Stephen Kings vampyrer

2010-10-05 av Aengeln

Stephen King har tydligen kommit till samma insikt som så många andra: Dagens vampyrer är för mesiga. Eftersom jag personligen inte är speciellt begeistrad av Twilight, så kan jag inte annat än hålla med. Men jag kan heller inte låta bli att reflektera över att jag själv slutade läsa Kings böcker när jag var i 15-årsåldern, av just den anledningen: Stephen King var för mesig, och andra författare såsom Clive Barker blev alltmer intressanta.

Nu har jag visserligen återvänt till King efter ungefär 20 år, och har funnit att jag uppskattar hans böcker igen. Kanske har det att göra med att jag numera håller mig borta från de svenska översättningarna, eller så beror det på att jag blivit (marginellt) mer mogen, och därför kan ta till mig dem på ett annat vis. Oavsett vilket, så ska det bli kul att ta en titta på American Vampire. I det här fallet handlar det om en serie som ges ut av Vertigo och de har haft en del intressant titlar tidigare, såsom Hellblazer och Preacher. Det blir nog till att lägga en beställning.

---

Inspiration längs vägarna

2010-10-04 av Aengeln

Jag har ungefär sex mil att pendla till jobbet. Inte några extrema sträckor, men det ger mig ändå ungefär 1 1/2 timma i bilen varje dag. Den tiden är dock ingen som jag ser som förspilld, utan det ger mig en del tid för mig själv. Tid som jag visserligen kunnat ta hemma annars, men det är inte riktigt samma sak. Kanske är det helt enkelt så att man vänjer sig, och att jag hade uppskattat samma tid i ett tyst rum hemma, men faktum kvarstår att jag ser fram emot att sätta mig i bilen och färden till jobbet.

Ljudböcker har blivit en ständig följeslagare längs vägarna. Under de senaste åren, sedan jag upptäckte att jag faktiskt kunde njuta av något som jag tidigare sett som en styggelse mot det skrivna ordet, har jag säkert plöjt igenom närmare hundra böcker. Vissa av dem återvänder jag till, såsom The Dresden Files, och andra lägger jag till samlingen av litterära upplevelser som jag är glad att lägga bakom mig. I vissa fall är jag så fängslad av historien, som var fallet med Harry Potter, att jag fortsatte läsa i böckerna där uppläsningen avslutats, när jag väl kommer hem. De senaste halvåret har det också hänt allt mer frekvent att jag köper min lunch, vanligtvis hamburgare från Max, och sedan parkerar någonstans i en timma och bara njuter av boken som jag lyssnar på för tillfället.

Andra böcker är naturligtvis alltid en källa till inspiration för mitt eget skrivande, men ljudböcker ger en ytterligare nivå på det. Ibland räcker det med att ett stycke, eller kanske bara en mening, läses upp på ett visst sätt, för att min tankar ska vandra iväg och kläcka nya idéer som jag själv kan använda. Att boken har en bra uppläsare är en förutsättning för att jag ska kunna njuta av den, och är det inte det finns ingen möjlighet att få någon inspiration av den. James Marsters (The Dresden Files) är ett exempel på någon som framför, snarare än läser böckerna, liksom Nigel Planer, som är min personliga favoritläsare när det gäller Discworld. I andra fall står jag inte över huvud taget ut med den som läser, vilket var fallet med Populärmusik från Vittula, som lästes upp av författaren, Mikael Niemi.

I helgen var jag och hälsade på en kompis i Karlstad som jag inte sett på flera år. Jättetrevligt, och en bonus var att jag hade åtta timmar på vägarna, där jag njöt mig igenom andra delev av Stephen Kings The Dark Tower. Det gav mig också tid att fundera över de kommande delarna av Gainea. Jag vet vad som behöver hända för att berätta hela historien, men det finns mycket utrymme där emellan. Andra bokens historia har jag som sagt ganska klart för mig, men de fem böcker jag jag tänkt mig från början ser ut att växa exponentiellt, och allt tyder på att jag kommer att ha att göra fram tills pensionsålder.

