Illusionisten

2011-01-29 av Aengeln

Carl Koncentrerade sig. Det starka ljuset som han stod i gjorde det svårt att se speciellt mycket i mörkret utanför, men han visste att de tittade på honom. Han visset att de satt där i tystnad och väntade på vad han skulle göra härnäst. Carl drog in ett djupt andetag och ryckte undan den röda silkesnäsduken. Under den uppenbarade sig en vit duva. Han höjde handen mot taket och släppte fågeln fri. Den flaxade iväg uppåt och satte sig tillrätta vid en av strålkastarna där den kurrade belåtet.

Applåderna från publiken fyllde hans öron, och han log mot dem. Han kunde fortfarande inte se mycket mer än de första raderna, men för Carl räckte det att veta om att de fanns där. Att de sett honom, och att de älskade vad han gjorde. Hans nya föreställning innehöll många av de klassiska numren, såsom duvorna, den itusågade damen och de magiska ringarna. Carl hade till och med tagit med den traditionella kaninen i hatten, även om hans själv alltid använde sig av valpar snarare än kaniner. Det belåtna suckandet från publiken – särskilt från kvinnorna i publiken – när han drog upp en liten labradorvalp med sin bedårande, bruna ögon var bättre än alla applåder.

Carl hade alltid velat bli magiker, eller illusionist som hans pappa alltid hade sagt. Han hade titta på Copperfield och Labero på TV tillsammans med sina föräldrar, och hade försökt lista ut hur tricken gick till. Hur kunde illusionisten sväva fram över scenen, och hur kunde han bli överkörd av en lastbil utan att få så mycket som skråma? Det hade fascinerat honom, och han hade försökt läsa på så mycket som han kunde på biblioteket och på nätet, och han samlade på sig beskrivningar på trick som han arbetade med att försöka lära sig.

Carl bugade djupt mot publiken och drog av sig sin mantel. Hans blick mötte en av kvinnorna som satt i den första raden, och han blinkade åt henne. Hon rodnade och log, men sänkte inte blicken mot golvet. Han lade märke till att hon inte såg ut att vara där med någon, och väckte bilder om den kommande natten. En natt som aldrig skulle komma. Det fanns alltid någon som henne i publiken. Någon som han kunde fantisera om i sin ensamhet innan nästa föreställning.

Carl började snurra manteln över huvudet. Snabbare och snabbare, och hela tiden utan att ta blicken från kvinnan. Slutligen släppte han manteln, och lät den flyga ut över publiken. Precis när det såg ut som om den skulle börja dala ner mot de uppåtvända ansiktena, så vecklade manteln plötsligt ut sig. Den spred ut sig tills den såg ut som en jättelik, svart rovfågel, och började röra på sig. Publiken gapade av förundran när den höjde sig högt mot det kuperade taket. Manteln flög i en cirkel runt omkring hela rummet, svepte tillbaka ner över publiken en sista gång återvände sedan till Carl. Den lade sig ner mjukt över hans axlar och blev återigen ett helt vanligt klädesplagg.

Publiken satt som förstenade under ytterligare några sekunder innan tumultet bröt ut. Applåder och busvisslingar blandades med varandra. Folkmassan reste sig upp och Carl kunde se deras skrattande ansikten. Att kunna underhålla var som en drog, och Carl drog sig inte för att erkänna att han var beroende av den. Han bugade om och om igen mot dem och gav dem slängkyssar medan ridån gick ner. Applåderna fortsatte ännu en stund efter att han hade tappat dem ur sikte. Sedan hörde han ljudet av människor som reste sig, och röster som han inte kunde urskilja. Carl suckade belåtet.

Han började plocka med sin utrustning. Ingen kom för att hjälpa honom, men det hade alltid varit så, även tidigare. Carl hade aldrig låtit någon annan komma i närheten av någonting som hade att göra med hans föreställning. De flesta hade accepterat det. Alla illusionister ville bevara hemligheten bakom sina trick, och det hade alltid varit en tillräckligt bra ursäkt för att hålla hjälpredornas fingrar borta. Men sanningen hade varit en helt annan. Carl var en bluff, och hade varit en bluff genom hela sin karriär. Därför hade han alltid krävt att få sätta upp sina scener själv, och de enda medhjälpare som han någonsin hade tillåtit var de som hanterade ljuset. Ljus var viktigt. Publiken måste kunna se. Inte för mycket, men tillräckligt mycket för att de skulle kunna undra och för att de skulle kunna ställa samma fråga som han alltid hade ställt. Hur gick det till?

