Kapitel 25

2010-11-09 av Aengeln

Ett par ögon såg de sju furim lämna Imsjön och det dåd de hade begått. De hade varit helt uppslukade av sin makabra uppgift, och hela Gaineas befolkning fanns många dagsmarscher bort. Att någon skulle kunna ha följt efter dem när de lämnade Nedälv och att denne skulle ha bevittnat vad de gjorde mot Un hade inte slagit dem. Mannen stod kvar i skogsbrynet till dess att de sju furim var utom synhåll, vände sig sedan om och gick tillbaka samma väg som han hade kommit ifrån.

En grov hand stacks ner i en väska, och kom upp med en tjock bok. Mannen tittade på den och borstade försiktigt bort lite smuts från omslaget. Det var en dyrbar bok. Inte så mycket på grund av dess innehåll, utan snarare på grund av att det var en riktig bok. Det var få som hade kunnat konsten att framställa papper för tjugo år sedan när han skrev den och troligen ingen alls idag.  Han hade betalat dyrt för pappret, och hade hoppats kunna sälja boken ännu dyrare.

Att skriva boken hade varit förhållandevis enkelt, och hade gett honom något att göra under de långa kvällarna på resande fot. Boken innehöll hemligheten om livet, och om livet som kom efter detta. Den innehöll sanningen om himlen, och om det svarta tomrum som låg bortom den. För den som ville ta sig tiden att läsa, så fanns svaret på alla frågor som man kunde drömma om. Och inte ett enda ord var sant. Sida efter sida fylld med lögner. Han hade naturligtvis inte sett dem som lögner. Han hade sett varje ord som ett enskilt litet konstverk, omsorgsfullt nedtecknat för att stimulera läsarens fantasi och själ. Men aldrig lögner.

Men det han precis hade bevittnat ändrade på det. Han visste mycket väl vad Luziels svarta sten gjorde – han hade hört historierna – och han trodde sig till och med veta vad det var de hade försökt göra. Han hade ingen aning om huruvida de hade lyckats, men det spelade ingen roll. Det var en styggelse, oavsett vilka avsikter de hade haft. Men det var för sent för honom att försöka göra någonting. Han visste att han inte hade mycket imata kvar, och att hans tid bland de levande snart var slut. Sedan skulle han få återvända till Skaparen. Snart. Men innan dess, så skulle hans lögner få ge plats för sanningen. Någon annan kanske skulle finna hans skrifter – förutsatt att det fanns någon kvar som kunde finna dem – och de skulle i så fall få veta sanningen om vad som hade hänt. Han skulle ägna den sista tiden han hade kvar till att nedteckna händelserna som lett till Gaineas fall.

Han slog sig ner på en sten och öppnade boken. Den var fylld med hans egen tjocka handstil. Sida upp och sida ner av hans lögner. Han fnyste åt dem. Att han någonsin hade trott att de skulle vara värt någonting. Han drog in lite kraft, och höll ut en hand över boken.

”Senskriba!”

Texten började sakta blekna på sidorna, och efter några få sekunder, så var uppslaget blankt. Han nickade nöjt och bläddrade i boken. Varenda sida var tom.

”Lögnerna ger plats för sanningen”, muttrade han.

Han stack ner en hand i väskan igen och drog upp en penna och en liten flaska bläck. Han skruvade av locket på flaskan och ställde försiktigt ner den på marken bredvid sig. Med stadiga fingrar doppade han pennan i bläcket och funderade lite. Sedan satte Tiyan pennan till pappret och började skriva.

---

Kapitel 24

2010-11-08 av Aengeln

De fann Un där In hade sagt att hon skulle vara. Hon satt på en sten av glas och stirrande ut över Imsjön. Hennes blonda hår rörde sig i takt med vågorna som drog in över vattnet, och hennes hud glänste i solljuset. In hade alltid tyckt att platsen var vacker, och Uns närvaro förstärkte intrycket. Det var en plats som hon hade kunnat leva på, och oavsett tiden hon hade tillbringat i Nedälv så var det här hennes hem. Det var här som hon – precis som Un – hade tagit sitt första andetag. Hon var inte säker på varför de inte hade grundat en by här. En del av henne hade ibland önskat att hon kunnat gå hit varje morgon och se solen gå upp över sjön. Andra dagar var hon glad över att den här platsen hade fått vara orörd. En nostalgisk helgedom eller kanske bara en oas från verkligheten. Oavsett vilket så skulle hon aldrig någonsin kunna se på Imsjön på samma sätt igen när de var klara.

In gick fram till Un och satte sig ner bredvid henne. Un fortsatte stirra ut över vattnet med ett drömmande ansiktsuttryck. Det fick henne att se, om inte lycklig, så åtminstone fridfull ut. Den anklagande blicken som In hade fått utstå för inte så länge sedan var som bortblåst.

”Har ni kommit för att försöka få mig på andra tankar igen?”, frågade Un när de hade suttit där en stund.

”Hade det spelat någon roll?”, sa In.

”Nej”, svarade Un, ”det hade det inte.”

”Var är de andra?”

”De ville låta mig prata med dig själv först. De är i skogsbrynet.”

In nickade. ”Vet du vad jag såg innan vi lämnade Nedälv?”, frågade hon, men väntade inte på att få något svar. ”Troll. Troll och människor som jobbade sida vid sida.”

Un nickade igen, men ändrade inte en min. Hon såg varken positivt överraskad eller ens särskilt förvånad ut, vilket gjorde In lite besviken. Men i det här läget spelade det ingen roll.

”De ser slutet komma”, sa Un. ”Det drar dem samman för tillfället, men det kommer inte att hålla i sig.”

”Det är ett tecken på att det finns hopp för oss”, sa In.

”Nej, det är det inte. Det enda det visar är att de kanske kan få en glimt av drömmen innan Gainea dör. Det kanske är deras enda chans.”

”Drömmen”, sa In. ”Världen som den borde vara.

”Ja”, sa Un. ”Det smärtar mig att den inte har blivit som den borde ha varit.”

”Mig med.”

”Därför är det bättre att låta existensen falla i glömska. Det är bättre att låta Drömmen dö i frid, istället för att låta den här styggelsen få finnas i dess ställe.”

Uns ord fick Ins ögon att fyllas med tårar. Hon hade vetat vad Un skulle säga, men det smärtade henne att veta vad som skulle hända. Hon satt bredvid Un utan att röra en muskel under en lång stund. Hon grät i tystnad med blicken fäst långt ute på sjön. Hon grät tills hennes känslor hade lagt sig igen, och till dess att hennes hjärta hade lugnat ner sig. Sedan vände hon sig mot Un.

