Kapitel 21

2010-10-24 av Aengeln

Askar hade inte lyckats övertyga många i Nedälv om att försöka hjälpa In. An och Iai hade haft händerna fulla med att hålla ihop Nedälv och att hantera den ständiga strömmen av flyktingar. Precis som Askar tidigare hade berättat, så hade In börjat falla i glömska så fort hon passerade in till Darfast, och han hade haft fullt upp med att ens övertyga sin omgivning om att hon någonsin hade existerat. In hade dock varit länken som Askar själv behövde för att hålla fast vid att Darfast faktiskt fanns. Precis som In föll i glömska utanför den verkligheten, så gick Darfast inte heller att minnas under någon längre tid, och nu när hon inte längre fanns kvar där inne, så blev hans minne av Ins fängelse allt mer grumligt för varje dag som gick.

Till slut hade han gett sig av själv, och mot alla odds hade han lyckats ta sig in i Darfast. Ingen hade försökt stoppa honom. Förmodligen hade ingen väntat sig att någon skulle försöka sig på att rädda In efter så lång tid, och än mindre en ensam, utmärglad före detta soldat. Han hade satt sig utanför den stora porten och helt enkelt smitit in när den öppnades igen. Luziel hade fortfarande människor som följde honom, och inget av trollen tittade två gånger på honom. Precis som resten av Gaineas befolkning, var trollen utsvultna, och de var allt annat än alerta.

In och Askars vandring till Nedälv tog längre tid än vad In hade velat. In hade inga problem med att gå oavbrutet, och hon kunde till och med sova medan hon gick. För Askar var det värre. Även om han hade varit i bättre form, så var han fortfarande ghulim, och han behövde stanna regelbundet för att vila. Åren av svält hade dessutom reducerat honom till en skugga av vad han en gång hade varit, och även om han gjorde sitt bästa för att inte visa det, så kunde In se att han inte hade lång tid kvar. Hans imata brann fortfarande starkt, men hans kropp höll på att ge upp. Trots det så kämpade han sig fram, sida vid sida med In, och när han orkade, så berättade han om livet i Nedälv sedan hon försvann.

Eftersom de hittills hade besparats konflikten med Luziel, så hade Nedälv varit en förhållandevis lugn plats. Byrådet hade inte hittat någon lämplig ersättare för Tedlik och det hade slutligen vänt sig till Iai och An. De hade gått med på att stanna tills vidare, men när flyktingar från resten av Gainea började strömma till, så blev det mer permanent.  Det dröjde inte länge innan befolkningen i byn hade vuxit sig så stor att tillgången på mat blev ett verkligt problem. Interna strider blossade ständigt upp, och det resulterade slutligen i ett dödsfall. Efter det hade Iai och An lyckats hålla situationen under kontroll, men det ändrade inte på det faktum att maten höll på att ta slut.

Man hade tittat på att äta träd och växter som man tidigare aldrig ens övervägt, och det hade hjälpt till att stilla den värsta hungern. Un, som fortfarande bodde i Nedälv, hade vid ett par tillfällen gett med sig och gett liv till ett antal fruktträd innanför byns gränser, men trots det hade svält blivit en verklighet. Gaineas invånare började sakta tappa hoppet. Det var inte längre någon hemlighet att Un hade för avsikt att låta sin skapelse dö, och många vägrade vänta på det oundvikliga. Man tog saken i egna händer, och gjorde slut på sina liv. De flesta gjorde det i ensamhet, och en del gjorde det i sällskap med någon de älskade. Någon de inte ville riskera att överleva.

Det fanns ingen glädje kvar i världen och ingen lycka. Drömmen var död. Hela Nedälv visste om när någon dog, för Uns gråt hördes genom hela byn. Själarna som kom till henne var svarta av sorg och smärta, och hon gjorde ingen hemlighet av att hon numera hatade dem allihop. Hon stod inte ut med vad de gjorde mot varandra, mot och sig själva och vad de i förlängningen gjorde mot henne. Ingen vågade sig i närheten av Un efter att någon hade dött, men de senaste åren hände det allt mer sällan. Det var inte så att situationen hade förbättrats, men det fanns helt enkelt så få människor kvar i världen. Gaineas befolkning var inte decimerad, den var näst intill obefintlig.

In visste inte vad Askar förväntade sig att hon skulle göra, men hon antog att det hade att göra med att hon bar Skaparens ansikte. Men sedan då? Trodde han att hon skulle ta över resten av Uns ansvar. Bara Un kunde skapa liv, och om det hade funnits någon tvekan om det tidigare så hade Luziels handlingar under de senaste åren röjt undan dem. Mer troligt var att han ville att hon skulle försöka övertala Un om att ge Gainea en andra chans. Men varför skulle hon det. Ingenting som In hade fått höra fick henne att tycka att det fanns något värt att rädda i världen, och hon blev mer och mer övertygad om att Un faktiskt hade rätt. Askar berättelse gjorde henne nedstämd, men trots det fanns det utrymme kvar för hennes hjärta att sjunka ytterligare när de slutligen nådde fram till Nedälv.