När Carl var femton, så hade han lärt sig så mycket om illusioner att han i nästan alla fall visste svaret på den frågan, och i de fallen han inte direkt visste, så kunde han ofta räkna ut det efter ett tag. Ibland hade han tagit med sig delar av andras trick när han utvecklade sina egna, men det hade varit mer vanligt att han förkastat dem och istället fokuserat på sina egna lösningar. De hade alltid verkat vara mer imponerande. Om de hade fungerat.

Carls förbannelse var att han var en obotlig teoretiker. Han hade kunnat sitta i veckor och planera ett trick in i minsta detalj, men när han sedan hade gett sig på att försöka sig på att utföra det i praktiken, så hade det alltid fallit på hans egen klumpighet. Han saknade fingerfärdigheten för att dra fram dolda spelkort ur sina skjortärmar, och kunde aldrig få de öppna delarna av ringarna att mötas på ett naturligt sätt. Den enda föreställningen som han hade försökt sätta under skoltiden, hade han lagt ner i frustration innan han ens hade fått upp affischerna. Allt eftersom besvikelsen blev allt mer olidlig att bära, så hade han provat på att vända sin uppmärksamhet mot andra områden, så som sina studier. Men lockelsen att någon gång kunna stå på scen hade varit för stor för att kunna stå emot, och i ren desperation hade han sökt andra lösningar.

Carl hade vänt sig till litteratur som han alltid hade skytt som pesten, men varje misslyckande hade knuffat honom ännu ett steg i den riktningen och slutligen så gav han upp. Den första boken han hade läste var Liber Aba av Aleister Crowley. Boken hade inte innehållit mycket av egentligt värde, men det hade gett honom någonstans att börja. Åratal av sökande på antikvariat, marknader och i sällskap som han helst hade velat undvika hade slutligen gett resultat. Han hade hittat information om hur han kunde nå och använda de bortglömda krafterna som dolde sig i världen.

I början hade han begränsat sig till att ge lite hjälp till de trick han själv hade utformat. När linor, speglar och falluckor inte fungerade som han hade tänkt sig, så hade han gett dem en lite mental knuff. Lite magi för att illusionen skulle kunna bli perfekt. Han hade inte varit blind för ironin i det faktum att han använde magi för att skapa illusionen av magi, men det var illusionerna som alltid hade varit hans drivkraft. Magin hade även gett honom en fördel gentemot konkurrenterna, eftersom han alltid kunde hitta sätt att överglänsa dem, och det hade inte dröjt länge innan han uppträdde inför fullsatta hus varje kväll. Berömmelsens baksida var att han inte längre hade tiden som han en gång hade haft för att utveckla sina illusioner, och han hade börjat förlitad sig mer och mer på magi för sina shower.

Carl stod med sin hatt i handen och tittade mot ridån. Han kunde inte längre höra ljudet av publiken som trängde sig mot utgången. Allting var tyst. Han undrade helt kort om kvinnan han hade sett skulle vänta på honom om han tittade ut, men han visste att det inte skulle vara så. Han visste att han inte skulle hitta någonting på andra sidan om det tjocka tyget. Trots det ville inte hoppet helt släckas inom honom. Hoppet om att det skulle vara annorlunda den här gången. Han lade tillbaka hatten på bordet och började sakta gå mot ridån för att titta efter. Precis som han alltid gjorde.

Pressen på Carl hade gradvis ökat. Varje ny föreställning hade blivit allt mer spektakulär, och publiken krävde allt mer. Därför hade han börjat jobba på en sista illusion. Ett sista fantastiskt trick som skulle överträffa allt som han någonsin hade gjort. Allt som någon hade gjort. Det hade inte funnits plats för speglar eller linor. Trick hade inte kunnat hjälpa honom att åstadkomma det han planerade, men vid det laget hade han blivit så van vid att använda magi att de sista resterna av hans gamla besatthet inte längre hade varit mycket värt för honom.

