Egentligen har jag ingen dust med Skinz. Det är komplicerat att ha en dust med någon som ignorerar en, och jag är dessutom lite för lugn för ha duster över huvud taget. Faktum är att jag inte har mailat dem på ett tag. Konversationen blir lite ensidig. Så varför inte ringa istället?
Ett problem med det är att det inte finns några kontaktuppgifter på sidan. Det finns heller ingen information om vad bolaget heter som ligger bakom det. Allabolag listar inte Skinz eller något liknande som ett existerande bolag. Men domänen då?
Whois ger oss följande information:
Domännamn skinz.se
Owner (kontakt-ID) migste2221-00001
Administrativ kontakt (kontakt-ID) -
Teknisk kontakt (kontakt-ID) -
Avimottagare (kontakt-ID) -
Domänstatus active
Skapad 2008-11-10
Senast ändrad 2011-12-28
Förfallodatum 2012-11-10
Deaktiveringsdatum
Avregistreringsdatum
Datum för frisläppande
Namnserver ns7.binero.se
ns6.binero.se
ns5.binero.se
ns4.binero.se
ns3.binero.se
DNSSEC signed delegation
Registrar Binero AB (ny)
Ett användbart verktyg. Bakom id:t migste2221-0000 hittar vi följande:
Kontakt-ID migste2221-00001
Namn Miguel Rocha
Företag Stellicious HB
Organisationsnummer [SE]969737-5104
E-postadress rocha_@hotmail.com
Adressrad 1 Månadsgatan 8A
Adressrad 2 -
Adressrad 3 -
Postnummer 41508
Ort Göteborg
Land SE
Telefon +46.768874780
Fax -
Skapad 2011-02-15
Senast ändrad -
Registrar Binero AB (ny)
Det angivna mobilnumret går inte att ringa upp, i alla fall inte just nu, men saker och ting blir ju bra mycket enklare när man har ett företagsnamn och ett organisationsnummer. Allabolag ger oss lite mer om bolaget:
Telefon: 0707-446377
BESÖKSADRESS
Smörslottsg. 64 B
416 78 Göteborg
Västra Götalands län
Telefonnumret visar sig gå till ett kontantkort som inte är aktiverat, men vad vore livet utan Hitta.se?
Mobil: 031-3880629
Adress
Smörslottsgatan 64 B
416 78 GÖTEBORG
Skinz.se bör alltså gå att nå på 031-3880629. Nu ska vi se om någon behagar svara på det här numret.
… men på förekommen anledning tyckte jag att det kunde vara lämpligt att nämna att jag inte jobbar med skinz.se. Jag bara hoppas på att de någon gång kan få för sig att leverera ipad-skinnet som jag beställde i september.
Tydlgen är jag inte ensam med att inte ha fått mina varor, och eftersom de är notoriskt svåra at nå, så har jag förståelse för att folk försöker alla möjliga vägar för att kontakta dem… inklusive att ringa mig.
Nej, det är nog dags att skriva ihop något mer om giraffer och maila dem igen. Kommentera gärna om ni också har problem med skinz. Jag vet egentligen inte vad jag ska göra med informationen, men det hade varit intressant att veta.
När jag var liten, så hade jag – liksom så många andra – en Commodore 64. Det var en fantastiskt pryl. Spelmaskinen framför alla, även om jag gärna hade haft ett Nintendo också. C64:an var inte den första datorn vi hade hemma, eftersom jag och min bror hade haft Ataris motsvarighet, Atari 130XE ett tag. Atarin var kul, men den hade ett problem: Det var nästan ingen i vår bekantskapskrets som hade någon.
På den tiden hade man inte råd att köpa speciellt många spel. Man fick något spel i julklapp och kanske något i födelsedagspresent. En gång fick jag och min bror ett tiopack med spelkassetter. Hela tio olika spel i original. Det var jättecoolt, även om jag faktisk inte var intresserad av mer än kanske två eller tre av dem. Annars fick man nöja sig med att kopiera spelen av varandra, vilket var ett problem när det gällde Atarin. Om man motförmodan hittade någon annan som hade en sådan, så var det enda sättet att kopiera spelen att köra dem på en dubbeldäckare. I realtid. Ett spel tog kanske 30 minuter att kopiera, och man ville inte gärna lyssna på oljudet som kom ur högtalarna.