Barriären runt Nedälv var nere. Hon behövde inte känna på den för att veta om det. De höga stenpelarna som markerade gränsen till skogen låg välta över vägen som var täckt av enorma fotspår. Ins tankar gick till Isegre och känslan av tomhet som låg över platsen där, och för ett ögonblick fick hon för sig att samma sak hade hänt i Nedälv. Sedan hörde hon röster inifrån byn. Det var en lättnad att höra att det fortfarande fanns någon kvar, men In insåg att hon kände sig minst lika lättad av insikten att Luziel var där. Han hade fängslat henne i sitt hem och lämnat henne där. Nu hade han kommit till hennes hem efter att hon blivit fri. Cirkeln var sluten. Världen marscherade mot sitt oundvikliga slut, men innan dess så skulle In få chansen att förödmjuka Luziel, såsom han hade gjort mot henne tidigare.

”De är här”, sa In lugnt till Askar.

”Jag vet”, sa han. ”Vad gör vi?”

”Vi går in, naturligtvis. Vi är säkert välkomna.”

Askar gav henne ett snett leende och följde efter In in i byn. Hon gjorde inga försök att smyga eller att dölja sin närvaro, utan gick lugnt och behärskat mitt på vägen. De följde ljudet av röster, men rösterna i Ins eget huvud var minst lika högljudda. De ropade till henne, och eggade henne framåt. Hon lät dem hållas och insåg att hon faktiskt trivdes med deras närvaro.

Flera hundra människor stod runt omkring torgplatsen, men ingen av dem verkade stå där inne. När In närmade sig kunde hon se en ring av troll innanför som höll dem tillbaka. Protester och skrik hördes från folkmassan, men trollen stod fast och pressade dem tillbaka med vida svep med sina tunga järnklubbor. In kunde inte se vad som pågick innanför, men hon visste ändå vem hon skulle hitta där.

In drog in en liten mängd kraft. Hon formade den i sitt sinne, och lät den komma ut tillsammans med sin röst.

”Släpp fram mig!”

Det var inte ett högt ljud. Faktum är att det knappt var mer än en viskning. Trots det letade det sig fram genom sorlet av skrik från folkmassan och nådde vartenda öra. De blev omedelbart tyst, och varje ansikte där vände sig mot In. Hon gick långsamt framåt, och folkmassan delade sig för henne. Hon kunde höra viskningar, och någonstans hörde hon sitt namn. Åsynen av henne hade väckt deras bortglömda minnen till liv.

In fick syn på ett av trollen som stod längs insidan av ringen med människor. Han var enorm, stor till och med för att vara ett troll, och visade inte några tecken på att vilja flytta sig. Han tittade ner mot In och höjde sin klubba mot henne. Hon stirrade tillbaka in i de kolsvarta ögonen och började forma magi. Hon reflekterade över hur lätt det var. Det hon gjorde nu, och det hon hade gjort när de lämnade Darfast, det gjorde hon med en bråkdel av den energi som hon hade behövt använda tidigare. Det behövdes inte mycket magi så länge hon kunde forma en klar bild av vad hon ville göra med den, och de tusen rösterna inom henne hjälpte henne skala bort alla tvivel. In höjde en hand mot trollets ansikte och knöt den.

”Dispremi!”, väste hon.

Trollets huvud krossades som om det hade varit gjort av papper. Ett förvånat gurglande slapp ut ur dess hals innan kroppen slutligen kollapsade. Sand föll ner över marken och avslöjade två figurer mitt på torgplatsen.

Luziel höll ett hårt tag om Ans hals med en hand, och An hängde slappt i hans grepp. Ans ansikte var nästan helt täckt av blod, och hans ena öga var uppsvullet. Han blödde från flera sår på kroppen, och om han hade varit ghulim, så hade han varit död för länge sedan. För en furim var det mestadels smärtsamt. En bit bortanför Luziel och An, kunde In se Iai. Hon såg ut att vara oskadd, men var instängd innanför en barriär. Den var inte lika kraftfull som den som In själv hade varit instängd i, för hon rörde sig och var uppenbarligen medveten om vad som hände. Bredvid henne stod Jinni, Peri och Dyaus, men deras ansiktsuttryck var inte den mask av is som hon hade sett i Darfast. Alla fyra såg nästan illamående ut.

”In!”, flämtade Luziel med ett leende. ”Vacker som en solnedgång! Har du kommit för att sluta dig till oss? Kanske leva ut lite, innan allt är slut?”

”Luziel”, svarade hon. ”Det här är slutet. Du förstår väl att jag inte kommer att låta dig fortsätta med det här. Vad tror du att du håller på med?”

Luziel kastade Ans slappa kropp till marken och tog ett par steg mot In. Hans ögon gnistrade av ilska.

”Roar mig”, fräste han, och all humor var borta från hans röst. ”Du har visserligen varit borta i några år, men jag antar att du redan vet vad som händer. Det finns ingenting kvar. Det finns den här byn, sedan finns ingenting.”

Han tittade upp mot himlen och skrattade, men det var mer frustration än glädje.

”Så nu finns det inte så mycket mer att göra än att ha kul. Anzur var inte speciellt kul, han höll inte ut länge. Men han återhämtar sig snart. Sedan kan vi roa oss igen.”

”Du har rätt”, sa In. ”Det här måste få ett slut nu.”

”Jinni”, sa Luziel lugnt. ”Placera In bredvid Iai.”

Jinni såg sig om, men gjorde ingen ansats till att lämna de andra. Luziel kastade en hastig blick tillbaka mot dem.

”Dyaus! Peri!”

Ingen av dem rörde sig till att börja med, och det var Peri som slutligen gick fram till Luziel. Hon ställde sig bredvid honom, och lutade huvudet mot hans axel. Sedan gav hon honom en kyss på kinden, och tog ett steg bort från honom igen. Han tittade förvånat på henne.