---

Förväntningar

2010-10-01 av Aengeln

Nu när Gainea börjar närma sig att bli klar, så finns det många planer inför framtiden. Den närmaste är naturligtvis att få boken tryckt. Att komma in på något av de större förlagen som nybörjare är efter vad jag förstått väldigt svårt, om inte omöjligt, så jag kommer inte att försöka mig på det. Därför har min gamla enskilda firma, TenshiCo, som inte haft någon egentlig verksamhet under flera år, därför blivit ett förlag. Nu ska jag bara ta reda på vad ett förlag gör, förutom att låta trycka och att marknadsföra böcker.

Det finns en mängd tryckerier med flera olika sätt att trycka och priserna varierar ganska mycket. Mina förfrågningar har gett priser från 3.500 för 100 böcker, upp till nästan 20.000. Jag kan inte tillräckligt om tryckeribranchen, för att veta exakt vad det är som gör att priserna skiljer sig åt så mycket, men efter vad jag förstått så ger digitaltryck möjlighet att framställa färre exemplar jämfört med traditionella tekniker. Det passar ju mig, som tycker att det mesta i världen ska vara digitalt.

ISBN visade sig vara fasligt enkelt att ordna. Bara att fylla i ett formulär, sedan kom de på mail. Tio nummer väntar nu på att jag ska använda dem, så det är ju bara att fortsätta skriva sen. Att fortsätta skriva är också precis vad jag planerar att göra. Jag har tidigare nämnt att jag har planer för fem böcker om Gainea, men det ser ut som om att det finns många fler historier att berätta. Hela berättelsen sträcker sig över ett par tusen år, och det är många karaktärer att berätta om och många händelser att få in för att allt ska falla på plats. I dagsläget har jag huvuddelen av historien på klar i huvudet, och även den andra boken ganska konkret. Men det roligaste är nästan att känna att jag inte tröttnat, trots att jag hållit på med boken i ett år nu.

---

Kapitel 19

2010-09-28 av Aengeln

In hade inte ont när hon vaknade för andra gången. Sömnen hade avlöst medvetslösheten, och även om hon inte trodde att hon hade sovit så länge, så hade vilan sköljt bort de krämpor som hon hade samlat på sig under den föregående dagen. Hennes huvud kändes aningen tungt efter slaget, men det fanns ingen smärta kvar. Hon gjorde en mental genomgång av kroppen, men öppnade inte ögonen. Allt kändes bra.

Hon fortsatte att ligga orörlig, och försökte minnas precis vad som hade hänt. De hade tagit sig hela vägen till Darfast, men de hade varit väntade. Trots det hade striden sett ut att gå bra. Nej, bättre än bra, de hade varit på väg att besegra fienden de hade kommit hit för att möta. Men trollen hade fått hjälp. Luziel hade attackerat soldaterna. Han hade attackerat henne. Varför skulle han göra något sådant? Och var befann hon sig nu?

”Jag vet att du är vaken”, sa en röst. ”Jag har delat bädd med dig tillräckligt ofta för att veta när du sover och när du inte gör det.”

In tittade upp. Hon låg på ett kallt golv vid en grovt uthuggen stenvägg. Luziel satt med benen i kors på marken ett par meter ifrån henne och lutade sig mot ett stort bord. Även det såg ut att vara gjort av sten. De befann sig i ett stort rum som vid första anblicken verkade ha huggits ut direkt ur klipporna. In hade känslan av att de var högt uppe, men hon hade ingen utsikt som kunde bekräfta det. Några få ljusstrimmor sipprade in genom ett par avlånga gluggar i överkanten av väggen mitt emot In, men de hade mer effekten av att få skuggorna att se desto mörkare ut snarare än att lysa upp rummet. Men In behövde inte ljuset, hon kunde se lika bra i mörkret när hennes ögon väl hade anpassat sig.

Bredvid henne, på båda sidor, stod människor på rad. De var helt orörliga och Ins första tanke var att de var statyer. Men trots att de inte rörde sig, så var det något otvetydigt levande över dem. En del såg ut att vara på språng, medan andra stod passiva med armarna hängande längs med sidorna. In kände igen en del av dem – de hade varit en del av hennes armé – men hon kunde inte se varken Iai eller An där.

”Fascinerande”, sa Luziel. ”Eller vad tycker du?”