Illusionen han hade haft i åtanke hade varit ett försvinnande. Han skulle inte trolla bort en sak från scenen eller ens en person ur publiken. Hans mål hade varit att avsluta sitt nummer med att låta hela scenen försvinna. Ett fantastiskt slut på föreställningen utan behov av någon ridå. Det hade tagit mycket kraft och mycket och mycket koncentration, och första gången han hade gett sig på det hade han faktiskt misslyckats. En del av den gamla frustrationen hade gjort sig påmind, men han hade beslutat sig för att försöka igen nästa kväll. Och nästa kväll hade han lyckats.

Carl drog undan ridån och tittade ut mot den svarta tomheten. Det var ingen som stod och väntade på honom, precis som han hade vetat. Publiken var borta, precis som stolarna och rummet. Han suckade och blickade ut över den svarta tomheten runt omkring honom. Han visste inte vart han hade förflyttat sig själv den där kvällen. Ingenting existerade bortom scenen runt omkring honom.

Han visste inte hur länge han hade varit där. Han hade gett fler föreställningar än han kunde räkna sedan försvinnandet, och imorgon var det dags för en till. Han behövde vila. Det krävdes mycket kraft att återskapa illusionen av en publik. En illusion för honom själv. Carl behövde ytterligare en natts sömn, och sedan var det dags för ridån att gå upp ännu en gång.

Vakna

2011-01-19 av Aengeln

Jag vaknar med ett ryck. Jag antar att jag måste ha drömt någonting intensivt, men jag kan inte minnas vad. Ett töcken av minnesbilder och känslor, men ingenting mer. Sovrummet är fortfarande mörkt, och i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen syns ingenting annat än den svarta natten. Det enda synliga ljuset är det grönaktiga skenet ifrån hustruns mobil som ligger på nattygsbordet. Om ett par timmar kommer den att ringa, men vid det laget kommer jag förmodligen att ha somnat om. Med all säkerhet kommer jag vara precis lika svårväckt som jag alltid brukar vara.

Jag ler när jag tänker på det. Det är ett ständigt återkommande skämt, där jag envist hävdar att det är jag som är morgonpigg och alltid får väcka min hustru, istället för tvärtom. De flesta som känner mig det minsta lilla är väl medvetna om hur orimligt det är. Som så många andra inom mitt yrke var jag en nattmänniska, men samhällets har en tendens att ignorera det faktum att en del människor är mer produktiva under dygnets mörka timmar. En normal arbetsdag börjar någonstans mellan sju och nio och håller på till dess att eftermiddagen börjar övergå till tidig kväll.

Jag sluter ögonen igen och lyssnar på det svaga ljudet av min hustrus andetag. Det är alltid lugnande att känna att hon ligger där bredvid mig. Det får mig alltid att känna mig utvald. Att vara lycklig med någon handlar inte om att tillbringa varje vaken sekund tillsammans, eller ens om att alltid vara vakna samtidigt. Det handlar om att den andra personen fyller ett tomrum i ens eget liv. Ett tomrum som man kanske inte visste om innan det blev fyllt, men som är smärtsamt tydligt så fort den man älskar inte är i närheten. Och det är alltid mer tydligt på natten. Det är kanske därför som människan vanligtvis sover då. Inte för att dagsljuset alltid är det man strävar efter, utan för att natten får känslor att flyta upp till ytan och särskilt känslor av ensamhet om man inte har hittat den som kan fylla det där hålet. Eller ännu värre, om man förlorat den man älskar.

Någon gång måste jag ha somnat om. Naturligtvis gjorde jag det. Det spelar ingen roll om jag ligger vaken hela natten. När morgonen närmar sig, då sover jag. Djupt. Jag registrerar hur madrassen rör sig när min hustru går upp, men det är nätt och jämt. Det är inte dags för mig att vakna ännu. Jag antar att hennes klocka måste ha ringt, men jag har inget minne av att jag har hört den. Tröttheten har mig återigen i ett järngrepp, och jag försvinner in i sömnens dimma igen.