”Peri?”

”Det är slut nu”, sa hon ömt. ”Det har varit slut länge. Din vision var värd lika lite som Uns, förstår du inte det?”

Luziel såg sig om. Hundratals ögon var riktade mot honom, men han vägrade möta några blickar. Hans grepp om Jinni, Peri och Dyaus hade släppt, och han gissade att trollen också skulle lämna honom. Han fingrade på den lilla amuletten han hade runt halsen. Solen hade nästan hunnit gå ner, och de sista strålarna föll över Luziels ansikte. Slutligen tittade han upp mot In igen.

”Vad säger du?”, frågade han. ”Vill du ha lite kul innan vi lämnar den här världen för gott?”

”Jag ska inte gå någonstans”, svarade In. ”Men, närhelst du är redo.”

”Bra!”, sa Luziel och skickade en massiv våg av kraft rakt mot In.

---

Nära

2010-10-20 av Aengeln

Det fanns få fönster i huset, och det lilla ljus som trängde in utifrån gjorde inte mycket för att tränga undan skuggorna. Den smala trappan slingrade sig upp mot mörkret på andra våningen, och någonstans där uppe skymtade jag konturerna av någon slags möbel. Kanske en byrå eller en gammaldags pulpet. Jag tog ett djupt andetag, och satte tveksamt foten på det första trappsteget.

Hon hade sagt att det fanns något i huset. En ande kanske, eller något annat väsen. Vad visste hon? Hennes förståelse för det övernaturliga kom från billiga pocketböcker och filmer, och hon hade förmodligen använt de första orden som hon kunde minnas på fyllan. Men gjorde egentligen mina egna erfarenheter mig mer kunnig än henne? Förmodligen inte. Jag hade sett mer under mina år, men det fanns ingenting i vad jag själv sett som inte hade kunnat passa i någon av de otaliga filmer om hemsökta hus och monster som gjorts. Filmer som inte ens varit bra nog att visas på bio. Direkt-till-video. Vilket skämt.

Jag hade inte brytt mig om att utforska bottenvåningen. Det var något med trappan som lockade mig, och som samtidigt fyllde mig med skräck. Vad fanns det att vara rädd för? Det fanns mycket att vara rädd för, men än så länge hade jag ingenting att gå på, förutom en förvirrad berättelse från en ännu mer förvirrad kvinna som jag egentligen inte ville ha något att göra med. Så varför var jag här nu igen? Förmodligen för att jag var en idiot, och för att jag inte kunde säga nej till ett vackert ansikte. Om sanningen skulle fram var jag livrädd för vad jag skulle hitta i huset, och det var förmodligen den största anledningen till att jag hade kommit hit från första början.

Huset hade inte varit bebott under många år, och varenda yta var täckt av ett tjock lager damm. Spåren efter äventyrslystna ungdomar syntes i dammet, men de slutade strax innanför dörren. Ingen hade gått speciellt långt in i det gamla huset. Utmaningar på fyllan och barndomens manlighetsriter hade inte gett någon mod nog att går längre in i huset än att de fortfarande kunde hålla en hand på dörren. Inte förrän nu. Ännu en gång påminde jag mig själv om hur dumt det här tilltaget var.

Det fanns två dörrar på övervåningen. Den närmaste dörren stod öppen, men mina ögon drogs omedelbart till den stängda dörren längst bort i korridoren, och om det fanns något att se innanför den första dörren så missade jag det helt. Mitt hjärta slog så kraftigt att ljudet från det dränkte alla andra ljud runt omkring mig, och jag var vagt medveten om svetten som rann ner för mitt ansikte. Jag sträckte ut en trevande hand mot den stängda dörren för att öppna den, och fantasi visade mig bilder på ruttna lik, dreglande monster och ondskefulla demoner som väntade på mig innanför.

Det fanns inga demoner innanför dörren, bara ett sovrum inrett i samma stil som resten av huset. Det gick mycket i trä, och om jag hade fått gissa så hade jag förmodligen kallat det för brittiskt. Inredning har aldrig varit något som intresserat mig, och det var det enda ord som någorlunda kunde beskriva min upplevelse av rummet. Till skillnad från resten av huset fanns det inte ett spår av damm här inne. Allting var välpolerat och blänkte i de tunna strimmorna av månljus som letade sig in mellan de fördragna gardinerna.

Mitt i rummet stod en stor säng. Den var obäddad. Täcket låg längs ena sidan av sängen, och lakanen var skrynkliga, som om någon precis hade gått upp. Jag tog ett steg mot mot sängen och drog en hand över lakanen. De var fortfarande varma, och förstärkte intrycket av att någon precis hade lämnat dem. En okontrollerbar lust att lägga mig ner och invänta Hennes – för jag tvivlade inte på att det var en kvinna – återkomst sköljde över mig, och det fanns ingen tvekan om att vem som än hade legat i sängen skulle återvända när som helst. Den var ett löfte om välbekanta händer som kände min kropp sedan länge, och om njutning över alla förväntningar.