”Vad har du gjort med dem?”, viskade In.

”Ingenting egentligen. De mår bra.”

”De rör sig inte.”

”Jodå”, sa Luziel hemlighetsfullt och log mot henne.

”Du vill berätta”, sa In och suckade. ”Du vill alltid berätta när du upptäckt något nytt, så se till att få det överstökat.”

Luziel log brett mot henne. Det var varmt och inbjudande, och framförallt äkta. Det var ett leende som alltid hade kunnat smälta Ins hjärta, och hon fick anstränga sig för att inte rodna.

”Ah, inget roligt”, sa han. ”Men visst. Medhåll. Jag tycker om att berätta. Har du någon gång sovit innanför en barriär, bara för att vakna helt utvilad bara någon timma senare? Precis som om du hade sovit en hel natt.”

In nickade. Det hade hon ofta varit med om. Hon hade däremot inte funderat så mycket på det, utan hade helt enkelt antagit att det var en del av att vara furim. Att hennes kropp tog för sig av den lilla mängd sömn som hon fick när hon verkligen behövde det.

”Och ibland”, fortsatte Luziel, ”så har du sovit en hel natt, även om det känts som om du precis lagt dig. Har du aldrig funderat på varför?”

”Vissa dagar är bättre än andra helt enkelt”, svarade In. ”Vissa nätter sover man bättre än andra. Det är inget konstigt med det.”

”Tycker du att det ser ut som om de sover?”, frågade han och pekade på de orörliga människorna. ”De är klarvakna, i alla fall de flesta, och alla är innanför sin egen lilla barriär. Men det är en sak som de inte fick med sig in.”

”Vad?”, frågade In.

”Tiden, naturligtvis.”

In stirrade på Luziel, och sedan på kvinnan som stod alldeles intill henne. Kvinnans arm var utsträckt ned åt ena sidan, som om hon var fryst i en rörelse, men när In tittade närmare så lade hon märke till att små detaljer hade förändrats. Ingen, förutom en furim, skulle ha lagt märke till förändringarna, men de fanns där. Tyget på hennes blus hade flyttat sig nästan omärkligt, och kvinnans ögonlock täckte en större del av ögat än tidigare i en evighetslång blinkning.

”Det är helt fantastiskt”, sa Luziel. ”Och det finns mer att berätta.”

”Marteli!”

In hade dragit in energi ända sedan hon slog upp ögonen. Hon hade gjort det långsamt för att undvika att orsaka det magiska vakuum som annars är så tydligt när någon förbereder en besvärjelse.  Hon släppte loss det i en lans av kraft mot Luziel. Halvvägs mot sitt mål splittrades kraften mot en osynlig vägg i en kaskad av gnistor och ljud. En av dem slog ner i Ins ben, och hon grimaserade när de brände sig in i köttet.

”Jag trodde att du kanske skulle försöka något sådant”, sa Luziel. ”Du sitter också innanför en barriär. Det var nödvändigt, men inte så länge till hoppas jag. Kan du lyssna på mig?”

”Var är de andra?”, väste In mellan sammanbitna tänder, samtidigt som hon höll om sitt skadade ben. ”Var är An och Iai?”

”Anzur”, muttrade Luziel. ”Han var mer motståndskraftig än jag trodde. Jag hade tänkt ta med er båda in hit, men han lyckades fly med en handfull soldater. Det spelar ingen roll. Han kommer inte att hitta tillbaka.”

”Var är vi?”, frågade In.

”Darfast”, sa Luziel. ”Du känner uppenbarligen till bergen eftersom du kom hit.”

”Det finns inget jättelik fästning i berget som jag känner till. En illusion?”

”Det…”, svarade Luziel och tvekade lite. ”Det är lite mer komplicerat att svara på. Darfast är en enorm fästning. Men en bit bortanför vägen du kom så är Darfast bara ett berg.”

”Antingen är det ett berg eller, så är det inte ett berg. Vilket är det?”

”Båda. Inget. Se det så här. Darfast har alltid varit ett berg. Men berg kan se olika ut. Om Un hade varit på ett lite annat humör när hon skapade berget, så hade det sett annorlunda ut. Allt jag behövde göra var att hitta den verklighet där berget hade en form som gjorde det lättare att ändra till en fästning. Sedan skapade jag en väg mellan dem. Bortanför den vägen existerar inte fästningen.”

