Arkivera webben

2009-11-16 av Aengeln

DN skriver idag att Kungliga Biblioteket vill arkivera artiklar som publiceras på nätet. Som ivrig läsare av nättidningar tycker jag att det är en alldeles utmärkt idé. Jag är övertygad om att tryckta dagstidningar kommer att vara ett minne blott inom bara några år, men då blir digitala arkiv allt viktigare.  Ett sådant system behöver inte vara alltför komplicerat att sätta upp och borde kunna gå mer eller mindre automatiskt via exempelvis RSS.

Bloggare och privatpersoner ska tydligen vara undantagna från att arkiveras vilket känns lite synd. En stor del av samhällsdebatten sker ju just i privatpersoners bloggar, och det finns mycket intressant att hämta där. Det finns fasligt mycket trams att hämta också, men som alltid får man använda sitt eget sunda förnuft när man klickar sig runt. Samma sak gäller ju om man vill gräva i KB:s nya arkiv.

---

Kapitel 5

2009-11-15 av Aengeln

En strimma ljus letade sig in genom en springa i väggen på den lilla hyddan. Den föll på Ins ansikte och hon öppnade ögonen. Hon var omedelbart klarvaken men låg ändå kvar på ljungbädden en stund och bara stirrade upp mot taket. Det bestod av en väv gjord av böjliga kvistar som sedan täckts med stora löv i flera lager. Hela konstruktionen hölls uppe av fyra långa störar som surrats ihop mot varandra. De ojämna väggarna var till större delen gjorda av trä som hade tätats med lera, men här och var hade leran lämnat sprickor när den hade torkat. Klimatet var tämligen varmt och något behov av mer isolering än så fanns inte, men In reflekterade ändå över att hon snart skulle behöva göra något åt sin boning.

Hon vände sin blick mot mannen som låg bredvid henne.

”62 dagar”, tänkte hon.

Lasjes långa, mörkbruna hår hade lagt sig över hans ansikte någon gång under natten och rörde sig med varje andetag. Han sov fortfarande djupt, och skulle troligen inte vakna än på flera timmar. Visserligen var han var förmodligen trött efter gårdagens arbete och kvällen som följde, men In kunde ändå inte låta bli att förundras över hur ghulim med sin begränsade livslängd ändå valde att tillbringa så mycket tid med att sova. Att djur hade gjort det var en sak – de visste inte bättre – men alla människor var väl medvetna om hur lite tid de hade.

In reste sig upp och smög tyst fram till öppningen i hyddan. Den hade ingen dörr, bara ett tygstycke vars funktion mer var att hålla ute nattbrisen, snarare än någon potentiell inkräktare. Det fanns boningar i Ins by som hade dörrar, men det var inte många. Alla kände varandra så ingen uppfattade någon annan som ett hot, och hela byn var avskärmad från omgivningen under natten.

In lyfte undan skynket och kastade ännu ett öga tillbaka mot Lasje innan hon gick ut i den friska morgonluften.  Utanför dörren stod en korg i rotting. Den var tom, och hon plockade upp den innan hon gick vidare. Det var fortfarande tidig morgon och In var i vanlig ordning en av de få som hade stigit upp, men hon kunde höra stegen från nattvakten som gick sin sista rond.

I vissa av de större byarna hade man börjat lägga sten på de mest använda gatorna men i Nedälv, där In bodde, nöjde man sig fortfarande med vägar av jord. Ins hydda låg lite avsides, och den smala vägen slingrade sig ner mellan några kraftiga ekar och mynnade ut vid en öppen yta som till största delen bestod av nedtrampat gräs. Den fick agera torg och marknadsplats men även mötesplats för byråd och ett flertal andra offentliga tillställningar.

Just nu låg den dock tom och öde, så när som på ett par små tält. En gång varannan vecka hölls marknad i byn, och gårdagen hade varit marknadsdag. Långväga handlare brukade vanligtvis stanna kvar över natten snarare än att resa för sent. De som iddes ta sig till de mindre byarna hade sällan möjlighet att skaffa sig något annat beskydd än det lilla man fick av att resa i grupp, och gick det att undvika att sova i det vilda så gjorde man det.

In gick sakta ner mot byn och lät den friska morgonluften rensa bort de sista resterna av sömnen. Hon passerade torget och kunde höra tunga snarkningar från ett av tälten. In visst mycket väl ljuden kom ifrån. Tiyan var en rund man från inlandet som ofta besökte Nedälvs marknader. Om någon frågade honom vad han sålde, så hade svaret blivit långt, invecklat och med tydliga demonstrationer. Med all sannolikhet gick personen som ställde frågan därifrån med en ansenlig mängd av Tiyans varor och med avsevärt mycket mindre pengar. Tiyan köpte, sålde och bytte allt han över huvud taget kunde komma över. Från tyger och verktyg till konsthantverk, lampor och allehanda tingestar. Vanligtvis lyckades han också göra en hyfsad vinst. Han hade talang för att se ett värde i saker som andra hade kunnat avfärda som skräp.

