Kapitel 12

2010-05-15 av Aengeln

Imsjön var platsen där Un en gång hade skapat sig själv, och där hon ännu senare hade gett liv åt In. Det hade inte varit en sjö då, bara en stor öken, men det brinnande infernot hade smält sanden omkring Un till ett massivt lager av glas, och de gångna århundradena hade förändrat området ytterligare. Glaset hade spruckit, och den enorma tyngden hade pressat undan sanden till ett hålrum som sedan fyllts med vatten. Resultatet var en djup sjö, kantad av jättelika glasblock som stack upp som klippor på stränderna och som sakta men säkert hade polerats blanka av vindarna.

In hade klättrat upp på ett av dem, och låg med slutna ögon och badade i solljuset. Det nådde henne inte bara uppifrån, utan det reflekterades även från sjön och från klipporna runt omkring henne. Det var värme som trängde djup in i hennes kropp och som fick henne att slappna av som inget annat kunde. Hon låg och halvdåsade och lyssnade på ljuden runt omkring. En ensam fågel sjöng någonstans i skogen, vilket lockade fram ett leende hos In. Det var många år sedan hon senast hörde en fågel, och hon hade saknat ljudet.

En gång i tiden hade Un lagt stor vikt vid att skapa ett rikt djurliv till Gainea. Fåglar, fiskar, insekter, och vad helst hon kunde uppbringa ur sin dröm. Det hade funnits ett tomrum i världen utan dem, och Un hade fyllt det med liv. Men det tomrummet hade gradvis återuppstått. Allt eftersom populationen av människor hade börjat växa, hade Un haft mindre och mindre tid för små ghulim såsom djur. Människan var resurskrävande, och Uns tid var begränsad. Hon skapade människor som behövde mat, och hon skapade mat för att föda dem. Hon hade hållit ut i det längsta. På vägen mellan byarna hade hon stannat och gett liv åt en räv här, och en hjort där. Men till slut hade hon tvingats ge upp den delen av sin skapelse, och människans behov hade blivit hennes fokus. Djuren hade börjat dö ut, och inga nya hade tagit deras plats. Skogarna hade blivit tomma igen där människans byar inte bredde ut sig, och allt eftersom tiden gick så tystnade fågelsången.

In älskade livet, och även om skogarna i sig var liv, så kunde hon inte låta bli att sakna det rika djurlivet som en gång hade befolkat dem. Fågelsången värmde henne inombords där solen inte kom åt, men den var också en bitterljuv påminnelse om något som hon förmodligen aldrig skulle få höra igen. Kanske hon kunde be Un att skapa en fågel åt henne. Un hade säkert gjort det om hon blev ombedd, men In slog bort tanken så snart den hade formats. Det var en egoistisk handling, inget mer.

”Det här var en syn som värmde mer än solen” sa en mörk röst intill henne.

In vände sig mot nykomlingen och öppnade ögonen. En lång, bredaxlad man med blont, axellångt hår stod bredvid henne. Han var klädd i ett par löst sittande bruna byxor, och ett kraftigt svärd hängde i ett flätat bälte runt hans midja. Hans hud var ljust brunbränd av solen, och hans överkropp var tydligt markerad av vältränade muskler. Ansiktet dominerades av ett varmt leende som sträckte sig från munnen till de mörkblåa ögonen.

”Visst”, svarade In och hävde sig upp på armbågarna, ” det vore synd om det inte fanns något som motiverade dig till att komma hit.”

”Det är bara för din skull”, bekräftade An med ett om möjligt ännu bredare leende.

In reste sig upp, och hoppade ner till An. Hon lade armarna om honom, och han besvarade omfamningen. De stod där en stund och bara höll om varandra, innan In slutligen släppte taget.

”Det är underbart att se dig”, sa hon.

”Detsamma.”

”Och jag ser att du fortfarande envisas med att bära svärd.”

An ryckte på axlarna. ”Gainea är farligare än vad den var en gång i tiden, och jag är fortfarande inte bekväm med att använda mig av för mycket magi. Småsaker, som skimmer och svedeld är inga problem men helst inte större saker. Och det är definitivt inget jag vill förlita mig på i en strid.”

”Vi strider inte”, påpekade In. ”Vi ledsagar. Vi undervisar. Men vi strider inte.”

”Vi måste fortfarande försvara oss, och de runt omkring oss. Måhända är det så att vi inte söker upp våld som så många ghulim gör, men förr eller senare drabbar det oss ändå. Jag vet att även du har tvingats till att strida.”

”Att tvingas strida då omständigheterna kräver det är en sak. Att bära svärd är provocerande och att inbjuda till våld.”

”Du kallar det provocerande. Jag kallar det att vara förberedd.”

”Anzur har rätt”, sa någon en bit ifrån dem.

De tittade bort mot skogsbrynet där en lång, smal man stod och tittade på dem. Han hade långt, gråblont hår som var strikt tillbakadraget till en hård knut, och såg avslappnad ut där han lutade sig mot en blankt polerad ekstav. Hans svarta ögon blänkte i det starka ljuset, och ett snett leende prydde hans ansikte. Precis som In, så bar Luziel vanligtvis inga kläder.

Strax bakom och på varsin sida om honom, så stod ytterligare en man och en kvinna. Dyaus var inte lika lång som Luziel, men var tydligt vältränad. Han hade tjockt, mörkbrunt hår och ett kraftigt skägg som dolde en stor del av hans ansikte. Han bar en vit mantel och ett par lika vita byxor, och hade en vackert snidad stav i ena handen.

Peri stod lite bakom Luziel, och trots att han var långt ifrån så muskulös som An, så var hon så smal att hon nästan doldes helt av honom. Hennes långa, bruna hår föll ner över hennes axlar, och dolde hennes annars nakna bröst. Hon log nervöst, och hennes ljusbruna ögon hoppade fram och tillbaka mellan In och An.

”Klart jag har”, skrattade An och höll ut båda händerna åt sidorna i en nonchalant gest. ”Jag brukar ha rätt!”

”Han vill gärna tro det”, kontrade In, ”men jag har levt längst, och är den som är mest vis av oss.”

”Ha!”, fnyste An.

”Visdom kommer med tiden, An”, fortsatte In. ”När du har levt lika länge som jag, så kommer du att veta det. Men du kommer förstås aldrig att ha levt lika länge som jag.”

”Någon gång hörde jag Jinni säga att du var blygsam”, sa An. ”Det är ord som alltid kommer att förundra mig.”

An gick bort till de tre nykomlingarna och omfamnade dem i tur och ordning. Han lade armen om Peris axlar och ledde henne tillbaka till In. Hennes osäkerhet rann av henne omedelbart och hon lutade sig mot honom. Luziel och Dyaus följde efter dem.

”Vacker som en solnedgång”, sa Luziel och kysste Ins hand.

Luziel var inte direkt vacker, men han hade utstrålning. Ans komplimang tidigare hade varit skämtsam även om det inte gjorde den desto mindre äkta. Luziel gav sina komplimanger på fullaste allvar, och trots att In hade hört dem många gånger tidigare, så fick orden det att pirra i magen på henne. Hon visste att han var medveten om den effekt som han hade, och att han väntade på hennes reaktion. Det var ett spel som roade henne lika mycket som det roade honom och som de spelade vid varje möte.

”Jo, du har sagt det tidigare”, sa In och lyckades se uttråkad ut.

Luziel höjde ett ögonbryn och studerade hennes ansikte. Hans ögon var så mörka att de nästan såg ut att vara svarta, och hans blick var lika svår att motstå som hans ord, men hon lyckades hålla masken ett par sekunder innan hennes ansikte sprack upp i ett brett leende. Hon gav honom en stor kram.

”Den eviga charmören”, skrattade hon och kysste hans kind. ”Den oändliga älskaren.”

”Det är mitt öde”, konstaterade han förnöjt.

De fem furim fortsatte utbyta omfamningar, och diskuterade entusiastiskt. In hade inte sett någon av dem sedan det förra samlingen, och det var 100 veckor sedan. I sexhundra år hade de träffats regelbundet på den här platsen, men In uppskattade varje gång precis lika mycket. De hade mer gemensamt med henne än någon annan någonsin kunde få. Deras långa liv, deras odödlighet, hade knutit dem samman.

Iai dök upp en liten stund senare. Hon var kort, men hade en atletisk kropp och utstrålade en enorm självsäkerhet. Hennes långa, svarta hår var uppsatt i en enda, tjock fläta som hängde ner mellan hennes skulderblad, och hon bar en enkel beige tröja och ett par lösa byxor. Iai tycktes utstråla ett enormt lugn, och det var lätt att trivas i hennes sällskap.

Solen hade nästan hunnit gå ner innan Jinni slutligen dök upp. Hennes hår var mörkt brunt, och var uppsatt i ett hundratal små flätor som i sin tur var uppbundna i nacken. Hon bar en enkel rustning av metall som gjorde lite för att dölja en kropp med lika välformade muskler som An hade, om än inte lika stora. Tiden hon hade tillbringat i solen hade gett hennes hud en bronsaktig färg, och hennes ljusblåa ögon lös av förväntan när hon fick syn på de andra.

”Har ni börjat utan mig?”, frågade hon med ett bländande leende.

”Skulle aldrig falla oss in”, svarade Luziel utan att tveka. ”Din frånvaro hade varit alltför plågsam för oss andra.”

”Han är ganska dramatisk”, sa Jinni med en nick mot In.

”Men charmig”, svarade In. ”Ska vi sätta igång?”

”Medhåll”, svarade Jinni.

Luziel tog sin stav och drog den i stor cirkel i sanden runt omkring dem. Han plockade upp tre stenar som han hade haft med sig då glas var det enda som fanns kring Imsjön. Med nästan överdriven omsorg placerade Luziel ut stenarna längs cirkeln, böjde sig ner och rörde vid en av dem. Stenen började genast glöda som av en inre blå eld. Barriären sprang upp runt omkring dem och ljudet från omgivningen blev plötslig mycket dovare. In föste undan lite sand och frammanade ett klot med skimmer i den lilla gropen. De sju furim satte sig ner runt omkring skimret, och In tog till orda.

”Det har varit hundra veckor sedan vi var här sist. På den tiden så har jag själv sett mer av den skrämmande utveckling som vi diskuterade senast. Nedälv har haft dåligt med mat under en lång tid nu, och det är inte bättre i de övriga byar som jag besökt.”

”Det är detsamma söderut”, bekräftade Iai. ”, och ghulim hanterar det dåligt. Svälten skapar konflikter, det bryter lugnet och freden. Det ger mycket sorg.”

”Det här är något som Un måste ta hand om”, utbrast Dyaus. ”Vi kan inte skapa mat åt folket.”