In lade en hand ömt på Uns kind och vände henne mot sig. Hon gjorde inget motstånd, och om Un såg tårarna på Ins kinder så visade hon det inte. In hade förväntat sig att få skuldkänslor igen när Un mötte hennes blick, men ingenting hände. De två kvinnorna – Skaparen och Ledsagaren – stirrade djupt in i varandras ögon och det var som om tiden tycktes stå still. In lutade sig fram och deras läppar möttes. Det var försiktigt men ändå uppriktigt och Un besvarade kyssen utan att tveka. Ins hand letade sig upp i Uns hår, och hon drog ut på det passionerade ögonblicket så länge hon kunde innan hon slutligen bröt kyssen.

”Förlåt mig, mor”, sa In och slöt ögonen.

Un tittade frågande på henne. Det var ett ord som hon aldrig någonsin hade hört förut, men trots det var det något bekant över det. In drog in ett djupt andetag och släppte sakta ut det igen. Hon tittade upp på Un igen och pressade försiktigt sin hand – som var kvar uppe i Uns hår – mot hennes huvud.

”Förlåt mig”, sa hon igen. ”Men jag kan inte låta det hända. Endormigxi!”

Hon hade gradvis dragit in energi under deras kyss, och hade sedan låtit besvärjelsen ta form i sitt huvud. Den var inte speciellt kraftfull, men den rann ut genom Ins arm, och när den träffade Un så gjorde den vad den skulle göra. Uns ögon vändes uppåt, och hennes kropp blev slapp. In lät Un sjunka ihop på stenen bredvid henne. In satt i tystnad och lyssnade på Uns djupa andetag. Hon kände ingen skuld. Gråten hade tömt henne på känslor, och hon kände sig kall och distanserad inombords. Hon knuffade Uns sovande kropp och lät den rulla ner på stranden.

De sex andra furim kom fram till henne. Luziel hade återhämtat sig på vägen till Nedälv, men hans steg var försiktiga och märkbart ansträngande. Peri gick bredvid honom, och lät honom luta sig mot henne. De samlades runt Un och en obekväm tystnad lade sig över gruppen.

”Om vi gör det här”, sa In slutligen, ”så gör vi det tillsammans. Är det någon som vill dra sig ur?”

Ingen vågade titta på någon av de andra, men tystnaden var det enda samförståndet som de behövde. Allt som behövdes sägas hade redan sagts på vägen till Imsjön, och ingen ville dra igång en diskussion igen. Alla var överens om vad som måste göras, men ingen ville egentligen ta del i det. Det var enklare att acceptera det som skedde i tystnad.

An böjde sig ner och lyfte upp Un i sina starka armar. Han bar henne ner på stranden där han försiktigt lade ner henne på den mjuka sanden. Jinni och Peri satte sig ner på knä intill henne och täckte hennes armar och ben med sand. De jobbade varsamt. Kanske för att skjuta upp det oundvikliga ytterligare några få sekunder, eller för att det på något sätt skulle kunna förlåta dem för vad som skulle komma. När de var klara reste de sig upp och In tog istället ett steg framåt. Det var som om hon tittade ner på sig själv från någon annanstans. Om hon ansträngde sig så kunde hon nästan inbilla sig att det var någon annan som stod där och drog in kraft. Att det var någon annan som formade den andra besvärjelsen som hon skulle rikta mot Skaparen. Men det fanns ingen tvekan i hennes röst när hon slutligen uttalade orden som släppte ut den, bara en kylig beslutsamhet.

”Fajro!”

Intensiv hetta vällde upp ur marken runt omkring Un. Den var så kraftig att den tvingade dem att backa ett par steg. Alla utom In. Hon stod där och lät den sveda hennes hud och bränna hennes hår medan hon tittade på hur sanden runt omkring Un smälte till glas. Hon tittade på hur Un sjönk ner i den glödande massan och hur den flöt ut över henne tills dess att endast hennes ansikte och bröstkorg var synlig. Först då släppte In energiflödet och lät besvärjelsen ebba ut.

De övriga sex furim gick fram till henne igen, och tillsammans tittade de på hur glaset långsamt svalnade runt omkring Un. Timme efter timme förflöt. Dagen gav plats för natt, men när solens strålar återigen föll på dem låg Un inkapslad i ett massivt, genomskinligt fängelse. Ins hud var rödflammig och på vissa ställen till och med svart, men hettan hade inte gjort ett enda märke på Uns nakna hud. Hennes ansikte var lika vackert som det alltid hade varit, och hon sov fortfarande fridfullt efter Ins första besvärjelse.

”Luziel”, sa In. ”Det är din tur.”

”Ja”, sa han hest. ”Jag antar det.”

Han stapplade fram till glasblocket som innehöll Un. Det fanns ingen uppenbar tvekan i hans rörelser, men de var långsamma på ett sätt som inte helt kunde förklaras av de skador som In hade gett honom och som ännu inte hade läkt helt. Han satte sig ner på ett knä bredvid Un och sträckte ner en hand i den lilla vävda väskan som han bar med sig. Den stannade där ett par sekunder innan den kom upp igen. Den var tom. Luziel vände sig mot In, och hans ögon blixtrade av ett hat som överskuggade allt som In hade känt under de gångna veckorna.

”Är det här mitt straff?”, frågade han. ”Är det här vad som krävs för att jag ska bli förlåten?”

”Ingen av oss kommer att bli förlåten”, svarade In. ”Aldrig någonsin.”

Luziel övervägde det och tycktes komma fram till ett beslut. Han stack ner handen i väskan igen och den här gången var den sluten om någonting när den kom upp. Han böjde sig fram mot Uns ansikte och kysste hennes panna mjukt. Sedan placerade han den svarta stenen mellan hennes bröst, och reste sig hastigt upp. Han återtog sin plats bland de andra men utan att titta på någon av dem.

Han grät inte. De många åren som han tillbringat med att stjäla människors imata hade lärt honom att aldrig spilla tårar. Det hade funnits tillfällen när hans besvikelse och frustration över alla misslyckanden hade velat tvinga fram gråten, men han hade pressat dem tillbaka. Gång på gång hade han gjort det, tills tårarna inte längre försökte komma. När han tittade ner på Un – deras skapare insvept i glas – så önskade han förgäves att han kunde gråta igen.