En varningsklocka ringde någonstans i mitt huvud, men det var enorm viljeansträngning att slita mig från bilderna som husets ägare visade mig. Fantasierna övergick till fasa när jag insåg att jag faktiskt hade lagt mig ner i sängen, och att dörren till hallen var stängd igen. Det ryckte mig tillbaka till verkligheten som en iskall dusch, och jag kastade mig upp på fötter. Min skjorta var uppknäppt ner till magen, och jag hade inget minne av hur det hade gått till. hade jag gjort det själv, eller hade de osynliga händerna som jag hade drömt om gjort det åt mig.

Jag gick mot sovrumsdörren med en överdriven vaksamhet. Jag ville inte vända mig om, för jag visste att vad som än bodde i huset nu stod alldeles bakom mig. En del av mig såg bilder av en skönhet bortom allt jag kunder föreställa mig, medan en annan del såg samma skönhet förmultna till oigenkännlighet och kasta sig över mig. Dörren skrämde mig inte som den gjort tidigare, och jag tvekade inte att öppna den. Det som skrämde mig fanns bakom mig, inte framför mig.

Korridoren utanför sovrummet tycktes vara oändligt lång när jag gick ut i den, men jag tvingade mig själv att inte skynda på mina steg. Att ge efter för rädslan hade utan tvekan fått Henne att kasta sig över mig, och njutning hade inte varit en del vad som hände sedan. Trappan fick mig att tveka, för den gick parallellt med korridoren, vilket innebar att jag var tvungen att vända mig om för att gå ner. Vända mig mot Henne. Jag fixerade blicken på det översta trappsteget, och började gå ner. I ögonvrån såg silhuetten av någon som stod i dörren till sovrummet, och en skymt av en vit klänning eller kanske ett nattlinne. Sedan hade jag tagit mig ner för trappan och var återigen i hallen på bottenvåningen.

Det var när jag lade handen på dörrhandtaget som jag kände det. Det var inte en önskan om att stanna, utan mer som om något drog i mitt inre och med all kraft försökte hålla mig kvar. Under ett skräckslaget ögonblick trodde jag att jag inte skulle kunna stå emot, eller att min själ skulle slitas ur kroppen, och att det som lämnade huset inte skulle vara något annat än min kropp. Ett tomt skal som vandrade längs gatan, medan jag själv var för evigt fångad i huset tillsammans med Henne.

Sedan släppte känslan, och min hand tryckte ner dörrhandtaget. Den svala nattluften slog emot mitt ansikte, och jag var ute på trappan. Dörren slog igen bakom mig, och först då gav jag efter för skräcken. Jag sprang nedför den stensatta gången och ut på gatan. Där vågade jag mig äntligen vända mig om och titta. Jag förväntade mig att se Henne stå i fönstret på andra våningen och titta tillbaka ner på mig, med det fanns ingenting där. Huset var mörkt och tomt. Precis som det alltid hade varit.

---

Kapitel 20

2010-10-17 av Aengeln

In såg hur Luziel helt plötsligt försvann framför hennes ögon, precis som Jinni, Peri och Dyaus. De övriga människorna som stod som frusna intill henne blev plötsligt rörliga igen. En del rörde sig långsamt, som om de gick genom vatten, medan andras rörelser var avsevärt mycket snabbare än hennes egna. En efter en försvann dock de också. Skuggor dansade över väggarna, och ibland tyckte hon sig se skymten av människor och troll som rörde sig i rummet omkring henne även om det gick för fort för att hon skulle kunna känna igen någon. Sekunderna släpade sig förbi för henne, men hon hade ingen aning om hur lång tid som passerade utanför hennes egen privata, lilla värld.

Hon försökte dra in magi för att krossa barriären, men det fanns ingen att hämta. All energi som hon hade haft med sig in hade hon slösat bort på den misslyckade attacken mot Luziel. Där utanför flödade magin fritt, närd av skogen, människorna och till och med av trollen. Innanför barriären fanns bara In, och den lilla mängd magi som kom från henne var knappt märkbar än så länge. Hon var visserligen långt ifrån övertygad om att hon skulle kunna bryta sig igenom barriären även om hon hade haft energi att tillgå. Luziel visste vad han gjorde.

Hon var instängd, och hon hade blivit förrådd av de som borde stått vid hennes sida, men det var inte det värsta. In hade lett tvåhundra män och kvinnor in i döden. Hon hade varit säker på att de skulle kunna slå tillbaka trollen, men Luziel hade vänt striden mot dem.  I det ögonblicket hade det inte spelat någon roll vem som hade gått emot dem. Det var In som hade misslyckats. Inte bara misslyckats med att vinna slaget, utan även misslyckats med att göra det som var henne uppgift på Gainea; Att skydda och bevara livet. Hon hade visserligen varit medveten om att hon aldrig skulle ha kunnat rädda alla, men ett offer är aldrig värt något vid en förlust.

Tankarna på vad som hade hänt, och vad som pågick på andra sidan barriären drog genom hennes huvud. Var det så här Un kände det? Andras sorg och lidanden för att hon själv inte hade lyckats bättre?  In kände hur ilska och frustration började välla upp inom henne, men hon hade inte tid att reagera på det. Sedan föll barriären samman med ett öronbedövande tjut, och en man stod framför henne. Magiska energier susade in och fyllde tomrummet inne hos In. Hon drog dem glupskt in i sig och formade attacken mot Luziel för sitt inre. Det hela tog inte mer än en bråkdel av en sekund. Hennes ögon fokuserade på mannen framför henne och hon samlade sig för att släppa loss energin mot sitt mål.

”Marteli!”

