Min älskade hustru och jag har inte riktigt samma filmsmak. Vi kan komma överrens om vissa genrer, mestadels skräck, men börjar det handla om svärd så är det inget för henne. Därför meddelade jag henne redan förra året att jag hade för avsikt att ta med mig Eric (sonen) för att se Prince of Persia: The Sands of Time. Dessutom tog vi med min polare Björn, och hans grabb, Lucas. En riktig grabbkväll, alltså.

Onyttig mat var en självklarhet, och därför började vi på McDonalds. Jag har egentligen slutat äta på McDonalds. Maten är tämligen smaklös och tråkig, men trots det finns det något lockande i snabba kolhydrater och fett. Det var ett definitivt avbrott i min nuvarande diet som mestadels består av proteinshakes och proteinbars.

Efter att ha fyllt magarna blev vi genast hungriga igen, så vi såg till att lasta famnarna fulla med popcorn och läsk på bion. Vi lyckades med nöd och näppe bära med oss våra menyer in i biosalongen, men det var lång ifrån fullsatt, så det var inga problem att ta sig fram.

Prince of Persia utspelar sig, som namnet antyder, i Persien. Perser ska inte förväxlas med araber, vilket tycks vara vanligt, men det gör mindre skillnad eftersom de flesta viktiga rollerna i filmen spelas av amerikaner och britter.

Filmen är baserat på spelserien med samma namn, och det första spelet har jag tagit mig igenom åtskilliga gånger i min barndom. Jag har därför behandlat uppföljarna med samma vördnad, och spelat igenom även dem. Historien i filmen bygger löst på speltrilogin som började 2003 med Prince of Persia: The Sands of Time, men lånar element från alla tre spelen.

Prins Dastan, den persiska konungen adopterade son, blir oskyldigt anklagad för att ha mördat sin adoptivfar efter att han och hans bröder invaderat en helig stad. Han tvingas att fly tillsammans med prinsessan Tamina, och får med sig en magisk dolk som har kraft att backa tiden. Tillsammans slåss de mot vakter, lönnmördare och mot varandra för att hindra en katastrof som kan förinta världen.

Spelen går i mångt och mycket ut på att hoppa, klättra, undvika fällor och fäktas. Filmen nyttjar alla dessa element, och moderna specialeffekter gör det till en ren visuell extas. Man har lyckats lösa tidsresandet på ett sätt som både är tilltalande för ögat, och som dessutom ger känsla för hur det upplevs av den som håller dolken.

Jake Gyllenhaal gör bra ifrån sig i rollen som Dastan, och Gemma Arterton har vad varje modern hjältinna ska ha. Attityd, svärd och en urringning. Skurkarna ger sällan ifrån sig mer är enstaviga läten, och sann Disneyanda ser man knappt inte en enda droppe blod.

Men det bästa av allt är det här är den typen av film som alla kan uppskatta, i alla fall om man ser den frivilligt. Det borde nämligen vara uppenbart redan när man ser trailern vad det är som kommer att serveras på bioduken. Är man inte smart nog att räkna ut det innan, så är man förmodligen inte heller smart nog att inse att handlingen är ganska tunn.

Sammanfattningsvis så är det en film som kändes värd att vänta på, och jag hade väntat på den i 20 år. Mig veterligen fanns det inga planer på att göra någon film då, men när jag väl fick reda på att det skulle kunna komma en så bestämde jag mig för att jag hade väntat sedan jag först spelade spelet. Jag kan också backa tiden, i alla fall i mitt eget huvud.

DN, skriver idag om att Idris Elba gör rollen som Heimdall i filmatiseringen av Marvels Thor. Det har kritiserats av fan av serien, som anser att rollen borde gå till en någon som är vit, och förmodligen också blond. Ärligt talat är jag inget större fan av Thor. Inte för att jag ogillar serien, men för att jag inte tagit mig för att läsa den. Jag brukar dock gilla superhjälte-filmer, så jag ser fram emot den i alla fall.

En snabb titt på rollistan avslöjar dock något mycket värre. Den enda skådespelaren med nordiskt ursprung verkar vara Stellan Skarsgård, som spelar Selvig. Det är en enorm skymf mot vårt kulturarv. Eller så är det inte det.

Det handlar om en film, något som är tänkt att underhålla. Att bli upprörd över den här typen av detaljer känns rent utsagt fånigt. Det finns något som heter ”suspension of disbelief”, vilket i korthet innebär att man accepterar att alla detaljer inte är helt verklighetstrogna. Man går med på att utomjordingar i Star Trek talar engelska via en så kallad universal translator, och att den på något outgrundligt sätt även ändrar deras läpprörelser. Man accepterar att karaktärer som ska vara odödliga blir märkbart äldre, eftersom skådespelaren tyvärr själv inte besitter odödligheten.

Och varför gör vi det? För att det blir extremt mycket lättare att njuta av filmen då. Det är en förutsättning för att filmen ska uppfylla sitt primära syfte: Att underhålla. Det är upp till oss själva om vi vill bli underhållna, och om vi inte låter filmen göra det, så finns det ingen anledning att titta på den från första början.