Jag har lagt upp en samlingssida för Gainea. Den ligger under menyn Sidor. Där finns länkar till samtliga kapitel. Det finns två anledningar till att jag gör så. För det första blir det lättare att hitta alla kapitel, men främst beror det på att jag börjar få in lite synpunkter och kommentarer, vilket jag naturligtvis tar till mig. Det kan ju innebära att jag ändrar eller skriver om sådant jag tidigare lagt ut (och då menar jag inte stavfel).

På så vis blir det lättare att publicera en helt uppdaterad version av ett visst kapitel och samtidigt behålla de gamla. Kommentarer som redan lagts kan ju bli fullkomligt irrelevant om jag väljer att bara uppdatera den gamla posten. Dessutom är det ju kul att hur saker och ting utvecklats.

En strimma ljus letade sig in genom en springa i väggen på den lilla hyddan. Den föll på Ins ansikte och hon öppnade ögonen. Hon var omedelbart klarvaken men låg ändå kvar på ljungbädden en stund och bara stirrade upp mot taket. Det bestod av en väv gjord av böjliga kvistar som sedan täckts med stora löv i flera lager. Hela konstruktionen hölls uppe av fyra långa störar som surrats ihop mot varandra. De ojämna väggarna var till större delen trä som hade tätats med lera, men här och var hade den torkat och lämnat sprickor. Klimatet var tämligen varmt och något behov av mer isolering än så fanns inte, men In reflekterade ändå över att hon snart skulle behöva göra något åt sin boning.

Hon vände sin blick mot mannen som låg bredvid henne.

”62 dagar”, tänkte hon.

Lasjes långa, mörkbruna hår hade lagt sig över hans ansikte någon gång under natten och rörde sig med varje andetag. Han sov fortfarande djupt, och skulle troligen inte vakna än på flera timmar. Visserligen var han var förmodligen trött efter gårdagens arbete och kvällen som följde, men In kunde ändå inte låta bli att förundras över hur ghulim med sin begränsade livslängd ändå valde att tillbringa så mycket tid med att sova. Att djur gjorde det var en sak, de visste inte bättre, men alla människor var väl medvetna om hur lite tid de hade.

In reste sig upp och smög tyst fram till öppningen i hyddan. Den hade ingen dörr, bara ett tygstycke vars funktion mer var att hålla ute nattbrisen, snarare än någon potentiell inkräktare. Det fanns boningar i Ins by som hade dörrar, men det var inte många. Alla kände varandra så ingen uppfattade någon annan som ett hot, och hela byn var avskärmad från omgivningen under natten.

In lyfte undan skynket och kastade ännu ett öga tillbaka mot Lasje innan hon gick ut i den friska morgonluften.  Utanför dörren stod en korg av rotting. Den var tom, och hon plockade upp den innan hon gick vidare. Det var fortfarande tidigt morgon och In var i vanlig ordning en av de få som hade stigit upp, men hon kunde höra stegen från nattvakten som gick sin sista rond.

I vissa av de större byarna hade man börjat lägga sten på de mest använda gatorna, men i Nedälv, där In bodde, nöjde man sig fortfarande med vägar av jord. Ins hydda låg lite avsides, och den smala vägen slingrade sig ner mellan några kraftiga ekar och mynnade ut vid en öppen yta som mest bestod av nedtrampat gräs. Den fick agera torg och marknadsplats, men även mötesplats för byråd och ett flertal andra offentliga tillställningar.

Just nu låg den dock tom och öde, så när som på ett par små tält. En gång varannan vecka hölls marknad i byn, och gårdagen hade varit marknadsdag. Långväga handlare brukade vanligtvis stanna kvar över natten snarare än att resa för sent. De som iddes ta sig till de mindre byarna hade sällan möjlighet att skaffa sig något annat beskydd än det lilla man fick av att resa i grupp, och gick det att undvika att sova i det vilda så gjorde man det.