”Un kan inte vara överallt samtidigt”, invände In. ”Hon har skapat oss för att ta hjälpa henne. Vi kan kanske inte ge folket mat, men vi kanske kan hjälpa dem att hantera hungern.”

”Bra”, fnyste Dyaus. ”Hur förklarar du för någon som svälter, att han kommer må bättre av att möta döden med gott humör?”

”Svälten dödar dem inte”, sa Jinni. ”Det är inte så långt gånget än. Om det hade varit det, så hade problemet inte varit lika stort. Färre personer, mer mat. Nu blir de bara orkeslösa och aggressiva av att gå hungriga, vilket gör att de hellre slåss än att samla mat.”

”Det är fortfarande något som vi behöver Un till”, envisades Dyaus. ”Hon måste skapa fler fruktträd och fler bärbuskar. Det är ju tydligt att det blir för lite varje gång.”

”Fler träd hade inte hjälpt, Dyaus”, sa An. ”Träden slutar ge frukt efter ett antal år. Fler träd hade bara inneburit att byarna haft ett överskott på mat direkt efter att Un varit där, men det hade inte löst något på längre sikt. Kanske Un kan göra träden mer långlivade. Jag vet att en del träd i de södra delarna av Gainea har gett frukt i över tjugo år. Men det kommer fortfarande att dröja många år innan hon har besökt alla byar och skapat de nya träden.”

”Så hur kan vi hjälpa dem under tiden?”, frågade In.

”Det finns en del örter”, sa Iai. ”De går inte att äta, men en brygd kokad på dem hjälper till att hålla hungersmärtorna borta. Jag kan visa er hur man gör.”

”Medhåll”, nickade In. ”Det är något vi kan göra. Vad mer?”

In tittade sig omkring, men ingen sa någonting.

”I så fall, ” fortsatte In, ” blir det upp till var och en av oss att försöka hantera situationerna när de uppstår. Vi måste göra vår plikt som Ledsagare.”

”Det var hjälpsamt”, muttrade Dyaus, men In Ignorerade honom.

”Tyvärr har vi ett annat problem som gör svälten värre. Trollen har blivit ett större hot än någonsin.”

”Trollen har varit ett problem sedan Un skapade dem”, sa An och föraktet i hans röst gick inte att ta miste på. ”Men det var hundratals år sedan Un skapade några nya. Det borde inte finnas många kvar.”

”De lever länge”, svarade Luziel. ”De troll jag har sett har imata som brinner skarpt och kraftfullt, trots att de måste vara ett par hundra år gamla. De är farliga.”

”De välter träd”, sa Dyaus, ”och dödar någon enstaka person då och då. Folk dör hela tiden, och trollen gör ingen större skillnad.”

”Minns du Isegre, Dyaus?”, frågade In, och hennes röst var hård. ”Om jag inte minns fel var du med och grundade byn?”

”Visst”, svarade Dyaus och ryckte på axlarna. ”Det var ett tag sedan jag var där. Det är för blåsigt för min smak.”

”För några veckor sedan fick Tedlik – byrådets överhuvud i Nedälv – ett brev från sin motpart i Isegre. De bad om hjälp för att försvara sig mot trollen, eftersom deras attacker blivit mer vanliga, och mer brutala.”

”Isegre ligger på gränsen mot norr”, avbröt Dyaus. ”Det är klart attackerna är vanligare där.”

”Jag tog vägen om Isegre på vägen hit”, fortsatte In med höjd röst och med ögonen fixerade på Dyaus. ”Byn finns inte kvar längre. Ingen finns kvar. Det som finns kvar av husen är knappt ruiner, och hela området är utan liv. De slog sig igenom Isegres barriär och jämnade byn med marken. Och kan det hända där, så kan det hända på fler platser.”

”Om det är så…”, började Luziel.

”Om jag säger det, så är det så”, fräste In.

”… så måste vi göra något åt saken”, fortsatte han. ”Du har rätt, det gör problemet med svälten mycket värre, och befolkningen behöver inte fler orosmoment.”

”Så vad gör vi åt det?”, frågade An.

”Enkelt”, svarade Luziel. ”Vi letar upp de troll som finns kvar och gör oss av med dem.”

De övriga sex furim tystnade och stirrade på honom. Deras ansiktsuttryck var svåra att läsa, men Luziel mötte deras blickar med ett kallt lugn. Det dröjde ett par sekunder innan In slutligen bröt tystnaden.

”Jag tror inte det är rätt väg att gå.”

”Varför inte”, sköt An in. ”Du sa själv att de är ett allvarligt hot mot Gaineas befolkning.”

”De är också en del av Gaineas befolkning”, sa In. ”Det är inte upp till oss att besluta om något sådant.”

”Om det inte är upp till oss”, sa An, ”vem ska då ta beslutet?”

”Un”, sa Dyaus. ”Vem annars?”

”Un är Skaparen”, svarade Luziel. ”Hon ger liv, men hon skulle aldrig kunna överväga att ta det tillbaka. Det måste vara upp till oss. Jag föreslår att vi röstar om det. Vad säger du, An?”

”Människorna talar redan om att göra det”, sa An och såg på In. ”Om vi står på deras sida, så har de en mycket större chans att överleva. Vi kommer skydda liv mer än vi tar det. Jag ger mitt medhåll.”

”Nej”, sa In. ”Jag kan inte ställa mig bakom det. Trollen må vara aggressiva, men de är fortfarande en del av livet. Inget medhåll.”

”Peri?”, frågade An. ”Du har inte sagt något. Vad tycker du?”

Peri sänkte blicken mot marken och skakade på huvudet.

”Jag håller med In”, viskade hon. ”Inget medhåll.”

”Jag också”, sa Iai. ”Jag kan knappt inte tro att vi ens diskuterar det här. Vi har kunnat hjälpa befolkningen att lösa konflikter under flera hundra år med förhållandevis lite våld.”

”Konflikter mellan människor”, påpekade Luziel. ”Aldrig med trollen.”

”Det ändrar inte min ståndpunkt”, svarade Iai. ”Inget medhåll.”

”Medhåll”, sa Jinni. ”De använder våld, så det är inte mer än rätt att svara med våld. Låt dem återvända till Skaparen.”

”Dyaus?”, sa Luziel och vände sig mot honom. ”Du hörde vad In berättade om Isegre. Vill du att det ska hända igen?”

Han gav ifrån sig ett kort skratt. Det var ett uppgivet ljud, helt utan glädje.

”Hur kan vi besluta något sådant?”, sa han slutligen. ”Nej, självklart vill jag inte att det ska hända igen, men utrotning? Det finns bara en person som har rätten att ta det beslutet, och det är hon som gav dem liv. Inget medhåll.”

”Rådet har tagit ett beslut”, sa Luziel och suckade. ”Jag antar att alternativet är att medla. Vem vill ställa upp på att göra det?”

”Jag”, svarade In omedelbart. ”Jag och An. Vi kan tala nordmål bättre än någon av er andra, och trollen är aningen mer benägna att lyssna när man tilltalar dem på deras eget tungomål.”

”Medhåll”, sa An, ”men jag är inte säker på att det kommer göra någon nytta.”

”In och Anzur”, sa Luziel. ”Någon mer? Iai, du har en makalös förmåga att lugna ner de flesta situationer. Vad säger du?”

”Jag följer med”, svarade Iai.

”Bra”, sa In. ”Jag tror de är på väg västerut mot Nedälv, så det är en bra plats att utgå från.”

An nickade.

”Dyaus har dock rätt om en sak”, fortsatte In. ”Vi måste ha tag på Un. Trollen är inte det enda hotet.”

In berättade om sin vandring till Isegre och om de fyrarmade varelserna som hon hade stött på, men det var svårt att beskriva dem i ord. Minnet av dem var färgat av känslor som kompletterade bilden av dem, men det var känslor som hon inte riktigt kunde förmedla. Någonting – förutom deras vidriga form – hade varit fel, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad, och de andra såg mestadels skeptiska ut när hon hade berättat klart.

”Varför skulle Un skapa något sådant?”, frågade An. ”Hon har svårt att hinna ge människorna tillräckligt mycket av sin tid, så varför?”

”Jag vet inte”, svarade In. ”Det är därför jag vill ha tag på Un. Vem såg henne senast?”

Ingen svarade. De sju furim tittade frågande på varandra.

”Har någon sett henne sedan det förra rådet?”, envisades In.

”Hon skulle ha kommit till Solbris för över tio veckor sedan”, sa Iai, ”men hon dök aldrig upp.”

”Det här bli bara bättre och bättre”, utbrast Jinni. ”Hotet från trollen växer, det springer omkring varelser som ingen vet var de kommer ifrån, och nu är Skaparen försvunnen.”

”Hon är inte försvunnen”, protesterade Dyaus. ”Hon kanske har blivit fördröjd.”

”Ingen av oss har sett henne på över hundra veckor”, sa Jinni, ”och vi är de som vanligtvis ska veta var hon kommer att dyka upp. Det kallar jag försvunnen!”

”I vilket fall som helst måste vi ha tag på henne”, sa Luziel. ”Hur bär vi oss åt?”

”Hon måste dyka upp någonstans”, sa Iai. ”Vi lämnar meddelanden till henne i byarna vi passerar. Förr eller senare kommer hon att få dem.”

”Och om hon inte gör det?”, sa Dyaus.

”Det gör hon”, sa Iai med övertygelse och än en gång spred sig hennes lugn över gruppen. ”Som du sa, hon kan ha blivit fördröjd, och då blir det genast svårare för oss att vet var hon ska dyka upp härnäst.”

”Bra”, sa Luziel. ”In, An och Iai söker upp trollen och försöker medla, och var och en av oss lämnar bud till Un i byarna. Har vi något mer som måste lyftas till rådet?”

”Nej”, sa In. ”Jag tror inte det.”

De reste sig i tystnad, och In släckte skimret med en liten viljeansträngning. Solen hade gått ner och det tog ett par sekunder för hennes ögon att vänja sig vid mörkret. Luziel bröt cirkeln, och den kyliga nattluften som barriären hållit ute slog plötsligt emot dem.

In, An och Iai tog farväl av de andra och gav sig av tillsammans. Det var sent, men ingen av dem kände sig manad att sova. Uppgiften som de villigt hade tagit på sig i ljuset från skimret, kändes allt mer övermäktig när mörkret i skogen slöt sig om dem. De skulle medla, försöka skapa fred med en part som varit en fiende i flera hundra år, och ingen av dem hade någon aning om hur det skulle gå till. De gick i tystnad och tröstade sig med den enda glimten av hopp de för tillfället kunde se. De hade åtminstone varandra till hjälp.