In passerade tälten och tog sig ut på vägen som ledde mot utkanten av byn. Väl där stannade hon och såg sig om. Nedälv låg på den västra kusten av Gaineas största kontinent och var beläget där en av de många älvarna rann ut i havet. Vägen mötte älven en bit utanför byn och de två ringlade sig tillsammans vidare genom skogen in mot landet. In kunde höra det porlande vattnet genom lövverket.

Gränsen mot skogen var markerad av två höga stenpelare som hade rests på vardera sidan om vägen. Flera stenblock, knappt hälften så höga, var synliga på båda sidor av pelarna. 333 stenar hade placerats ut med jämna mellanrum så att de bildade en cirkel runt byn.

Den här morgonen var den leriga vägen var full av stora, missformade fotspår, men de slutade allihop utanför gränsen till byn. Marken runt omkring vägen var nedtrampad, och här och var hade hela träd ryckts upp med rötterna. In kände mycket väl igen spåren.

Ungefär 200 år tidigare hade Un beslutat sig för att försöka befolka den nordligaste delen av Gainea. Det var en kall och ogästvänlig plats, och den lilla värmen från solen som tog sig dit förmådde inte smälta det tjocka snötäcket ens under sommaren. Trots det hade Un ansett att den hade potential för liv.

Där hade Un skapat troll, jättelika människoliknande varelser. De hade massiva kroppar med tjock hud, som gav dem bättre förutsättningar för att kunna hålla värmen i det kyliga klimatet. Att få växter att överleva hade däremot visat sig vara ett större problem. Bristen på mat, kombinerat med de isande vintrarna hade gjort att trollen istället hade migrerat söderut.

Där hade de blivit lite av en plåga för människorna som nu befolkade större delen av världen, men de hade inledningsvis hållit sig mest för sig själva. På senare tid hade de dock blivit allt mer aggressiva, och på vissa håll hade de till och med drivit hela byar på flykt i sin jakt på mat. De var stora och starka, och de vande sig snabbt vid att de kunde ta vad de ville ha med våld.

In gick fram till gränsen mot skogen och sträckte ut handen med handflatan framåt. När den närmade sig utrymmet mellan stenpelarna var det som om luften blev tjockare, och In fick anstränga sig märkbart för att kunna fortsätta. Hon spände sig och tvingade handen framåt ytterligare en bit innan luften blev till en fast, osynlig vägg.

”Malsxlosi”, mumlade In, och vred handen medsols samtidigt som en liten gnista av energi for ut genom hennes fingrar.

Barriären över vägen föll och luften mjuknade runt hennes hand tills hon inte längre kunde känna något motstånd. Hon sänkte armen igen och gick vidare ut mot skogen. Hon var inte speciellt orolig för att trollen skulle vara kvar. Vanligtvis höll de sig undan på dagen. Även om solen inte var direkt farlig för dem, så fann de värmen besvärande. De var anpassade för kallare temperaturer och föredrog den betydligt svalare natten.

Strax utanför byn fanns en grupp bärbuskar samlade i en klunga i en liten glänta i skogen. Träden var inte så höga där och solljuset kunde nå dem obehindrat under större delen av dagen. De stora, röda bären växte ut på ett par dagar och In tog för vana att plocka dem tidigt på morgonen. Bären tillhörde Ins absoluta favoriter, och det var en inställning som hon delade med många andra i Nedälv. Den här morgonen fanns dock inga bär att hämta.

De nedtrampade växterna på vägen väckte misstankarna om vad hon skulle få se, och när hon väl kom fram till platsen fick hon sina farhågor bekräftade. Buskarna hade tömts på bär och sedan slitits upp med rötterna. Resterna av dem låg söndertrampade på marken tillsammans med några få, utspridda bär.

In suckade och kände frustrationen välla upp inom henne. Det fanns två andra liknande platser, men de hade plockats dagarna innan, och det var högst osannolikt att det skulle finnas någon större mängd bär på dem även om inte trollen hade hittat dem. De blev tvungna att förlita sig på äppelfarmen. Den låg innanför byns gräns, och trollen hade inte kunnat ta sig igenom barriären. Un kunde visserligen skapa fler fruktträd till dem, men det var lång tid tills hon skulle komma dit nästa gång.

Tillgången på mat var ofta dålig, men det var inte något som var unikt för Nedälv. Det var inte alltid så att någon förstörde bärbuskar och fruktträd medvetet, men olyckor hände. Arbetet med att plocka och bereda mat blev allt jobbigare. Man fick söka längre och längre bort från byn vilket inte bara gjorde samlarna mer utsatta. Det krävde även mer energi, vilket i sin tur krävde ännu mer mat.

In var precis på väg att vända om och gå tillbaka till byn när något fick henne att stanna upp. Det fanns inga ljud i skogen förutom löven som rörde sig i vinden, men hon kände hur håret i nacken började resa sig. Någon iakttog henne. Hon lät blicken svepa över grönskan, och koncentrerade sig på att ta in så många detaljer som möjligt. Löv. Kvistar. Träd. Ingenting som var tillräckligt medvetet för att kunna vända uppmärksamheten mot henne. Men växtligheten runt omkring gläntan var tjock, och det fanns gott om platser att gömma sig på.