C64:an hade aldrig något sådant problem. Där klämde man in 20 spel på en kassett, och det var ingen brist på dem. Alla hade en C64, och nöjde man sig inte med kompisarna i närheten, så brevväxlade man med någon som hade. Det var väldigt bekvämt, trots att man inte kunde laddade ner något. Men man köpte spel när man kunde, för det var ju trots allt extra häftigt att ha originalen. Man visste att det här inte var helt ok, men det var en halvhjärtad dragkamp mellan konsumenter och industrin. Industrin stod fast med sin ände av repet, och på konsumenternas sida lämnade man successivt över till till yngre förmågor allt eftersom man fick bättre köpkraft. Industrin grymtade ibland, och vi fick göra lite eftergifter. Vi hade kassettavgiften, och den där killen i Knislinge som sålde spelsamlingar för 100:- per kassett åkte dit, men i övrigt hände inte så mycket stort.
För tio-tolv år sedan, så var det något som började gå fullständigt överstyr. Upphovsrättsindustrin började skrika om hårdare lagar kring piratkopiering, och den mest högljudda delen av piraterna lutade sig mot den – i mitt tycke – aningen irrationella åsikten att piratkopiering på något sätt var moraliskt rätt. Industrin svarade med ännu fler lagkrav och sedan fick vi Piratpartiet.
Man förde in monstertrucks i dragkampen. Förr gjorde det inget om det gick lite fram och tillbaka, för det var ingen som rörde sig speciellt långt. Nu har vi ett rep som är spänt till bristningsgränsen, och även om upphovsrättsindustrin har fler monstertrucks så har piratsidan har fler personer. Man försöker vinna en dragkamp mot en sida som inte längre lämnar sin plats när det kommer in nya tävlande, och man tar till alltmer desperata och irrationella metoder.
För min del har det inneburit en enorm åsiktsglidning, vilket är en enormt svår sak för mig att erkänna. Principfast och envis, det är Aengeln. Jag har rent moraliskt alltid stått på upphovsrättsindustrins sida. Jag har sett det som upphovsmännens självklara rätt att ta ut vilka priser de vill för sina varor, och att få styra över distributionen. Det har aldrig stört mig att Musse Pigg kommer att finnas i Disneys ägo tills tidens ände, och jag har alltid varit för en stark upphovsrätt, även om jag själv har tummat på den ibland. Jag står fortfarande för de åsikterna, men jag har fått facepalma åt min egen sida så många gånger att det börjar påverka min tämligen obefintliga solbränna. Samtidigt inser jag att jag allt som oftast nickar instämmande åt Anna Trobergs debattartiklar.
Piratpartiet kommer inte att få min röst, inte än på ett tag, men jag vill inte ha fler lagar om upphovsrätt och övervakning. Inte för att övervakningen i sig stör mig speciellt mycket för mig personligen – jag gör mitt bästa för att lägga ut alla delar av mitt liv på nätet, och missar jag något är det bara att fråga – utan för att övervakningen inte kommer kommer att bli någon lösning. De som man vill övervaka kommer inte att påverkas, eftersom de kommer hitta sätt att ta sig runt det. Så varför? Illiads serie om kopieringsskydd illustrerar det det bra:
Den dagen då en handfull människor kan hitta begränsningar – oavsett om det är direkta hinder i form av kopieringsskydd, eller psykologiska, i form av lagar och övervakning – som inte tiotusentals andra motiverade individer kan ta sig runt är dagen då mänsklig nyfikenhet, envishet och innovation går i graven. Man brukar säga att ”sikta mot stjärnorna, så når du trädtopparna”. Man ska alltid sätta sina mål högt – gärna orimligt högt – men det här är inte något mål. Det är en villfarelse.
Faktum är att det känns som om att sidan som jag alltid stött moraliskt inte längre sätter upp några mål för sig själva. Istället slåss man med näbbar och klor för att hindra andra från att nå sina. Det dömt att misslyckas, och framför allt är det pinsamt för oss som försöker heja lite halvhjärtat på vårt eget lag, trots att de gör bort sig mer och mer. Man börjar inse att kampen redan är förlorad, och att det kanske är dags att ge upp med en liten gnutta värdighet. Jag antar att det är för sent att få alla att sätta sig ner i all vänskaplighet och lösa det här över en öl?