”Älskling, det är dags att vakna till liv.”

Rösten kommer långt bortifrån, men tränger sig nätt och jämt igenom sömnen. Jag grymtar någonting till svar, men det är knappt att jag hör min egen röst.

”Har du gått upp än?”

Nej, det har jag inte. Jag undrar hur lång tid det har gått sedan hon försökte väcka mig förra gången. Tio minuter? Mer kanske. Men andra gången – om det nu är andra gången som hon väcker mig – så brukar det absolut vara på tiden att gå upp. Jag tvingar mig själv att skaka av mig sömnen och vrider mig i sängen tills jag kan sätta ner fötterna på golvet. Det är kallt, men kylan hjälper mig inte ett dugg att vakna till, och det är en ren viljeansträngning som gör att jag lyckas ställa mig upp. Jag stapplar vidare ut i korridoren. Mitt balanssinne ligger förmodligen fortfarande och sover, för jag misslyckas helt med att hålla en rak kurs. Mina armar slår emot de kala väggarna när jag vinglar från sida till sida.

Min dusch ligger i tvättstugan i källaren, men eftersom vårt sovrum också ligger i källaren, så slipper jag i alla fall att försöka ta mig ner för några trappor. Det är förmodligen tur det, eftersom jag förmodligen hade slagit ihjäl mig om jag försökt ge mig på det. På vägen in genom dörren sträcker jag ut handen och får tag i min badrock och en handduk. En väl invand rörelse. När man har svårt att vakna, så är morgonrutinerna desto viktigare. Mina egna rutiner – dusch, rakning och påklädning – tar knappt 20 minuter och jag skulle förmodligen kunna utföra dem i sömnen. Ungefär som idag.

Det varma vattnet brukar pigga upp mig litegrann, men den här morgonen kan jag knappt känna det över huvud taget. Jag blundar igen, men det är absolut ett misstag. Sömnen kastar sig över mig, och jag känner hur det börjar svartna för mig igen. Jag öppnar ögonen och kliver ur duschen igen. Jag undrar om jag faktiskt tvättade av mig eller om jag bara stod under vattnet, men bestämmer mig för att det inte spelar någon roll. Jag kan som sagt utföra morgonen moment utan ens vara medveten om dem. Det är en helt ofrivillig handling.

Jag hör min hustru komma ner för trappen och passera utanför dörren till tvättstugan. Något av barnen har tydligen också vaknat till liv, för jag hör tassandet av små fötter i köket ovanför mig. Det betyder att jag fortfarande har en liten chans att inte bli sist till frukostbordet.

”Älskling, nu får du faktiskt gå upp!”

Hennes röst är på gränsen irriterad, och jag småler för mig själv. Det är inte första gången hon missar att jag redan har gått upp, men det är ett förståeligt misstag. Jag torkar hastigt av mig med handduken och sveper badrocken om mig. Den får ta hand om de sista vattendropparna.

”Jag är här”, säger jag.

”Älskling?”

Nu låter hon inte längre irriterad. Hennes röst har fått en underton av oro, och jag knyter skärpet till badrocken och går mot dörren.

”Älskling! Nej!”

Hennes röst skrämmer mig och jag går ut genom dörren. Oron i hennes röst har ersättas av panik, och all min trötthet är som bortblåst. Jag springer de få metrarna mellan tvättstugan och sovrummet.

”Vad är det?”, ropar jag till henne.

Jag kommer in i sovrummet där min hustru står böjd över sängen. Jag ser hur någon ligger under täcket och hur min hustru skakar personen frenetiskt. Hon snyftar okontrollerat och upprepar samma ord om och om igen.

”Vakna! Vakna, vakna!”

”Älskling?”, säger jag tveksamt.

Vad håller hon på med? En overklig känsla kommer över mig, och jag tar ett steg framåt, så att jag kan se förbi henne, och jag möts av mitt eget ansikte på kudden. Mina ögon är slutna, men ingen skulle kunna misstolka ansiktsuttrycket som sömn. Det är kritvitt, och helt livlöst.