Hon började försiktigt röra sig tillbaka i riktning mot byn. Det svaga ljudet av löv som rörde sig – utan ljudet av vind som sin följeslagare – fick henne att släppa korgen hon höll i och kasta sig hastigt åt sidan. En sten, stor som en vattenmelon, passerade luften där hennes huvud precis hade varit och slog med enorm kraft in i ett träd på andra sidan gläntan. In vände sig om på alla fyra och stirrade rakt mot den massiva formen som kom emot henne.

Trollet klev ut ur skogen. Det hade ett kantigt ansikte med djupa fåror som en gång i tiden hade kunnat kallas för rynkor. Två små, svarta ögon tittade ut mot In under ett par tjocka, buskiga ögonbryn. Näsan såg ut att vara tillplattad mot ansiktet och hängde ner över den breda munnen. Huvudet pryddes av ett stripigt, grått hår som var genomdränkt med svett. Trollet gick aningen nedhukat, men var trots det en bra bit över tre meter högt. Dess armar nådde nästan ner till marken och slutade i händer som med lätthet hade kunnat greppa In runt midjan. I den högra handen höll det en stor stridsklubba av järn.

In stirrade på trollet och reste sig sakta upp från marken. Hennes ena knä var skrapat efter fallet och en tunn strimma blod rann ifrån såret.

”Det finns ingen mat här längre” sa hon och brydde sig inte om att dölja sitt förakt. ”Försvinn härifrån! Du är inte välkommen.”

Trollet tittade på henne och In mötte blicken. Som alla andra troll, så var det gammalt. Un skapade inte fler troll längre, även om hon försökte att aldrig särbehandla en art över en annan. Men troll levde länge, och det fanns fortfarande många kvar.

En droppe svett rann ner mellan trollets ögon och blev hängande på den stora näsan. Läpparna drogs tillbaka och blottade en uppsättning slitna tänder. Ett dovt morrande hördes någonstans från trollets inre, och det började gå otåligt fram och tillbaka.

”Það er enginn matur hérna.” upprepade In på nordmål. ”Farðu!”

De flesta troll kunde både förstå och tala innanmål, språket som talades i större delen av Gainea, men de höll ändå ofta fast vid sitt hemspråk. Om det handlade om stolthet eller envishet var svårt att säga, men många troll slog helt enkelt dövörat till om de tilltalades på annat än nordmål.

Trollet öppnade munnen och släppte ut ett ilsket rytande som ekade mellan träden. Det lyfte sin tunga stridsklubba med båda händerna och tog fart. Storleken till trots rörde sig trollet förvånansvärt smidigt och snabbt. Marken skakade av de tunga stegen och med ett vrål svingade det sin klubba ner mot In. Hon duckade framåt och under de kraftiga armarna och lyckades med nöd och näppe undvika slaget.

In fortsatte röra sig framåt, bort från trollet och fokuserade sig på att dra in energi från omgivningen. Hon kände trycket byggas upp i kroppen och vände sig om i tid för att se trollet komma mot henne igen. Det hade återigen höjt klubban och avancerade, långsamt och beräknande. Troll var normalt inte dumma, och den första attacken hade varit tänkt att överrumpla henne. In kunde känna den fräna stanken av trollets svett som rann ner över marken.

Med blicken fixerad på trollet höjde hon armen i en vinkel framför sig med handflatan utåt. Trollet behövde inte ta mer än två snabba kliv för att avverka avståndet mellan dem, men In rörde sig inte ur fläcken när den tunga klubban för andra gången kom farande mot henne.

”Protekti!” väste hon och lät en liten del av energin härda luften framför henne.

Klubban studsade mot den osynliga skölden, vek av uppåt och passerade över Ins huvud i en vid båge. Den oväntade rörelsen fick trollet att tappa balansen. In tog ett hastigt steg åt sidan, lät skölden falla och sträckte ut handen mot trollet.

”Marteli!”

In släppte loss resten av energin i en koncentrerad våg mot trollet. Effekten var densamma som om hon hade använt en enorm slägga. Den lyfte trollet från marken och kastade det handlöst genom luften med ansiktet först mot en stor ek. Den tunga kroppen splittrade trädet och föll sedan till marken med en kraftig duns.

Utan att ta blicken från det medvetslösa trollet plockade In upp korgen hon hade haft med sig. Hon vände på klacken och började springa tillbaka mot byn. Troll var tåliga, och In tvivlade inte på att det skulle återhämta sig snabbt. Hon ville lägga så långt avstånd som möjligt mellan dem om det mot förmodan bestämde sig för att följa efter henne.

Det hade ingen egentlig möjlighet att döda henne – en furim var odödlig – men hon ville inte gärna döda det heller. Även om hon ibland hade tvingats slåss – antingen för att försvara sig själv, eller för att försvara någon annan – så hade hon aldrig behövt gå så långt som att ta ett liv. Troll var visserligen otrevliga och aggressiva, men de var fortfarande liv, och In hade respekt för allt liv. För henne var det något heligt.

In saktade ner när hon närmade sig byns gräns. Dagvakten hade gått på sitt första skift och Eginte, en tanig man som inte hade levt i speciellt många år, kom gående ner längs vägen från byn. Han hade ett kort svärd hängande i bältet och en vattenflaska i handen men förutom det hade han ingen utrustning. När han fick syn på In sträckte han på sig och öppnade munnen för att säga något, men hon avbröt honom.

