Crimson lace

2010-11-23 av Aengeln

Starlight shines upon her face
Her eyes reveal the moon’s reflection
Her body’s framed in crimson lace
Further adding to perfection
Hair like angels, gently flowing
Gorgeous, tender, bright and wild
Never dark, her skin is glowing
Soft just like a little child
Always seen, by all admired
Turns you on with just a gaze
Always watched, forever desired
Let me near you, crimson lace

Om Gud menade att människan skulle flyga….

2010-11-15 av Aengeln

Jag hade två arbetsdagar i Stockholm inplanerade. Idag skulle jag och Kristofer gå på Dataföreningens seminarium om Molntjänster och elektroniska affärer, så vi tog oss tidigt iväg till flyget i morse. Någonstans kring Norrköping så havererade tydligen transpondern på planet vilket innebar att vi fick vända och åka tillbaka till Växjö. Lite drygt två timmar senare så gav vi upp allt hopp om att de faktiskt skulle få ordning på det och började leta alternativ.

Efter att ha undersökt möjligheterna att flyga från diverse delar av södra Sverige, flyga med privat plan och att åka tåg, så insåg vi att det enda sättet att vara framme i någorlunda vettig tid var att åka bil. 55 minuters flygning har blivit 4 timmar i bilen. Och jag som till och med hade tagit mig igenom säkerhetskontrollen med nitbälte, nitboots och två laptops. De blev så överväldigade att de glömde kolla mitt boardingcard.

Att berätta

2010-11-14 av Aengeln

Jag har påbörjat arbete med att redigera boken inför tryckningen. Det är fascinerande att titta tillbaka på det jag skrev för lite drygt ett år sedan, och tänka tillbaka på vad jag hade för tankar på boken då. Det fanns ett embryo till den historia som jag sedan har utvecklat i mina egna drömmar och i samtal med dem människor som varit inspirationskällor och bollplank åt mig.

En sak är säker, projektet har blivit mycket större än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig från början. Den enda boken om… tja, det ska jag inte berätta om, eftersom det som jag ursprungligen hade tänkt att börja boken med istället har blivit slutet. Istället har jag byggt upp en värld kring den enda bilden som tidigare utgjorde alltet i Gainea. Vad kan jag säga? Det är kul att skriva.

Faktum är att redan har påbörjat den andra boken. För ett par månader sedan bloggade jag om att den boken skulle het Fuinse, men så blir det inte. Fuinse kommer istället att bli en senare bok. Det är kul att inse att det finns så mycket inom mig som jag vill ha ut, som jag vill berätta. Att skriva ett enda ord är knappt möjligt, det drar alltid med sig flera. Utmaningen är att isolera delar av det universum som jag bygger upp till sammanhängande berättelser.

Just nu kan jag inte säga hur många böcker som Gainea kommer att kunna bli. Fem? Tio? Med den här takten, så kommer jag att ha att göra fram till pensionen (i dem måna jag någonsin tänker gå i pension), och efter det kan jag ju ägna mig åt skrivandet på heltid. Förutsatt att det jag skriver faktiskt är något att ha. Det är ju inte alls säkert, men i dagsläget så spelar det ingen roll. Jag kan ju få drömma om att att bli en bästsäljande författare, och fram tills dess kan jag ju njuta av skapandet.

Kapitel 27

2010-11-11 av Aengeln

Den sista människan på Gainea dog knappt tretton år efter att de sju furim hade fängslat Un på botten av Imsjön och sedan dragit sig tillbaka. Han vandrade i ensamhet genom det som en gång hade varit Gaineas stora skogar, men träden hade, precis som människor och troll, börjat dö ut i samma ögonblick som Un bestämde sig för att ge upp sin skapelse. Träden skulle överleva människorna med många år, men det handlade fortfarande bara om tid. Sedan skulle de också försvinna.

Det fanns knappt ingenting att äta, men den sista människan letade mer efter någon annan som fortfarande levde än han letade efter mat. Han ville träffa någon, vem som helst, som kunde lindra ensamheten och ge honom någon form av hopp. Men han visste att det inte fanns något hopp kvar. Skaparen hade övergett dem. Ledsagarna hade övergett dem och det här var slutet. Han såg ruinerna av döda byar och de tillhörigheter som invånarna hade lämnat efter sig. I en del hyddor hittade han sand – rester av ägarnas kroppar – men på de flesta ställen han besökte så hade vinden redan fört bort den. På kvällarna åt han löv från träden – den enda näring som fanns att tillgå – men han lyckades aldrig sova mer än ett par timmar under nätterna.

Den sista människans vandringar tog honom till slut till den östra kusten. Där satt han i stillhet på en hög klippavsats och blickade ut över havet långt nedanför honom. I två dagar satt han där utan att varken äta eller dricka, men han kände varken hunger eller törst. Bara ensamhet. På den tredje dagen drog en storm in. Iskallt regn piskade hans ansikte och väckte honom ur den dvala som han hade försjunkit i. Han stirrade mot vågorna som slog in och tog sig sedan försiktigt upp på fötter. Hans leder var stela och protesterade högljutt, men han ignorerade dem.  Sedan kastade sig den sista människan ner i havet och lät vågorna krossa honom mot klipporna.