In gick sakta ner mot byn och lät den friska morgonluften rensa bort de sista resterna av sömnen. Hon passerade torget och kunde höra tunga snarkningar från ett av tälten. In visst mycket väl ljuden kom ifrån. Tiyan var en rund man från inlandet som ofta besökte Nedälvs marknader. Om någon frågade honom vad han sålde, så hade svaret blivit långt, invecklat och med tydliga demonstrationer. Med alla sannolikhet gick personen som ställde frågan därifrån med en ansenlig mängd av Tiyans varor och med avsevärt mycket mindre pengar. Tiyan köpte, sålde och bytte allt han över huvudtaget kunde komma över. Från tyger och verktyg till konsthantverk, lampor och allehanda tingestar. Vanligtvis lyckades han också göra en hyfsad vinst. Han hade en talang för att se ett värde i saker som andra hade kunnat avfärda som skräp.

In passerade tälten och tog sig ut på vägen som ledde mot utkanten av byn. Väl där stannade hon och såg sig om. Nedälv låg på den västra kusten av Gaineas största kontinent och var beläget där en av de många älvarna rann ut i havet. Vägen mötte älven en bit utanför byn och de två ringlade sig tillsammans vidare genom skogen in mot landet. In kunde höra det porlande vattnet genom lövverket.

Gränsen mot skogen var markerad av två höga stenpelare som hade rests på vardera sidan om vägen. Flera stenblock, knappt hälften så höga, var synliga på båda sidor av pelarna. 333 stenar hade placerats ut med jämna mellanrum så att de bildade en cirkel runt byn.

Den här morgonen var den leriga vägen var full av stora, missformade fotspår, men de slutade allihop utanför gränsen till byn. Marken runt omkring vägen var nedtrampad, och här och var hade hela träd ryckts upp med rötterna. In kände mycket väl igen spåren.

Ungefär 200 år tidigare hade Un beslutat sig för att försöka befolka den nordligaste delen av Gainea. Det var en kall och ogästvänlig plats, och den lilla värmen från solen som tog sig dit förmådde inte smälta det tjocka snötäcket ens under sommaren.

Där hade Un skapat troll, jättelika människoliknande varelser. De hade massiva kroppar med tjock hud, som gav dem bättre förutsättningar för att kunna hålla värmen även i det kyliga klimatet. Att få växter att överleva hade däremot visat sig vara ett större problem. Bristen på mat i kombination med de isande vintrarna hade gjort att trollen istället migrerat söderut.

Där hade de blivit lite av en plåga för människorna som nu befolkade större delen av världen, men de hade inledningsvis hållit sig mest för sig själva. På senare tid hade de dock blivit allt mer aggressiva, och på vissa håll hade de till och med drivit hela byar på flykt i sin jakt på mat.

In gick fram till gränsen och sträckte ut handen med handflatan framåt. När den närmade sig utrymmet mellan stenpelarna var det som om luften blev tjockare, och In fick anstränga sig märkbart för att kunna fortsätta. Hon spände sig och tvingade handen framåt ytterligare en bit innan luften blev till en fast, osynlig vägg.

”Malsxlosi”, mumlade In, och vred handen medsols, samtidigt som en liten gnista av energi for ut genom hennes fingrar.

Barriären över vägen föll och luften mjuknade runt hennes hand tills hon inte längre kunde känna något motstånd. Hon sänkte armen igen och gick vidare ut mot skogen. Hon var inte speciellt orolig för att trollen skulle vara kvar. Vanligtvis höll de sig undan på dagen. Även om solen inte var direkt farlig för dem, så fann de värmen besvärande. De var anpassade för kallare temperaturer och föredrog den betydligt svalare natten.

Strax utanför byn fanns en grupp bärbuskar, samlade i en klunga i en liten glänta i skogen. Träden var inte så höga där och solljuset kunde nå dem obehindrat under större delen av dagen. De stora, röda bären växte ut på ett par dagar och In tog för vana att plocka dem tidigt på morgonen.