”Stäng och försegla!” sa hon bestämt. ”Troll!”

Hon passerade den chockade mannen och marscherade vidare in mot byn. Bakom henne kunde hon höra Eginte uttala besvärjelsen som stängde barriären mot skogen. Troll rörde sig sällan ensamma, och om ett troll bestämt sig för att stanna kvar efter den nattliga räden så kunde det mycket väl finnas fler. Om de bestämde sig för att bosätta sig i närheten, så kunde det innebära ett allvarligt hot mot Nedälv.

---

Halloween

2009-11-09 av Aengeln

Högra sidan av ansiktet skulle se aningen skrynkligt och syraskadat ut. Detta ordnades med kombinationen flytande latex, toalettpapper och Ann-Louise smink. Latex är lite knöligt att jobba med och det var nog tur att det faktiskt skulle se skrynkligt ut. Jag var dock mycket nöjd med slutresultatet.

Söndagen gick åt till att spela Wolfenstein, vilket kändes som helt rätt aktivitet dagen efter. Dessutom var det fars dag, och jag har en dotter som känner mig mycket väl. Hon gav mig ytterligare ett spel, Prince of Persia (2008). Tack, sessan!

Jag fick även lite skrivet på Gainea. Just nu håller jag på med tre olika kapitel samtidigt. Kapitel 5, kapitel 6 och sista kapitlet. Det är lite jobbigt att sitta på idéer som kommer längre fram i boken, så jag tyckte det var lika bra att skriva på det när jag hade det färskt i minnet. Då får det dessutom lite tid att smälta. Men nu är det en ny vecka. Jag har tre kvällar den här veckan avsatt för skrivandet, vilket ska räcka för att få klart kapitel 5.

---

Samlingssida för Gainea

2009-10-27 av Aengeln

Jag har lagt upp en samlingssida för Gainea. Den ligger under menyn Sidor. Där finns länkar till samtliga kapitel. Det finns två anledningar till att jag gör så. För det första blir det lättare att hitta alla kapitel, men främst beror det på att jag börjar få in lite synpunkter och kommentarer, vilket jag naturligtvis tar till mig. Det kan ju innebära att jag ändrar eller skriver om sådant jag tidigare lagt ut (och då menar jag inte stavfel).

På så vis blir det lättare att publicera en helt uppdaterad version av ett visst kapitel och samtidigt behålla de gamla. Kommentarer som redan lagts kan ju bli fullkomligt irrelevant om jag väljer att bara uppdatera den gamla posten. Dessutom är det ju kul att hur saker och ting utvecklats.

---

Kapitel 4

2009-10-21 av Aengeln

In satte sig ner bredvid Un. Hon låg på ett fält av sand och stirrade mot himlen. Solen stod högt på himlen och lyste starkt på dem, men Un kisade ändå inte mot den. Hennes långa hår låg utspritt över marken och glänste i det starka ljuset. Hon drog sina fingrar tankspritt genom sanden och nynnade för sig själv.

Det hade gått nästan 50 år sedan In tog sitt första andetag. Under den tiden hade byar sprungit upp över hela Gainea, även om de fortfarande låg glest. Un hade fyllt dem med ghulim, och en stor del av den tidigare så kalla ökenvärlden var nu grön och livfull. Det var på väg att bli en värld av skog. Skog och blommor. Människor och djur.

”Jag kan känna livet omkring oss”, sa Un utan att titta på In. ”Varje person som lever Drömmen är som en del av något mjukt och varmt. Något som jag är insvept i och som hela tiden värmer mig mer än solen. Jag önskar du kunde känna det.”

”Jag antar att det är något som är bara ditt”, svarade In. ”Något som bara du kan känna. Du är en del av allt levande på ett sätt som ingen annan kan bli.”

”Jag kan känna det för oss båda, för alla. Någonstans bland allt det mjuka och varma finns en liten del som är du. Ditt liv är viktigt. Allt liv är viktigt, det är det som betyder något.”

Un tystnade och fortsatte nynna lågt. In lade sig ner på Uns utsträckta arm och lät solen smeka hennes bara hud. Hon hade gått i flera timmar, och det var skönt att låta musklerna slappna av. Någon vecka tidigare hade hon lämnat Luziel i byn som han höll på att bygga upp, och färden till Un hade varit tämligen händelsefattig.

”Har du sett vad Luziel lyckats göra?” frågade In. ”Kommer du ihåg hur bekymrad han var över att vi var tvungna att bränna träden för att kunna få värme till natten, och om att han var övertygad att magi skulle kunna vara lösningen. Han hade rätt.”

”Vad jag minns har Luziel aldrig haft några problem med att värma någon under natten”, sa Un med ett leende.

”Nej, det stämmer visserligen”, skrattade In. ”Men den värmen hjälper inte när det är dags att förbereda mat. Du har gett oss mycket att äta, men en del är segt och smaklöst och gör sig bäst tillagat tillsammans med något annat.”

”Ni är bara otacksamma”, sa Un, men hon log fortfarande.