Un märkte när hans själ kom till henne. Sorgstenen matade henne redan med de värsta och mest desperata minnena hon hade inom sig, men ingenting kunde mäta sig med den sista människans hopplöshet. I den mån hon fortfarande hade sammanhängande tankar så hade hon trott att sorgen och smärtan inte kunde bli värre. Hon hade haft fel. Hon låg på botten av Imsjön – oförmögen att röra sig – och grät. Med tårarna följde imatan, och den spred sig till Gainea. Hon kunde inte dö som alla andra som Luziel hade utsatt för sorgstenen. Hon var Skaparen, och imatan – livet och alltet – kunde inte ta slut för henne. Den spred sig ur henne och kröp in i världen. Den letade sig genom sand, klippor och berg tills Gainea pulserade av kraft. Av liv. Av imata.

Det tog tusentals år innan imatan hade spridit sig ut i världen, och vid det laget var Gainea återigen den öken som Un en gång hade tagit sina första steg i. Men till skillnad från då, så var öknen inte död. Det fanns en förväntan i luften över sanden, som om världen själv väntade på att någonting skulle hända.

Det första livet som sprang upp i världen dök upp i Imsjön. Imatan var stark så nära dess källa, och Gainea var mättad på kraft. En ensam, vit näckros blommade ut på sjön. Den lyste i solen, men det fanns ingen där som kunde njuta av dess skönhet. Den ensamma näckrosen följdes snart av fler. Efter näckrosorna kom gräset på stranden, och efter dem kom de första träden.

När Un en gång i tiden hade gett liv åt Gainea, så hade hon börjat med växterna, och samma sak hände nu. De stora skogarna spred sig från Imsjön, och nådde slutligen kusterna. De bestod av en till synes oändlig flora av olika träd, buskar, blommor och andra växter. Därefter kom insekterna och fiskarna. De dominerade världen under en kort tid, men efter det så slutade Gainea att hålla igen. Det blev en explosion av liv. Djur och växter som Un aldrig ens hade funderat över kröp fram ur sanden och tog världen i besittning.

In hade haft rätt. Un hade inte sett Drömmen, inte på långa vägar. Hon hade hållit sig fast vid en ögonblicksbild och hade förgäves försökt återskapa den. Hon hade aldrig varit den skapare som Gaineas invånare hade trott att hon hade varit, utan bara ett hinder för Drömmen. Det här var liv som växte och utvecklades, snarare än att det var statiskt och oförändrat tills det slutligen blev sand igen. De växter och djur som dog nu förmultnade och blev näring till det liv som kom efteråt.

Människan var inte det första djuret som återvände till världen, men det var inte långt ifrån. Drömmen hade fått fria tyglar, och människan var en del av den. Resterna av den civilisation som en gång hade funnits var sedan länge borta, men människorna var ett löfte om att fler skulle uppstå även om de var primitiva i början. De hade inget språk, och de levde av vad världen gav dem. Men världen gav dem mycket. Imatan brann starkt inom dem, och inom varje liv på Gainea. Och inom varje liv fanns en själ. Ett litet fragment av Uns själ, precis som det alltid hade varit. Men där Un tidigare villigt hade gett av sin egen själ, där slets de nu med våld ut av imatan. Hon kunde känna varje bit av henne som försvann, och smärtan var den enda lindringen i den eviga sorg som nu var hennes hela existens.

Hon var fortfarande Skaparen, men en skapare utan egna drömmar och utan hopp. Hon låg för evigt fängslad på den plats där hon en gång hade gett liv åt sig själv, plågad av livet runt omkring henne och av minnena av den värld som hade varit.

Un grät. Och för varje tår uppstod ännu ett liv någonstans i världen.

Kapitel 26

2010-11-10 av Aengeln

Skogen var svart och tyst. Inte svart för att det var natt, utan för att träden i sig var svarta. Det var som om någon hade tagit undan träden och bara lämnat skuggorna kvar, och de rörde sig långsamt trots att det inte fanns någon vind. Stigen som ringlade sig fram mellan träden var fast och kantad av livfullt grönt gräs, men utanför den var allting flyktigt som rök. Former som misslyckades med att representera vad som borde ha varit där.

Luziel gick försiktigt fram längs stigen. Han visste hur drömmen gick och hur han skulle navigera sig igenom den. Och han visste vem som väntade där stigen tog slut. Trots det så avskydde han den här drömmen. Marken var visserligen lika fast att gå på som den han gick på när han var vaken, men trädens onaturliga rörelser fick honom att må illa. Men han bet ihop och kämpade sig vidare. Han behövde bara gå i några få minuter – men det var minuter som lika gärna kunde ha varit timmar, det var omöjligt att säga i drömmen – innan stigen breddades något. Skuggträden delade sig, och stigen mynnade ut i en lägerplats.