De nedtrampade växterna på vägen dit gjorde henne dock inte speciellt hoppfull, och när hon väl kom fram till platsen fick hon sina farhågor bekräftade. Buskarna hade tömts på bär och sedan slitits upp ur marken. Resterna av dem låg söndertrampade på marken tillsammans med några få, utspridda bär.

In suckade och kände frustrationen välla upp inom henne. Det fanns två andra liknande platser, men de hade plockats dagarna innan, och det var högst osannolikt att det skulle finnas någon större mängd bär på dem även om inte trollen hade hittat dem. De blev tvungna att förlita sig på äppelfarmen. Den låg innanför byns gräns, och trollen hade inte kunnat ta sig igenom barriären. Un kunde visserligen skapa fler fruktträd till dem, men det var lång tid tills hon skulle komma dit nästa gång.

Tillgången på mat var ofta dålig, men det var inte något som var unikt för Nedälv. Det var inte alltid så att någon förstörde bärbuskar och fruktträd medvetet, men olyckor hände. Arbetet med att plocka och bereda mat blev allt jobbigare. Man fick söka längre och längre bort från byn vilket inte bara gjorde samlarna mer utsatta. Det krävde även mer energi, vilket i sin tur krävde mer mat.

In var precis på väg att vända om och gå tillbaka till byn när något fick henne att stanna upp. Det fanns inga ljud i skogen förutom surrandet av insekter, men hon kände hur håret i nacken började resa sig. Någon iakttog henne. Hon lät blicken svepa över grönskan, och koncentrerade sig på att ta in så många detaljer som möjligt. Löv. Kvistar. Träd. Ingenting som var tillräckligt medvetet för att kunna vända uppmärksamheten mot henne. Men växtligheten runt omkring gläntan var tjock, och det fanns gott om platser att gömma sig på.

Hon började försiktigt röra sig tillbaka i riktning mot byn. Det svaga ljudet av löv som rörde sig fick henne att släppa korgen hon höll i och kasta sig hastigt åt sidan. En sten, stor som en vattenmelon, passerade luften där hennes huvud precis hade varit och slog med enorm kraft in i ett träd på andra sidan gläntan. In vände sig om på alla fyra och stirrade rakt mot den massiva formen som kom emot henne.

Trollet klev ut ur skogen. Det hade ett kantigt ansikte med djupa fåror som en gång i tiden hade kunnat kallas för rynkor. Två små, svarta ögon tittade ut mot In under ett par tjocka, buskiga ögonbryn. Näsan såg ut att vara tillplattad mot ansiktet och hängde ner över den breda munnen. Huvudet pryddes av ett långt, grått hår som var genomdränkt med svett. Trollet gick aningen nedhukat, men var trots det en bra bit över tre meter högt. Dess armar nådde nästan ner till marken och slutade i händer som med lätthet hade kunnat greppa In runt midjan. I den högra handen fanns en stor stridsklubba av järn.

In stirrade på trollet och reste sig sakta upp från marken. Hennes ena knä var skrapat efter fallet och en tunn strimma blod rann ifrån såret.

”Det finns ingen mat här längre” sa hon och brydde sig inte om att dölja sitt förakt. ”Försvinn härifrån! Du är inte välkommen.”

Trollet tittade på henne och In mötte blicken. Som alla andra troll, så var det gammalt. Un skapade inte fler troll längre, även om hon försökte att aldrig särbehandla en art över en annan. Men troll levde länge, och det fanns fortfarande många kvar.

En droppe svett rann ner mellan trollets ögon och blev hängande på den stora näsan. Läpparna drogs tillbaka och blottade en uppsättning slitna tänder. Ett dovt morrande hördes någonstans från trollets inre, och det började gå otåligt fram och tillbaka.

”Það er enginn matur hérna.” upprepade In på nordmål. ”Farðu!”

De flesta troll kunde både förstå och tala innanmål, språket som talades i större delen av Gainea, men de höll ändå ofta fast vid sitt hemspråk. Om det handlade om stolthet eller envishet var svårt att säga, men många troll slog helt enkelt dövörat till om de tilltalades på annat än nordmål.

