Jag och Ola Brandstedt kör pilothangouten i vår serie om media, prylar och teknik. I det här avsnittet diskuterar vi Apple, streamad tv och headset.

Appen släpps i Play Store den 12 april, men till att börja med bara till ett par olika mobiler, inklusive HTC First, som kommer att vara den första mobilen med Facebook Home förinstallerat. Ett intressant avsteg från vad jag hade uppfattat som HTCs nya inriktning: Att satsa på EN mobil, HTC One.

På det hela taget känns det intressant, även om jag inte är säker på att jag vill ha Facebook som en sådan intim del av min mobilupplevelse. Jag hänger mer på Twitter än på Facebook, och jag jobbar hårt med att bli mer aktiv på G+.

Men oavsett vad man tycker om Facebook, så är det här intressant ur ett annat perspektiv: Home släpps på Android, inte på iOS. Det är visserligen inte så konstigt, i och med att funktionerna i Home inte hade varit möjliga att genomföra på iOS. Apple har – på gott och ont – tämligen hårda restriktioner när det gäller vad som går att göra till iOS, vilket i mitt tycke gör att de sprungits om av Android.

Android har alltid fått ligga lite efter i apputvecklarnas prioritering, och även när det gäller Android. Facebook Home säger att företaget numera ser Android som en prioritet, och iPhone-användarna kommer att lämnas ute i kylan.

Ämnet handlar om faran med att lägga ut vår information på nätet och att använda tjänster såsom Gmail, Hotmail, Dropbox, Flickr, etc, både som privatpersoner och som företag.

För det första så skulle jag vilja hålla isär företagsinformation med privat information, även om jag för det mesta inte gör det. För det finns ofta en viktig skillnad: Som företagare ingår man vanligen konkreta avtal med en tjänsteleverantör, medan man som privatperson gärna tar del av gratistjänsterna runt om på nätet.

Vi lägger vår information och egendom i mångas händer, men i de flesta fall finns det ingen anledning att vara orolig över det. Jag brukar exempelvis inte höra några debatter om att undvika att hyra bostad eller kontor för att det finns risk att hyresvärden går in och rotar i dina saker, eller om att banken har tillgång till det du har placerat i ditt bankfack. Revisorn och redovisningskonsulten som du anlitar har tillgång till extremt känslig information om ditt företag, för att inte tala om dina anställda. Men det hela landar i slutänden i två delar: Avtal och tillit.

Det finns alltid anledning att tänka till både en och två gånger innan man lägger känslig information hos tredje part, särskit som företagare. Samtidigt måste vi kunna lita på att de aktörer vi anlitar – oavsett om det handlar om nätet eller inte – faktiskt följer de avtal som ingås. Vårt samhälle bygger till väldigt stor del på att avtalsparter lever upp till sina åtaganden, och att vi har ett rättssystem som backar upp dem. Det här gäller oavsett om det handlar om nätet eller irl, men i slutänden så måste vi helt enkelt lita på andra människor i viss utsträckning. Vi skulle helt enkelt inte kunna få något gjort annars. Någonsin.

Kan polis eller myndighet få ut min data? Förmodligen, men det gäller även om jag lagrar den själv. Det kräver lite större ansträngning från deras sida, men visst kan de det.

Jörgen nämner också att det finns en risk att din data används i kommersiella syften. Jag skulle vilja påstå att min data redan används i kommersiella syften. Jag både är fullt medveten om det och ok med det. När jag betalar för att lagra min data hos tredje part, så används den kommersiellt. Den är en del av affärsuppgörelsen.

Så vad gäller då för mig som privatperson? Är det en risk att använda mig av exempelvis Gmail? Att Google samlar information om dig och dina vanor på nätet är ingen hemlighet, och detsamma gäller även andra aktörer, såsom Facebook. Betyder det att den informationen säljs?

En gång i tiden jobbade jag extra med att packa försändelser på ett företag som sålde bantningsmedel. Man köpte adressregister av andra företag som sålde liknade preparat, vilket gjorde att man hade en hyggligt korrekt målgrupp för sina reklamutskick. Själv får jag reklam för bland annat MC-tidningar på posten. Det finns alltså företag som har en någorlunda korrekt profil av mig. Tydligen har de missat att jag avskyr att få fysisk post, men jag vet inte vem jag ska kontakt för att korrigera det. Men poängen är att jag hade fullständig tillgång till uppgifter om vilt främmande människor. Detta var innan internet slog igenom stort, och långt innan molntjänster kom på tal.

