Det finns traditioner som måste följas, och det finns de som inte måste följas. Kalle på julafton är en som måste följas, och sill vid valfri högtid är en som definitivt kan förpassas till historien. Men sedan finns det de bitar som är så fast inrutade i tillvaron att de upphör att vara traditioner, och istället blir något livsnödvändigt, som Coca Cola Zero. Det årliga Lisebergsbesöket är en sådan tillställning.

Jag har tagit med barnen till Göteborg för det här så länge det varit fysiskt möjligt. Jag har smugglat dem förbi längdkontrollerna på de flesta attraktioner, och jag har hört dem böla över allt som de inte får åka. För varje år blir det färre och färre saker som lämnas utanför, och i år var det bara Eric och Matilda som inte var riktigt så långa som de behövde vara för allting. För Matildas del löste det sig till viss del, för om du kommer med en handikappad flicka i famnen, så är det ingen som under några omständigheter kommer att be henne ställa sig vid mätstickan.

De första åren var jag där själv med Eric och Evelina, men under årens lopp har sällskapet vuxit. Först med min älskade hustru, Ann-Louise och med Matilda, sedan med min polare Björn och hans grabb, Lucas. I år blev det ett ytterligare tillskott eftersom Björn gått och förlovat sig. Med separationer och nya förhållanden, så innebär det planering med upp till sex familjer för att få ihop ett datum. Det blev lite senare på säsongen än vad som ursprungligen var planerat, men vi fick ihop det!

Det är visserligen inte en nackdel att vara på Liseberg sent på säsongen. Köerna var helt klart humana, och det var inte så gassande varmt som det kan vara i mitten på juli. Igår fick vi till och med in en regnskur, precis som SMHI hade utlovat, och det bidrog säkert till att en del höll sig därifrån.

Sommarens åskskurar hade tydligen gått hårt åt Liseberg, och när vi skulle upp i Bergbanan så var den stängd pga tekniskt fel. Tydligen gjorde man ett halvhjärtat försök att få igång den igen, för när jag tittade upp mot den högsta backen lite senare, så fick jag se en hel rad med mindre muntra åkare som fick ta sig ner via en trappa. Ett par timmar senare gick den dock på riktigt och vi tog ett par varv.

Klockan stängningsdags kom konstigt nog ganska lägligt. Efter Bergbanan var det som om luften gick ur de flesta av oss. Det var bara jag och Evelina som gnällde om att vi ville åka mer, så vi tog ytterligare en tur i Uppswinget, medan Björn och Carina tog med sig Lucas och Eric och körde hemåt.

Den trista biten är ju tyvärr efter stängning när man har 20 mil att köra hem. Vid det laget var till och med jag på ganska dåligt humör, men Ann-Louise var en klippa precis som vanligt. Men två timmar i bilen ger en tid att fundera en del, och jag fick en riktigt bra idé till det kaplitet av Gainea, som jag skriver på just nu.

Nytt blogginlägg på VäxjöNytt.

Min älskade hustru och jag har inte riktigt samma filmsmak. Vi kan komma överrens om vissa genrer, mestadels skräck, men börjar det handla om svärd så är det inget för henne. Därför meddelade jag henne redan förra året att jag hade för avsikt att ta med mig Eric (sonen) för att se Prince of Persia: The Sands of Time. Dessutom tog vi med min polare Björn, och hans grabb, Lucas. En riktig grabbkväll, alltså.

Onyttig mat var en självklarhet, och därför började vi på McDonalds. Jag har egentligen slutat äta på McDonalds. Maten är tämligen smaklös och tråkig, men trots det finns det något lockande i snabba kolhydrater och fett. Det var ett definitivt avbrott i min nuvarande diet som mestadels består av proteinshakes och proteinbars.

Efter att ha fyllt magarna blev vi genast hungriga igen, så vi såg till att lasta famnarna fulla med popcorn och läsk på bion. Vi lyckades med nöd och näppe bära med oss våra menyer in i biosalongen, men det var lång ifrån fullsatt, så det var inga problem att ta sig fram.