Från: Aengeln
Till: info@skinz.se
Giraffer lever i en komplicerad social struktur där olika klaner samsas om resurserna på savannen. Varje klan styrs sedan av en klanledare som kallas för Överhuvudet, och dessa träffas regelbundet för att diskutera viktiga saker såsom matfördelning, äktenskap mellan klanerna och det nästkommande temat på klanernas iPad-fodral. Fodralen byts regelbundet, men att två klaner skulle använda sig av samma tema under samma period är otänkbart. Utan detta kännetecken, så skulle det vara näst intill omöjligt för girafferna att identifiera medlemmar av samma klan.
Överhuvudet sitter vanligtvis på sin post i ungefär två år, men detta kan variera väldigt från klan till klan. I Serengeti finns exempelvis en klan som väljer ett nytt Överhuvud varje lördag, men det är osäkert om den fortfarande räknas som en klan, då den bara består av två individer. Dessutom brukar båda två dyka upp på träffarna med de andra klanernas Överhuvuden, och ingen bryr sig speciellt mycket om vad de säger.
Tvärtemot vad de flesta brukar tro, så väljer giraffklanerna inte längre Överhuvud baserat på vem som har längst hals. Att en längre hals skulle innebära en större lämplighet som Överhuvud, anses idag vara ett arkaiskt synsätt, och delas inte av merparten av savannens giraffer. Idag beslutas ledarskapet genom en limbotävling. De tävlande parterna turas om att dansa under en allt lägre limbostång, och förlorarna elimineras succesivt, tills endast en giraff återstår. Den segrande giraffen kröns sedan till sin klans Överhuvud i gryningens första solstrålar. Det är en fantastisk syn.
Förr i tiden var det vanligt att den nya klanledaren åt upp den gamla, men det har visat sig att giraffkött har väldigt högt kolesterolvärde. Det påverkade naturligtvis det tillträdande Överhuvudets hälsa nedåt, vilket avsevärt kortade ner tiden mellan byte av klanledare. På så vis fortsatte det i en negativ spiral som slutade med att giraffen som art höll på att dö ut i mitten på 800-talet. På den tiden härskade girafferna med järnhand över savannen, och satt outmanade i näringskedjans topp. De främsta vetenskapsgirafferna hade dock sett hur antalet hjärtattacker hade ökat stadigt under många år, och hade förberett sig genom att frysa ner dna från de främsta klanledarna sedan tidernas begynnelse, som de sedan gav sig på att försöka klona.
Det legendariska Överhuvudet Brutus Fläcknos var slutresultatet av dessa genetiska experiment. De andra girafferna tittade med stora ögon på denne gigant, vars hals var som tio giraffhalsar, och vars dånande stridvrål kunde skrämma slag på de vildaste girafferna på savannen. Brutus ledde girafferna ur krisen genom att instifta en helt och hållet vegetarisk föda, och genom att förespråka regelbunden motion. Motionen blev en naturlig de i giraffernas livl, då lejonen – som fram till dess hade varit giraffernas huvudsakliga föda – nu tog chansen att ta igen tiotusentals år av terrorvälde, och attackera de nyblivna veganerna. Trots det, så innebar övergången till veganism att giraffen som art var räddad.
Brutus Fläcknos stannade kvar som klanledare i nästan tvåhundra år. När han slutligen drog sig tillbaka till Himalaya, var han fortfarande obesegrade limbomästare. Idag hedrar man minnet av sin tid som rovdjur genom att det nyvalda Överhuvudet jagar det frånträdande med en sked. Det hela är inget mer än en rit, och man är noggrann med att se till att ingen blir skadad. För än idag finns det giraffer som tror att Brutus väntar i bergen, och att om de någon gång skulle återvända till sina forna matvanor så kommer han att återvända till dem för att utmäta gruvliga straff.
Det finns mycket intressant att lära sig om giraffer, och jag hoppas att ni uppskattar det. När jag ändå skriver, så kan jag ju även passa på att fråga hur det går med min order? Den har nummer 37751.
–Aengeln
Under de senaste veckorna, så har flera produkter inom Googles sortiment uppdaterats och fått ett nytt utseende. YouTube är tydligen på gång, och det går att smygtitta redan nu. Gör så här om du har Chrome:
1. Öppna YouTube.
2. Tryck Shift+Ctrl+J för att få upp debugläget
3. Välj Console, skriv document.cookie=”VISITOR_INFO1_LIVE=ST1Ti53r4fU”; och tryck enter.
4. Ladda om sidan
Det går naturligtvis att göra motsvarande i Firefox också.