---

Kapitel 11

2010-04-18 av Aengeln

Un vaknade sakta upp ur sin dvala. Hon visste för ögonblicket inte var hon befann sig, men det var inget som oroade henne. Känslan av den mjuka sängen gjorde det lätt att slappna av, och hon trevade med sina sinnen för att försöka orientera sig istället för att öppna ögonen. Hon kunde se ljus genom sina stängda ögonlock, och från någonstans hördes sorlet av röster. De var långt borta och dränktes delvis av de andra ljud som var typiska inne i en stad, och Un kunde endast urskilja enstaka ord när någon höjde rösten. Samtalen rörde inte henne, utan var bara fragment av vardagliga konversationer.

Hon hade svårt att få fram sammanhängande tankar, men enstaka minnesbilder av den gångna kvällen flöt förbi. De var inte mycket mer än glimtar av nakna kroppar, och det tog henne en stund att sätta ihop dem till någon form av bild. Men hennes kropp reagerade direkt, och lusten väcktes återigen i henne. Den pirrade fortfarande efter gårdagens utsvävningar, och kroppen ville ha mer.

Hon sträckte sig ut med en hand och kände sig för men fann ingenting där. Hon öppnade ögonen och kisade mot ljuset och mot det tomma rummet. Byborna som delat hennes bädd bara timmar tidigare var borta, men hon var inte besviken. Hon låg stilla en stund till och lät detaljerna kring kvällen klarna för hennes inre, innan hon slutligen reste sig upp.

Hennes ben var aningen vingliga, men de tog henne ut till det stora rummet. En stor skål med färsk frukt hade placerats på bordet, och en tillbringare med vatten och två glas stod bredvid den. Hon sjönk ner på en av stolarna och satte tänderna i ett päron. Det var sött och saftigt, och Un lade till sin förvåning märke till att hon var hungrig. Hon tyckte om att äta, trots att hon inte behövde det, men det var sällan hon var hungrig. Tydligen var det inte bara sexuella njutningar som hennes kropp sökte, och hon såg ingen anledning att inte hänge sig åt det som sattes framför henne.

Den närmaste halvtimman tillbringade Un med att göra slut på större delen av innehållet i skålen. Alla frukter var färska och söta, och alla skänkte henne en del av den njutning som hon sökte. Varje retning av hennes smaklökar hjälpte henne att hålla distansen från de minnen hon inte ville ha. Hon slutade inte äta förrän långt efter det att hennes hunger var stillad, och vid det laget så återstod inte mycket mer än skalbitar och några enstaka druvor.

En mjuk knackning på dörren fick Un att titta upp från sin måltid. Hon sa ingenting, men besökaren väntade inte på svar. Dörren öppnades, och en av kvinnorna från kvällen innan klev in. Hon böjde sitt huvud mot marken när hon fick syn på Un, men Un hann lägga märke till de svarta ringarna under hennes ögon.

”Marinna”, tänkte Un. ”Hon heter Marinna.”

En bild av Marinnas leende ansikte letade sig upp ur det töcken som fortfarande utgjorde större delen av Uns tankar. Hon mindes att det var strax efter ett regnväder, då solen hade letat sig fram genom det uppsprickande molntäcket. Luften var varm och fuktig, och svetten rann över Uns kropp där hon sprang i gräset. Marinna var en liten bit framför henne. Hennes långa, mörkbruna hår rörde sig över den nakna ryggen när hon sprang. Hon var snabb, och hon höll sig utom räckhåll för Un, men inte så långt borta att hon skulle frestas att ge upp jakten. Marinna tittade bakåt över axeln och mötte Uns blick med ett retsamt leende på läpparna. Un knappade in något på henne när rörelsen tvingade Marinna att sakta ner något. Marinna gav ifrån sig ett klingade skratt, och lät avståndet till sin förföljare minska ytterligare.

Un skakade på sig och vaknade till. Det var inte hennes minnen – hur tydliga de än var – och det var inte Un som hade sprungit efter henne. Hon tog till sig de kvardröjande detaljerna innan minnet sjönk undan i dimman igen. En älskare som Marinna hade haft för länge sedan, och som senare hade återvänt till Un vid sin död. Men det väckte återigen den hunger inom Un som inte kunde stillas av mat.

”Marinna?”, sa Un.

”Allt är färdigt”, svarade Marinna.

Hon lät utmattad, men en gnutta förväntan kunde urskiljas i hennes röst.

”Färdigt för vad?”

”För uppvaknandet. För Dig. De rättfärdigas sand väntar.”

Un nickade. Hon visste vad man trodde i den här regionen, att hon kunde ge nytt liv till de döda. Att hon kunde återföra deras själ till deras sand när hon gav dem nytt liv. Hon hade tidigare försökt förklara att det inte fungerade så. Att hon inte kunde urskilja en själ från en annan, mer än hon kunde urskilja vattnet från enskild bägare efter att det hade hällts i en flod. Men det hade inte spelat någon roll. De var så starka i sin tro, att inte ens orden från deras skapare kunde rubba den. De nya män och kvinnor som hon hade gett liv åt hade fått de avlidnas namn, och de hade fått ta över deras egendomar. Dessutom antog hon att de inte hade helt fel. De avlidnas själar var en del av Uns egen själ, och varje liv hon skapade fick ett fragment av den. På sätt och vis hade hon gett dem nytt liv.

”Vi har tagit dit mer sand utifrån”, fortsatte Marinna försiktigt. ”Många har dött sedan du var här senast, och alla har inte varit rättfärdiga. Men de har ändå haft platser i samhället, och det är svårt utan dem. Om Du kan förlåta vårt tidigare misslyckande i att leda syndarna på rätt väg, och låta nya liv fylla deras platser, så kommer vi att göra allt som står i vår makt för att hjälpa dem att leva Drömmen.”

De sista orden kom ut hastigt, som om hon ville skynda sig att få ut dem innan hon tappade modet, och de drog Un ännu steg närmare den verklighet hon lyckats undvika. Drömmen. Hennes dröm. Minnesbilderna från kvällen blandades plötsligt med andra minnen – gråtande ansikten och blod – som fick henne att rycka till.

Marinna hade inte märkt något. Hon stod fortfarande med blicken mot marken och väntade på Uns svar. Un kände hur de minnen som tvingats på henne ifrån oräkneliga själar gjorde sig påminda. Hon visste vad de innehöll, och hon ville inte se dem igen. Men ju mer Un försökte tvinga sig själv att hålla dem borta, desto mer tydliga blev de. I ren desperation fäste hon blicken på Marinna. Hon följde konturen av hennes kropp under den tunna klänningen som hon bar, och försökte erinra sig hur hon hade sett ut kvällen innan. Hur hon hade känts under Uns smekande händer. Hur hon hade smakat. Hur hon hade fått Un att känna.

Vågor av upphetsning sköljde över henne igen, och fick henne att andas häftigt. De fruktansvärda minnena fanns fortfarande där, men det var som om någon hade dragit en mjuk slöja över dem. De blev suddiga, och framförallt oviktiga. Hon övervägde att ta med Marinna in till sängen, och ge efter för sitt begär. Hon trodde inte att Marinna skulle protestera. Varför skulle hon? Un var Skaparen och Marinna var tjänaren. Un kunde göra vad hon ville.

Istället reste hon sig upp och tog Marinnas hand när hon passerade henne på väg mot dörren. Un höll sin åtrå som en sköld mot världen – mot verkligheten hon inte ville minnas – och som belöningen hon skulle få avnjuta efter ceremonin som väntade. Hennes känslor skulle inte göra det svårare att ge liv, snarare tvärtom. Skapandet krävde enorm energi, och känslorna hjälpte magin att flöda fritt. Svårigheten var att styra den i rätt riktning.

De flesta använde magi i någon form, men få brydde sig om att fundera på var den kom ifrån. När Un för första gången hade skänkt liv för så många år sedan så hade det varit en instinktiv handling, och hon visste egentligen inte hur hon hade gjort det. Men sedan dess hade hon fått en klar bild av krafterna som hon hade nyttjat, och som hon fortfarande nyttjade. Hon använde magi för att ge form åt sanden och band den samman till en kropp innan imatan gav den liv. Magi kom också ifrån liv, men Un var källan till livet. Den enda magi som hade funnits runt omkring henne då, var den som hon själv producerade omedvetet bara genom att leva, men till skillnad från hennes egna skapelser, så kunde hon dessutom dra kraft direkt från sin egen imata. Det var rå, otämjd magi, som var långt mycket mer kraftfull än de rester som blev kvar efter att imatan hade förbränts, men allt eftersom fler ghulim reste sig ur sanden så blev även allt mer magi tillgänglig. Numera var det mer en fråga om att klara av att binda de magiska energierna till sig och att forma dem, snarare än att hitta dem, och det var länge sedan som Un hade behövt dra kraft direkt från sig själv.

Un lämnade huset med Marinna vid sin sida och styrde sina steg mot templet. En stadig ström av människor trängdes för att ta sig in genom de breda portarna. Sorlet av röster från dem dog snabbt ut när de fick syn på Un, och folksamlingen delade på sig för att skapa en gång åt henne. Någon föll ner på knä och de övriga följde snart efter. Marinna gjorde en rörelse för att ta sig loss från Uns grepp, men ändrade sig omedelbart. Hon var långt ifrån bekväm med de blickar som föll på henne där hon gick hand i hand med den skapare som hon hade dyrkat så länge hon kunde minnas. De hämningar som hon hade släppt under den gångna natten kunde inte ändra på det, och Un släppte henne. Hon strök sin hand över Marinnas rygg en gång och lät henne sedan försvinna in bland den knäböjande folkmassan.

Un gick långsamt men bestämt uppför de sju trappstegen, passerade genom den öppna porten och gick in i templet. Det var fullt. På varje del av det kala golvet satt det någon. Un kunde inte se några ansikten. Alla satt på knä, djupt böjda ner mot golvet. Underkastade, och rädda för att Un skulle se rädslan i dem.

Det var ett jättelikt skådespel. Folket låtsades att de var lyckliga, och att de var ärade av att ha Skaparen ibland dem. Un låtsades i sin tur att hon inte kände rädslan från varje medlem av församlingen runt omkring henne, och att hon själv inte hellre hade tagit vem som helst av dem tillbaka till huset och låtit lustarna bränna bort de förhatliga minnesbilderna som gjorde sig allt mer påminda.

Längst fram i templet fanns de tre enda individerna – förutom Un – som stod upprätt. Två vakter var placerade på varsin sida om urgröpningen som innehöll de rättfärdigas sand och mitt framför en annan individ som Un antog var en präst eller liknande. Även om de inte knäböjde, så höll de blicken stadigt riktad mot golvet. Underkastelse. Mer underkastelse för sin Skaparen som egentligen inte ville göra något annat än att tillfredsställa sin kropp. Kanske med honom? Kanske skulle hon ha med sig prästen efter ceremonin.