En ring med stenar låg runt en liten eld. Det var en riktig eld byggd av ved, snarare än den magiska svedelden som vanligtvis användes på Gainea. Men värmen som slog emot honom var behaglig, och han gick närmare. På andra sidan lägerplatsen så ringlade sig stigen vidare in i skogen, men Luziel hade inte för avsikt att fortsätta den vägen. Han visste vart den ledde, men inte om vägen skulle bära honom. Hans egen värld låg bortom stigen han hade kommit på.

Det var ingen annan där, men det spelade ingen roll. Han skulle snart komma, det gjorde han alltid. Luziel gick fram till elden och lät lågorna värma hans stela kropp medan han väntade. Det tog inte lång tid. Skuggorna kring stigen rörde sig, och en figur tog form där. Den rann fram ur luften, som solljus genom vatten. Det var som om drömmens värld öppnade sig och släppte igenom ytterligare en drömmare. Fursten hade anlänt.

Han var stor. Luziel var lång, men han var ingenting jämfört med mannen som stod framför honom. Inte så lång som ett troll, men en bra bit över två meter. De breda axlarna och den säkra hållningen utstrålade styrka, men framförallt makt. Han var täckt av eld som han bar omkring sig som en mantel. Den hängde över hans axlar och släpade i marken efter honom där den lämnade ett spår av aska. Manteln slutade i en huva – även den av eld – som dolde Furstens ansikte. Ljuset från den brinnande manteln borde ha avslöjat hans anletsdrag, men lyckades på något sätt skugga dem istället. Hans kropp var också till större delen dold av skuggor, men här och var kunde Luziel ändå se röda muskler. Muskler och senor, men ingen hud som täckte dem.

Luziel gick ner på knä och böjde huvudet mot marken i vördnad. Fursten klev rakt igenom lägerelden, grep tag om Luziels hals med en jättelik hand och lyfte honom högt över marken, precis som han själv hade gjort mot Anzur. Ett dovt morrande slapp ut från Furstens mun och Luziel tyckte sig se ett par röda ögon som stirrade på honom någonstans innanför huvan.

”Misslyckande!”, röt Fursten och hans djupa röst fick marken att skaka. ”Vi talade om vad misslyckande innebar! Förklara dig!”

Luziel försökte prata, men handen höll honom i ett järngrepp, och det enda han lyckades få fram var ett svagt kraxande. För ett ögonblick trodde Luziel att Fursten helt enkelt skulle krossa hans hals och låta honom dö. Han hade ingen aning om huruvida han faktiskt kunde dö i en dröm. I verkligheten kunde han det inte, men drömmar lydde inte under samma lagar som verkligheten och han ville inte vara den förste som prövade. Sedan lossade greppet och Luziel föll till marken. Han hostade.

”Jag har inte misslyckats”, sa han och kämpade sig upp på fötter igen. ”Allt som har hänt…”

”Tyst!”, avbröt Fursten, och ännu en gång kunde Luziel se hans ögon lysa.

Han fäste Luziel med blicken, och studerade honom innerligt.

”Du har inte kommit ensam”, sa han till slut.

”Nej”, svarade Luziel, ”det kan tänkas. Men även om han är här så spelar det ingen roll. Han är helt och hållet under min kontroll.”

”Och det är du säker på?”

”Helt säker.”

”Ditt misslyckande ger ingen trovärdighet till dina ord. In lyckades fortfarande komma i vägen för dina planer, och du har ingenting till mig.”

Luziel svarade inte, utan krängde av sig väskan som hängde över hans ena axel och öppnade den. Ljus strömmade ut ur den, och för ett ögonblick trängde det igenom skuggorna över Furstens ansikte. Den var full av fångade själar, och Fursten stirrade på dem. Luziel tyckte sig se hur han slappnade av något.

”Det här är ingenting”, sa han, men hans röst var girig, och hans ögon lämnade inte de små lysande kloten.

”Jag har inte misslyckats”, sa Luziel, ”och In har inte kommit i vägen för oss. Tvärtom. Om hon har rätt, så har hon gjort mer för dig än vad jag någonsin hade kunnat göra själv.”

”Och hur säker är du på att hon har rätt?”

”Jag är säker. Jag har inte för avsikt att misslyckas.”

”Dina avsikter intresserar mig inte. Jag vill ha resultat!”

”Och du ska få resultat. Men det kommer att ta tid.”

Fursten ryckte åt sig väskan och vände sig om. Han började gå bort ifrån Luziel. Flammorna runt omkring honom böljade bakom honom och förstärkte intrycket av att det var en mantel. När han nådde fram till stigen vände han sig om.

”Tid har jag”, svarade Fursten. ”Men mitt tålamod är inte oändligt.”

Furstens form blev otydlig, och sedan försvann han helt. Luziel var ensam kvar i drömmen och hoppades innerligt att han hade haft rätt. Att In hade haft rätt.