Trollet öppnade munnen och släppte ut ett ilsket rytande som ekade mellan träden. Det lyfte sin tunga stridsklubba med båda händerna och tog fart. Storleken till trots rörde sig trollet förvånansvärt smidigt och snabbt. Marken skakade av de tunga stegen och med ett vrål svingade det sin klubba ner mot In. Hon duckade fram under de kraftiga armarna och lyckades med nöd och näppe undvika slaget.

In fortsatte röra sig framåt, bort från trollet och fokuserade sig på att dra in energi från omgivningen. Hon kände trycket byggas upp i kroppen och vände sig om i tid för att se trollet komma mot henne igen. Det hade återigen höjt klubban och avancerade, långsamt och beräknande. Troll var normalt inte dumma, och den första attacken hade varit tänkt att överrumpla henne. In kunde känna den fräna stanken av trollets svett som rann ner över marken.

Med blicken fixerad på trollet höjde hon armen i en vinkel framför sig med handflatan utåt. Trollet behövde inte ta mer än två snabba kliv för att avverka avståndet mellan dem, men In rörde sig inte ur fläcken när den tunga klubban för andra gången kom farande mot henne.

”Protekti!” väste hon och lät en liten del av energin härda luften framför henne.

Klubban studsade mot den osynliga skölden, vek av uppåt och passerade över Ins huvud i en vid båge. Den oväntade rörelsen fick trollet att tappa balansen. In tog ett hastigt steg åt sidan, lät skölden falla och sträckte ut handen mot trollet.

”Marteli!”

In släppte loss resten av energin i en koncentrerad våg mot trollet. Effekten var densamma som om hon hade använt en enorm slägga. Den lyfte trollet från marken och kastade det handlöst genom luften med ansiktet först mot en stor ek. Den tunga kroppen splittrade trädet och föll sedan till marken med en kraftig duns.

Utan att ta blicken från det medvetslösa trollet plockade In upp korgen hon hade haft med sig. Hon vände på klacken och började springa tillbaka mot byn. Troll var tåliga, och In tvivlade inte på att det skulle återhämta sig snabbt. Hon ville lägga så långt avstånd som möjligt mellan dem om det mot förmodan bestämde sig för att följa efter henne.

In saktade ner när hon närmade sig byns gräns. Dagvakten hade gått på sitt första skift och Eginte, en tanig man, kom gående ner längs vägen från andra hållet. Han hade ett kort svärd hängande i bältet och en vattenflaska i handen, men förutom det hade han ingen utrustning. När han fick syn på In sträckte han på sig och öppnade munnen för att säga något, men hon avbröt honom.

”Stäng och försegla!” sa hon bestämt. ”Troll!”

Hon passerade den chockade ynglingen och marscherade vidare in mot byn. Bakom henne kunde hon höra Eginte rabbla besvärjelsen som stängde barriären mot skogen. Troll rörde sig sällan ensamma, och om ett troll bestämt sig för att stanna kvar efter den nattliga räden så fanns det garanterat fler. Om de bestämde sig för att bosätta sig i närheten, så kunde det innebära ett allvarligt hot mot Nedälv.

Nej, det har jag inte. Kapitel 4 är på gång och jag räknar med att få ut det i veckan. Jag kan inte göra annat än att skylla på för mycket andra projekt i livet, såsom jobb, familj och hus. De kräver naturligtvis också sin tid. Men onsdag har jag avsatt helt åt skrivandet vilket jag ser fram emot.

Just nu känns det som jag är i en fas där jag har ofantligt många idéer och väldigt detaljerade sådana. Problemet är att de flesta handlar om sådant som händer senare och i vissa fall sånt som kan komma att ske i senare böcker om Gainea. Ja, jag tror helt och fullt på att jag kommer vilja fortsätta skriva fler, även om det är att gå handelserna i förväg en del.