Det var inte Luziel. Ansiktet framför henne var bekant, men var inte ett ansikte som hon associerade med fara, och hon lyckades med nöd och näppe styra sin attack i en annan riktning. Mannen stapplade bakåt av ren förskräckelse, och energivågen missade honom helt och förvandlade altaret bakom honom till stendamm.

”Stopp!”, utbrast han. ”Det är jag. Askar.”

Hon stirrade på honom, men det tog ett par sekunder innan hon insåg vem det var som stod framför henne. Det var Askar, men det var inte Askar som In mindes från några veckor tillbaka. Veckor ur hennes perspektiv i alla fall. Han hade inte varit muskulös på det vis som exempelvis An var, men han hade ändå haft en kropp som vittnade om fysisk aktivitet. Han hade varit stilig. Mannen som stod framför henne var smal, eller kanske mer korrekt, på gränsen till utmärglad. Hans hår var borta, och hans ansikte var nästan vitt. De trasiga kläderna hängde löst på hans kropp, och benknotor var tydligt markerade vid varje synlig led. Han drog på munnen, men leendet fick honom att se ännu mer undernärd ut.

”Känner du inte igen mig?”, sa han aningen roat ”Jag vet att jag inte är så vacker som jag en gång var, men jag hoppades ändå att du skulle minnas vår natt tillsammans.”

In slappnade av något, men inte helt. Fyra av de furim som hon litat på under sex århundraden hade vänt sig emot henne och allt som hon trodde på, så varför skulle hon lita på en man som hon hade träffat en enda gång tidigare? Å andra sidan hade han faktiskt släppt ut henne, och en liten barriär var inte svår att ta ner. Som om han hade läst hennes tankar, så höll Askar upp en sten i ena handen och visade den för henne.

”Det är bara att plocka undan en av stenarna”, sa han. ”Då faller barriären. Vi måste gå, vi har inte mycket tid på oss.”

In nickade och insåg att hon faktisk ville lite på honom. Hon hade tyckt om Askar redan första gången hon träffade honom, inte minst på grund av den bittra humorn som trädde fram när han stod öga mot öga med sin egen dödlighet.  Humorn hade han hållit fast vid, men av allt att döma gjorde hans dödlighet sig allt mer påmind. Hur mycket tid hade hon egentligen förlorat?

”Hur länge?”, frågade hon. ”Hur länge har jag varit här.”

”Länge”, svarade Askar efter en kort tvekan. ”Nästan tjugo år.”

”Tjugo…”, sa In, men Askar lät henne inte fundera vidare på det.

”Jag berättar mer på vägen”, sa han, ”men vi måste härifrån nu. Det finns troll kvar, många troll, och en del är kvar här i Darfast.

”Hur kunde du ta dig hit i så fall”, frågade In, och artikulerade en del av sina misstankar. Och varför är du ensam?”

”De kommer inte gärna upp hit vad jag förstår”, svarade han. ”Om det är Luziel som beordrat dem att hålla sig borta eller om det gör det självmant, det vet jag inte. Och ensam var det enda sättet. Ingen annan vet att du existerar. Iai och Anzur vet och kanske en handfull personer till, men inte många.”

”De kan inte tro att jag är död”, sa In. ”En furim kan inte dö.”

”Nej, de tror inte att du är död. De vet inte att du existerar. Iai förklarade det för mig, eller försökte. Jag vet inte säkert om jag förstår det själv. Den här platsen är en egen verklighet, och så fort du gick in här så började folk glömma. Det gick inte över en natt, men sanningen är att du inte längre finns i verkligheten utanför längre. Du försvann ur folks medvetande.”

”Och du?”, frågade In. ”Du måste ha vetat om mig, annars hade du inte kommit hit.”

Askar nickade och lyfte sin skjorta. En liten bit av hans bröstkorg var borta, ersatt av en halvgenomskinlig massa. Blodkärl syntes tydligt genom ytan precis som de hade gjort den dagen då In räddade hans liv.

”Du helade mig. Varje gång det känns som om du ska försvinna ur mitt minne, så rör jag vid den här delen av mig själv, så kommer allt tillbaka till mig. Tydligt och klart, varje gång.”

Han lät skjortan falla ner igen, och drog ett djupt andetag. Det lät som en dödsrossling i hans utmärglade kropp.

”Kom nu”, sa han.

In följde efter Askar åt det håll som Jinni, Peri och Dyaus hade kommit ifrån. Det fanns en stor öppning på ena väggen, och Askar smög igenom den tätt följd av In. De kom ut i en bred korridor, som var lika sparsamt upplyst som den stora salen som de precis hade kommit från, och In kunde se vad hon trodde var en trappa i änden av den. Tunga, svarta dörrar var infästa i stenväggen i oregelbundna intervaller, men alla var stängda.

De passerade fyra dörrar i tystnad, men när de nådde den femte så stannade In till. Hon såg på den. Den var över två meter hög, svart eller väldigt mörkt brun, och var fastsatt med kraftiga beslag av järn. Den såg precis likadan ut som de andra dörrarna, men ändå var det någonting med den som fångade hennes uppmärksamhet. Antingen dörren, eller någonting innanför den. In gick fram till dörren och lade handen mot den. Det fanns någonting där inne, det var hon säker på. Hon kunde känna vibrationerna från någon sorts kraft. Även genom den tjocka dörren så tog de sig in genom hennes fingrar, och skickade trådar av behaglig värme upp genom armen.

”Det är någonting här”, mumlade In.