Nej, inte han. En röst skrek någonstans i Uns bakhuvud, och fick henne att tveka. Hon ville inte vara här. Templet var fullt av människor som ville henne illa. Som hatade henne. Nej, inte henne. Återigen var det någon annans minnen som försökte tränga sig upp till ytan och invadera hennes medvetande. Hon pressade dem tillbaka och ökade på sina steg igen. Un tog sig de sista metrarna till den främre delen av templet. Solljuset slog in genom fönstren och bländade henne, och hon höll upp en hand för att skugga sina ögon. Prästen föll ner på knä framför henne och kysste hennes fria hand.

”Vi har väntat på dig, Skapare”, viskade han. ”Vi vet att Du är evigt närvarande, men att Du också kommer till oss för att visa oss Drömmen.”

Prästen tittade upp mot Un, men vände snabbt bort blicken igen. Det korta ögonblicket räckte dock för att fylla Un med ett djupt, irrationellt hat. Det skar i henne, och hon ville inte göra något annat än att attackera honom där han satt. Att slå, sparka och klösa honom tills han inte hade luft kvar att skrika. Hon ville få honom att lida, och det var något som hon aldrig hade känt förut. Om hennes ansikte hade burit spår av hennes känslor, så hade prästen uppenbarligen inte märkt något i alla fall, och hon pressade ner dem igen.

”O Skapare”, fortsatte prästen, ”med din tillåtelse så skulle jag vilja inleda med en predikan.”

Un ryckte på axlarna, men han tyckte tydligen att det var bekräftelse nog. Han reste sig upp på ett knä och vände sig mot församlingen. Han harklade sig.

”Skaparen är med oss!”, sa han högt, och hans raspiga röst ekade i templet. ”Väntan har varit lång, och en del av er trodde att Hon inte skulle komma. Hädare! Bakom mig finns sanden av de som aldrig slutade vänta. De som levde sina liv för Drömmen, och som dog med rena själar.”

Prästens röst var tydlig och klar, men Un blev varse om någon annan som försökte göra sig hörd. Ett lågt viskande, knappt hörbart letade sig fram genom dånet av prästen predikan. Un såg sig om, men kunde inte ser var det kom ifrån. Ingen annan verkade ha märkt någonting.

”Skaparen har kommit för att ge dem livet åter. Att låta dem återuppstå ur stoftet de lämnade efter sig, och att låta dem ta del av livet här ibland oss igen. De rättfärdiga får gå ibland oss, och de orättfärdiga slukas av mörkret!”

Un insåg att det inte var en röst hon hörde utan flera, och de stegrade i volym som en annalkande storm. De blev högre och högre, tills Un inte längre kunde höra prästen. Viskningarna flöt in i varandra, och hon kunde inte urskilja något budskap, men det fanns ingen tvekan om raseriet de bar med sig. Trots det var det ingen annan som verkade höra dem, och Un insåg att de kom inifrån henne själv.

Hon såg prästens läppar röra sig, långsamt som om tiden inte ville följa med vad som hände. Hon började känna sig yr, och hon kände hur hennes lustar började smälta undan. Hon ville bort därifrån snarast, och hon hoppades att predikan snart skulle vara över, så att hon kunde göra det hon kom för att göra och bege sig därifrån.

”… och rättfärdigt leverne är vad som skiljer hederliga människor, från ohyran som går ibland oss. Och vi kan inte låta denna ohyra förpesta hederliga människors liv.”

Orden fick de sista resterna av den åtrå som hon skyddat sig med att försvinna helt. Rösterna tystnade abrupt när pusselbitarna föll på plats, och Un insåg vad de hade försökt säga henne. Ett färskt minne hade vaknat till liv, och Un hörde sig själv viska namnet på en av rösterna som hade försökt göra sig hörda.

”Tetla.”

Det var ingen präst som stod intill henne. Om han var det så var det i alla fall var det inte det enda han var. Det var domaren som hade dömt, torterat och avrättat Tetla. Tetla, en kvinna som inte var skyldig till något annat än att försöka förbättra sitt mediokra liv lite. Un hade fått uppleva händelsen när Tetlas själ hade återvänt, och även om det inte på långa vägar var det värsta minnet som hon hade, så var det så pass nytt att det inte hade hunnit sjunka ner i den sörja av andra minnen som utgjorde Uns inre.

Tetla var inte domarens enda offer. Fler minnen gjorde sig påminda. Minnen av blod, våld och smärta, som de flesta av Uns minnen. Uns händer knöts i raseri, och hon var inte säker på om det var hennes egna känslor, eller om hon påverkades av de själar som hon fått tillbaka. Men hon brydde sig inte om vilket.

Un vände sig bort från domaren, och gick med raska steg bort mot en av vakterna. Hon hörde hur predikan tystnade bakom henne, och kände hur församlingens blickar som tidigare varit vända mot golvet, nu riktades mot henne. Vakten tog ett steg bakåt när Un kom mot honom, men inte mer än så. Hon ryckte till sig en kniv som han bar i sitt bälte och vände sig om.

”Minns du Tetla?”, väste hon åt domaren.

”Tetla?”, svarade han förvånat.

Han såg på henne, och förvirringen i hans blick övergick till fasa när han insåg vad som höll på att hända. Un tog ett steg mot honom med kniven i sin knutna hand. Han såg sig förgäves om efter hjälp, men det var ingen som kom till hans undsättning. Den andra vakten tog ett tveksamt steg framåt, men stannade sedan. Vad skulle han göra? Att bära hand på sin skapare var inte ett rimligt alternativ.

”Minns du Tetla?”, skrek hon, och hennes ögon fylldes med tårar.

Domaren backade mot tempelportarna, men folkmassan hade slutit sig, och det fanns ingen väg för honom att ta sig fram. Någon grep tag i hans armar och knuffade honom tillbaka mot Un. Han snubblade och föll ner framför hennes fötter.

”Jag minns Tetla”, sa hon och tog ett steg närmare. ”Jag minns allt hon någonsin gjort. Från det att jag gav henne liv, fram tills dess att hon dog. Jag minns hennes glädje, och jag minns hennes sorg. Och det var mest sorg. Jag minns varje ögonblick av hennes liv.”

Tårar strömmade ner för hennes kinder. De föll från hennes haka och ner på hennes nakna kropp. Domaren hasade sig undan på händer och fötter, till dess att hans rygg slog emot statyn av Un som prydde templet. Un följde efter honom, och lyfte kniven.

”Och jag minns vad du gjorde mot henne.”

Domaren höjde sina armar till skydd, och det första hugget träffade honom på ena underarmen. Han skrek till, men det var förmodligen mer av chock än av smärta. Un satte sig grensle över hans ben och tog kniven i sina båda händer. Hon högg en gång till, och den här gången tog sig kniven mellan hans händer och träffade högt upp på bröstet. Bladet fastnade i hans bröstben och Un fick lirka för att få loss kniven. Hon höjde den för ytterligare ett hugg. Små blodsdroppar flög från bladet och landade i domarens ansikte. Deras blickar möttes, och Un såg samma sak i domarens ögon som han en gång kanske hade sett i Tetlas: Insikten att han skulle dö.

Han skrek igen, och den här var det ett skrik av ren fasa. Un skrek med honom och högg igen. Men där hans skrik blev svagare och svagare för varje gång Un drev kniven in i honom, där blev hennes skrik allt mer intensiva. Blod rann ut över det vita marmorgolvet, och Un högg igen. Hon fortsatte hugga efter det att domaren hade sluta skrika, fram till dess att hon kände hur hans kropp föll samman i ett moln av sand under henne.

Det tog en knapp sekund, sedan var hans själ en del av henne. Bilden av henne själv – täckt av blod och tårar, och med kniven över huvudet – fyllde hennes sinne. Hon kände tyngden av sin egen kropp över benen, och hur hon punkterades med kniven om och om igen. Och hon kände hur hon dog i smärta. Precis som hon hade gjort så många gånger tidigare.

Sedan var hon återigen Un, och domarens liv spelades upp för henne. Han hade varit en ond människa, men det visste hon redan. Vad som förvånade henne var att han verkligen hade trott på det han hade predikat. Han hade inte varit troende på det vardagligt slentrianmässiga sätt som de flesta i hans omgivning var. Han hade helt och fullt trott att det han gjorde var rätt.

Ironiskt nog var domarens minnen också bland de lyckligaste hon hade fått uppleva. Han hade levt med samma magra matranson som resten av byn, men hans tillvaro hade varit fyllt av njutning. Han hade anklagat och han hade fördömt. Han hade torterat och han hade avrättat. Och hans hjärta hade bultat av lycka varje gång. Varje droppe blod hade varit ett lyckorus, och varje skrik av smärta hade varit en sång. Det hade uppfyllt honom på ett sätt som inget annat hade kunnat göra. Och han hade gjort det i Skaparens namn.

Un släppte kniven och böjde sig framåt. Hennes mage vände sig och hon spydde upp allt hon hade ätit tidigare. Hon satt där en stund, till dess att stanken av blod och av hennes egna spyor blev för mycket för henne. Hennes ben var ostadiga, men hon reste sig upp ändå och vände sig mot församlingen. Hon kunde inte se dem som offer. Bland folkmassan såg hon ansikten som hon kände igen från Tetlas avrättning. Ansikten på de som hade slagit och sparkat, till dess att domaren hade bränt upp det lilla liv som hade varit kvar i henne. I varje människa där inne rann samma sadistiska blod som hade runnit i domaren och nu fanns det en plats att fylla.

Un stapplade mot utgången, och folkmassan släppte villigt fram henne. De hade kommit för att se henne ge liv, men det hade slutat med att hon tagit tillbaka ett istället. Hon stirrade stint framför sig, och ignorerade ansiktena hon passerade. De betydde inte längre någonting för henne, så det fanns inget för henne att se.

De var hennes skapelser, hennes ghulim. Och de var hennes misslyckande. De hade kvar den styggelse som de kallade för liv, men när de var borta så skulle ingen någonsin gå i deras fotspår. De kunde få slåss och döda varandra till dess att varje man och kvinna återigen hade blivit till den sand som hon en gång skapade dem av. Hon hade gett dem liv, och lärt dem att följa hennes dröm, men de hade vänt ryggen åt den. De hade förvridit gåvan hon hade gett dem till något oigenkännligt, och Drömmen som en gång hade gett henne liv, hade för länge sedan dött. Och om Drömmen var död, så fanns det ingen anledning för Gainea att leva vidare.

---

Kapitel 10

2010-04-02 av Aengeln

Gränsen mot den nordliga delen av Gainea bestod av en bergskedja som sträckte sig över hela kontinenten. Bergen gav ett skydd mot de isande vindarna som rasade norröver, vilket också hade gett dem namnet Stormvägg. Det var bortanför dessa berg som Un hade gett liv till trollen, och bergen var troligen också orsaken till att de hade stannat kvar där så länge. Stormvägg var en ödslig plats som bestod av vassa klippor och branta stup som sträckte sig mil efter mil, och de högsta topparna var ständig omgivna av moln. Det var inte en plats dit man färdades lättvindigt. Ett felsteg var tillräckligt för att förlora fotfästet och störta ner för något av de otaliga stupen.