Uns vandring över det karga ökenlandskapet var både metodisk och tidskrävande. Ibland valde hon en viss rikting att gå i, men för det mesta lät hon helt enkelt benen bestämma vägen. Den specifika vägen var aldrig viktig, Un hade ett annat mål i åtanke. Hon ville att andra skulle leva hennes dröm. I drömmen hade Un sett en värld som hon ville att den skulle vara. Ett paradis med lystrande grönska och med blå hav. En plats där liv kunde frodas i harmoni. Hon ville skapa världen utifrån den drömmen.

Havet fanns där redan. Un visste att någonstans i fjärran tog öknen slut och mötte vattnet. Allt eftersom hon gick kunde hon känna hur havet redan hade börjat sippra in i marken långt under den heta ytan. Vattnet var ett löfte om liv, ett löfte som Un hade för avsikt att hålla.

Hon insåg snabbt att växter var en bra startpunkt. När Un väl skapade den befolkning som hon ville skulle leva i världen, kunde växterna ge mat i form av frukter och bär. Dessutom visade sig växter vara tämligen okomplicerade att skapa.  De kan inte röra sig i någon större omfattning och hade så lite medvetande att Un kunde ge dem liv med en minimal mängd imata.

Att de var lätta att skapa gjorde dock inte att Un var mindre noggrann i sitt arbete. Varje liten blomma fick samma engagerade uppmärksamhet från henne som det största träd. Hon skapade buskar och plantor och gav dem kraften att producera välsmakande frukter. De största träden gav hon kraftiga rötter som kunde nå långt ner till vattnet och suga upp det till ytan. De mindre växterna placerade hon i närheten, så de kunde dra nytta av fukten som spred sig i marken runt träden.

Där Un gick fram förvandlades öknen sakta men säkert till skog, och för varje liv hon skänkte, blev processen lättare. I början var hon tvungen att återhämta sig efter bara några få buskar eller ett enstaka träd, men det dröjde inte länge innan hon kunde skapa hela skogar utan vila.

Ibland öppnade Un sitt inre öga mot sina skogar. Hon fann det enormt vilsamt, och samtidigt höll det ensamheten under kontroll. Ett stilla skogsbryn kunde bli ett under av liv. Träden var spirande strömmar av grön energi och gräset var som en böljande hav av ljus. Den blå dimman, som hon tidigare hade sett, låg tjock vart hon än tittade. Den kom inte bara från henne själv, utan utsöndrades i lika stor omfattning, om inte mer, från växterna omkring henne.

Den ökade växtligheten hade dessutom en märkbar inverkan på vädret. Vattnet som drogs upp av växterna avdunstade under den heta solen och bildade moln som svepte himlen även långt över inlandet. Det stigande vattnet skapade vindar som i sin tur drog med sig ännu mer vatten in ifrån havet. Allt eftersom tiden gick så växte molnen och blev mörkare, och nära 200 veckor efter att Un påbörjade sin vandring så föll det första regnet över världen.

Un satt nedhukad mot marken i utkanten av det skogsparti som hon höll på att ge liv åt när de första dropparna föll. Det var ett ljummet regn, lång ifrån obehagligt, och föll i lätta droppar. Hon klev ut från skyddet under träden och lät vattnet skölja över sitt ansikte. Det lager av damm som lagt sig på henne under tiden som gått rann långsamt av henne.

Hon stod där i regnet en stund och bara njöt. Arbetet hade krävt hela hennes koncentration och hon hade jobbat så hårt att hon knappt märkt hur tiden passerat. Från början hade hon gjort upp rutiner kring sin vila, men allt eftersom hon blev bättre på det hon gjorde, desto mindre vila tog hon sig.  Un försökte minnas när hon senast åt någonting. Hon hade inget egentligt behov av att äta, men hon tyckte om smaken av frukterna.