”Jag tror att du är en lögnare. Antingen det eller så är du galen. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket magi som skulle behövas för att åstadkomma något sådant.”

Luziel suckade och reste sig upp. Han började gå av och an i det stora rummet.

”Har du någon gång tittat på livet omkring dig?”, frågade han till slut. ”Inte människorna eller djuren, utan livet. Imatan.”

In tittade på honom med höjda ögonbryn, men Luziel väntade inte på att hon skulle svara.

”Imata är inte bara liv, den är själva grunden för magi. Men det visste du förstås. Men visste du hur mycket som finns? Varje person, varje litet grässtrå bär mer än tillräckligt med magi för att göra vad jag har gjort här. Men den sipprar ut, långsamt allt eftersom imatan förbränns. Den lägger sig runt omkring allting. Den omger oss, och ger oss makt. Eller så används den inte, och försvinner slutligen ut i ingenting. Slöseri.”

”Tragiskt”, sa In spydigt.

”Ja”, sa Luziel uppriktigt. ”Det är tragiskt. Men inte nu längre. Jag har hittat ett nytt sätt.”

”Med min hjälp”, sa någon från bortre sidan ändan av rummet.

In vände sig mot rösten. Jinni kom gående mot dem med Peri och Dyaus i släptåg. De passerade på andra sidan bordet och slöt sedan upp bredvid Luziel. Peri ställde sig intill Luziel och lade sitt huvud ömt mot hans axel. In stirrade häpet på dem.

”Ni också?”, sa hon.

”Det är inte så konstigt”, sa Luziel. ”De följer mig, eftersom de tror på min dröm. Samma sak med trollen. Jag kan ge dem vad de vill ha.”

”Vilket är?”, frågade In skeptiskt.

”Ett syfte”, svarade han och ryckte på axlarna. ”Men strunta i trollen nu. De är inte viktiga. Vad vill du ha?”

”Du har inget jag vill ha”, svarade In kallt. ”Jag skyddar livet, det är det som betyder något för mig. Jinni? Vad kan Luziel ge dig?”

”Han gör mig till Skaparen”, sa Jinni. ”Varför skulle inte jag kunna göra det om Un kan?”

”Bara Un kan skapa liv”, sa In. ”Du vet att det är så.”

”Du har mött mina xzs”, sa Jinni med ett leende.

”Vad för något?”, frågade In.

”Det är ingenting som Un har gett liv åt. De kommer från mig, och bara ifrån mig. Du och Iai mötte dem utanför Darfast, och du mötte dem tidigare på väg till Isegre.”

In rynkade pannan. De hade inte mött någon utanför Darfast. Bara trollen, och… In spärrade upp ögonen.

”De fyrarmade varelserna?”, sa hon häpet. ”De styggelserna är ditt verk?”

”De är lojala”, sa Jinni kallt, och hennes leende försvann abrupt. ”De gör vad de blir tillsagda att göra, inget mer. De är okomplicerade på det viset, men de är inga styggelser. De är mina skapelser!”

”De är en perversion av liv”, sa In och höjde rösten.

Jinnis ögon flammade upp i ett plötsligt raseri, och hon tog några steg framåt. In kände hur Jinni drog in energi. Hon lyfte en hand mot In, men innan hon hann göra någonting så slöt Luziel sin egen hand runt omkring Jinnis handled.

”Bråka inte nu, flickor”, sa han och log mot Jinni. ”In är en av oss, glöm inte det.”

Jinni slappande av och hennes ansikte delade sig återigen i ett leende. Hon vände sig mot Luziel och gav honom en snabb puss på kinden innan hon backade undan ett par steg.

”Du har rätt”, sa hon.” Det vore bättre om In istället kunde svara på frågan genom att berätta vad du kan göra för henne.”

”Hur kan du skapa liv?”, frågade In.

”Det kanske bättre om vi visar dig istället”, sa Luziel innan Jinni kunde svara. ”Dyaus?”

”Ja”, sa Dyaus och gick fram till Luziel.