Isegre låg direkt i anslutning till en av de få framkomliga passagerna och tillika på en av de platser som kompenserade för de ogästvänliga bergen. Byn låg placerad på en stor platå där klipporna hade fått ge plats för böljande gräs. Den norra delen av byn låg i lä mot bergen, medan den södra hade en utsikt vars like var svår att finna någon annanstans i världen. Få kunde stå i Isegres utkanter utan att slås av Gaineas skönhet när de såg hur grönskan sträckte sig ut mil efter mil.

Redan innan In kommit fram till byn insåg hon att något var fel. Det var en känsla som kröp över henne allt eftersom hon närmade sig Isegre, eller snarare avsaknaden av en känsla. Alla platser hade en energi, och där människor levde formades den till att röra sig med dem. Energin i ett hem tog form efter de boende och i en by eller stad formades den efter invånarna. I de fall då invånarna hade dålig gemenskap så hamnade energierna i konflikt med varandra och blev inte så starka, men även i de sämsta fallen så fanns det fortfarande något.

Om invånarna däremot var i harmoni med varandra så bidrog varje individ till att den växte sig starkare. Om energin blev tillräckligt påtaglig så kunde den dessutom bli ett kraftfullt verktyg. Barriären runt Nedälv tog sin kraft från byns gemensamma energier, och Nedälv hade en exceptionellt bra sammanhållning. Det gjorde i sin tur att barriären blev extremt kraftfull, och de troll som hade försökt ta sig in ett par veckor tidigare hade aldrig haft någon egentlig chans att lyckas.

Energiernas flöde kunde berätta mycket om en plats även om få var så känsliga att de kunde uppfatta den medvetet, men In hade haft flera århundraden på sig att öva. Hon hade varit med om hur Gainea befolkades, och hon var en av dem som hade upptäckt hur energierna kring byarna formade sig.  Det krävdes inte ens någon ansträngning från hennes sida för att känna dem.

När In nådde trappan som tog vid där vägen slutade och ledde den sista biten upp för kullarna där Isegre låg, så var det en känsla av ödslighet som slog emot henne. Isegres energier flödade fritt över och igenom platsen utan att ta fäste på någonting där. De var nästan lika intetsägande som skogarnas energier, och det fanns inte längre någonting där som tydde på att Isegre var någons hem.

In gick sakta uppåt, steg för steg. Stenplattorna som utgjorde trappan var gamla och hade slitits blanka av alla fötter som passerat. De flesta var kantstötta, och vissa hade till och med spruckit helt. Men trots att trappan var gammal så var den väl omhändertagen, och här och var satt nyare stenplattor där de gamla hade bytts ut. Isegres invånare var stolta över sin arkitektur, och ingen kunde tolerera förfall.

Det första In fick syn på när hon nådde krönet av trappan var stenpelarna som markerade ingången till byn och som också utgjorde nyckeln till den magiska barriären. Isegres stenpelare hade stått i över 500 år, och In hade varit med när restes. På den tiden hade de varit en symbol för Isegre, och det var långt innan någon hade kommit på idén att använda dem som en kanal för magisk kraft. De var reliker från den tiden när Gaineas första samhällen hade grundats, och de var menade att stå där som en påminnelse om den tiden.

Men Isegres barriär hade fallit, och det som stod framför In var inte längre de majestätiska pelarna hon mindes. Den ena pelaren hade slitits upp från sin plats och vräkts omkull, och den andra hade knäckts på mitten. Den avbrutna delen hade splittrats mot marken, och vägen var täckt av vassa stenflisor. Isegres stenpelare var borta, brutna och krossade under den invaderande styrkan.

In passerade resterna av Isegres pelare med försiktiga steg, och tog sig långsamt in i byn. Hennes blick vandrade fram och tillbaka mellan stenflisorna på marken och skuggorna i omgivningen. Även om Isegre verkade vara öde, så hade hon varelserna hon hade mött ett par dagar tidigare färskt i minnet, och om de dök upp igen så ville hon inte låta sig överraskas.

Direkt innanför byns gräns stod ett litet skjul som vakterna kunde ta skydd i när vädret blev alltför fientligt. Pelaren som hade vält hade tagit med sig den ena väggen, och In kunde se rakt in i det enda rummet där inne. Ett bord och en stol stod placerade mitt i rummet, och efter ett par sekunder kunde hon urskilja resterna av ytterligare en stol, gömd i spillrorna som återstod av den fallna väggen. Det fanns däremot inga spår av vakterna, men det var heller inte något hon hade förväntat sig.

In tog sig försiktig vidare in i Isegre. Vart hon än vände blicken kunde hon inte se annat än sanslös förstörelse. Dörrar hade sparkats in eller slitits bort från sina karmar, och i de få byggnader som en gång hade haft fönster gapade nu öppna gluggar.  Flera hyddor hade rivits ner helt, och i många fall gick det knappt att urskilja att de en gång hade varit bostäder.

En liten bit in i byn hittade In det första tecknen på att någon hade funnits i byn och dessutom försökt försvara den. Ett svärd, delvis dolt av bråte som fallit från de förstörda byggnaderna runt omkring, låg vid kanten av vägen. Hon gick försiktigt fram till högen med skräp och drog ut svärdet från det. Bladet var nött och var täckt av intorkat blod. Skaftet hade lindats med ett tunt rep som tjänade till att ge ett bättre grepp, och hjaltet var dekorerat med Isegres sigill. Svärdet var inget konstverk, utan var helt enkelt gjort för att vara funktionellt, och att döma av skicket hade det brukats flitigt. In sökte igenom bråten där hon hade hittat svärdet efter en uniform, eller något annat som ägaren kunde lämnat efter sig, men det fanns ingenting där. Med tanke på hur byn såg ut hade hon inte heller några större förhoppningar om att hitta någon i livet. Hon hade knappt tänkt tanken när hon hörde en hes röst bakom henne.

”Du kan behålla det om du vill. Jag tror inte att någon annan kommer att behöva det.”

In vände sig hastig om och riktade sin stav mot rösten, beredd att skicka energi genom den om det skulle krävas. Staven var ett användbart verktyg och den hjälpte In att fokusera attackerande magi. Hon kunde visserligen göra det även utan staven, men den gjorde det lättare när hon var tvungen att reagera snabbt. Den gjorde att hon inte behövde var riktigt lika klart fokuserad för att lyckas.

En man satt med ryggen lutad mot den enda vägg som återstod av byggnaden på andra sidan gatan. Han var täckt av så mycket damm och satt så stilla bland stenar och annat bråte som fallit från ruinen, att In hade lyckats missa att han över huvud taget var där. Han hade tunt hår, men vilken färg det hade under det gråa dammet var omöjligt att säga. Läpparna var torra och spruckna, och hans ögon var trötta och insjunkna. In misstänkte att han inte hade klarat av att sitta upp om han inte hade haft väggen som stöd. Uniformen han bar var den som användes av Isegres milis, men den hade slitits sönder på flera ställen. Det grova tyget i uniformen var fastklistrat mot hans kropp av blodet som täckte hans högra sida från bröstet och nedåt.

In sänkte sin stav och gick fram till mannen. Hon lade märke till att han förutom skadan i sidan, hade flera mindre sår och under dem spår av sedan länge läkta skador. Att döma av uniformen var han en del av milisen – den frivilliga delen av byns försvar som endast kallades in i nödfall – men mängden ärr han bar vittnade om en mycket bredare erfarenhet. In gissade att han hade tjänat Isegre som vakt de tolv åren som vanligen var tillåtet och sedan gått vidare direkt till milisen. Det här var någon som visste vad han höll på med. Men det hade tydligen inte varit tillräckligt.

In satte sig ner på knä intill mannen. Han tittade upp mot henne, och de trötta ögonen fick en gnutta liv i sig igen.

”Vad heter du?”, frågade hon.

”Askar”, svarade mannen. ”Och du är In.”

Hon nickade till svar.

”Du kommer lite för sent. Om du söker någon annan än mig, så kommer du för sent. De andra är borta, jag är den enda som finns kvar. Ett litet tag till i alla fall.” Han skrattade bittert.

”Får jag ta en titt?”, undrade In och pekade på den blodiga uniformen.

Askar nickade och flyttade undan handen som han höll där. In vek försiktigt upp tröjan för att undersöka såret. Under tröjan hade han pressat fast ett tygstycke som ett provisoriskt förband, men det var helt indränkt i blod. Han grimaserade när In lossade repen han använt för att fästa förbandet med. Det var ingen vacker syn som mötte henne när hon sedan lyfte undan det.

Något vasst föremål – troligen ett spjut eller ett svärd – hade skurit upp ett djupt sår i Askars högra sida. Det hade knäckt minst två revben på vägen in, och såret var djupt. Det hade inte lyckats sluta sig helt av sig själv, och blod sipprade sakta men säkert ut ur såret. Att Askar fortfarande levde var ett smärre mirakel. Antingen det, eller ren, skär envishet.

”Vad hände?”, frågade In.

”Jag lyckades överraska ett av trollen och tog mig upp på ryggen på honom. Tanken var att skära halsen av det och snabbt ta mig därifrån. Den första delen gick bra, men inte den andra. Det fick mig med mitt eget svärd innan det blev sand. Det var tre dagar sedan.”

In höjde på ögonbrynen, och tittade på Askar. ”Har du suttit här i tre dagar?”

”Mina utsikter att överleva hade inte varit speciellt stora om jag flyttade på mig”, grymtade Askar. ”Det är långt mellan byarna och det har varit svårt nog att hindra såret från att blöda när jag suttit här. Och sedan dök du upp, så saker och ting kunde ju inte ha gått bättre. Förutom den lilla detaljen att jag fortfarande tycks läcka blod.”

In log. Hon kunde inte minnas att hon haft anledning all le sedan hon lämnade Nedälv, så det kändes bra. Hon gillade Askar. Trots allt han hade varit med om så hade han lyckats behålla både sin humor och ett visst mått av självdistans.

”Jag måste hitta något att göra rent såret med”, sa In.

”Ett par hundra meter däråt finns en brunn”, svarade Askar och pekade bort längs gatan.

”Jag kommer strax tillbaka”, nickade In och reste sig upp.

”Det går bra. Jag går ingenstans.”

In gick i riktningen Askar hade pekat ut, vilket tog henne vidare in mot byns centrum. Husen blev större ju längre in i byn hon kom, och de hade varit något mer förskonade från förstörelsen än de mindre hyddorna i utkanten av byn. In tittade in i ett par av husen, men precis som ruinerna som hon redan hade besökt, så var de tomma och övergivna. I ett hus hittade hon i alla fall en filt som hon tog med sig.