”Vi lever alla Drömmen”, svarade In muntert. ”Vi vill njuta till kropp och själ.”

Un öppnade munnen för att svara, men ändrade sig. Hon hade svårt att hitta ord för vad hon ville få sagt. Hon stängde munnen igen, men In hade sett rörelsen.

”Vad?” undrade hon.

Un tvekade en lång stund innan hon slutligen vände sig mot In.

”Alla lever inte Drömmen”, sa hon. ”Det finns fortfarande små, kalla hål i allt det varma. Vi har gjort det här i många år nu. Jag skapar liv, och ni – mina sju furim – hjälper dem att hitta vägen. Men det finns de som inte till fullo har hittat rätt ännu.”

Det nöjda leendet var borta och Uns ögon hade blivit allvarliga. In sa ingenting men tanken på att Un skulle vara besviken fick det att knyta sig i magen på henne. Hon älskade Un för den hon var och för allt hon hade gjort. In tänkte på alla år av ensamhet innan Un hade kunnat ge liv åt något med mer medvetande än skogen. Under den tiden hade Un – såvitt In visste – aldrig någonsin avvikit från att försöka nå Drömmen. Hon hade verkligen gjort allt för dem, och In ville inte tro att de skulle kunna misslyckas.

Un lyfte sin hand för att stryka lite hår ifrån Ins ansikte, och lade sedan handen mot hennes kind. Den var varm och len, och In njöt av närheten. Det fick även Uns drag att mjukna igen och det försvunna leendet återvände snabbt.

”Jag har sett er med dem”, sa Un mjukt. ”Ni lever Drömmen, precis som du sa, men vi måste hitta de som inte gör det. Vi måste hjälpa dem att bli av med kylan, det olyckliga.”

In nickade. Hon hade ingen aning vilka som var olyckliga. Hon hade vandrat mellan byarna de byggt upp, och aldrig träffat på någon som verkat olycklig. Men hon hade inte Uns medvetande, hon kunde inte känna Gainea på samma sätt.

”Vi har tagit små steg”, fortsatte Un. ”Jag tror det är dags att vi tar några till.”

In reste sig upp från Uns arm, och Un rullade upp på knä med en smidig rörelse. Hon hade händerna mot marken och lät dem sjunka ner i den mjuka sanden. In kände hur en våg av värme slog emot henne, värme som tycktes komma från Uns kropp. Hon reste sig hastigt upp och backade undan från henne.

Hennes blick föll på marken där Un tidigare hade dragit fingrarna. Hon hade ritat fyra cirklar. Två intill varandra, och sedan ytterligare två som omgärdade de första cirklarna. Från den vinkeln hon såg bilden såg det ut som två stora ögon mitt i ett runt ansikte. Vad den yttersta cirkeln skulle föreställa förstod hon dock inte, och In tänkte precis fråga Un vad det var för något när marken runt omkring dem började skaka.

In behövde inte öppna sitt inre öga för att uppfatta vad som hände. Mängden imata som flödade ut ur Un var så enorm att sanden runt omkring henne tycktes bölja och glänsa i solen, som om den var täckt med flytande glas. Den rullade och vibrerade och ett femtiotal kroppar tog långsamt form, utspridda i en cirkel runt omkring Un.

Vid Ins fötter tog ett ansikte form, en mans ansikte. Överbliven sand föll undan och avtäckte slät, gyllenbrun hud. Mannen slog upp ögonen och de fokuserade – inte utan en viss ansträngning – på In. En skakande hand sträcktes ut mot henne, och In tog den i ett stadigt grepp. Han var stark men lätt, och In hade inga problem med att hjälpa honom upp på fötter.

Hon log mot mannen och strök honom över håret med sin utsträckta hand. Ännu fler nyformade kroppar rörde sig oroligt i sanden. En del försökte resa sig upp på ostadiga ben, medan andra låg kvar – delvis nedsänkta i marken – och undersökte sina kroppar.

Un hade lagt sig ner igen. Hon var svettig och uppenbart tagen av ansträngningen. Tröttheten hade däremot ingen inverkan på hennes humör, och hon skrattade lyckligt när hon såg sina skapelser resa sig upp runt omkring henne. Liv var hennes gåva till världen, och världen var Un.

Det tog de nya ghulim en stund att få kontroll över sig själva innan de kunde komma upp på fötter. De var nervösa men samtidigt förväntansfulla. In rörde sig smidig bland dem och talade lugnande till dem. Hennes ljusa hy och röda hår stod ut märkbart bland de mörka männen och kvinnorna runt omkring henne.

In ledde dem bort ifrån fältet där deras liv hade börjat och vidare in i skogen. Hon visade dem träden och växterna, och hur de skulle kunna hitta vad som var ätbart. De lyssnade uppmärksamt på allt In hade att berätta, och när solen började dala var deras nyfikenhet långt ifrån stillad. När In slutligen började berätta om Drömmen så fanns det ingen som inte lyssnade spänt. Det var svårt att inte bli betagen av Ins inlevelse.