Google och Facebook fungerar inte så. Här säljs ingen information till tredje part, även om det förmodligen finns en hel del att sälja. Däremot kan annonsör välja vilken målgrupp som de vill ska se en vissa annons (”Män 25-40 år, som kör motorcykel och har android-mobil”). Anledningen till att de kan göra på det viset är att de som aktörer kontrollerar både kanalen och profilen. De vet vem jag är, och de delger mig informationen när jag väljer att besöka sidan, eller i Googles fall, när jag besöker någon sida som levererar annonser från Google.

Är det här något som stör mig? Inte direkt. Jag har ser hellre att jag ser reklam som potentiellt kan vara intressant för mig, än slumpmässig sådan. Det betyder heller inte att jag är produkten som säljs. Som produkt har man sällan möjligheten att vända och gå någon annanstans. Det finns ett mervärde för företagen som levererar gratistjänster att hålla mig nöjd för att behålla mig som publik, och det är viktigt att de kan leverera en tjänst som faktiskt intresserar mig. Att min information samtidigt är intressant för annonsörer är en annan sak.

Tyvärr har lanseringen lyft en del gamla tröttsamma diskussioner till ytan igen: ”Tänk om någon kan se att jag gillar något kontroversiellt.” Detta går hand i hand med diskussionen om arbetsgivare som söker information om sökanden (och i vissa fall anställda) på Facebook och andra skrymslen på nätet. Det här ser är man naturligtvis inte med blida ögon på.

Man uppmanas om och om igen att inte dela med sig av information som kan inkräkta på en privatliv, eller som potentiellt kan orsaka en problem senare i livet. Uppenbarligen fungerar inte människor på det viset, eftersom det fortfarande finns de som blir upprörda över det här. Och jag tror inte att det är så enkelt att bara låta bli att dela med sig. Vi är sociala varelser, och vi älskar att dela med oss. Vi älskar att få bekräftelse från andra när vi gjort något bra, och vill gärna ha medhåll av våra nära och kära när vi är upprörda över någonting.

Sociala medier har under de senaste åren gett oss möjligheter att få det här, och vi kommer inte att släppa det så lätt. Ja, det finns de som gör en poäng av att säga att de minsann inte finns på Facebook, Twitter, G+, Instagram, etc. Dessa människor dyker upp i kommentarsfält och forum så fort sociala medier diskuteras för att påpeka detta. Men i slutänden är det också ett sätt att söka bekräftelse. Ett antal personer svarar hur de håller med, och sedan har man fått sin kick för dagen. Det är inget fel med detta. Det är bara så vi fungerar.

Men vårt sociala beteende gör också att vi numera riskerar att hamnar i konflikt med oss själva. Vi vill gärna dela med oss av oss själva, men vi vill inte att någon ska kunna se det. Vi vill ha bekräftelse, men vi vill inte att det går att hitta. Och visst finns det människor som blir arga på del som man skriver. Men det här är inget nytt. Människor har alltid varit oense om saker och ting.

Det som också har hänt i och med Facebook, är att dock att våra olika personligheter kommer närmar sig varandra. Jag har skrivit om det här förut, men egentligen är det precis det här debatten handlar om och jag tycker att det är värt att ta upp igen. Vi är inte längre en person i jobbsammanhang och en annan i familjesammanhang, i alla fall inte i samma utsträckning som vi var för kanske 10-20 år sedan. Eller ännu längre tillbaka. På Facebook har vi kontakt med familj, vänner, lärare, arbetskamrater och människor som vi träffat i alla möjliga sammanhang.