”Vi har inte tid”, väste Askar som hade hunnit en bit före henne.

In ignorerade honom. Hon tog tag i den stora järnringen på dörren och drog den mot sig. Den öppnades lätt, och svängde utåt på väloljade gångjärn utan ge ifrån sig ett enda ljud. Det var bländande ljust inne i rummet, och det tog ett par sekunder för Ins ögon att vänja sig, men det hon såg fick henne nästan att önska att hon aldrig hade öppnat dörren.

Det var ett litet rum, i alla fall jämfört med den stora salen de hade kommit från. Det fanns inga fönster, och enda vägen in var dörren som hon precis hade öppnat. Varje vägg var täckt av smala hyllor från golvet och ända upp till det höga taket. De hade huggits ut direkt ur klippväggen, och det var från de hyllorna som ljuset kom.

Det var själar, infångade själar. Samma små klot som Luziel hade visat för In efter att han hade stulit Tedliks liv, och här fanns ännu fler. Hundratals, kanske tusentals skarpt, lysande klot låg i prydliga rader på hyllorna. De lyste upp rummet med en styrka som inget skimmer, eller ens solen kunde överträffa. Det var ljus och värme. Och det var på en och samma gång det vackraste och det mest ondskefulla som In någonsin hade sett. Varje klot var ett liv, ett liv som Luziel hade stulit för att uppnå sina egna mål och drömmar. In kände hur det knöt sig i magen av ilska.

”Hur många?”, frågade hon. ”Hur många liv har Luziel förspillt?”

”Jag vet inte”, svarade Askar. ”Många. För många. Alla vet vad som pågår… ibland vet folk vad som pågår, men inte alltid. Det är lite svårt att förklara. Det har att göra med den här platsen. Samma anledning som att folk inte känner till dig längre.”

”Förklara sedan”, sa In sammanbitet.

Hon öppnade sitt inre öga och riktade det mot hyllorna. Det var gjort på ett ögonblick, och de bekanta energiflödena som alltid fanns i världen tog form framför hennes ögon. Ljuset från de fångade själarna försvann – det hade ingen magisk motsvarighet – men den magi som höll dem var desto mer tydlig. Den var tunn och skör, och slöt sig i form av barriärer i miniatyr runt omkring själarna. Det såg inte mycket ut, men det var tillräckligt mycket för hindra dem att fly till själen de en gång hade kommit från. Precis som tiden så hade själarna varken fysisk eller magisk substans, men trots det så kunde de både stoppas av en barriär.

In undrade hur länge de hade legat där. Var de medvetna om vad som hände omkring dem, eller levde de i sin egen tid, precis om In hade gjort. Kunde de tänka och minnas, och vilka tankar var det som ockuperade deras värld? Kunde de kanske rent av se henne där hon stod och badade i ljuset från dem? Oavsett vad svaren på frågorna var, så kunde hon inte lämna dem så här. Hon koncentrerade sig på magin som höll dem fångna. Det var barriärer, små sådana. De hade inga stenar runt omkring dem för att leda energierna, utan var tillräckligt kompakta för att kunna hålla ihop sig själva. Små barriärer var inte lika kraftfulla som de som var resta runt omkring byarna, men de var fortfarande oerhört tåliga. Saken var den att de bara kunde tåla mycket från ett enda håll, och precis som barriären som hade hållit In fången, så var de här tänkta att hålla något inne, inte ute.

Hon drog in energi, och släppte den sedan ut i tunna, tunna trådar. De letade sig fram genom luften mot kloten, och fäste sig vid dem, ett efter ett. Hon kände hur magin kopplade ihop henne med varje liten barriär, och hon kunde känna hur något vred sig inne i var och en av dem. En kamp för frihet, eller att bara få röra på sig. In väntade tills hon hade en liten tråd av magi till varje klot innan hon släppte loss resten av magin som hon höll inne.

”Malsxlosi!”

De små barriärerna attackerades plötsligt inte bara av själarna som försökte bryta sig igenom dem inifrån, utan även av energiflöden från utsidan för vilka de inte var konstruerade att hantera. De darrade i ett försök att hålla ihop, och föll sedan samman. Överbliven magisk energi från de fallande barriärerna manifesterade sig som vita blixtar som slog ut i rummet. En del av dem svedde Ins hud, men hon ignorerade dem. Hon hade väntat sig att det skulle hända.

Men det som hände härnäst var varken något som hon hade väntat sig, eller ens kunnat föreställa sig. Hon visste hur det dödliga livet fungerade. Un gav av sin imata, och av sin egen själ. Därifrån kom liv. När imatan brunnit ut och kropparna inte längre höll, så återvände själarna till Un. Så hade det fungerat, ändå från den första skalbaggen som Un gav liv till. Men de frisläppta själarna återvände inte till Un. Om det var ett medvetet val de gjorde, eller om det var något annat som påverkade vad som hände, det visste inte In. Det hon visste var att i det ögonblick som barriärerna föll, så kom själarna inte till Skaparen, utan till Skaparens avbild. Det kom till In.