In lade märke till att redan samma kväll hade de nya ghulim börjat dra sig till varandra, och när mörkret gjorde sitt intåg var det flera par som somnade tillsammans. Själv lade hon sig till rätta en bit ifrån de andra, men det dröjde inte länge innan Un kröp ner och lade armarna om henne. In pressade sig närmare sin Skapare och slöt ögonen för att sova.

Under de följande veckorna arbetade de med att bygga upp en by. Det var ett arbete som hade en mycket viktigare innebörd än att ge dem tak över huvudet. Att förklara harmoni och lycka var en svår uppgift eftersom ord sällan hade tyngd nog att förmedla känslorna bakom dem, men tillfredställelsen av att se ett hem bli färdigställt var något som ingen kunde låta bli att ta till sig. Arbetet med att bygga upp något tillsammans skapade en känsla av gemenskap.

Varken In eller Un lade sig i vad byn skulle kallas, och det handlade om mycket mer än bara ett namn. Att namnge sitt eget hem var en viktig del i att stärka banden mellan invånarna, och Un och In höll sig undan när ämnet slutligen kom på tal. Kanske var det Ins metod att agera mentor, eller också så var det helt enkelt en väl sammanhållen grupp ghulim som hon hade fått ta hand om, men det första förslaget som lades fram accepterades enhälligt.  Byn skulle heta Solbris.

Byn låg i en dal i den sydöstra delen av Gainea. En stillsam å ringlade sig ner genom bergen och slutade i ett litet vattenfall som föll ner i en klarblå sjö i utkanten av byn. Solen och de ljumma vindarna gjorde att vattnet i sjön alltid var behagligt svalkande utan att bli för kallt. I Ins tycke hade Un dessutom överträffat sig själv när hon kompletterade den redan vackra miljön. Blommor som skimrade i regnbågens alla färger, och träd med söta frukter omgav byn på alla sidor. I vattenbrynet kring sjön hade hon skapat näckrosor som rörde sig långsamt i vågorna. Resultatet var en natur som berörde sinnena på alla som såg den.

Lugnet i kombination med den häpnadsväckande naturen gjorde att byn snabbt blev känd som en plats där kärlek och lust frodades. Älskande par från alla delar av Gainea besökte Solbris, och togs emot av de öppna och passionerade byborna. De var rättmätigt stolta över vad deras by hade blivit och välkomnade alla chanser att visa upp sitt eget lilla paradis.

In tog hand om många byar under de kommande åren, men hon återvände regelbundet till Solbris. Ibland hade hon med sig någon hon hade fattat tycke för, och ibland reste hon ensam. Oavsett vilket så var det en själslig njutning för henne att bara vara där några veckor.

Det var ett sådant tillfälle – när In var där för sig själv – som hon låg och flöt i sjön utanför byn. Hon hade gått i över två dygn och hade tagit sig direkt ner till vattnet utan att ens gå in i byn. Solen var precis på väg att gå ner, och hon suckade belåtet när hon kände det svala vattnet runt sina värkande muskler.

In hade nästan somnat där hon låg i vattnet när en rörelse fick henne att öppna ögonen. Hon såg sig om, men sjön var blank och stilla runt omkring henne. Hon hade just bestämt sig för att hon förmodligen hade inbillat sig det när ett par armar plötsligt sköt upp från sjön. De greppade henne hårt runt midjan, och chocken fick henne att helt glömma av att hålla sig flytande.

Det mörka vattnet slöt sig omkring henne när hon drogs ner under ytan. Hon kämpade och sparkade för att ta sig loss, och hon kände hur greppet släppte nästan omedelbart. Armarna som höll henne försvann lika fort som de hade kommit, och hon sparkade sig tillbaka upp till ytan igen. Med ett frustande gnuggade hon vattnet ur ögonen och vred sig fram och tillbaka för att försöka få syn på vem eller vad som hade greppat henne.

In vände sig helt om och stirrade helt plötsligt rakt in i ett par ljusblåa ögon som log lika mycket som resten av ansiktet som de tillhörde. Det tog In ett par sekunder att inse vems huvud som stack upp ur vattnet intill henne, men när det väl gick upp för henne vem det var så sprack hennes ansikte upp i ett leende.

”Jinni!” utbrast hon förtjust och kastade sig om halsen på henne vilket sänkte dem båda ner under vattnet ännu en gång.

”Jag trodde du var någonstans västerut”, sa In när de hade hämtat andan igen.

”Det var jag”, svarade Jinni och simmade runt In. ”Ännu en by har tagit form där uppe. Men du vet hur det är, det känns inte om som man behövs lika länge numera. De dödliga blir självständiga så snabbt, särskilt när byarna får besök av ghulim som levt ett tag. Så jag bestämde mig för att besöka din berömda oas.”

”Nog är det så”, konstaterade In. ”Men jag trivs med dem. Jag älskar att se dem lära sig att bry sig om varandra. Om jag så sitter vid sidan och bara tittar på, så gör det ingenting. Det var ju inte direkt så att jag behövde göra så mycket här i Solbris. Min oas, som du kallar den.”

”Inte?” sa Jinni och höjde på ögonbrynen. ”Det har jag svårt för att tro. Mer troligt är att du är blygsam, precis som vanligt.”