Hon blundade och lät sina sinnen följa regnet som strömmade över henne. Hon tänkte på skogarna hon hade skapat. De väntade, precis som hon själv, på framtiden när tusentals levande varelser skulle gå genom dem och smaka sötman från bär och frukter. Hon tänkte på landskapet hon hade gett liv åt under tiden som hade gått och på den lilla skalbaggen. När den först flög sin väg fanns ingen mat, men den hade ändå lyckats överleva till dess att Un skapat de första växterna. Efter det hade den hållit sig i närheten, och de nyfödda skogarna hade gett energi till dess kropp.

Un hade känt när den dog. Det hade skett helt smärtfritt och utan dramatik. En dag hade dess imata helt enkelt tagit slut och skalbaggen hade återigen blivit till sand. Den lilla biten av sin egen själ som Un hade gett till den hade kommit rusande tillbaka till henne, och allt den hade upplevt var plötsligt lika verkligt för Un som vilken som helst av hennes egna upplevelser. Hon kunde minnas hur det var att flyga över ökensanden på de små insektsvingarna, och hon kunde se sig själv från ovan via dess ögon.

Något som också blev uppenbart var en enorm förvirring. Skalbaggen hade blivit till ur ingenting precis som Un, men med en väsentlig skillnad. Drömmen, som för Un var lika tydlig som verkligheten, hade gett henne en uppsättning referenspunkter redan innan hennes första andetag. Hon hade skapat sin egen kropp efter vad drömmen hade visat henne, men även hennes medvetande hade formats utifrån den. Det, liksom hennes känslor, var en avspegling av livet i drömmen.

Skalbaggen hade inte haft någon dröm att lära sig ifrån. Den hade möjlighet att kommunicera, men hade ingen att kommunicera med. Under dess korta liv hade den sett landskapet förvandlas från öken till skog och den hade inte medvetande nog att förstå varför. Det var inte ett misstag som Un hade för avsikt att göra igen.

Det var inget långvarigt regnväder. Efter bara ett par minuter hade det dragit vidare in över landet, men för Un var det ett välkommet avbrott. Det hade gett henne tid nog att bestämma sig för att det var dags att ägna sig åt något annat än växter.

Hon vände sig om och började gå tillbaka längs med skogen. Uns oregelbundna vandring över landskapet hade sakta med säkert lett henne tillbaka till sin födelseplats, och hon kunde inte tänka sig någon bättre plats att påbörja sitt nya arbete.

Det tog henne bara ett par timmar att gå, men när hon väl nådde fram hade solen nästan hunnit gå ner. Åratal av vind hade förändrat platsen. Glasytan hade utsmyckats med ett tunt lager sand, men här och var fanns bara fläckar som reflekterade ljuset från den sjunkande solen. Den enorma massan hade fått landskapet att sjunka märkbart jämfört med öknen runt omkring den och glaset hade knäckts på flera ställen. Platsen hade nu mer formen av en krater än en plan yta.

Un gick försiktigt ner mot centrum av glaset. Hon tog försiktiga kliv för att undvika att trampa på någon av de vassa kanterna från det trasiga glaset, men hon hittade snabbt vad hon letade efter. Hennes födelseplats var helt täckt med sand, men hon kunde känna hålrummet under sig. Eldstormen som hade smält ner ökensanden till glas hade lämnat en perfekt avgjutning av hennes egen kropp. Sanden låg hårt packad i glasformen efter det korta regnet, men värmen hade redan fått vattnet att börja avdunsta.

Un lade sig på sidan och lät en hand vila på sanden bredvid sig. Hon kunde känna hur hennes egen imata vaknade till och blev mer alert. Skapandet hade nästan blivit en reflex för henne och att göra sig redo för det var inte längre någon ansträngning.