Ins huvud fylldes utav röster. Män och kvinnor som skrek och försökte göra sig hörda över alla andra. Dånet var öronbedövande, även om det inte existerade utanför Ins eget huvud, och hon föll ner på knä med händerna begravda i sina röda lockar. Hon hade undrat hur det var för Un, och nu hade hon fått ett smakprov. Smärtan och sorgen var outhärdlig, men trots det så gick det gradvis upp för henne att det inte var hennes egna känslor. Det var känslor som tusen personer hade samlat på sig under en livstid – en alltför kort livstid – och som In nu fick ta del av på en enda gång. Vetskapen gjorde flödet av känslor lättare att hantera. Det lät henne att ta ett mentalt steg bakåt och att titta på nykomlingarna på lite avstånd. In visste med ens att hon inte behövde Askar till att berätta vad som hade hänt under de senaste tjugo åren. Hon hade tusen villiga röster inom sig, redo att berätta. Och de berättade.

Luziels visioner om en värld där han kunde vara skaparen hade snabbt krossats. Med den stulna imatan hade han kraft, och det hade initialt imponerat på många. De hade slutit sig till honom, och han hade bländat dem med spektakulära prövningar. Luziels styrkor hade erövrat by efter by, och de som inte hade valt att följa honom, hade istället offrats för att ge kraft åt honom. Som ett prov på sin makt hade han restaurerat de erövrade byarna, och gjort dem större och mer magnifika än de någonsin hade varit.

Men han hade fortfarande inte lärt sig att skapa liv. Jinnis styggelser var fortfarande det närmaste som någon hade kommit att faktiskt göra vad Un kunde göra. Mat var samma problem, och när förråden sjönk så erövrades ännu en by. By efter by, tills det blev allt svårare att hitta nya marker att stjäla, eller nya offer för att ge Luziel styrka. När det inte fanns några fiender kvar att offra, så började Luziel rensa i de egna leden. I början motiverade han sina handlingar med sagor om förräderi, men allt eftersom tiden gick så slutade han bekymra sig med sådana ursäkter. Han tog vad han ville ha, och han tog vem han vill ha. Frustrationen i leden växte, och allt fler valde att fly från honom till den enda plats dit hans erövringar ännu inte hade nått: Nedälv.

In reste sig upp från det kalla stengolvet, och slog nästan omkull Askar som hade böjt sig ner intill henne. Hatet som hon tidigare hade känt för trollen hade väckts på nytt men den här gången för Luziel. Det brann inom henne, och eldades på ytterligare av tusen arga röster. De var ingen plåga för henne som de var för Un. Istället gav de henne en styrka och en klarhet som hon aldrig hade känt förut. Luziel hade tagit deras liv, men hon hade deras själar.

In lämnade det nu mörklagda rummet och återvände till korridoren med Askar i hälarna. Hon mindes att hon hade sett en trappa, och hon hade haft rätt. Den var lång och brant, men In tog sig ner för den lika lätt som om hon hade haft vingar. Trappan ledde ner till en stor borggård, och In kände igen de enorma portarna som satt i muren på andra sidan. De var vägen ut, och trots att de fortfarande var stängda, så såg hon dem inte som ett hinder. Ingenting kunde stoppa henne.

Fyra troll kom rusande mot dem, och hon kände igen ett av dem. Det var trollet som hade attackerat An, Iai och henne själv. Han tvekade inte när han fick syn på In, utan höjde sin stav mot henne. Trollets vrål följdes av en blå lans av energi, men hon gjorde en svepande gest i riktning mot trollen och härdade en liten mängd magi till den mest kraftfulla sköld som hon någonsin hade frammanat. Trollets attack splittrades i regn av gnistor utan att komma i närheten av varken In eller Askar. Hon log bistert mot trollet och släppte loss all kraft hon hade kvar inom sig.

”Marteli!”

Attacken lyfte de fyra trollen från marken och slungade dem genom luften tills de slog i porten. Hon hörde ben som knäcktes, men hon behöll trycket mot dem tills deras kroppar krossades tillsammans med de massiva portarna. Stenflisor och sand flög ut över fältet utanför.

Om det fanns fler vakter i närheten, så höll de sig undan. Ingen hindrade In och Askar när de gick ut genom resterna av portarna, och bort genom skogen. Askar tog täten och ledde dem genom ett snårigt parti tills de nådde fram till fenomenet som markerade gränsen till den verklighet de kom ifrån. De klev igenom, och In fick återigen den obehagliga känslan av att passera genom spindelväv.

De hade en lång väg att gå till Nedälv, och under deras färd fyllde Askar i de luckor som själarna hade lämnat i berättelsen om vad som hade hänt under Ins frånvaro. Hon hade fortfarande svårt att acceptera att de sekunder som hon suttit inspärrad hade tagit så lång tid, men förändringarna som skett blev tydliga nästan omedelbart.

Gaineas stora skogar höll på att försvinna. Det fanns fortfarande träd kvar, men de stod glesare än de någonsin hade gjort tidigare. Luziel hade låtit hugga ner dem. Dels för mat och dels för bränsle. Hans magi var inte för ljus och värme, och han hade länge klamrat sig fast vid övertygelsen att han eller någon av hans tre följeslagare skulle kunna återskapa livet som de tog. Han hade gått så långt att han försökt stjäla imata från träden, men sorgstenen var oanvändbar på dem. Träd gråter inte.

De träd som stod kvar såg lika tunna och undernärda ut som Askar gjorde, även om det inte fanns någon rimlig anledning till att de skulle göra det. Det fanns heller ingen möjlighet att Luziels skövlingar, ens under tjugo år, hade kunnat göra någon märkbar skillnad i mängden träd. Det hade funnits miljoner träd på Gainea, men In tänkte tillbaka på vad Iai hade berättat om dem, att de talar med varandra. Om så var fallet så hade de förmodligen också berättat för varandra om vad som pågår på Gainea. Kanske väntade de på att någon skulle sätta en yxa i dem också, eller så hade de helt enkelt tappat lusten att leva vidare. Träden hade själva valt att dö.

