Det här känns som en vecka med avslutningar. Jag har avslutat min sista hela arbetsvecka som anställd på 4DS, och jag har avslutat mitt medlemskap i BNI. Det senare är naturligtvis på grund av det första. Jag dessutom ringt upp ett par kunder som jag haft bra kontakt med, bland andra Madeleine på Ekoleko, och berättat att jag byter tjänst.

Vad gäller jobbet, så flyttar jag ju inte så långt. Fortnox International är ju som sagt vår huvudägare, och även om det innebär ett byte av tjänst, så kommer jag ju finnas kvar på ungefär samma plats och vara omgiven av samma folk. BNI var ett svårare kliv. Jag var inbokad sedan tidigare på att hålla min 10-minuterspresentation, och den höll jag. Men jag vill göra något speciellt för att visa vad arbetet i BNI har betytt för mig. Så jag sjöng en sång. Att vår regionsansvarige och BNIs nordenchef råkade vara på plats gjorde att scenskräcken gjorde sig lite extra påmind.

Nu är det bara en avslutning kvar, och det är min sista dag på 4DS. Det blir på måndag, och sedan är jag helt internationell.

Nytt blogginlägg på VäxjöNytt.

Nytt blogginlägg på VäxjöNytt.

Min älskade hustru och jag har inte riktigt samma filmsmak. Vi kan komma överrens om vissa genrer, mestadels skräck, men börjar det handla om svärd så är det inget för henne. Därför meddelade jag henne redan förra året att jag hade för avsikt att ta med mig Eric (sonen) för att se Prince of Persia: The Sands of Time. Dessutom tog vi med min polare Björn, och hans grabb, Lucas. En riktig grabbkväll, alltså.

Onyttig mat var en självklarhet, och därför började vi på McDonalds. Jag har egentligen slutat äta på McDonalds. Maten är tämligen smaklös och tråkig, men trots det finns det något lockande i snabba kolhydrater och fett. Det var ett definitivt avbrott i min nuvarande diet som mestadels består av proteinshakes och proteinbars.

Efter att ha fyllt magarna blev vi genast hungriga igen, så vi såg till att lasta famnarna fulla med popcorn och läsk på bion. Vi lyckades med nöd och näppe bära med oss våra menyer in i biosalongen, men det var lång ifrån fullsatt, så det var inga problem att ta sig fram.

Prince of Persia utspelar sig, som namnet antyder, i Persien. Perser ska inte förväxlas med araber, vilket tycks vara vanligt, men det gör mindre skillnad eftersom de flesta viktiga rollerna i filmen spelas av amerikaner och britter.

Filmen är baserat på spelserien med samma namn, och det första spelet har jag tagit mig igenom åtskilliga gånger i min barndom. Jag har därför behandlat uppföljarna med samma vördnad, och spelat igenom även dem. Historien i filmen bygger löst på speltrilogin som började 2003 med Prince of Persia: The Sands of Time, men lånar element från alla tre spelen.

Prins Dastan, den persiska konungen adopterade son, blir oskyldigt anklagad för att ha mördat sin adoptivfar efter att han och hans bröder invaderat en helig stad. Han tvingas att fly tillsammans med prinsessan Tamina, och får med sig en magisk dolk som har kraft att backa tiden. Tillsammans slåss de mot vakter, lönnmördare och mot varandra för att hindra en katastrof som kan förinta världen.

Spelen går i mångt och mycket ut på att hoppa, klättra, undvika fällor och fäktas. Filmen nyttjar alla dessa element, och moderna specialeffekter gör det till en ren visuell extas. Man har lyckats lösa tidsresandet på ett sätt som både är tilltalande för ögat, och som dessutom ger känsla för hur det upplevs av den som håller dolken.

Jake Gyllenhaal gör bra ifrån sig i rollen som Dastan, och Gemma Arterton har vad varje modern hjältinna ska ha. Attityd, svärd och en urringning. Skurkarna ger sällan ifrån sig mer är enstaviga läten, och sann Disneyanda ser man knappt inte en enda droppe blod.

Men det bästa av allt är det här är den typen av film som alla kan uppskatta, i alla fall om man ser den frivilligt. Det borde nämligen vara uppenbart redan när man ser trailern vad det är som kommer att serveras på bioduken. Är man inte smart nog att räkna ut det innan, så är man förmodligen inte heller smart nog att inse att handlingen är ganska tunn.

Sammanfattningsvis så är det en film som kändes värd att vänta på, och jag hade väntat på den i 20 år. Mig veterligen fanns det inga planer på att göra någon film då, men när jag väl fick reda på att det skulle kunna komma en så bestämde jag mig för att jag hade väntat sedan jag först spelade spelet. Jag kan också backa tiden, i alla fall i mitt eget huvud.

Jag har inget emot att gå upp tidigt. Eller rättare, jag har absolut någonting emot det, men jag har tvingat mig själv att leva med det faktum att jag måste upp innan solen. Beroende på årstid, naturligtvis. Idag blev det dock lite extra tidigt eftersom jag skulle på möte i Helsingfors, och sedan tillbaka igen.

Eftersom min utgångspunkt ur ett lufttransportperspektiv är Växjö, så innebär det att jag idag suttit på fyra olika flygplan. Fyra flygplan innebär också fyra olika säkerhetskontroller. Faktum är att det innebar fem säkerhetskontroller, eftersom jag knatade iväg till fel terminal på Arlanda.

Jag har alltid relativt mycket metall på mig. Klädseln jag föredrar är en klassisk mc-jacka i Brando-stuk tillsammans med matchande boots. Lägg till bälte, nycklar, kortfodral och övriga prylar som de flesta bär med sig, så innebär det att metalldetektorn skriker åt mig i förebyggande syfte. Tidigare har jag nöjd mig med att dra av mig min jacka och låta personalen peta på mig till tonerna av maskinen ifråga, men det går tydligen inte för sig längre.

Nej, idag var jag tvungen att ta av mig tills dess att jag kunde går igenom metalldetektorn utan att den reagerade, och trots det vill de muddra mig. Kroppskontakt frigör dock endorfiner, så jag tog det med ett leende. Efteråt kan man gå i sin egen lilla lyckobubbla en stund och le mot sin omgivning. Och de flesta ler tillbaka.

Trots det kan man ju inte låta bli att hamna i diskussioner med sina medpassagerare om de numera ganska absurda säkerhetsrutinerna som omger flygplatserna. Ur en ren nätverkssynpunkt, så är det ett utmärkt ämne att starta en konversation med. Alla passagerare har råkat ut för säkerhetskontrollen, och nästan alla har något att säga om den.

En fascinerande faktor är hur kreativa folk blir efter en stund. Konversationen styr gärna mot ämnen såsom hur säkerhetskontrollerna inte täcker alla eventualiteter, och hur man skulle kunna dölja, alternativt tillverka, ett vapen. Själv kan jag inte minnas att jag någonsin haft en sådan konversation innan paranoia blev ett normaltillstånd på flyget.

Sedan förstår jag egentligen inte varför potentiella terrorister bekymrar sig med att försöka smuggla in skjutvapen och sprängämnen på flyget. Varenda människa tillåts ju sätta sig på planet med allt som behövs för att skapa kaos och förintelse på flyget, och det är bara en tidsfråga innan Al-qaeda också räknar ut det. Tydligen räcker det ju med att låta mobilen vara igång för att orsaka en katastrof…