Den svarta stenen sjönk in genom Uns bröstkorg och gjorde vad det heta glaset inte hade kunnat göra. Den bröt Ins besvärjelse, och Uns ögon spärrades plötsligt upp. De stirrade uppåt men utan att se någonting. De var tomma på allt förutom på en obeskrivlig sorg. När tårarna slutligen kom, så öppnades hennes mun i ett tyst skrik. Tårarna fyllde hennes ögon tills de slutligen rann över, men det var bara början. Sorgen och smärtan från tusen och åter tusen själar som återvänt till Un under de gångna århundradena vaknade plötsligt till liv inom henne. Allt på en gång. De tårar som hon kunde gråta för deras räkning var långt ifrån tillräckliga, och de mörknade gradvis till dess att de hade ersatts av blod. Mörkröda strimmor trängde upp ur Uns ögonvrår, rann ner för hennes ansikte och färgade glaset som höll henne fängslad. Det fanns inga anklagande blickar kvar i Uns ögon. Det hon såg, och det hon för evigt skulle se, det fanns inom henne.

Ett omänskligt skrik letade sig upp ur Uns inre, och kraften i det var obeskrivlig. Det fick världen att skaka, och runt omkring dem så rämnade de enorma glasklipporna som hade stått på stranden sedan Gaineas födelse. In kunde höra hur träden föll i skogen, men hon kunde omöjligt slita blicken från det blodiga ansiktet framför henne. Det var en bild hon skulle bära inom sig för evigt.

”Iai”, lyckades In pressa fram. ”Gör det!”

Iai lyfte en hand mot Un och lät kraften hon dragit in lyfta glasblocket upp ur sanden. Hon skulle inte haft några problem att göra det under normala omständigheter, och kraften som vällde ut ur Un var enorm. Uns fängelse svävade ut över vattnet – en båt av kristall, buren av Iais besvärjelse – till tonerna av Uns klagan. Ljudet var lika öronbedövande när Un var flera hundra meter ifrån dem, som det hade varit när Un var alldeles intill dem. Det var först när Iai släppte glasblocket och lät det sjunka ner i det djupa vattnet som ljudet slutligen tystnade.

De sju furim stod på stranden till Imsjön och stirrade mot platsen där Un hade sjunkit. In inbillade sig att hon kunde se hur Un låg på botten, med blod som trängde upp ur hennes ögon och som löstes upp i det mörka vattnet. Fortfarande gråtande. Fortfarande skrikande. Men om hon fortfarande skrek så var det inte ett ljud som trängde upp genom vattnet. Vinden hade mojnat, och det enda som hördes var ljudet av deras egna häftiga andetag.

”Vad händer nu?”, frågade Dyaus efter en stund.

Han var den enda som inte hade deltagit aktivt i det som de hade gjort mot Un, och In fylldes av ett plötsligt raseri över att han hade mage att över huvud taget yttra sig. Det brann inom henne under ett kort ögonblick och försvann sedan helt. Hon vände sig mot Dyaus och tittade lugnt på honom.

”Nu väntar vi”, sa hon. ”Jag vet inte hur lång tid det kommer att dröja, men det kommer att vara länge. Med all säkerhet kommer de sista överlevande ghulim i Nedälv att ha dött innan vi märker någonting alls.”

”Det kommer att ta år”, utbrast Dyaus. ”Ska vi vänta i flera år?”

”Jag vill inte se dem dö”, viskade Peri.

In ignorerade henne, och vände sig till Luziel. Hans ansikte var omöjligt att läsa.

”Luziel”, sa In. ”Du har visat mig hur åren kan försvinna på några få ögonblick. Vi väntar där, och vi väntar tillsammans. På platsen dit ingen kan hitta. Platsen där vi faller i glömska.”

”Darfast”, sa Luziel.

”Darfast”, svarade In.

De lämnade Imsjön tillsammans. Luziel ledde dem till den lilla ficka av verkligheten som han hade avsatt för sig själv. Fästningen som var ett berg i Gaineas verklighet, men som nu skulle bli deras hem. En plats där de kunde vänta. Vänta och se om deras handlingar skulle göra någon skillnad. Eller om de bara hade trotsat sin skapare och sina egna samveten förgäves.

---

Kapitel 23

2010-11-07 av Aengeln

In tvekade. Hon ville följa efter Un, men hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Den enda, anklagande blicken som Un hade gett henne hade sagt mer än In någonsin skulle kunna besvara. Hon skulle vilja säga att den hade trängt igenom hennes yttre fasad och sett hennes innersta, men sanningen var att hennes innersta tankar och känslor hade varit uppenbara för vem som än hade vänt blicken mot henne. Det fanns inga ursäkter kvar längre, och som Luziel hade svikit henne hade hon nu svikit Un. Trots det, så valde In ändå att följa efter sin skapare, och hon kom ifatt henne strax utanför byn. Un sprang inte, men hennes steg var bestämda, och Ins försök att hinna ikapp henne var halvhjärtade. En del av In hade hoppats på att Un skulle ha hunnit därifrån, men skammen lät henne inte komma undan så lätt. In saktade ner när hon såg Uns kontur mot den mörka skogen, och när hon först öppnade munnen för att ropa efter henne, så kom det inte ut ett ljud.

”Un”, lyckades In till slut få fram. ”Vänta.”

”Varför?”, svarade Un och fortsatte gå. ”Det finns ingenting jag vill höra dig säga.”

”Du kan inte straffa de andra för något som jag gjort”, sa In.

”Det gör jag inte. Den enda som blir straffad är jag, och det är inte för något du har gjort. Det är för mitt eget misslyckande som jag straffas.”

”Men vi kan göra det bättre”, envisades In. ”Du får inte ge upp. Du måste ge Drömmen en chans.”

Un stannade hastigt, och In tog ett stapplande steg bakåt för att undvika att springa in i henne. Un vände sig om, och In kunde känna kraften i blicken som fäste på henne, och ilskan som vällde upp bakom den. Uns ögon såg ut som om de lystes upp av en inre eld, och fick In att rygga tillbaka.

”Ge upp?”, sa Un, och hennes röst var kall som is. ”Jag har blivit sviken av mina ghulim – människor och troll – och jag har blivit sviken av er. Mina furim. Ni har svikit mig. Ni som var med mig från begynnelsen, och som skulle hjälpa mig att leda Gaineas befolkning. Ni som en gång i tiden fick helt oförstörda själar har ändå svikit mig. Jag hatar er för det ni har gjort, men trots det förlåter jag er. Det är inte ert fel att ni inte levt Drömmen. På grund av mig har ni inte kunnat se, inte som jag har sett. Jag har sett människor dansa, skratta och älska. Jag har sett Drömmen i sin helhet. Men min själ – som jag har delat med er alla – har inte varit tillräcklig för att visa er Drömmen. Och för det förlåter jag er, för det är inte ert fel. Men oavsett vad du har gjort, och oavsett vilka skäl som du haft att göra det, så ska du inte tro att du vet något om Drömmen. Bara jag har sett den, och bara jag kan avgöra när det är dags att ge upp. Det är inte dags att ge upp nu. Det var dags att ge upp långt innan du lämnade Nedälv med dina soldater.”