Vi kan inte längre hålla isär våra olika personer, och jag är övertygad om att det är väldigt nyttigt för oss. Det är stressigt att försöka låtsas vara någon vi inte är, oavsett var det här sker. Men allt eftersom ”våra innersta hemligheter” uppdagas på Facebook, så kommer samhällets tolerans för våra olikheter att öka. Inte omedelbart naturligtvis, men sakta men säkert. För att citera ur ett föredrag som jag hörde för ett tag sedan: ”För 30 år sedan var det bara kriminella män som var långhåriga och hade örhängen. Vem ser ut på det viset idag? Finansministern!”

Nu handlar det inte hur vi ser ut, men det handlar om tolerans. Jag är övertygad om att de flesta av oss gärna tror att vi är väldigt kontroversiella i vissa sammanhang, och det kanske vi är. Men ju fler personer som vi ser som är kontroversiella på något sätt, desto minder kontroversiell kommer vi tycka att nästa person är. Vi ökar vår tolerans. Vi blir mer öppna för hur andra är, och i förlängningen hur vi själva är.

Varende hjälp-dig-själv-bok som finns ger dig ett enda råd: Var stolt över dig själv! Det är inte ett dåligt råd, och det gäller i alla sammanhang. Var öppen med vem du är, så hjälper du inte bara andra att acceptera dig. Du hjälper dem att acceptera alla andra också.

Nu vill man ge sig på länkarna. I Journalisten skriver man att Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter anser att det är ”Inte fel att kräva betalt av Google”. I Tyskland diskuteras det redan att se över lagstiftningen för detta och på Irland finns det redan en organisation som gett sig på att fakturera siter som länkar till deras medlemmars innehåll.

Den här hållningen är oroväckande på flera sätt. För det första visar det på en fundamental oförståelse kring vad internet faktiskt handlar om. Möjligheten att länka direkt till källor och intressant innehåll är minst lika viktig som att på ett enkelt sätt kunna publicera material, och söktjänster ger mig som konsument möjlighet att faktiskt kunna hitta informationen som jag vill åt. Faktum är att om jag vill hitta en specifik artikel på någon dagstidning, så använder jag Google för att söka fram den. Det är oftast effektivare att gå den vägen än att använda tidningarnas egen sökning. Tjänster som Google Now kommer eventuellt göra sökningar mindre relevanta i framtiden, men de bygger ändå på att nätet är indexerat och att användaren presenteras informationen.

För det andra handlar det om en arkaisk inställning där man tror att man kan kontrollera flödet av information, och att man försöker driva fram lagstiftning som stödjer det. Men låt oss säga att en sådan här lagstiftning faktiskt blir verklighet. För det första är lagar som reglerar internet komplicerade redan idag. Lagar är begränsade till länder, och även om man inom EU skulle driva fram gemensamma lagar, så är internet inte bundet av landsgränser eller ens av EUs gränser.

Men låt oss säga att lagen ändå blir verklighet. Då måste vi ställa oss två frågor: Vem kommer ha rätt att ta betalt, och vilka kommer man ha rätt att ta betalt av. Kommer varje liten blogg vara skyldig att betala en slant till DN om man länkar till eller citerar en artikel därifrån? Kommer samma blogg kunna ta betalt av Google för att den indexeras? Det är lätt att titta på de stora aktörerna och tro att deras diskussioner inte skulle kunna applicera även på de små. De där som aldrig kommer kunna ha råd att betala, och de som aldrig kommer kunna ha finansiella och juridiska muskler nog att kräva betalt enligt samma lagar.

Sannolikt kommer mediehusen att kräva in pengar från de stora aktörerna såsom Google om detta skulle bli verklighet. Men mycket vill ha mer, och alla patenttroll som strövar i de juridiska vildmarkerna och sänker aktör efter aktör, är en bra fingervisning om var vi kommer att hamna.

Uppdatering och förtydligande: Debatten handlar i första hand om Google News, som aggregerar material från olika nyhetskällor, inte om länkningen i sig. Det ändrar dock inte på  att en dylik lagstiftning skulle kunna få extremt många negativa konsekvenser. Det är också värt att påpeka att det är lätt att välja att inte synas via Google News, vilket gör en lagstiftning låter mer och mer som att man vill äta kakan och ha den kvar. Och helst av allt dessutom kunna sälja den.

Mer om detta: Deepedition DigitalPR, Nikke Lindqvist, Fredrik Strömberg, TDH