”Vakna! Snälla älskling, vakna!”

Jag lyfter min hand till ansiktet och stirrar på den. Den är nästan helt genomskinlig och det är inte min hand som min blick fäster på. Det är min egen döda kropp som ligger på sängen. Bakom mig hör jag fötter som springer ner för trappan, men ljudet är overkligt. Som i en dröm.

”Älskling, jag är här”, viskar jag, men inget ljud kommer ut.

”Vakna!”

Sista touchen

2011-01-12 av Aengeln

Idag har jag och Johan suttit och tittat på att sätta ihop ett omslag till Gainea. Med Fredriks omslagsbild så ser det verkligen helt fantastiskt ut. Lite arbete återstår, dock inget på boken. Manuset är färdigt för tryck! Förhoppningsvis någon av de närmaste dagarna.

Nytt år, samma möjligheter

2011-01-02 av Aengeln

Man brukar säga att det nya året medför nya möjligheter, men för det mesta tror jag att man hade kunna klara av att göra samma saker redan förra året. Det är en annan sak om man faktiskt tar tag i det. För min del kommer början av 2011 att föra med sig två saker: Gainea kommer att tryckas och släppas till försäljning, och jag kommer att dra igång ett nytt företag ett förlag), för att hantera nämnda försäljning av Gainea. Som ner ser kretsar mina tankar just nu väldigt mycket om min bok, men det är en helt fantastisk känsla att faktiskt ha skrivit klart den.

För ett par dagar sedan hade jag ett samtal med min bror om omslaget, och han visade mig vad han kallade för en skiss. Själv hade nästan kunnat ta den precis som den var, för den såg verkligen helt fantastisk ut. Jag längtar efter slutresultatet.

I slutet på förra veckan blev jag lite spontant intervjuad av Växjöbladet/Kronobergaren, då jag knatade in på redaktionen (som delas med VäxjöNytt) och sökte Staffan. Han var inte där, men Edgar Weibull tyckte att det var väldigt spännande att jag skulle släppa en bok och gjorde en intervju på studs. Det återstår att se om jag sa något dumt, som att avslöja alldeles för mycket av handlingen. Jag antar att det är någonting man lär sig.

I väntan på korrekturläsning, omslag och tryckning, så har jag påbörjat den andra boken i serien om Gainea. Jag har grundhandlingen klar för mig ganska bra, men det finns naturligtvis mycket kvar att lösa. Den första boken har lärt mig lite om vad jag inte ska göra, och en av dessa saker är att inte bara sätta och skriva. Därför har jag börjat nyttja min senaste inredningdetalj till hemmakontoret: Min whiteboard! Här placerar jag ut små lappar med detaljer om något kapitel eller om någon scen i boken, vilket gör det lätta att flytta runt, fylla på och anteckna allt eftersom.

Sedan kan man ju inte nöja sig med ett pågående projekt. Nejdå. Förutom den andra boken om Gainea, så har jag och min dotter påbörjat ett bokprojekt. Det kommer att bli en barn- och ungdomsbok och bi kommer att skriva den tillsammans. Huvudpersonen i boken kommer att vara en flicka, och jag föreställer mig att hon är i Evelinas ålder, vilket naturligtvis hjälper. Se fram emot magiskt äventyr!

Gott nytt år på er!

Fotografering och redigering

2010-12-05 av Aengeln

Det har inte blivit mycket bloggande den senaste veckan. Jag har mest sysslat med att redigera Gainea och avslutade precis kapitel 14. Det betyder naturligtvis att jag är mer än halvvägs igenom. Det har tillkommit en del, mestadels detaljer, men viktiga sådana. Saker som kommer att gå att bygga vidare på i kommande böcker. Och nej, jag har inte tillräckligt med tålamod för att vänta tills efter att jag har tryckt den första boken innan jag  går vidare med uppföljaren. Jag har redan börjat lite smått på den.

Jag har dessutom hittat Un, dvs jag har hittat en modell till omslaget. I onsdags tog vi bilderna, och de är levererade till broder Fredrik för redigering. Det kommer att bli ett fantastiskt omslag, och planen just nu är att boken kommer att släppas strax efter nyår.