Brunnen var belägen på byns torg, och var omgiven av en stenmur som dessutom höll upp ett litet tak. En hink hängde på en krok i en av takstolarna, tillsammans med ett rep som hade knutits fast i hinken. Mängder av skärvor från lerkrus låg utspridda runt omkring brunnen, men In lyckades hitta ett par krus som fortfarande var hela.

Hon fyllde hinken med vatten från brunnen och drack sig otörstig. In klarade sig utan problem i flera dagar utan att dricka, men det kalla vattnet smakade ljuvligt och hon njöt i fulla drag. Sedan fyllde hon de två krusen och gick tillbaka med dem till Askar. Han hade hunnit dåsa till på de få minuter som hon var borta, och In väckte honom försiktigt.

”Här”, sa hon. ”Du behöver dricka.”

Askar gav henne ett tacksamt leende, och hon hjälpte honom att lyfta kruset till munnen. Hans uttorkade kropp skrek efter vatten, men han tvingade sig själv att dricka i små, försiktiga klunkar så att hans mage inte skulle stöta vätskan ifrån sig. När han var färdig återgick In till att ta hand om Askars skada. Hon tog vatten från det andra kruset och gjorde rent såret. Han drog häftigt efter andan när det kyliga vattnet sköljde över såret men sa ingenting. Det blödde fortfarande och det intorkade blodet som In tvättade bort ersattes omedelbart av nytt blod. Hon bet sig i läppen.

”Vi måste stoppa blödningen”, sa hon.

”Jag vet”, nickade Askar.

”Det kommer göra ont, och du måste absolut sitta still för att det här ska fungera.”

”Det gör redan ont”, påpekade han och lutade huvudet mot väggen. ”Gör vad du måste.”

In tvekade ett par sekunder, men lyfte sedan en hand mot såret. Att använda magi i medicinskt syfte var svårt, och om det inte gjordes rätt var risken stor att skadorna blev mycket värre än de varit. Om patienten inte hade såpass allvarliga skador att de var omedelbart livshotande var det vanligtvis både enklare och säkrare att låta kroppen ta hand om dem själv. Men Askar var illa tilltygad, och om han inte slutade blöda snart, så skulle han inte överleva.

In koncentrerade sig och drog in en liten mängd energi från omgivningen. Med en liten viljeansträngning lät hon den flöda ner genom hennes utsträckta hand. Det var ingen hastig förflyttning av energi, som när hon hade tvingats slåss. I det fallet hade det handlat om att dra in stora mängder magisk energi och rikta alltihop mot det tilltänkta målet på en gång. Nu lät hon istället magin komma i mjuka, följsamma vågor i takt med hennes egna hjärtslag. Energin letade sig in i såret, och fångade upp det rinnande blodet. Blodet fortsatte fylla såret, men tog sig inte längre än så. In lät det hållas tills såret var helt fyllt av virvlande, rött blod, och hon kände hur det pressade på för att ta sig ut.

”Unuigi”, mumlade hon.

Först såg det ut som om ingenting alls hände, men In kände hur magin sakta tvingade blodet att börja forma sig efter hennes vilja. Trycket började gradvis att lätta, som om blodet hade gett upp försöken att pressa sig ut ur såret. En liten bubbla formade sig på blodets yta och sprack. Sedan en till. Och en till. In såg hur Askar började spänna sig.

”Rör dig inte” sa In mellan sammanbitna tänder och fortsatte pumpa magi in i såret.

Allt fler bubblor formades och sprack upp, och var och en släppte ut en liten mängd ånga. Det samlade blodet kokade direkt i såret, och huden runt omkring blev snabbt rödflammig av hettan. Askar kämpade febrilt för att sitta still och för att inte ge efter för impulsen att dra sig undan från den skållheta vätskan. Efter ett par sekunder började den röda färgen blekna bort, och i takt med det så avtog värmen. När det hade slutat koka helt hade det antagit en grumlig, men delvis genomskinlig färg, ungefär som smutsig is på vårkanten. Askar slappnade långsamt av. Hans ögon vändes uppåt och han sjönk ihop, medvetslös.

In släppte ut en lång suck av lättnad och sänkte handen mot marken. Det hade inte krävts mycket energi, men den knivskarpa koncentrationen hon tvingat sig att hålla var minst lika utmattande, om inte mer. Hon tog ett par djupa andetag och kände hur orken började återvända till henne. Med en suck böjde hon sig fram och började undersöka Askars skada igen. Det tidigare öppna såret var nu helt täckt av en geléaktig massa, och när In tittade närmare så såg hon hur de avskurna blodådrorna hade hittat nya vägar där igenom. Huden runt såret var otäckt bränd, men det blödde inte.

Det tog Askar en stund att kvickna till igen, och In tog tillfället i akt att se lite mer av vad som var kvar av Isegre. Det var inte mycket. Ett antal hus i de inre delarna av byn var mestadels hela, men förutom Askar och henne själv, verkade området vara helt öde. Hon passade på att fylla på vattenkrusen, och lyckades också hitta ett förråd med lite frukt som hon lastade i en korg.

När In återvände satt Askar och undersökte sin skada. Han klämde försiktig på området där såret hade varit, och tittade upp mot In när han hörde henne komma. Hon satte ner korgen med mat och krusen, och satte sig ner hos honom.

”Det här har jag aldrig sett förut”, sa Askar och pekade på sin skada.

”Jag bara ger din kropp chansen att läka själv”, sa In och ryckte på axlarna, ”och det lär inte hända om du förblöder. Så jag lät en del av ditt blod ta över en del av jobbet att hålla ihop din kropp. Det kommer kanske att lossa av sig självt allt eftersom såret läker ihop, men mer troligt är att du får leva med det. Men till dess råder jag dig att vara försiktig. Det är väldigt skört just nu.”

Åska mullrade någonstans i fjärran, och In tittade mot himlen. Svarta regnmoln hade börjat samla sig vid horisonten, och de rörde sig allt närmare. Det såg ut att kunna bli ett rejält oväder, och In gissade att det skulle vara över dem ganska snart. Askar hade dragit samma slutsats.

”Vi borde nog försöka ta skydd någonstans”, sa han.

”Kan du gå?”, frågade In.

”Bara ett sätt att ta reda på det”, svarade Askar och kämpade sig upp på fötter.

Det gick lite vingligt, men med hjälp av Ins stav lyckades han ta sig till ett av de någorlunda hela husen.  In följde efter honom med mat och vatten. Askar sjönk ner på golvet, och In lade filten om honom. Den lilla ansträngningen hade tagit på de få krafter han hade kvar och han andades tungt. In satte upp en liten barriär omkring dem, och tände en eld. Värmen spred sig snabbt i det lilla rummet.

”Det här var Bellecias hem”, sa Askar efter en stund. ”Hon skapades samtidigt som jag. Hennes hår… Hon hade hår, svart som natten. Långt och rakt. Hon brukade ha det uppsatt i en fläta, men jag älskade att se falla ner över hennes axlar. Jag önskade ofta att hon var min, men så blev det aldrig. Hon visste vad jag kände, men jag antar att hon sökte efter något annat än vad hon kunde hitta i mig.”

Han stirrade mot elden. Hans ögon var blanka och fyllda av tårar. Allvaret i vad som hade hänt hade tydligen slagit honom nu när det stod klart att han själv inte skulle dö. På sätt och vis hade det kanske varit lättare för honom om han hade fått återvända till Un tillsammans med de andra, men så blev det inte. In såg hans imata, och han hade många år framför sig.

”Nu är hon borta”, fortsatte han. ”Som de andra. Borta. Jag är den enda som finns kvar i Isegre.” Askar tystnade, och böjde ner huvudet. Han grät i tystnad, och In lät honom hållas.

”Kan du berätta vad som hände?”, frågade In efter en stund och räckte honom ett av vattenkrusen. Han tog det och drack.

”De kom”, svarade han med sprucken röst. ”Trollen kom. Det har alltid varit troll här. De migrerar söderut och passerar Isegre på vägen. De kommer för att stjäla mat, men även om de är elaka och våldsamma, så håller de sig oftast utanför byn. De tömmer träden på frukt och drar vidare. Möter de någon så anfaller de visserligen, men om de är ensamma så kan vi vanligtvis driva bort dem. I alla fall om vi är ett par stycken.

Men på senare tid har de blivit fler, och de har blivit djärvare. De har börjat förstöra matplatserna så att vi tvingas söka mat längre och längre bort ifrån byn. Och de lägger sig i bakhåll. Fler och fler bybor har försvunnit, och jag kan bara gissa vad trollen gjort med dem.

Och för några veckor sedan så var det två troll som anföll byn. Vi lyckades hålla dem ute, men sex män skadades allvarligt och två dog. Sedan dess har vi hållit barriären uppe dygnet runt.”

Rummet lystes plötsligt upp av en blixt, och åskknallen följde strax efter. Tunga regndroppar började falla på taket och fick snart sällskap av ännu fler. In plockade upp två frukter ur korgen och gav den ena till Askar. Han tog emot den men satt bara och stirrade på den istället för att äta.

”Du läker snabbare om du äter”, sa In.

”För tre dagar sedan kom de till byn igen”, fortsatte Askar som om han inte hade hört henne. ”Den här gången var det inte två troll, utan närmare femtio. Och inte bara troll, de hade med sig… något. Saker. De var grå och håriga, och de hade inga kroppar. Det var bara armar. Hundratals av dem som köp omkring över marken.”

”Jag har sett dem”, bekräftade In. ”De attackerade mig knappt två dagar söderut.”

”Vad är det för något?”, undrade Askar och mötte Ins blick. ”Jag har aldrig någonsin sett något liknande. De var fruktansvärda. Varför skulle Skaparen ge liv åt något sådant?”

”Jag vet inte. Jag har heller aldrig sett dem förut.”

Askar sjönk tillbaka ner i sina egna tankar en stund innan han återupptog sin berättelse.

”Alla som inte tillhörde vakten eller milisen samlades i mitten av byn, så långt från attacken som möjligt. Vi trodde inte att det skulle bli långvarigt, men vi ville ändå försöka vara på den säkra sidan. Bellecia var där. Jag såg henne där för sista gången, men jag tror inte hon lade märke till mig bland alla andra.

Barriären höll trollen ute ett tag, och vi räknade med att de skulle ge upp när de inte kom in. Men ett av trollen var inte… han gjorde inte… De andra trollen attackerade barriären med klubbor och händer. De var rasande över att de inte kom in. Men det här trollet bara stod där och tittade.