In svarade inte. Vad skulle hon kunna svara? Hon ville titta undan, men Uns genomträngande blick höll henne fast. Skammen som hon känt trängdes undan av en fruktansvärd, slutgiltig hopplöshet. Hon ville slippa sina känslor, men mest av allt ville hon att de blåa ögonen skulle riktas bort från henne. Hon ville bli fri från den anklagande blicken som borrade sig in i hennes själv. Det kändes som om Un stod där en oändlighet innan hon slutligen vände sig om igen. Det var en lättnad, men inte så mycket som In hade hoppats på. Blicken fanns kvar långt efter att Un hade tittat bort.

”Jag går hem nu”, sa Un. ”Följ inte efter mig mer.”

In följde inte efter henne. Hon stod kvar på vägen utanför Nedälv och tittade efter Un långt efter att hon hade försvunnit på den smala vägen. Hon stod där tills solen började leda sig upp i öster och kastade sina morgonstrålar ner mellan träden innan hon slutligen vände sig om och återvände till sin hemby. Till Nedälv.

Det var liv och rörelse i byn när In gick in på torgplatsen, men deras samtal tystnade så fort de fick syn på In. Vissa tittade igenkännande på henne. En del av dem hade naturligtvis sett henne den föregående kvällen, men minnen av tiden innan hon blev instängd i Darfast hade börjat återvända till många. Deras ansikten spred sig till leenden när deras grumliga sinnen identifierade den ledsagare som hade bott med dem för så många år sedan. Andra var misstänksamma och skeptiska till hennes närvaro. De visste vad Luziel och de andra hade utsatt dem för under de gångna åren, och de var inte villiga att acceptera henne omedelbart. Ingen sa någonting till henne, men hon kunde utläsa det i deras ögon. Vad folk tyckte om henne just nu intresserade henne dock inte. Ingenting betydde något för tillfället. Ånger skulle förmodligen komma, men för tillfället kände hon sig mest kall inombords, som om hennes själ hade täckts med is.

Hon passerade dem alla utan att säga någonting, men när hon nådde torgplatsen möttes hon av en syn som fick henne att tappa hakan av förvåning. Flera hyddor hade blivit skadade. In visste inte om det var under henne och Luziels kamp, under attacken som ledde fram till den, eller om det hade hänt tidigare. Det var dock inte det som fick henne att reagera. Hon var inte förvånad över att saker runt omkring hade skadats, oavsett när det hade hänt.  Det var den lilla gruppen som höll på att reparera hyddan som hade fångat hennes uppmärksamhet. Tre män jobbade på att resa en vägg som hade fallit ihop. Tillsammans med ett troll.

In gissade att det var ett av trollen som hade kommit med Luziel, och det faktum att det stod och jobbade sida vid sida med byborna var ett smärre mirakel. När In såg sig om, så insåg hon att det inte var det enda trollet där. Det var visserligen det enda som faktiskt jobbade tillsammans med människor, men ingen av dem slogs och en del av dem hjälpte till på annat sätt. Ett troll kom bärandes på två stora krus med vatten, och två andra jobbade med att försöka städa upp bråte kring en annan hydda som hade fallit samman helt. Det var en helt otrolig syn. In fick syn på Jinni som stod och pratade med ett av trollen. Hon hörde inte vad hon sa, men trollet nickade åt henne och satte av längs gatan och vidare ner mot skogen. In gick fram till Jinni.

”Vad håller du på med”, frågade In, och orden lät aningen mer anklagande än hon hade menat.

”Gör nytta”, svarade Jinni. ”Trollen är inte ointelligenta, men de blir lätt rastlösa. Jag tyckte det var bättre att sätta dem i arbete än att de skulle stå och bli frustrerade över att inte ha något att göra.”

Det gjorde In arg att se Jinni uppföra sig som om hon helt plötsligt var på deras sida. Att hon plötsligt skulle ha ändrat sig bara för att hennes ledare hade blivit slagen. Sedan tänkte In på Jinnis och de andras ansiktsuttryck när Luziel hade misshandlat An, och det slog henne att det faktiskt hade gått tjugo år sedan de sågs senast. Om Jinni nu hade ändrat sig så kanske det inte alls var något som hade kommit plötsligt. Men för In var det bara ett par veckor, och hon kunde inte förlåta så snabbt.

Men trots det, så dog ilskan ut lika snabbt som den hade flammat upp. Vad fanns det för anledning att vara arg? Det spelade ingen roll längre, ingenting spelade någon roll. Det fanns ingen i byn – eller i världen för den delen – som inte skulle dö inom ett par år. Hon kunde inte förlåta Jinni, men hon kunde ignorera det som hade hänt av just den anledningen. Det spelade helt enkelt ingen roll längre.

”Var är de andra?”, frågade In med en suck.

”Följ med mig”, sa Jinni. ”Jag ska visa dig.”

Hon gick före In genom byn. Den var mycket större än In kunde minnas, men det var föga förvånade.  Det bodde fyra gånger så många människor där jämför med när In lämnade byn, och trots att de hade haft gott om utrymme då, så hade det naturligtvis inte räckt till. Hyddorna låg tätt packade, och gatorna var smutsiga. Stanken av misär var alltför påtaglig.

Jinni ledde In till en hydda som var aningen större än de flesta. In gissade att den förmodligen hade två rum till skillnad från de flesta andra hyddorna i byn. Hemmet var en plats där man sov, och de flesta hade inget behov av något större. Hyddan såg välskött ut och låg lite avsides, i den mån något kunde ligga avskilt i Nedälv som det var nu. An och Iai satt utanför. An hade bortfarande blåmärken och sår efter striden med Luziel, och han såg helt utmattad ut, men Iais ansikte förmedlade – precis som det alltid hade gjort – ett kontrollerat, inre lugn. Hennes ansikte sken dock upp i ett leende när hon fick syn på In, men In kunde inte låta bli att lägga märke till att hon undvek att titta på Jinni. Iai reste sig upp och kastade sig om halsen på In. Även An kämpade sig upp på fötter och In omfamnade dem båda.

”In”, sa Iai. ”Det har gått så lång tid.”

In kunde inte hålla tillbaka tårarna. Allt hon hade känt under den senaste tiden – besvikelsen över Luziels förräderi, sorgen och ilskan från de tusen själarna, smärtan och hatet under striden med Luziel och skammen när hon sedan hade konfronterats av Un – det kulminerade i en obeskrivlig glädje över att se de enda två personer som alltid stått vid hennes sida. Det var hon som hade suttit avskärmad från tidens gång men trots det så kunde hon ändå känna slutet på tjugo års saknad. Hon var hemma igen. De stod där i solen med armarna om varandra i flera minuter innan de slutligen bröt omfamningen.