”Kanske det”, sa In fundersamt. ”Men den här platsen har blivit så underbar att jag har svårt att tro att det kan vara bara en persons verk. Det handlar om människorna här.”

”Blygsam”, upprepade Jinni med ett flin.

De sista solstrålarna höll på att försvinna vid horisonten, och de två furim började sakta simma tillbaka mot stranden. Både In och Jinni kunde se bra även i det totala mörker som utgjorde Gaineas nätter, men de föredrog ändå att inte stanna i sjön helt utan någon ljuskälla. Det var en trygghet när solen gömde sig på andra sidan världen.

De tog sig upp på stranden och lade sig ner. In grävde ur en grund håla mellan dem, och höll sedan ut sin hand med handflatan uppåt. Hon slöt ögonen och ansträngde sig för att kunna se det som ännu inte fanns där.

”Bolido!”, sa hon bestämt.

Det blågröna eldklotet tog form ur ingenting i Ins hand. Hon kunde känna hettan från det, men trots att flammorna låg så nära Ins hand att de lika gärna hade kunnat slå upp direkt ur den, så lämnade de ändå huden helt oskadd.

Hon släppte ner klotet i hålan där det fortsatte brinna. Jinni hasade sig närmare för att låta värmen torka henne, och skuggor spelade över hennes ansikte i ljuset från elden. Hon var kortare än In och aningen rundare. Hennes kolsvarta hår sträckte sig knappt ner till axlarna och i det blågröna ljuset såg det om möjligt ännu mörkare ut.

”Borde inte du möta Un snart?” frågade Jinni.

In skakade på huvudet.

”Nej”, svarade hon, ”hon håller på med att förnya befolkningen i några av de tidiga byarna där en del redan har börjat leva ut sina liv. Byborna som är kvar tar hand om nykomlingarna själva.”

”Jo”, nickade Jinni, ”det är det jag säger. De behöver inte oss längre.”

”Det gör mig inget”, sa In och stirrade upp mot den svarta natthimlen med ett leende på läpparna. ”Om ingen är beroende av oss, så är vi fria att nyttja av vår gåva.”

”Vilken gåva?”

In lade handen över bröstet.

”Vårt liv!” svarade In, och hennes leende blev ännu bredare. ”Våra egna liv, och andras. Det är liv som är Drömmen, och livet är till för att njutas!”

Jinni och In låg bredvid elden och talade långt in på natten. När morgonsolens första strålar började leta sig fram bestämde de sig för att det förmodligen var dags att sova en stund. Jinni gjorde en gest över eldklotet med en hand och mumlade något. Med ens föll det ihop och blev snabbt till ingenting. Jinni kröp närmare In och de somnade med ansiktena mot varandra.

In vaknade av röster efter vad som kändes som några få minuter. Hon hade väldigt lite behov av att sova, men den långa färden till Solbris hade tagit på hennes krafter. Det tog henne därför en liten stund att orientera sig efter att hon skakat av sig resterna av sömnen.

En blond man jagade lekfullt en skrattande kvinna över stranden. Hon var snabbare än honom, men höll uppenbarligen igen så att han inte skulle komma för långt efter henne. I vissa delar av Gainea hade hennes blickar ansetts som opassande. In var inte säker på hur det hade blivit så. Hon hade alltid lyft fram kärlek och fysiskt njutning som något naturligt och vackert – precis som det ansågs vara i Solbris – men det fanns många som istället ansåg att det skulle vara något privat.

Kvinnan lät sin förföljare hinna ikapp henne, och de två tumlade omkull, tätt omslingrade, ner i sanden. Deras händer letade sig fram ohämmat över varandras kroppar och de kysstes passionerat. In blundande och öppnade sitt inre öga mot dem istället. Deras imata brann bländande starkt inuti dem, närd av deras känslor, och In tog in synen av deras rosaskimrande former ett par sekunder innan hon stängde ögat igen.

”Du är alldeles för vacker”, hörde In honom säga.

Hon svarade inte, utan fnissade bara och kysste honom igen. Han besvarade kyssen, och lyfte sedan huvudet ifrån henne för att se sig om. Hans blick svepte över In och Jinni, men han lät den vandra vidare, om än med ett leende. Mannen tittade upp och fick uppenbarligen syn på vad han letade efter någonstans uppe på klipporna vid vattenfallet.

”Jag vet vad du behöver”, sa han och såg på henne igen. ”Den vackraste blomman till den vackraste kvinnan i byn.”

Han kysste henne och reste sig snabbt upp. Han rusade bort till klippväggen intill vattenfallet och började genast klättra upp. In tittade upp och kunde se klungan med vita blommor ett tiotal meter ovanför honom. Mannen visste tydligen vad han gjorde, för hans händer och fötter fick enkelt fäste i klipporna och han rörde sig snabbt uppåt mot sitt mål.

”Ingen gör så för mig”, sa Jinni som tydligen också hade vaknat. ”Varför är det så?”

”Det beror förmodligen på att du skulle kunna klättra snabbare själv”, svarade In utan att ta blicken från mannen.

”Sant”, sa Jinni efter att ha funderat ett par sekunder. ”Men jag hade ändå uppskattat gesten.”