”Du får som du vill, Un”, tänkte In. ”Din skapelse håller på att försvinna.”

Luziels katastrofala försök till att styra var mer än ett misslyckande. Precis som träden, så började lojala undersåtar bli allt färre. Människor började över huvud taget försvinna från världen. Askar visste inte hur många de var som fanns kvar, men de som flydde från Luziel och hans troll kom till Nedälv. Byn hade blivit en fristad. Den första fristaden som hade behövts på Gainea, och troligen den enda som skulle behövas.

Nästan åttahundra personer bodde numera i Nedälv, och det var fyra gånger så många som hade bott där när In marscherade ut därifrån med sin armé för alla dessa år sedan. Samtidigt så hade möjligheterna att hitta mat minskat drastiskt, och om så inte hade varit fallet tidigare, så var svälten ett faktum nu. Än så länge hade Luziel hållit sig därifrån, troligen på grund av att både An, Iai och framförallt Un fanns där. Förr eller senare, så skulle Luziel ändå behöva komma. Alla visste om det. Det fanns inga byar kvar att erövra, och få människor i de egna leden att lägga på altaret. Om han ville ha den enda makt som återstod att ta, så fanns den i Nedälv.

---

Hur ser en glynt ut?

2010-10-15 av Aengeln

Att använda metaforer eller jämförelser när man skriver är vanligt, och förmodligen nödvändigt för att väcka känslor och förståelse hos sina läsare. Ett problem som jag stött på när jag skriver Gainea, är att jag är väldigt begränsat i mina möjligheter att använda metaforer. Världen är skapad av någon som sett den genom ett nyckelhål; Tydliga detaljer, men lång ifrån en helhetsbild. Jag kan inte skriva att något är mjölkvitt, eller att ”hennes ögon gnistrade som stjärnorna”. Det finns ingen mjölk, för ingenting föds och växer upp på Gainea, och det finns heller inga stjärnor, eftersom det inte finns i Uns världsbild.

Jag skulle förmodligen kunna använda metaforerna i alla fall eftersom de har en betydelse för läsaren, även om de inte är relevanta för karaktärerna, men för mig känns det fel. Att tala om något som mjölkvitt skulle vara som att börja jämföra häst och vagn med bilar, i en bok som utspelar sig på medeltiden. Det skulle kunna fungera, men jag känner ändå att jag i så fall skulle vara tvungen att påpeka att karaktärerna själva inte skulle förstå kopplingen. ”Hennes hy var mjölkvit – även om hon själv inte hade någon aning om vad mjölk var…” I längden hade det blivit oerhört tröttsamt.

Sedan skulle man kunna vända på det. Är det ok att använda metaforer som inte betyder något för läsaren (men som kanske kommer att förklaras senare), men som är relevanta för karaktärerna? ”Flammorna som slog upp hade samma färg som en glynts ögon…” För läsaren säger det ingenting, förutsatt att jag inte tidigare förklara vad en ”glynt” är för något och hur dess ögon ser ut. Det handlar om eld, så tankarna hade förmodligen gått åt gult och rött, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. För att vända på det igen, så skulle jag kunna använda samma mening för att indirekt beskriva ögonen på en en glynt.

Så hur ser en glynt ut, och hur beskriver jag den om jag inte har något att associera till? Det är utan tvekan en utmaning, men en rolig sådan.

---

Avslappning

2010-10-12 av Aengeln

I helgen så lurade jag med mig min hustru på spa-helg på Ronneby Brunn. Hon hade troligen gått med på det även om jag inte hade lurat henne, men det var mycket roligare att hon inte visste om det förrän vi kom dit. Efter en aningen stressad incheckning kunde hon komma in på sin behandling som bestod av massage och ansiktsbehandling. Själv gav jag mig på att testa floating, vilket är något som jag velat göra länge.

Floating innebär, som namnet antyder, att man ligger och flyter i vatten. Det är mycket salt vatten (förmodligen inte vanligt salt), vilket gör att det bär upp kroppen ordentligt. Tanken är tydligen att det ska simulera tyngdlöshet. Man har öronproppar, troligen för att inte få in saltvattnet i öronen, och ligger i en stängd tank som också hjälper till att blockera ljud utifrån. Det var något av det mest avslappnande som jag någonsin provat på, och lätt något som jag skulle kunna göra en vana av.

Det påminner mig också om hur mycket jag faktiskt saknar att meditera. För ett par år sedan så gjorde jag det nästan dagligen, men kvällarna går numera åt till annat. Det känns aningen paradoxalt att jag har för mycket att göra för att hinna med att meditera.

Jag hade hoppats hinna skriva lite på Gainea i helgen, men det konstanta ingentinget tog upp all min tid. Förutom de inbokade spa-aktiviteterna, så fanns där en pool, ångbastu och badtunnor utomhus. På lördagskvällen åt vi en fantastisk middag och lyssnade på Ohlsen Brothers som uppträdde. Tydligen fick personalen för sig att vi hörde hemma bland de som hade bokat show, och jag såg ingen anledning att protestera allt för högljutt. På det hela taget, en helt underbar helg!

---