De livgivande energitrådarna hade sedan länge lärt sig vägen, och Un kände hur de började röra sig djupt inne i henne. Hon koncentrerade sig och gav dem all extra kraft hon kunde uppbringa. Bländade inre ljus forsade upp ur Un och ur henne. Hon stirrade fascinerat på sanden under sin hand och även med sitt inre öga stängt kunde hon se hur imatan började sprida sig i den. Sanden vibrerade och trillade undan kring Uns fingrar. Delar av den oformliga sandhögen föll in i sig själv och fick urgröpningar och formade sig. Allt eftersom hon lät imatan flöda ur sig så tog en kropp form framför hennes ögon. Sand blev till senor som vävdes samman med muskler och hud flöt ut över dem som lera.

Un föll ihop i sanden och drog häftigt efter andan. Processen hade varit smärtsam och bra mycket mer ansträngande än hon hade befarat. Trots det hade det inte tagit mer än ett par sekunder. Men hennes hand vilade inte längre på sand, och hon tittade på den nya kvinnan som låg bredvid henne. Hon var till kroppen helt identisk med Un själv, men istället för Uns gyllene, blonda hår var hennes tjockt och eldrött.

Kvinnan slog upp ögonen. De var mörkt gröna, men i det skumma ljuset såg de nästan helt svarta ut. Hon satte sig upp utan att ge ifrån sig det minsta ljud. Un drog undan sin hand från kvinnans mage och reste sig upp på armbågen. Den rödhåriga kvinnan lät blicken svepa över omgivningarna innan den slutligen stannade på Un. Un log mot henne.

”Du är In”, sa hon. ”Du är furim och du heter In.”

Kvinnan stirrade på henne. Hennes ansiktsuttryck var intetsägande och Un var inte säker på att hon hade uppfattat vad hon hade sagt.

”Du heter In”, sa Un igen. ”Jag är Un.”

”Un”, sa In och sträckte ut sin hand mot Uns ansikte. Hon lät fingertopparna snudda mot kinden och drog sedan tillbaka handen. ”Du är Un, och jag heter In.”

Un log brett mot In och reste sig upp. Hon sträckte sig mot In.

”Kom!” sa Un. ”Jag ska visa dig.”

In tvekade innan hon tog den utsträckta handen och lät Un hjälpa henne upp på fötter. Hon vinglade till lite, men hittade snabbt balansen. Det två kvinnorna gick i tystnad bort från deras gemensamma födelseplats. Un lade märke till att In, tydligen omedvetet, föll in i takt med hennes egna steg.

”Samma kropp, samma steg”, tänkte Un.

De gick tillsammans in i den närmaste skogen. Den täta grönskan hade fångat dagens värme och luften var tung av fukt. Un gick raka vägen fram till ett päronträd. Det var fyllt av stora, saftiga frukter och Un plockade ner ett par stycken. Hon gav ett till In, som försiktigt satte sig ner på marken och började äta av det. Un slog sig ner bredvid henne.

”Det är mycket du borde veta”, sa Un. ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja… Det är så tydligt för mig, men det är saker som du inte kan veta något om. Jag skapade dig, gav dig liv ur mig, men jag kunde inte skapa dig med kunskapen… eller drömmen. Drömmen har bara jag. Men för att det ska fungera så behöver jag dig, och fler som dig.”

Un suckade och tog ett bett på päronet hon satt och fingrade med. Hon tuggade det omsorgsfullt medan hon funderade på vad hon skulle säga härnäst.

”Jag kanske skulle ha tänkt igenom det här”, sa Un och log mot In. ”Jag har aldrig haft någon att prata med, så jag vet inte riktigt hur. Men drömmen är viktig. Det hela började – jag började – med den. Jag tror jag ska berätta om drömmen.”

Och Un berättade. Hon berättade om hur hon hade gett liv åt sig själv och hur hon hade skapat världen. Hon berättade om skogarna och om skalbaggen. Hon berättade om vad hon kunde se när hon öppnade sitt inre öga. Men framförallt berättade hon för In om sin dröm. Det var inte svårt. Den var som gjord för att berättas om. Det var som om att drömmen ville spridas och beskrev sig själv för Un. Allt hon behövde göra vara att berätta vidare. När beskrivningen av drömmen väl nådde In, var den så detaljerad att hon nästan kunde ta den till sig som sin egen.