Jag vet inte hur länge han stod där medan de andra hamrade och slog. Till slut gick han fram till byns gräns. De andra steg omedelbart åt sidan för honom. Han drog handen över barriären, nästan som om han smekte den. Sedan gick han rakt igenom den. Barriären föll. Bara sådär. Och sedan var de över oss.

Vi hade aldrig någon egentlig chans när de väl kom in. Vi var säkert tio gånger så många som trollen, men även om de inte hade haft med sig de där… sakerna, så tror jag inte att utgången hade blivit annorlunda. Det hade bara tagit lite längre tid. Många gav upp redan när barriären föll. De slogs, men halvhjärtat. Det var en kamp utan hopp. Någon som in i det sista försöker hålla det oundvikliga borta. Och det var oundvikligt.

Jag vet inte hur länge vi slogs. Förmodligen inte länge. Tiden tycks sakta ner när man möter fienden med svärdet i hand. Jag såg mina kamrater falla, en efter en. Blod som blev till sand. Några av varelserna fick tag på mig. Höll mig fast. Trollet som jag precis hade skurit upp halsen på kom emot mig med blod som forsade ner över bröstet. Det tog mitt svärd, och jag kunde bara se det komma mot mig.

När jag vaknade till igen var alla borta. Jag ropade, men det fanns ingen kvar som kunde svara mig. Jag trodde jag skulle dö. En del av mig ville det nog… att få återvända till Un med de andra. Bli ett med henne igen. Så jag väntade på att dö. Tills du kom.”

In satt i tysthet och såg på Askar. För bara någon timma sedan hade han varit vid gott mod, i alla fall med tanke på omständigheterna. Att återberätta vad som hade hänt, hade uppenbarligen varit både smärtsamt och utmattande, och nu såg han mest tärd och plågad ut.

Hon kröp över till honom och hjälpte honom att lägga sig ner. Han protesterade inte, utan lät henne dra filten över honom, och han somnade nästan omedelbart. Hon kröp tillbaka över till sin sida av elden och lade sig ner på det hårda stengolvet med huvudet på sin hoprullade mantel.

Hon funderade på vad Askar hade berättat. Det var inte första gången som troll hade attackerat en by och drivit alla invånare på flykt. De tog vad som var kvar av byarna och gjorde dem till sina egna under en tid innan de slutligen drog vidare. Men Isegre var helt öde. Det fanns ingen kvar, och trollen hade inte heller stannat. Så varför hade de över huvud taget brytt sig om att anfalla? Och var kom de fyrarmade varelserna ifrån?

Den senaste tidens händelser framstod som minst sagt märkliga, och hur mycket hon än vände och vred på dem så kunde hon inte finna några svar. Askars historia hade inte gjort mycket mer än att bekräfta att det inte längre fanns någon kvar i Isegre att bilda en allians med och hade gett upphov till fler frågor än vad den hade besvarat. Och om trollen rörde sig söderut och mot kusten till, så var Nedälv nästa by som stod på tur. Men hon hade inte mött dem. Så var befann de sig?

Skymningen hade fallit, och utanför huset var himlen mörk. Tröttheten kom smygande över In. Hon stirrade in i de dansande flammorna, och hennes ögon började sjunka ihop. Sömnen som följde omedelbart därefter var tung och njutsam. Hon drömde om människor som brann, men hon skulle inte minnas det efteråt.

När hon vaknade igen var det redan ljust ute. Askar satt upp och tuggade eftertänksamt på en frukt och stirrade ut genom fönstret. Han såg mycket piggare ut än vad han hade gjort kvällen innan. När han såg att In var vaken log han svagt mot henne.

”Jag vågade inte röra din barriär”, sa han och pekade på de tre stenarna. ”Jag har aldrig varit bra på att hantera magi. Jag föredrar att jobba med händerna.”

”Det är inget konstig med det”, sa In sömndrucket och satte sig upp. ”Bara plocka undan en av stenarna för att ta ner den.”

Askar plockade försiktigt till sig en av stenarna, och barriärens yta var helt kort synlig i form av ett skimmer av färger, innan den föll med ett nästan ohörbart tick. Han reste sig upp och gick med långsamma, men stadiga steg, ut genom dörren med ett av de tomma vattenkrusen. Han återvände ett par minuter och satte ner det nu fyllda kruset. Sedan satt de i tystnad och åt de sista frukterna.

”Jag måste bege mig av”, sa In slutligen. ”Tiden är snart inne för de sju furim att mötas, och jag har lång väg att gå. Men jag vill be dig om något.”

Askar såg upp mot henne.

”Om det står i min makt”, svarade han, ”så ställer jag upp.”

”Ta dig härifrån”, sa hon. ”Följ vägen söderut mot Nedälv. De måste få veta vad som har hänt.”

”Det finns ingenting kvar här”, sa Askar aningen sorgset. ”Naturligtvis ska jag ta mig dig dit, så snabbt benen kan bära mig.”

”Nej”, sa In. ”Ta den tid du behöver. Det är bättre Nedälv får beskedet sent än att du omkommer på vägen och att de inte får det alls.”

Han grymtade till svar, men nickade. De gick igenom ytterligare ett par byggnader, och de lyckades få tag på ett svärd, en vandringsstav och en mantel till Askar. Dessutom lyckades In skrapa ihop en liten väska med proviant till honom. Vid utkanten av Isegre tog Askar vägen mot Nedälv medan In vek av österut. Hon hade knappt två veckor på sig att komma till mötet och händelserna gjorde det ännu mer akut än vad det någonsin hade varit. På nästan 600 år hade ingen av dem avvikit från mötet, och hon hade ingen lust att bli den första.

---

Kapitel 9

2010-02-21 av Aengeln

Det var få resande på vägen, men med tanke på vädret så var det föga förvånande. De senaste veckorna hade nästan uteslutande bestått av regn, och den här dagen var inte något undantag. Himlen var täckt av mörka moln, och regnet föll snabbare än marken kunde ta emot det. Dikena på båda sidor om vägen var fulla till bredden och hotade att svämma över när som helst.

En ensam figur gick långsamt fram mitt på vägen. Hennes huvud var böjt framåt, och hennes långa, blonda hår var det enda skydd hon hade mot det kalla regnet. Hennes fötter sjönk ner till anklarna i lervällingen som täckte vägen, och varje steg var långsamt och mekaniskt.

Un kämpade sig fram, knappt medveten om vart hon vart på väg, och hennes huvud var ett töcken av tankar och minnen. Tröttheten gjorde det svårt att hålla isär vilka som var hennes egna, och hon kunde inte urskilja mer än enstaka ord eller skrik på hjälp ur alla röster som hon kunde höra. De var en ständig påminnelse om hennes misslyckande, samtidigt som det var det straff som hon förtjänade. Eller så var det bara rösterna som ansåg att hon förtjänade det. Un visste inte längre vilket. Kanske var det hon som var rösterna numera.

Men det var en av rösterna som skiljde sig från de andra. Den kallade på henne och gjorde det så enträget och ihållande att den lyckades fånga den lilla uppmärksamhet som hon kunde uppbringa. Un tvingade sig själv att vakna upp ur halvdvalan som hon hade befunnit sig i de senaste dagarna och såg sig om. Rösten kom inte inifrån henne själv. En storväxt man stod framför henne, och stirrade misstänksamt.

Han hade mörkt, kortklippt hår, och ett fult ärr gick från det högra örat ner mot munnen. Han bar en uniform bestående av ett par korta, röda byxor och en svart skjorta. Över skjortan satt en repig bröstplåt i koppar, och ett tungt svärd hängde i ett bälte runt midjan.

”Jag sa vem är du, och vad gör du här?” frågade han.

Orden nådde Uns öron, men hon uppfattade inte budskapet i dem och svarade inte. Hennes blick vandrade från vakten till den öppna porten bakom honom och hon kunde se fler personer som rörde sig där inne i skuggorna. Porten var öppningen i en hög stenmur som sträckte sig ut på vardera sidan om den. Un gissade att muren omgärdade något, förmodligen en by eller en stad.

Vaktens hand rörde sig mot greppet på svärdet, och slöt sig om det. Han tog ett hotfullt steg mot Un och började dra svärdet ur sin skida. En del av hennes omtöcknade hjärna fick henne att inse att hon troligen inte utstrålade den kraft och den självsäkerhet som Skaparen borde utstråla. Hon vände sig tillbaka mot vakten och spände ögonen i honom.

”Jag är Un.”

Hennes röst var knappt mer än en viskning, men den hördes ändå tydligt över dånet av regnet som slog mot marken. Un tycktes växa tills hon tornade upp sig över vakten, men samtidigt var hon precis lika stor som hon alltid hade varit. Vakten ryggade tillbaka och snubblade nästan när han kände igen Skaparens ansikte, som hade varit det första som han någonsin hade sett i livet. Den stora mannen gick ner på ett knä i leran och böjde sitt huvud mot marken. Hans röst darrade när han slutligen talade igen.

”Jag… Jag ber om förlåtelse. Jag menade inte…”

Vaktens reaktion fick Un att vakna till ytterligare. Hon kunde känna vibrationer från honom vilket bara kunde innebära att han helt plötsligt var genuint rädd för henne. Hon hade aldrig velat att Gaineas befolkning skulle se henne som något annat än någon som var nyttig för samhällena, på samma sätt som en smed eller en skräddare var nyttig. Men hon var Skaparen, och hade Skaparens unika egenskaper, vilket gjorde att hon alltid möttes av en varierande grad av vördnad. Men aldrig tidigare av rädsla. Tanken på att någon var rädd för henne fick det att knyta sig i magen på henne.

”Det gör inget”, sa Un och skruvade på sig. ”Res dig upp och visa mig in istället.”

Vakten tittade upp på henne med ett uttryck som innehöll lika mycket förvirring som lättnad. Han reste sig upp och gick före henne in genom porten. Un följde efter vakten upp för en smal gata, där husen låg tätt på båda sidorna. Förskrämda och nyfikna ansikten tittade ut genom dörrspringorna, och Un såg att många kastade sig hastigt ner på knä och vände ner blicken allt eftersom de insåg vem hon var.

Gaineas storlek gjorde att det kunde dröja många år mellan Uns besök på en enskild plats, och hon kunde inte minnas exakt hur det hade sett ut förra gången hon var här. Hon fick ändå ett definitivt intryck av att byn hade vuxit, i alla fall till ytan. Det var inte alla byar som hade så pass stora boningar att de kunde kallas för hus, men trots det var synen av dem här långt ifrån imponerande. Hennes intryck av byn var att den höll på att förfalla. Flera hus såg ut att vara tomma och på en del hade taket rasat in. Ingen verkade bry sig om att göra något åt dem.

Efter ett par hundra meter tog dock de fallfärdiga husen abrupt slut. Un och vakten kom ut på ett stort torg där den leriga gatan ersattes av en jämn stenbeläggning. De tre byggnaderna som låg på rad vid den bortre änden av torget var enorma, och deras utseende var en skarp kontrast mot de ruckel som de precis hade passerat.