”Hämta vår vän”, sa Luziel utan att ta blicken från In. ”Lägg honom på altaret.”

Dyaus nickade och försvann bland de orörliga människorna.  In hörde ljudet av en sten som rasslade mot golvet tätt följt av en röst.

”… håller ni på med? Och vad har ni gjort de andra… hur kom du dit? Stopp! Vart tar du mig?”

Dyaus dök upp igen, men han var inte ensam. Mannen som han höll i ett armlås och knuffade framför sig hade ett otäckt sår som gick från vänster tinning och ner till hakan. Han bar fortfarande rustningen som han hade haft när han lämnade Nedälv, men hans vapen hade tagits ifrån honom.

”Tedlik?”, utbrast In.

”In?”, sa Tedlik förvånat. ”Vad håller de på med? Vi måste härifrån. Det här är inte vad som skulle hända. Vi skulle besegra trollen, och befria Gainea från deras förtryck. Ingen sa något om det här. Är det här Uns straff? Hon skickar sina furim för att vi inte levt Drömmen? Men du har varit med oss så länge jag kan minnas. Varför händer det här nu?”

Tedliks ord övergick till ett hysteriskt snyftande. Det här var inte den ordnade värld som han normalt levde i. Han kunde lyssna tålmodigt på en tvist mellan trätande grannar och komma fram till en lösning som båda parter var mer än nöjda med. Han kunde fördela tillgångar rättvist mellan byborna i tider av svält, och han kunde ta obekväma beslut när det krävdes utan att behöva vända folk mot sig. Men det han var bra på var att analysera i tysthet. Det här var inte en värld han kunde analysera längre, och de senaste veckornas press hade långsamt brutit ner honom.

”Mutigi”, sa Luziel, och gjorde en gest mot Tedlik.

Tedliks röst tystnade omedelbart. Hans läppar rörde sig ett par sekunder innan han uppfattade att det inte kom något ljud mellan dem. Han lyfte sin fria hand och lät fingrarna snudda mot munnen. Han stirrade chockat på dem och sedan på In.

”Lugnare så”, mumlade Luziel och höjde sedan rösten. ”Dyaus, lägg honom på altaret!”

Dyaus lyfte utan ansträngning upp Tedlik och lade honom på den stora stenplattan mitt i rummet. Tedlik gjorde några halvhjärtade försök att värja sig, men det fanns ingen energi kvar i honom. Jinni och Peri drog ett par remmar runt hans handleder och spände fast honom vid stenen. Sedan gjorde de samma sak med hans fötter.

”Minns du Cinya, In”, frågade Jinni medan hon arbetade med att spänna fast Tedlik.

”Cinya?”, mumlade In.

Det var bekant, och rörde upp dunkla minnen djup i hennes inre. Namnet var inget hon hade hört på många år, men dimmorna klarnade gradvis tills hon slutligen kunde sätta ett ansikte till det. Hon tittade på Jinni.

”Kvinnan i Solbris”, sa In till slut. ”Hennes älskare dog och hon också.”

”Har du aldrig undrat varför?”, frågade Jinni.

”Många gånger”, sa In.

”Gläd dig åt att du snart inte behöver undra mer”, sa Jinni och log. ”Vi ska visa dig.”

Jinni, Peri och Dyaus backade undan från altaret, och Luziel gick fram till det. Han gick sakta runt omkring den stora stenskivan samtidigt som han smekte Tedlik över bröstet med ett finger. Beröringen fick Tedlik att skaka, och han stirrade skräckslaget på Luziel.

”Det är en fruktansvärd sak att behöva sörja”, sa Luziel mjukt till honom. ”Att känna tomheten inom sig, kanske efter de som gått bort. En tomhet som man bara kan fylla med tårar. Jag beklagar att det är något som jag måste utsätta dig för. Men om det är någon tröst så kommer det inte att vara länge.”

Luziel plockade av sig en liten amulett som han bar i en kedja runt halsen. Den var gjuten i någon blank metall och var prydd med ett mönster som In inte kunde urskilja. Han placerade amuletten varsamt mellan Tedliks fötter, och ställde sig sedan mitt emot In. Han tittade på henne och höjde långsamt ena handen.

”Nej”, viskade In.