Prince of Persia utspelar sig, som namnet antyder, i Persien. Perser ska inte förväxlas med araber, vilket tycks vara vanligt, men det gör mindre skillnad eftersom de flesta viktiga rollerna i filmen spelas av amerikaner och britter.

Filmen är baserat på spelserien med samma namn, och det första spelet har jag tagit mig igenom åtskilliga gånger i min barndom. Jag har därför behandlat uppföljarna med samma vördnad, och spelat igenom även dem. Historien i filmen bygger löst på speltrilogin som började 2003 med Prince of Persia: The Sands of Time, men lånar element från alla tre spelen.

Prins Dastan, den persiska konungen adopterade son, blir oskyldigt anklagad för att ha mördat sin adoptivfar efter att han och hans bröder invaderat en helig stad. Han tvingas att fly tillsammans med prinsessan Tamina, och får med sig en magisk dolk som har kraft att backa tiden. Tillsammans slåss de mot vakter, lönnmördare och mot varandra för att hindra en katastrof som kan förinta världen.

Spelen går i mångt och mycket ut på att hoppa, klättra, undvika fällor och fäktas. Filmen nyttjar alla dessa element, och moderna specialeffekter gör det till en ren visuell extas. Man har lyckats lösa tidsresandet på ett sätt som både är tilltalande för ögat, och som dessutom ger känsla för hur det upplevs av den som håller dolken.

Jake Gyllenhaal gör bra ifrån sig i rollen som Dastan, och Gemma Arterton har vad varje modern hjältinna ska ha. Attityd, svärd och en urringning. Skurkarna ger sällan ifrån sig mer är enstaviga läten, och sann Disneyanda ser man knappt inte en enda droppe blod.

Men det bästa av allt är det här är den typen av film som alla kan uppskatta, i alla fall om man ser den frivilligt. Det borde nämligen vara uppenbart redan när man ser trailern vad det är som kommer att serveras på bioduken. Är man inte smart nog att räkna ut det innan, så är man förmodligen inte heller smart nog att inse att handlingen är ganska tunn.

Sammanfattningsvis så är det en film som kändes värd att vänta på, och jag hade väntat på den i 20 år. Mig veterligen fanns det inga planer på att göra någon film då, men när jag väl fick reda på att det skulle kunna komma en så bestämde jag mig för att jag hade väntat sedan jag först spelade spelet. Jag kan också backa tiden, i alla fall i mitt eget huvud.

Jag har inget emot att gå upp tidigt. Eller rättare, jag har absolut någonting emot det, men jag har tvingat mig själv att leva med det faktum att jag måste upp innan solen. Beroende på årstid, naturligtvis. Idag blev det dock lite extra tidigt eftersom jag skulle på möte i Helsingfors, och sedan tillbaka igen.

Eftersom min utgångspunkt ur ett lufttransportperspektiv är Växjö, så innebär det att jag idag suttit på fyra olika flygplan. Fyra flygplan innebär också fyra olika säkerhetskontroller. Faktum är att det innebar fem säkerhetskontroller, eftersom jag knatade iväg till fel terminal på Arlanda.

Jag har alltid relativt mycket metall på mig. Klädseln jag föredrar är en klassisk mc-jacka i Brando-stuk tillsammans med matchande boots. Lägg till bälte, nycklar, kortfodral och övriga prylar som de flesta bär med sig, så innebär det att metalldetektorn skriker åt mig i förebyggande syfte. Tidigare har jag nöjd mig med att dra av mig min jacka och låta personalen peta på mig till tonerna av maskinen ifråga, men det går tydligen inte för sig längre.

Nej, idag var jag tvungen att ta av mig tills dess att jag kunde går igenom metalldetektorn utan att den reagerade, och trots det vill de muddra mig. Kroppskontakt frigör dock endorfiner, så jag tog det med ett leende. Efteråt kan man gå i sin egen lilla lyckobubbla en stund och le mot sin omgivning. Och de flesta ler tillbaka.