”Vi har mycket att tala om”, sa An.

”Ja”, svarade In och tittade upp mot Jinni. ”Allihop.”

Jinni sänkte blicken mot marken, och nickade. In kände hur glädjen över att ha fått återse An och Iai lade sig igen precis som ilskan gentemot Jinni hade lagt sig tidigare.

”De andra är där inne”, sa An med ett tydligt förakt i rösten.

In gick före dem in i hyddan. Hon hade haft fel när hon hade gissat att den hade två rum. Det fanns bara ett rum och det lystes upp av två skimmerlampor som hängde i taket. In såg Luziel som sov på en av de två sovplatserna i ena änden av rummet. Han rörde sig, men det var knappt märkbart. I övrigt var rummet helt kalt. Peri och Dyaus satt lutade mot en av väggarna, och de verkade inte förvånade över att se In. De nickade åt henne, men In besvarade inte hälsningen. De sex furim satte sig ner i en ring, precis som de hade gjort så många gånger sedan de kommit till världen. Peri och Jinni lämnade omedvetet en plats mellan sig för Luziel, men även om han hade varit vid medvetande så hade han knappast orkat ta sig upp, och det kanske var lika bra. Han hade varit den som hade drivit fram deras splittring, och An och Iai hade inte får chansen att ge igen som In hade gjort.

”Vad gör vi nu?”, frågade Dyaus efter en tystnad som hade sträckt ut sig längre än vad han var bekväm med.

”Vi håller rådet”, sa In. ”En sista gång, sedan kan vi gå skilda vägar. Det kommer inte att behövas så många fler rådslag.”

”Vi kommer behöva fler än så för att reparera vad som har gjorts”, sa Dyaus försiktigt.

”Vad ni har gjort, menar du?”, sköt An in. ”Vad ni har gjort mot oss alla.”

”Vi ville bygga upp något bättre än vad vi hade”, sa Dyaus, men han lät långt ifrån övertygad själv.

”Ni har dragit våld och död över oss”, sa An ilsket. ”Och även om ni kanske inte var ensamma om det, så har ni utan tvekan tvingat fram slutet på världen.”

”Du kan inte mena allvar”, sa Dyaus och skrattade. ”Det är knappast världens undergång det handlar om.”

”Se dig om”, svarade An. ”Gå ett varv i Nedälv. De ansikten som du ser kommer att vara de sista du ser. Gaineas sista invånare finns i Nedälv.”

”Det är absurt”, sa Dyaus. Han tittade på Jinni och Peri, men fann inget stöd hos dem. De visste hur det låg till. Innerst inne visste Dyaus också, men precis som In så hade han inte velat erkänna det för sig själv.  Han vände sig mot In.

”Han kan inte mena allvar”, sa han aningen desperat.

”Han menar allvar”, sa In. ”Och han har rätt. Un hade bestämt sig redan för tjugo år sedan. Era eskapader har bara övertygat henne om att hon har rätt.”

”Så det här är hennes sätt att straffa oss?”, sa Dyaus. ”Är det vad du säger?”

”Nej,”, sa In tyst. ”Vårt straff kommer senare. När mänskligheten dött ut, när skogarna är borta och vi är ensamma kvar. Då får vi vårt straff. Ensamheten blir vårt straff.”

”Är det ett straff?”, frågade Dyaus. ”Att hon inte gör någonting?”

”Tänk efter”, sa Peri. ”Du är odödlig. Vi är alla odödliga. Men vi kommer inte ha något att äta. Vi kommer endast ha varandra som sällskap. Och så kommer det att vara i alla evighet. Vi kommer att få gå i öknen, eller simma i havet om vi vill. Men vi kommer att få göra det ensamma.”

Dyaus öppnade munnen för att svara, men Peris mjuka röst hade rört något inom honom. Hon talade vanligtvis inte mycket, men hon hade precis artikulerat vad han själv tänkte innerst inne. De kände det allihop, och de satt i tystnad under flera minuter. Alla stirrade mot marken. Ingen ville lyfta blicken och riskera att se de andra.

”Drömmen…”, sa Jinni till slut.

”Drömmen är död”, svarade Iai. ”Den är borta.”

”Ja”, sa In.

Hon sjönk ner i sina egna tankar igen. Drömmen, som drivit Un framåt genom århundradena, hade inte varit tillräckligt. Kanske var problemet att den var för flyktig att få grepp om, eller hade det varit som Un själv hade sagt? Att hon inte kunnat förmedla Drömmen till de andra. Var det i så fall Uns eget fel? In trodde inte det, och hon trodde inte att Un egentligen hade menat det heller. Så hos vem låg egentligen misslyckandet? Un var den enda som hade sett Drömmen i sin helhet. In tänkte tillbaka på sin egen dröm som hon hade haft innan hon vaknade upp i Darfast. Två världar bredvid varandra. Den ena av sand, hav och skogar, och den andra av eld och aska. Det hade varit en dröm. Inte en lycklig dröm – hon hade trots allt vaknat skrikande – men när hon tänkte tillbaka på den så var det lyckliga fortfarande den övervägande delen. Hon kunde se barnen som lekte och skrattade i drömmen. Barnen, som sedan växte upp, fick egna barn och sedan blev gamla tillsammans.

”Alla barnen borde sova för länge sedan”, mumlade In.

”Vad sa du?”, frågade Peri.

In skakade på huvudet. Barn. Var hade Luziel fått det ifrån? Det fanns inga barn på Gainea, och det hade aldrig någonsin funnits några. Det var inte så livet fungerade på Gainea, men trots det så visste In precis vad det handlade om. Och Luziel? Han kanske inte hade vetat vad han pratade om i stridens hetta, men någonstans måste han ha fått det ifrån. Och om han också hade haft samma dröm, vad betydde det? Att Un hade haft fel? Nej, Un var skaparen, och hon kunde helt enkelt inte ha fel.

Bortsett från att Gainea inte var hennes skapelse. På sätt och vis var den det, men i grund och botten var det Drömmen som hade gett liv åt henne. Och Un hade sett Drömmen, och hade själv tagit på sig uppgiften att ge liv åt den. Men Un hade haft fel. Hon kunde inte ge liv åt Drömmen, för den fanns redan här. Det faktum att Gainea existerade över huvud taget var bevis nog. Det enda som inte hade hänt än var att Drömmen skulle blomma ut till fullo, och Un hade inte varit vägen dit. Tvärtom, hon hade varit hindret.

”För hon har inte sett Drömmen i sin helhet”, sa In och tittade upp på de andra.

”Vad sa du?”, frågade Iai. ”Vem har inte sett Drömmen?”

”Vi måste bege oss av”, sa In.

