och jag tvekade inte att öppna den. Det som skrämde mig fanns bakom mig, inte framför mig.

Korridoren utanför sovrummet tycktes vara oändligt lång när jag gick ut i den, men jag tvingade mig själv att inte skynda på mina steg. Att ge efter för rädslan hade utan tvekan fått Henne att kasta sig över mig, och njutning hade inte varit en del vad som hände sedan. Trappan fick mig att tveka, för den gick parallellt med korridoren, vilket innebar att jag var tvungen att vända mig om för att gå ner. Vända mig mot Henne. Jag fixerade blicken på det översta trappsteget, och började gå ner. I ögonvrån såg silhuetten av någon som stod i dörren till sovrummet, och en skymt av en vit klänning eller kanske ett nattlinne. Sedan hade jag tagit mig ner för trappan och var återigen i hallen på bottenvåningen.

Det var när jag lade handen på dörrhandtaget som jag kände det. Det var inte en önskan om att stanna, utan mer som om något drog i mitt inre och med all kraft försökte hålla mig kvar. Under ett skräckslaget ögonblick trodde jag att jag inte skulle kunna stå emot, eller att min själ skulle slitas ur kroppen, och att det som lämnade huset inte skulle vara något annat än min kropp. Ett tomt skal som vandrade längs gatan, medan jag själv var för evigt fångad i huset tillsammans med Henne.

Sedan släppte känslan, och min hand tryckte ner dörrhandtaget. Den svala nattluften slog emot mitt ansikte, och jag var ute på trappan. Dörren slog igen bakom mig, och först då gav jag efter för skräcken. Jag sprang nedför den stensatta gången och ut på gatan. Där vågade jag mig äntligen vända mig om och titta. Jag förväntade mig att se Henne stå i fönstret på andra våningen och titta tillbaka ner på mig, med det fanns ingenting där. Huset var mörkt och tomt. Precis som det alltid hade varit.

A tribute to a lost candle

The world is a void where beasts are lost,
Forever searching for the light of darkness.
The cry of many become the dream of one,
When the night swallows the unforgiving.
Sleep is life without fear,
But life is nothing but the absence of death.
Death is the loss of sorrow,
A black stage where the nameless perform.
An endless play from a script inked in tears,
Written on the stained pages of joy.
But from the joy grows love, the trust of a friend.
And love is the light of a thousand souls.