Av någon anledning hade hon förväntat sig en kniv men istället drog Luziel upp en liten, oval sten. Den var mattsvart och ett par centimeter lång, och i det skumma ljuset var den inte lätt att se. Han snurrade stenen eftertänksamt mellan fingrarna och placerade den sedan på Tedliks bröstkorg. Under ett par långa sekunder, såg det ut som om inget alls hände. Sedan började den svarta stenen att förändras. Den blev blankare, som om ytan plötsligt hade blivit våt. Den darrade till och smälte samman till en svart, trögflytande vätska som genast började sippra in genom Tedliks hud och försvann. Han rörde sig inte, men In såg hur hans ögon började fyllas med tårar. De rann ner för hans kinder och droppade ner på altaret under honom.

”Se på honom!”, sa Luziel. ”Titta inte bara, utan se verkligen på honom!”

In förstod vart Luziel ville komma och gjorde en liten viljeansträngning. Hennes blick flackade under ett ögonblick, och sedan blev allting tydligt och klart. Hennes inre öga öppnades, och energierna som flöt runt omkring dem visade sig för henne. De visade sig som lila och djupt grönt ljus som de så ofta var på jordnära platser såsom berg och grottor. Det var rå, otyglad kraft, och den flödade okontrollerat i alla riktningar genom väggar, golv och tak runt omkring dem istället för att följa något specifikt mönster. Luziel, Jinni, Peri och Dyaus liknade varandra till stor del och lystes upp inifrån av ett starkt, gyllene sken, precis som de alltid hade gjort. Det var makten och ursprunget det representerade, och det var ledsagarens färger. De klamrade sig fast vid den rollen. Trots sveket mot In, så ville de gärna se sig själva som Gaineas ledsagare. Det gjorde nästan In villig att tro på dem, tro på att allt det här faktiskt var något de gjorde av välvilja. Hon kunde nästan göra det också. Ända tills hon såg på Tedlik.

Hon hade sett Tedliks energier tidigare. De dominerades normalt av gult och orange, drivna av intelligens och ambition.  De fanns fortfarande spår av de energierna kvar, men Tedliks aura var svag och urblekt. Mitt inne i hans bröstkorg fanns ett hål, något som var mer än bara svart. Det tycktes dämpa allt ljust runt omkring, och Ins tankar drogs genast till de mörka molnen kring Gainea i hennes dröm. Det rörde sig långsamt och pulserade som ett groteskt, förvridet hjärta. In såg även Tedliks tårar, men det var inte allt de var. Han blödde kraft, imata, som rann ut från varje del av hans kropp, även om den var som mest koncentrerad kring ögonen. Den pulserade fram i takt med hans mörknande hjärtas slag, och de följde altarets stenyta ner mot hans fötter. Där samlades imatan helt kort, för att sedan tränga in genom mönstret i Luziels amulett och försvinna.

Det var inte svårt att räkna ut vad de gjorde, och synen fick henne att må illa. Imata, ursprunget till livet som hon försökte skydda, stulen av de som borde ha stått vid hennes sida. Hennes mage vände sig, och hon fick anstränga sig för att inte kräkas, men hon lyckades tvinga sig själv att stänga sitt inre öga. Hon andades tungt och tittade upp mot Luziel.

”Hur?”, frågade In.

”Det är sorgen”, svarade Jinni. ”Sorgen får imatan att tränga ut, att överge kroppen. Cinya hade förmodligen inte mycket tid kvar, och hennes hjärta hann aldrig läka innan livet hade flytt henne helt. Sorgstenen påskyndar processen. Den lägger sig runt en persons hjärta och när sorgen inom honom. Det tar inte lång tid.”

”Un kommer att få reda på det”, sa In. ”Så fort Tedlik dör, så kommer hans själ att återvända till henne, och då kommer hon få reda på vad som sker. Hon kommer inte att tillåta det.”

Hon var inte säker på om ryktet hade spridit sig, och om Luziel var medveten om att Un redan hade bestämt sig för att låta sin skapelse dö ut, men hon var tvungen att försöka göra något. Luziel verkade dock vara oberörd av hennes ord. Utan att röra en min, tog han ett steg fram mot Tedlik och sträckte ut handen ovanför honom. Ljudet av en kropp som föll sönder till sand fyllde rummet, och sedan blev allt tyst.