Det tog Un många timmar att få fram allt hon ville ha sagt, och när hon väl var klar stod solen redan högt på himlen. In satt tyst en lång stund och försökte smälta allt hon hade fått höra.

”Vad händer nu då?”, sa hon slutligen.

”Jag vet inte” svarade Un och stirrade bort mot fjärran. ”Drömmen har visat mig Gainea som den ska vara. Jag kan se det framför mig. Så perfekt. Så vacker. Men jag kan bara se hur det ska vara, inte hur det blir så. Jag måste hitta vägen dit själv.”

Hon vände sig mot In och såg henne i ögonen.

”Vi måste hitta vägen dit. Du är min första, min furim. Du måste hjälpa mig att leda de som kommer sedan. Och jag tror det är vägen, att sprida drömmen. När fler kan se den, kan de i sin tur visa vägen för fler.”

In funderade på det.

”När kommer jag bli som skalbaggen?” frågade Un. ”Hur länge dröjer det innan jag också blir till sand igen?”

”Det kommer inte att hända” svarade Un, och tittade ner i marken. ”Du är furim. Du kommer att leva för evigt, precis som jag. Ghulim kommer att leva sina liv och berika andras, men förr eller senare kommer de att bli till sand igen. Jag kan inte ge oändlig imata till alla.”

Un tystnade och vände sig bort. Hon ville inte tala mer om det. Hennes första tanke var att alla skulle kunna få leva för evigt, men efter In visste hon att det inte var möjligt. Att ge liv åt In hade lämnat ett tomrum inom henne så stort att hon inte var säker på om det någonsin skulle kunna fyllas. Kanske med tiden, men inte om hon gjorde det om och om igen.

In lade en hand på hennes axel, och Un lyfte huvudet mot henne.

”Jag gör det du vill”, sa In. ”Visa mig din värld, så ska jag visa de som kommer efter mig.”

De började gå bort genom skogen. Un hade kunnat beskriva varje liten buske de passerade, men för In var allt nytt. Hon slogs av häpnad av allt hon såg, och Un upptäckte till sin förvåning att hon kände likadant. Genom In kunde hon uppleva allt för första gången igen. Det var en underbar känsla.

Efter att ha gått i knappt två veckor hade de tagit sig fram till havet, och på vägen hade de haft tid att göra upp en plan för hur de skulle kunna göra verklighet av drömmen. In var angelägen om att hjälpa till och Un lade märke till att hon själv hade lättare att förstå sina egna tankar när hon var tvungen att formulera dem för någon annan.

In skulle leda en grupp av ytterligare sex furim. Tre män och tre kvinnor som skulle bo och leva tillsammans tills alla hade kunnat ta till sig drömmen. Sedan kunde var och en av dem ta hand om en grupp ghulim på olika platser i världen, som i sin tur skulle kunna sprida sig och ta hand om ännu fler. De sju furim skulle dessutom träffas och rådslå en gång var 100:e vecka vid födelseplatsen.

Det tog Un nära tolv veckor att uppbringa tillräckligt med kraft för att ge liv åt dem alla, och ytterligare en innan hon hade återhämtat sig efter ansträngningen. In och de andra furim turades om att vakade över henne tills hon var på benen igen, och Un kunde höra henne berätta för dem om drömmen.

Hon valde att inte stanna hos dem någon längre tid när hon väl kommit på fötter igen. In tog väl hand om de andra, och Un visste att det inte skulle gå någon nöd på dem. Det smärtade henne visserligen att lämna dem, men det var nödvändigt. Un hade arbete att utföra, och hon påbörjade sin långa vandring söderut.

Gainea skulle förberedas för sin befolkning.

För att förenkla länkandet lite, så har jag flyttat sidan till en ny adress. Bloggen finns nu på aengeln.se istället för på den gamla adressen. Tja, tekniskt sett finns den på båda adresserna, men jag kommer bara använda mig av den nya från och med nu.