Trots det kan man ju inte låta bli att hamna i diskussioner med sina medpassagerare om de numera ganska absurda säkerhetsrutinerna som omger flygplatserna. Ur en ren nätverkssynpunkt, så är det ett utmärkt ämne att starta en konversation med. Alla passagerare har råkat ut för säkerhetskontrollen, och nästan alla har något att säga om den.

En fascinerande faktor är hur kreativa folk blir efter en stund. Konversationen styr gärna mot ämnen såsom hur säkerhetskontrollerna inte täcker alla eventualiteter, och hur man skulle kunna dölja, alternativt tillverka, ett vapen. Själv kan jag inte minnas att jag någonsin haft en sådan konversation innan paranoia blev ett normaltillstånd på flyget.

Sedan förstår jag egentligen inte varför potentiella terrorister bekymrar sig med att försöka smuggla in skjutvapen och sprängämnen på flyget. Varenda människa tillåts ju sätta sig på planet med allt som behövs för att skapa kaos och förintelse på flyget, och det är bara en tidsfråga innan Al-qaeda också räknar ut det. Tydligen räcker det ju med att låta mobilen vara igång för att orsaka en katastrof…

Jag har alltid gilla att skriva. När jag var liten skrev jag korta berättelser och dikter och på högstadiet och gymnasiet såg jag exalterat fram emot när det var dags att skriva uppsatser. Ibland hade man turen att man fick välja mellan flera olika ämnen att skriva om. Då brukade jag hinna med i alla fall två.

På gymnasiet skrev jag och min kompis Masse, en samling med noveller, Hjärnsläpp, som jag publicerade på nätet kring 1995. Nätanvändandet var ju ganska sparsamt på den tiden, men en del människor lyckades hitta fram till dem. Jag har ingen aning om hur det gick till, men jag antar att AltaVista inte var så nogaräknad när det gällde indexering av sökord. Det skönlitterära skrivandet föll tyvärr undan till förmån för andra aktiviteter i mitt liv, såsom familj, barn, jobb och Xbox, men Gainea har gett mig chansen att återuppta det igen.

Nu blev skrivandet aldrig något som jag ville satsa på professionellt. Datanörd som jag alltid varit, så lade jag min energi på mjukvaruutveckling och programmering. Men allt eftersom åren gick, så kom jag mer och mer ifrån själva kodandet. Vid det laget satt jag på WM-data, och ett nytt stort projekt höll på att ta fart. Jag lyckades knipa uppgiften som systemansvarig, och de efterföljande åren sysslade jag just med att skriva. Då handlade det om att skriva specar, att försöka beskriva på papper vad utvecklarna ska realisera i kod.

Idag tog jag ännu ett steg i mitt liv, ett steg som innebär att jag återigen kan lägga en del av min energi på att skriva. Företaget där jag under snart tre år suttit som delägare och verksamhetschef, Four Divided by Six, gick under våren in som en del av Fortnox International, där vi kommer jobba med att anpassa Fortnox produkter för den internationella marknaden.

Jag har aldrig varit en enormt bra chef, men jag har haft fantastiska medarbetare vilket gjort att det fungerat bra ändå. Från och med den 1/6 kliver jag dock ner som verksamhetschef på 4DS och tillträder en ny tjänst på Fortnox International. Där kommer jag återigen att få lägga energi på att speca, att bena ut kravställningar från kunderna och att beskriva dem på papper för utvecklarna. I korthet jag kommer att få jobba med att skriva. Naturligtvis inte bara med att skriva, det är mycket annat som ska göras, men det skrivna ordet kommer att bli en väsentlig del av mitt arbete. Det blir en utmaning, en fantastisk möjlighet, och framför allt något som jag verkligen känner att jag brinner för.