In lät blicken svepa över Jinni, Peri och Dyaus. Deras ansiktsuttryck var helt neutrala. De verkade helt oberörda av det som precis hade skett, märkbart avtrubbade av något som de uppenbarligen hade sett många gånger tidigare.

”Hans själ kommer att tas väl om hand”, sa Luziel. ”Men han kommer inte att återvända hem till Skaparen.”

I sin hand höll han ett litet klot. Dess yta rörde sig som om den var gjord av vatten, och den lystes upp inifrån av en svagt, vitt ljus. Trots att ljuset var så svagt, så nådde det ändå fram till varje litet skrymsle i den stora grottan. Det var det vackraste som In någonsin hade sett, och det gick en lång stund innan hon insåg vad det var Luziel höll i. Det måste ha synts i hennes ansikte, för han sänkte genast handen igen. Tedliks själ försvann ner i en liten tygpåse som Peri höll fram.

”Hur kan ni gå med på det här?”, frågade In anklagande och stirrade på de tre Furim vid Luziels sida.

”Alla drivs av någonting, och jag ger det till dem”, svarade Luziel. ”Tänk på vad vi kan göra med kraften, för allas bästa. Jinni kan skapa liv, vilket gör att vi kan skapa mat. Svält blir något som tillhör det förflutna. Magi kan användas för att bygga hem, hela städer på ett ögonblick. Eller varför inte läka skador. Vad som helst. Du känner till möjligheterna. Vi kan sitta på Gaineas tron, och förändra världen till det bättre.”

”Och de som offras för din vision?”, frågade In.

”Det finns alltid offer”, sa Luziel. ”Efter vad jag har hört, så var du själv villig att offra trollen för din vision om att ena människorna. Hur skiljer det sig från vad jag gör.”

”Det är inte samma sak”, sa In, men tvivel letade sig in i hennes röst.

”Nej, det är inte samma sak”, sa Luziel. ”Jag kan välja ut individer för mina syften. Du ville utrota ett helt folk. Vem av oss är det som värna om livet egentligen? De som dör under min hand kan i alla fall ge upphov till nytt liv.”

Luziel plockade upp amuletten igen och satte den på sig. Med tunga steg gick han runt altaret, och ställde sig framför In. Hans ögon var sorgsna, men likväl bestämda. Han lade handen mot barriären som höll In fången. Magiska urladdningar dansade runt hans fingrar som små röda blixtar.

”Jag vet att vi kan göra det här”, sa Luziel, och han lät genuint uppriktigt. ”En del kommer att få offra sina liv, men det kommer att vara värt det. Det kommer att ta många år, men vi kan skapa en bättre värld. Och jag ska bevisa det för dig. Snälla, följ med oss.”

”Ingen chans”, sa In.

”Jag förstår”, sa han sorgset. ”I så fall är jag ledsen för att jag inte kan låta dig komma ut, men om du inte är med oss så kan jag inte låta dig hindra oss.”

”Jag kommer att hitta ett sätt att ta mig ut”, sa In.

”Oroa dig inte för det”, svarade Luziel. ”Jag kommer inte att lämna dig här längre än jag behöver. Det kommer ta oss många år att fullborda vårt arbete, men för dig kommer det inte att innebära någon väntan. Faktum är att du knappt kommer att hinna blinka.”

Även genom barriären kunde In känna hur Luziel drog in energi. Någonting hände med barriären. Den tycktes bli tjockare, tills den nästan var synlig i det svaga ljuset från grottan. Den flödade med mer kraft än vad In trodde var möjligt, och luften innanför blev isande kall.

Sedan slöt sig tiden omkring henne, och historien drog vidare utanför.

---

Bra med släkten

2010-09-28 av Aengeln

Ibland är det bra med släktingar. Framför allt är det bra att ha en bror som både är grafiker och som är intresserad av fantasy. Han kan sätta mig på plats vad gäller mina idéer till omslag, och kan dessutom förmodligen göra det åt mig. Vem kunde tro att min lillebror som jag bråkade med under hela min uppväxt skulle kunna vara så nyttig.

---