Be till paragraferna

contract

En extremt fascinerande sak att göra – om man VERKLIGEN är uttråkad – är att sätta sig ner och läsa avtal. Avtal finns utspridda lite här och var och man behöver inte alltid vara involverad i dem själv. Användaravtal är ett sådant exempel. man får gärna läsa dem innan man trycker “Jag accepterar”, men det förekommer sällan.

Något som alla avtal med självaktning har en en force majeure, en massa saker som man använder för att friskriva sig från att fullgöra sina åtaganden. Det kan vara jordbävningar, meteoritnedslag, stormar, tsuniamis och en hel uppsjö av andra naturkatastrofer.

Och “acts of God”.

Det här får en att fundera lite. Någon har alltså ansett att det är en reell risk att Gud ingriper och sätter stopp för det här. Om vi bortser från det lite smått absurda i det, så är det kanske värt att reflektera över det här med att be.

Hur skulle man juridiskt ställa sig till om den ena parten aktivt bad till Gud om ett sätt att komma ur avtalet? Jag är ingen jurist, men nog skulle en domare – med samma religiösa övertygelse – kunna se det som ett sätt att framkalla ett avtalsbrott? Eller är det i sig orimligt att tänka sig att man skulle kunna framkalla ett force majeure?

  • På tal om avtal mm, såg denna film häromdagen https://www.youtube.com/watch?v=yzyafieRcWE (finns på Netflix)

  • Stefan Axelsson

    Jag tror att det kräver att lagen tillåter en gudom som en part i det hela. Jag kan därmed tänka mig att det finns länder där detta kan vara en, lagligt sett, helt OK formulering.

    Om vi då försöker dra en parallell så kan man fråga sig, är det försök till avtalsbrott att försöka skapa en naturkatastrof för att komma ur avtalet? Jag skulle nog tro att det är det (tillsammans med en hel uppskö av andra potentiella lagbrott). Om jag skapar en stor skogsbrand för att jag hoppas det kan användas för att slippa ur ett avtal, då torde det ju vara ett försök att ta sig ur avtalet. Därmed borde även att be till en gud, om detta stipulerats, vara det.

    Dock har vi en annan aspekt i det här. Gudar tenderar att vara, om inte allvetande, så allmänt sett rätt smarta. Ser vi till de kristnas gud är han ju allvetande, och därmed gör han vad som är bäst för mig oavsett om jag ber eller inte. Då är frågan om bönen, som i detta fall kan ses som “meningslös”, fortfarande räknas. Eller är det intentionen som är det viktiga? Om jag försöker starta en skogsbrand med en sytråd, vilket lär misslyckas, men med intentionen att komma ur ett avtal, är det då ett avtalsbrott?

    Vi behöver en advokat här tror jag… Men oavsett så hoppas och “ber” jag att vi i sverige aldrig kommer acceptera “Act of God” som en ursäkt att bryta ett avtal. Och om vi gör det så blir det spännande att se hur bevisfrågan hanteras.

  • Peter Nilsson

    Hänvisning till högre makt förekommer faktiskt i äldre svensk lagstiftning. Där kallas det för “högre hand”.

  • Anna Vintersvärd

    Nu har jag sovit på saken (jätteobekvämt, faktiskt) och kommit fram till att Aengeln borde vara på rätt spår i att man “inte kan framkalla”* ett force majeure eftersom det ligger i dess natur att vara just en händelse utom den förhindrade avtalspartens kontroll. Nu är det väl mer typiskt sett saker som krigsutbrott och naturkatastrofer som kan utgöra den typ av oförutsedda händelser som avses med begreppet, men för att ändå fortsätta ta den anlagda skogsbranden som exempel vore det en händelse inom avtalspartens kontroll och därmed inte ett fall av force majeure.
    Men för en troende som blir bönhörd är kanske det avgörande hur rättsväsendet ställer sig till påståendet att Gud hör bön. Är det vedertaget att människor eller kanske specifikt den bedjande avtalsparten kan påverka Gud genom sin bön? Eller är det snarare så att Gud lyssnar för att sedan fatta ett eget beslut i frågan? I det fallet skulle det snarare vara illojalt mot motparten (vilket kan få rättsliga konsekvenser) än framkallande av eventuellt force majeure.

    *Enda sättet att lyckas framkalla ett force majeure vore alltså att göra det utan att det kan bevisas att man låg bakom det. Gud skulle i det fallet kunna fungera som ett ypperligt alibi (med eller utan bön). Så frågan är om inte hänvisningen till “acts of God” gör friskrivningen mer omfattande än den force majeure vi är vana vid.

  • Advokat… Well, jurist två inlägg upp. 🙂