”Vilka ska bege sig av?”, frågade An. ”Och vart?”

”Vi allihop”, svarade In. ”Luziel också.”

”Luziel kan inte gå någonstans”, sa Dyaus. ”Han kan inte ens röra sig.”

”Bär honom då”, sa In bestämt och reste sig upp. ”Han ska med.”

An reste sig också upp. Han lade en hand på Ins axel och vände henne mot sig. Han tittade in i hennes gröna ögon, men kunde inte läsa vad det var han såg där. Var det glädje? Sorg? Förväntan?

”Vad är det du håller på med?”, frågade han. ”Vart ska vi?”

”Hem”, sa In med ett bistert leende. ”Vi ska hem.”

---

Skrivet

2010-11-02 av Aengeln

Den här bloggen startade jag för ungefär ett år sedan för att lägga ut Gainea allt eftersom jag skrev. Nu har det ju blivit så att jag ibland skriver annat också, och även om rena blogginlägg kanske inte är så intressanta att läsa historiskt, så händer det att jag skrivet lite annat som kanske kunde vara intressant att samla ihop. Detta kommer att från och med nu samlas under Skrivet.

Jag har dessutom två färdiga kapitel som ännu inte ligger ute. Det senaste är upplösningskapitlet, men det är fortfarande ett par kapitel kvar för att avsluta boken. Inte så långa kapitel, men som ändå är viktiga. Jag har dessutom tänkt till igen vad gäller omslaget, och jag är tillbaka där jag behöver någon vacker kvinna som vill bidra med en ansiktsbild.

---

Kapitel 22

2010-10-25 av Aengeln

In var inte helt beredd på Luziels attack, men hon dök reflexmässigt åt sidan. Hon rullade smidigt över ena axeln och kom upp på fötter igen, men hon insåg omedelbart sitt misstag. Energivågen som var ämnad åt henne slog rakt in i folkmassan bakom henne. Den var inte så kraftfull som den kunde ha varit om Luziel hade tagit sig tid att artikulera besvärjelsen, men för ghulim var den dödlig. In hörde skrik bakom sig och ljudet av kroppar som blev till sand.

Ilskan vällde upp inom henne igen. Hade Luziel ens tänkt på vad som skulle hända om han missade, eller hade han helt enkelt inte brytt sig? In gissade på det senare – Luziel verkade inte helt stabil för tillfället – men det slog henne samtidigt att hon var i samma sits. En attack mot Luziel skulle lika gärna kunna träffa någon av de hundratals människorna runt omkring om hon missade. In rörde sig långsamt runt omkring Luziel. Han höll blicken fixerad vid henne och flinade. Hon försökte förutsäga hans nästa attack, samtidigt som hon letade efter en chans att slå tillbaka utan att riskera några oskyldiga liv. Hon hade räknat med att Luziel skulle ha ett övertag tack vare sin amulett, men det här var något som inte hade funnits med i hennes planer.

”Marteli!”, skrek Luziel och lyfte en hand mot henne.

Den här gången flyttade In sig inte, utan formade istället magi till en sköld som hon vinklade aningen uppåt. Attacken slog in i skölden, och blåa gnistor lyste plötsligt upp den mörknande himlen. En liten del av energin trängde igenom och hennes fötter grävde djupa fåror i sanden när hon pressades bakåt ett par steg, men hon höll balansen. In lät skölden falla och tog två snabba kliv åt sidan. Där var hennes öppning. Hon drog in ännu mer magi från omgivningen, och formade den till en smal lans som hon kastade iväg mot Luziel.

”Ramo!”

Luziel såg attacken komma, men det var för sent. Han hade tid att forma delar av en sköld, men Ins attack splittrade den och träffade honom mitt i bröstet. Han lyftes upp från marken, och kastades handlöst in i ett av trollen som fortfarande försökte hålla folkmassan borta. De föll ihop i en hög på marken med Luziel överst.

Människorna som fortfarande stod runt omkring torgplatsen verkade äntligen ha insett att det inte var någon säker plats. De började skingras, och endast ett fåtal eftersläntrare stannade kvar. In såg att Askar stod ibland dem.

Luziel blev liggande ett par sekunder på den stora kroppen innan han reste sig upp på vingliga ben. Hans bröstkorg var deformerad och insjunken, och In gissade att minst tre revben hade knäckts och pressats in i hans kropp. Han tog några stapplande steg framåt och drog handen över skadan. En liten strimma blod rann ut från ena mungipan, och han torkade bort den med baksidan av handen. Han tittade eftertänksamt på den.

”Det var ingen dålig träff”, lyckades han pressa fram.

Luziel slöt ögonen, och In kände hur han drog till sig magi igen. Hon gjorde sig beredd på ännu en attack, men det kom ingen. Istället hörde hon ett ljud inifrån hans bröst som påminde om ojämna stenar som gneds mot varandra, och hon såg hur hans skadade revben började räta ut sig. Hålet i Luziels bröst fylldes långsamt ut, till dess att ingenting återstod av skadan. Han öppnade ögonen igen och tittade på henne.

”Vad trodde du skulle hända?”, frågade han. ”Du kan knappast döda mig. Lika lite som jag kan döda dig. Det bästa du kan hoppas på är att orsaka så mycket smärta som möjligt.”

”Vi nöjer oss med smärta”, sa en röst i Ins huvud. ”Låt honom lida som vi fick lida!”

In hade haft rösterna i huvudet under flera veckor nu, men de hade aldrig varit mycket mer än minnesbilder med ljud. De hade berättat saker för henne men aldrig på ett sätt som tydde på att det var riktat direkt till henne, utan snarare som ett samtal mellan främlingar som hon råkat hamna inom hörhåll för.  Det här var något helt annat, och det var en olustig känsla, men hon tvingade undan den.

Luziel kom gående mot henne med armarna nonchalant utsträckta åt sidorna. Bakom honom hade An kommit på fötter igen. Blod hade torkat fast i hans ansikte, men hans blick var klar och vaken, och precis som Luziel så såg han ut att ha läkt alla faktiska skador. Han rörde sig med tysta steg mot Luziel.

”Anzur”, sa Luziel utan att vända sig om. ”Du har redan fått leka. Nu är det Ins tur.”

An stannade till och tittade frågande på In. Hon nickade mot honom, och An vände om och slöt sig istället till de fem andra furim. Han sparkade undan en av stenarna som höll Iai fången. Varken Jinni, Peri eller Dyaus försökte hindra honom.

”Ska vi fortsätta?”, frågade Luziel. ”Det börjar bli mörkt, och det är snart läggdags. Alla barnen borde sova för länge sedan.”