”Vill du att jag ska klättra upp och plocka en blomma åt dig?” frågade In roat.

Jinni skrattade och de vände återigen uppmärksamheten mot den klättrande mannen som nu hade kommit en bra bit upp. Han hade stannat till, förmodligen för att hämta andan och för att söka efter den bästa vägen. Mannen tittade ner mot kvinnan som satt på stranden och följde hans klättring. Han vinkade mot henne och sträckte sig mot en urgröpning strax till vänster om honom.

Det var då något gick fel. När han sträckte sig ut för att kunna nå urgröpningen gled hans ena fot av avsatsen han stod på. Mannen lyckades få tag i en utskjutande del av klippväggen med sin ena hand, men tappade samtidigt greppet med sin andra, och han föll av avsatsen helt. Han blev hängandes i en hand och vred sig panikslaget när han förgäves sökte efter något nytt fäste. In, Jinni och kvinnan reste sig upp samtidigt, men kunde inte göra något annat än att se på när mannens fingrar sakta förlorade sin styrka och slutligen tappade greppet.

Han skrek inte, utan föll i tystnad, men kvinnan skrek för honom. Det var högt och panikslaget, men dränktes helt kort av det otäcka ljudet av mannens kropp som slog emot stenarna. Kvinnan rusade fram till sin älskare och kastade sig ner bredvid honom. Hon lyfte upp hans huvud i sitt knä. Hans blonda hår var rött av blod, och hans rygg var böjd i en onaturlig vinkel.

In och Jinni hann fram i tid för att se hur mörka sprickor formades på mannens hud. De spred sig hastigt ut från hans sår tills de täckte hela hans kropp. Mellan sprickorna blev huden grov och kornig. Det var som om mannens kropp tömdes på all vätska. Hans viga, livfulla kropp föll sönder i en hög med sand.

Det hela hade gått på ett ögonblick. Ena sekunden höll kvinnan sin blödande älskare i sina armar, och i nästa sekund fanns han inte längre kvar. Hon stirrade chockat på sina händer som var täckta av en blandning av sand och blod. Tårar rann i strida strömmar från hennes ögon och hon vände ansiktet mot himlen och skrek ut i sorg och smärta.

Hon talade inte när Jinni och In efter en lång stund lyckades få henne på fötter. Hon följde dem i tystnad, och lät dem leda henne in mot byn. De tog henne till en tom hydda som brukade användas av någon av Solbris otaliga gäster och bäddade ner henne i sängen där inne. Jinni stannade hos kvinnan, medan In gav sig ut för att söka reda på byäldsten och berätta vad som hänt.

Under de kommande veckorna kom kvinnan – som visade sig heta Cinya – sällan ut ur hyddan. Hon hade anlänt med sin älskare ett par dagar tidigare, men ingen i Solbris tycktes veta vad han hette, och Cinya var inte heller speciellt hjälpsam på den punkten. Det enda alla tycktes veta om dem, var att de verkade ha outtömliga och heta känslor för varandra. De hade varit artiga och trevliga mot alla de hade mött men i övrigt hade de tillbringat sin tid med att ägna sig åt varandra.

Cinya höll sig i hyddan under den tid som följde efter olyckan. Hon åt sin mat i ensamhet och talade inte med någon. In och Jinni stannade kvar i Solbris och besökte henne varje dag. Cinya lät dem visserligen komma in men gjorde sällan mer än sitta tyst och stirra i golvet under deras besök. När de slutligen gick, kröp Cinya tillbaka ner i sängen och fortsatte gråta.

Tre veckor senare visade Cinya inga tecken på att må bättre, men In och Jinni fortsatte ihärdigt med att besöka henne. Olyckan hade skakat alla i byn, och så vitt In visste var det första gången någon hade avlidit av annat än naturliga orsaker. Hon tänkte tillbaka på vad Un hade sagt när de grundade Solbris, om ghulim som inte var lyckliga, och undrade om Un kunde känna Cinyas sorg.

När In och Jinni försiktigt knackade på dörren till den lilla hyddan en morgon möttes de som vanligt av tystnad. Det tog vanligtvis Cinya en stund att samla sig tillräckligt för att släppa in dem, men den här morgonen förblev dörren stängd. Efter ett par minuter knackade In återigen på dörren, men ingenting hände. Hon öppnade dörren på glänt och kikade in genom springan.

”Cinya?” sa In försiktigt. ”Är du där?”

Det kom inget svar, och In öppnade dörren helt och klev in i dunklet. Jinni följde tätt efter. I ljuset från dörröppningen kunde de se Cinya som låg under filten i sängen, men någonting var fel. Personen i sängen låg onaturligt stilla, och de enda ljuden som hördes var Ins och Jinnis andetag.

”Cinya?” upprepade In och tog ett par steg fram till sängen.

In sträckte ut handen, och med en försiktig rörelse lyfte hon undan den tunna filten. Hon fick en skymt av en kvinnas form som hastig föll sönder inför hennes ögon. In och Jinni stirrade ner mot sängen och försökte ta in vad det var som de hade framför sig. Det som en gång hade varit Cinya, var nu – precis som hennes namnlösa älskare – inget annat än en hög med sand.

---