In hajade till. Barn? Det fanns inga barn på Gainea, och det hade aldrig funnits några. Det var bara något som hon sett i sin dröm, men det hade hänt för mycket sedan dess för att hon skulle ha haft tid att fundera över vad den skulle betyda. Nu kom bilderna till henne igen, klara och tydliga. Hon tittade på Luziel, men antingen visste han själv inte vad han hade sagt eller så reflekterade han inte över det. Hade han haft samma dröm?

”Glacio!”, skrek Luziel, och en frusen störtflod kom plötsligt rusande mot henne.

In rycktes tillbaka till verkligheten igen, när en lavin i miniatyr träffade henne och fällde henne till marken. Flera hundra kilo snö och is täckte henne från topp till tå och höll fast henne. Tyngden pressade all luft ur hennes lungor, och även om hon haft något att andas in så hade hon inte kunna göra det. Kylan var som eld mot hennes nakna kropp, och hennes armar och ben började nästan omedelbart domna bort. För ett ögonblick trodde hon att hon skulle förlora medvetandet. Det hade varit så skönt, och hon var frestad att låta det hända, men hon tvingade istället sig själv att hålla sig vaken. Hon drog in magi. Kylan gjorde det svårt att koncentrera sig på vad hon ville göra, och hon hade ingen röst för att artikulera besvärjelsen, men hon ansträngde sig för att visualisera målet för sitt inre. De tusen rösterna inom henne vaknade upp igen, men den här gången utan att distrahera henne. De jobbade med henne. Tillsammans var det ett enda sinne som jobbade mot ett gemensamt mål, och tillsammans formade de magin som In höll inne.

Ett eldklot tog form runt omkring In, men det var mer än bara eld. Det fanns inga flammor och ingen glöd. Inte en enda gnutta kraft slösades bort på något annat än att generera värme. Ren hetta. Snön som täckte In exploderade i ett moln av ånga. Den skållade henne, och stora blåsor slog upp på huden, men hon ignorerade smärtan och reste sig upp, rykande i den milda nattluften och förbannad.

Bara ett fåtal bybor var kvar nu. Ett par personer hade nätt och jämt överlevt Luziels första attack som missat In. Askar, tillsammans med någon som In inte kände igen, hjälpte dem att komma bort från torgplatsen. Resten hade flytt från de kämpande furim, och In klandrade dem inte. Vad hade furim, deras ledsagare, egentligen gett dem? Död och smärta, och hopplöshet inför framtiden. De hade misslyckats. In var väl medveten om det, men hon klängde sig envist fast vid det enda som fanns kvar för henne nu: Hämnd. Precis som Luziel redan hade påpekat, så fanns det ingenting som de egentligen kunde göra mot varandra mer än att slösa energi på att förorsaka varandra så mycket smärta som möjligt, men tanken tilltalade henne trots allt, och rösterna stod bakom henne.

Luziel var upptagen med att slåss mot An och Iai, men han hade inga problem att parera deras attacker. Jinni. Peri och Dyaus hade visserligen övergett Luziel, men tydligen ville de inte gå så långt som att faktiskt gå emot honom, och de höll i sig i bakgrunden. In tog ett steg mot dem.

”Luziel!”, vrålade hon. ”Vi är inte färdiga med varandra.”

De tre stridande furim stannade upp, och tystnaden lade sig över torgplatsen. Ett leende spred sig över Luziels läppar. Han gjorde en svepande gest med ena armen, och skickade iväg en energivåg mot Iai och An som kastade dem bakåt. Det var lika mycket en gest för att visa att han inte ville ödsla mer tid på dem som det var ett sätt att framhäva sin egen överlägsenhet, men In var inte imponerad. Hon visste var hans kraft kom ifrån. För länge sedan var det Luziel som hade upptäckt hur magi flödade i världen och hur den kunde användas. Det var han som hade lärt upp de andra, samtidigt som han hade utvecklat sin egen teknik. Under de kommande århundradena hade han hade blivit en konstnär när det gällde användandet av magi, och ingen hade kunnat matcha honom. Ingen hade behövt matcha honom, eftersom de alla hade jobbat mot ett gemensamt mål.

Men det var då. Under de gångna decennierna hade den stulna imatan kunnat förse honom med näst intill obegränsad energi, och det hade gjort honom slarvig. Luziels teknik hade blivit som trollets teknik hade varit. Kraftfull, men helt utan finess. Han förlitade sig numera på råstyrka, snarare än på de färdigheter han en gång hade haft. In hade inte obegränsat med energi, men hon hade något som var ännu mer värdefullt. Hon hade rösterna, och de hjälpte henne för varje minut att finslipa sin teknik ytterligare.

”In?”, sa An som hade tagit sig upp på fötter igen.

”Han är min”, svarade In på den outtalade frågan.

Solen hade helt gått ner nu, men Ins ögon hade anpassat sig till mörkret och hon såg tydligt Luziels flinade ansikte när han skickade ännu en energistöt mot henne. Hon avvärjde den utan problem, men hennes motattack var inte mer effektiv än vad hans hade varit. Och In började bli trött. Luziel skickade attack efter attack mot henne, och även om hennes sköld höll för dem, så tvingades hon långsamt bakåt. Det fanns inte ett spår kvar av finessen som han en gång i tiden hade haft. Det var inte mer än rå, magisk energi som obarmhärtigt hamrade mot hennes veknade sköld. I vanliga fall hade ingen kunnat fortsätta på det viset under någon längre tid, men så länge amuletten försåg honom med kraft, så var det en effektiv nedbrytning av hennes försvar. In visste att hon var tvungen att göra något snabbt, men de konstanta attackerna lät henne inte fokusera på något annat.

En energivåg från Luziel bröt delvis igenom hennes sköld, och hon snubblade bakåt. Luziel gick fram till henne och skickade iväg en sista attack som slog henne mot marken. Hennes huvud snurrade, och för ett ögonblick svartnade allting för henne igen. Hon försökte dra in magi, men hon kunde inte tänka klart, och hon klarade inte av att hålla fast vid tillräckligt mycket för att mobilisera någon form av attack.

”Nu!”, skrek rösterna inom henne. ”Gör det nu!”

Hon visste inte vad de ville att hon skulle göra, men till hennes förvåning så började en besvärjelse ta form. Hennes ögon spärrades upp i förvåning när hon insåg vad som höll på att hända. Det var en enkel besvärjelse – den första som hon någonsin hade lärt sig – och den minimala mängd energi som hon hade lyckats hålla kvar var mer än tillräcklig. Hon vände ansiktet ner mot marken och höjde en avvärjande hand mot Luziel. Hon hörde honom skratta, och sedan släppte hon loss energin.

”Lumo!”

Skimmer, ljust som solen, flammade upp från Ins utsträckta hand, och hon hörde Luziels chockade utrop. Hans sköld hade förmodligen kunnat stå emot varenda attack som In skulle kunnat uppbringa just då, men den hade inte kunnat skydda hans ögon mot ljuset. In lät skimret slockna nästan omedelbart, och rullade upp på fötter. Luziel stapplade bakåt med en arm över ögonen, tillfälligt bländad av det starka ljuset. In kastade sig fram mot honom, och hennes fingrar slöt sig om amuletten runt Luziels hals. Hon kände vibrationerna ifrån kraften den höll inne och ryckte till. Kedjan som höll fast amuletten brast, och sedan höll hon den i sin hand.

”Nej!”, skrek Luziel och grep efter amuletten, men han kunde fortfarande inte se ordentligt.

In tog ett steg tillbaka, och höll ut amuletten framför sig. Den var av någon metall, förmodligen silver, och hon kände igen mönstret som var ingraverat på den: Fyra cirklar, två intill varandra och ytterligare två som omslöt dem. Förutom det var den helt blank. Det var ett förvånansvärt alldagligt smycke, och In tänkte för sig själv att något som kunde hålla så mycket kraft borde vara mer utstuderat, men det enkla mönstret drog ändå hennes ögon till sig, precis som det hade gjort i drömmen.

”Ge mig den!”, sa Luziel och blinkade mot henne för att försöka fokusera blicken. ”Du har ingen rätt att ta den från mig.” Uttalandet var så komiskt att In inte kunde låta bli att börja skratta hysteriskt.

”Rätt?”, sa hon när det värsta skrattanfallet hade lagt sig. ”Om något så representerar väl den här stöld om något? Alla liv du tagit, och för vad? Du har inte lyckats åstadkomma någonting, om du ens hade för avsikt att göra det någonsin. Jag betvivlar det.”

”Marteli!”, vrålade han och skickade iväg ännu en energivåg mot In.

Det var en patetisk attack. Utan amuletten fick han återigen förlita sig på teknik, och han hade för länge sedan glömt bort de färdigheterna som han en gång hade haft. In behövde inte ens anstränga sig för att avvärja attacken, men med det lilla smycket i sin hand så blev ändå skölden till och med mer kraftfull än den som hon hade frammanat när hon slogs mot trollen på väg ut från Darfast. Hennes ögon drogs återigen till mönstret på amuletten, och hon insåg med ens att hon gravt underskattat kraften i den. Hon tänkte helt kort på allt hon skulle kunna göra med den i sin ägo, men hon sköt snabbt de tankarna åt sidan. Amuletten skulle inte kunna ge liv åt Gainea, och vad fanns det mer som betydde något? Un hade bestämt sig för länge sedan att ge upp, och Luziels tilltag hade garanterat befäst hennes övertygelse om att det var rätt beslut. Så vad fanns kvar att göra? Ingenting, förutom att hämnas.

In drog in magi, och den kom till henne i enorma böljor. Det var berusande, och för ett ögonblick frestades hon att släppa loss kraften i en enorm, förödande attack mot Luziel. Men det var inte rätt. Hon ville fortfarande hämnas på Luziel, men hon vägrade göra det med stulen kraft. Istället riktade hon kraften mot platsen som hon hade tagit den ifrån, och med en minimal viljeansträngning så gick den lilla amuletten upp i rök. Den exploderade inte i ett regn av ljus och blixtar, och det gjorde henne nästan besviken. Förångad metall svedde hennes hand, men det var allt som hände.

Hon lät kedjan falla till marken, och höll ut sin brända hand mot Luziel. Istället för att attackera honom direkt, så fokuserade hon sin vilja bakom honom. Hon knöt handen och drog den mot sig i en tyst manifestering av besvärjelsen som hon kastade. Hon använde inga ord, utan förlitade sig nu helt på sin förmåga att visualisera målet för sitt inre. Det var svårare, men det gjorde också att Luziel inte hade någon förvarning om vad hon ville göra. En energivåg tog form bakom Luziel och rusade mot honom. Den träffade honom i knävecken och slog undan benen på honom. Han föll hårt, och damm slog upp runt omkring honom. Hans nästa attack – som han redan hade börjat förbereda – föll samman och lämnade hans kropp som ofarliga, röda gnistor. In gav honom ingen chans att återhämta sig, utan följde upp med ännu en attack.

”Krossa honom!”, skrek rösterna inom henne. ”Låt honom lida! Smärta! Smärta! Smärta!”

In följde deras uppmaning utan att tveka. Attack efter attack slog in Luziels oskyddade kropp. Hon hörde ben som knäcktes, och såg blod flyta ut i sanden runt omkring honom. På flera ställen såg hon benflisor som trängde ut genom huden, men det fick bara rösterna att egga på henne desto mer. Hon lydde dem, och trots att Luziel för länge sedan förlorat medvetandet så fortsatte hon att obarmhärtigt attackera honom. Hon visste inte hur länge hon höll på, men ilskan som drev henne sjönk gradvis undan och tröttheten började ta överhanden. Hon höll igen den sista attacken som hon hade format, och väntade på att rösterna skulle protestera. De var tysta, och In lät energin sippra ut i omgivningen igen. Framför henne låg en blodig, oformlig massa som en gång varit Luziel. Hon tyckte inte synd om honom, men insikten att han inom kort skulle kunna läka alla skador som hon hade tillfogat honom, fick det hela att kännas ganska meningslöst. Hon drog ett djupt andetag, och tittade upp mot Peri.

”Ta hand om honom”, sa In. ”Ta honom till en av hyddorna, och ta hand om honom tills han kan stå på fötterna igen.”

In kände hur någon tittade på henne, och vände sig om. Ett par blåa ögon mötte hennes egna, och med ens kom skammen över henne. Un stod där i mörkret, och det var varken ilska eller hat som lyste i hennes tårfyllda ögon. Det var besvikelse. Det var besvikelse och sorg, och det var i det ögonblicket som insikten verkligen kom till In. Det här var slutet för Gainea, och det fanns ingenting som skulle kunna ändra på det nu. Om Luziels handlingar hade befäst Uns övertygelse om att Drömmen var död, så hade In precis bekräftat att ondskan och hämndlystnaden fanns hos dem alla. Någonstans innerst inne, så hade hon närt hoppet att Un skulle ändra sig. Att In skulle kunna få henne att ändra sig. Uns blick var allt som behövdes för att krossa det hoppet, precis som In alldeles nyligen hade krossat Luziel. Den enda skillnaden var att Luziel skulle återhämta sig igen.

En ensam tår föll från Uns kind och träffade marken. Den sögs snabbt upp av den torra sanden, och några få grässtrån letade sig upp därifrån. Sedan vände Un ryggen till In, och lämnade Nedälv för sista gången.

---