Två av byggnaderna var uppenbarligen boningshus för högt stående invånare. De var näst intill identiska och var mycket väl omhändertagna. Taket såg nylagt ut och där de flesta andra hus i byn bara hade smala öppningar i väggarna hade dessa riktiga fönster av glas. De var stora, och Un gissade att de förmodligen hade minst tre rum vardera, men den enorma byggnaden som stod mellan dem fick husen att se små ut.

Framsidan var säkert femtio meter bred och hela byggnaden var kanske tio meter hög. Det platta taket sträckte sig ut från väggarna och hölls uppe av pelare, utsmyckade med vackra mönster. Pelarna var, liksom resten av byggnaden, klädda med bländande vit marmor. Smala fönster satt utspridda längs väggarna och en bred trappa ledde upp till en vackert snidad port.

Åsynen av byggnaden väckte någons minnen till liv, och Un visste direkt vad det var hon tittade på.  Det var ett tempel, ett tempel tillägnat henne. Insidan bestod av ett enda stort rum där invånarna samlades varje morgon för att tillbe Skaparen. Det fanns varken bänkar, stolar eller något annat för besökarna att sitta på, bara det hårda marmorgolvet. Templet var inte en plats för bekvämlighet. Det var en plats där man skulle bli påmind om sina misslyckanden, och om att man aldrig kunde leva upp till Skaparens förväntningar.

I den innersta delen av templet stod en staty av Un på en upphöjd estrad. Den var vit – precis som allt annat i templet – och med ögon som för evigt stirrade anklagande ner på församlingen. Ett stort fönster i taket ovanför såg till att den alltid var bättre upplyst än resten av rummet. Ytterligare en påminnelse om det mörker man vandrade i tills man till fullo levde sitt liv enligt Uns vilja. Till dess att man levde Drömmen, eller i alla fall den vantolkning av Drömmen som dyrkades i den här regionen.

En av statyns händer var utsträckt beskyddande över en nedsänkning i golvet omedelbart framför den. Den var full av sand, resterna av de bybor som hade dött. Det var hit man tilläts komma och dö om det ansågs att man gjort allt i sin makt för att leva sitt liv så nära Drömmen som man kunde komma. Dessa rättfärdiga män och kvinnor skulle sedan kunna bli belönade genom att Un gav dem nytt liv.

Un visste allt detta, men att se templet med sina egna ögon var något helt annat än att ha någon annans minnen av det. Andra minnesfragment letade sig upp till ytan, och en bild av livet i regionen tog form för hennes inre. Hon kunde minnas liv av rädsla, rädslan för att någon skulle inse att man var olycklig, över att man inte levde Drömmen. Det var en fasad av lycka som inte helt kunde överskugga vetskapen om att man egentligen aldrig lyckats nå Drömmen.

Man skulle lära sig att uppskatta det man hade, oavsett hur lite det var. Om man på något sätt försökte förbättra sitt liv, eller om man försökte dryga ut den mediokra matranson man tilldelades, så innebar det att man inte levde Drömmen. Och om man inte levde Drömmen så blev man hämtad och oundvikligen dömd för sitt brott. Det var den rädslan som tärde på själen och som gjorde fasaden allt svårare att visa upp.

Un och vakten passerade templet och gick istället mot ett av boningshusen bredvid det. Un kunde se fler vakter som patrullerade området, men ingen av dem närmade sig. Un följde med uppför gången mot huset där vakten stannade och fumlade med haken på dörren. Han lyckades slutligen dra den åt sidan och visade in Un.

Vakten snubblade omedelbart in efter henne och började tända skimmerlampor runt om i huset. Han hade uppenbarligen problem med att uppbringa den koncentration som krävdes för att forma magin, och det tog honom flera försök att tända den första lampan. Efter det gick det bättre och inom ett par minuter var huset upplyst av det bekanta, blåaktiga skenet av skimmer.

Un stannade innanför dörren och tog in synen av husets insida. Precis som hon hade gissat, så hade huset tre rum, och det största rummet fanns direkt innanför dörren. Det var sparsamt, men praktiskt möblerat.  Ett bord och fyra stolar stod mitt i rummet, och en pulpet med tillhörande stol stod vid den ena väggen. De två andra rummen låg båda i anslutning till den bortre änden av det stora rummet, och Un tyckte att hon kunde se en säng genom den ena dörröppningen.

Vakten gick tillbaka till Un och bugade djupt mot henne. Hon grimaserade obekvämt, men han märkte ingenting.

”Jag ska meddela att du har anlänt”, sa han, fortfarande med huvudet nedböjt. ”Dina tjänare kommer strax och tar hand om alla önskemål du kan tänkas ha.”

”Mina tjänare?” svarade Un aningen skeptiskt. ”Mina?”

”De är alltid redo för din ankomst.”

Det rådde ingen tvekan om att Uns närvaro fick vakten att känna sig illa till mods. Kanske var han rädd att Skaparen skulle se att hans liv inte var en del av Drömmen. Han rörde sig försiktigt runt Un och var noga med att varken lyfta blicken från golvet eller att vända ryggen mot henne. Han fumlade med ena handen bakom sig en stund, men lyckades till slut få upp dörren. Han backade ut och knuffade igen dörren igen efter sig.

Un stirrade efter vakten en stund, men vände sedan ryggen mot dörren. Rösterna började göra sig mer påminda igen, och för att få något annat att fundera på började hon att utforska huset lite mer. Inredningen i det första rummet var inte mycket mer än vad hon redan hade sett. Det blev snabbt tydligt att möblemanget – och förmodligen hela huset – aldrig hade använts. Det hade byggts för Un, för att vara Skaparens hem när hon var i byn. Om det så dröjde femtio år mellan hennes besök, så väntade alltid huset på henne.

Det ena av de två inre rummen var mycket riktigt ett sovrum, och sängen där inne var stor och såg mjuk ut. Un hade aldrig legat i en säng förut. I de fall hon över huvud taget sov så brukade det bli direkt på marken, och då hade hon alltid njutit av sömnen, inte av sovplatsen. Hon hade aldrig känt något behov av att ligga i en säng.

I det andra rummet stod ett litet bord längs den ena väggen, och en skimmerlampa var placerad mitt på det. Ett långsmalt fönster var satt i väggen nära taket och det släppte in en liten mängd dagsljus. Ljuset föll på en stor badtunna som stod mitt i rummet. Den var gjord av mörkt trä och hölls samman av två kraftiga järnband.

Un stirrade på badtunnan. Hennes badtunna. Det var hennes hus och hennes säng. Allt var hennes, men hon ville inte ha något av det. Hon hade minnen av de som hade tvingats försaka sina egna hem för att bygga huset och för att bygga hennes tempel. Det fanns minnen från de som dött i olyckor under arbetet och de som hade avrättats för att de inte jobbat bra nog.

Dörren öppnades bakom henne, och hon hörde ljudet av flera personer som kom in. Hon gick ut i det stora rummet igen för att möta dem. Fem män och fem kvinnor stod framför henne, och allihop hade sina ansikten vända mot marken. Un såg framför sig tio personer som förväntade sig att misslyckas med vad de skulle göra och att bli straffade för det.

Minnen av rädsla vällde upp inom Un. Hon kunde inte skicka iväg dem, eftersom hon visste vad det skulle innebära för dem. De förväntades tillgodose hennes önskningar, och om hon skickade iväg dem hade de misslyckats. Men hon stod inte ut med att ha dem där på grund av vad de fick henne att minnas. Bilderna och känslorna skar i henne, och hon ville bara bort. Bort från allt, men särskilt bort från minnena som hon alltid skulle bära med sig. Och hon flydde på det enda sätt hon kände till, genom att ge sig hän åt att njuta med sin kropp.

Un lät dem fylla badtunnan. Hon sjönk ner i det med varma vattnet, och lät tjänarna göra henne ren. De tvättade hennes toviga hår och kammade ut det. Hon lät dem fortsätta med att tvåla in hennes kropp, under långt mycket längre tid än vad som behövdes. När vattnet hade svalnat och dess hämmande effekt på hennes sinne började försvinna, så övergav hon det för nästa njutning.

Un stod avslappnad och med halvt slutna ögon medan tjänarna torkade henne och smorde in henne med en parfymerad olja. Hon andades in ångorna, och kände hur de gjorde henne behagligt omtöcknad. Rummet böljade framför hennes ögon och blev aningen suddigt. Un började gå på ostadiga ben in till sovrummet, och tjänarna följde efter henne på led.

Hon lade sig tillrätta mitt i sängen och kallade dem till sig. Tjänarna kom, och de började utforska henne med händer och med munnar. Först långsamt och trevande, men sedan allt mer intensivt allt eftersom deras rädsla byttes mot upphetsning när oljans drogande effekt snärjde in även dem. Un blundade och lade hela sin fokus på att bara känna, att njuta och att glömma.

Un var omättlig, och de män och kvinnor som inte fick plats väntade bredvid sängen, redo att ta plats hos henne så fort någon annan blev uttröttad. De var inte tjänare längre. De hade blivit hennes älskare och hennes älskarinnor, och Un njöt av dem lika mycket som de njöt av henne och av varandra. Det var timmar och en evighet av händer, kroppar och av lust. Det var hetta och njutning som växte sig så intensiv att inget annat existerade för Un än att nå extas ytterligare en gång. Och igen. Och igen.

Hon märkte inte hur mörkret föll och hur dagen blev kväll. Hon märkte inte hur kvällen blev till natt, och hon märkte inte hur morgonens första solstrålar drev natten på flykt. Hon hade inga bekymmer längre och inga plågsamma minnen. Allt hon var medveten om var lusten som hade fullständig kontroll över henne och över de män och kvinnor som delade den med henne. Den släppte heller inte taget om henne förrän den hade tömt henne på varje liten gnutta energi. Ett sista ögonblick av njutning blev till ett sista orkeslöst stön, och hon kände hur hon slutligen förlorade kampen mot utmattningen. Efter det slutade världen existera för henne, och allting blev svart för henne.

---

Kapitel 8

2010-02-10 av Aengeln

In vandrade i rask takt ut från Nedälv. Hon räknade med att det skulle ta henne minst två veckor att nå Isegre förutsatt att hon inte mötte fler troll på vägen. Hon kunde hantera ett troll, men att döma av Raushis brev och spåren hon sett utanför Nedälv, så var risken stor att hon stötte på större grupper. Hon hade ingen lust att ta sig an en hel flock med troll.

Hon tog sig ner mot gränsen till skogen och de tre vakterna som nu stod där. Tydligen hade de ännu inte blivit informerade om morgonens händelser, för de stod lutade mot stenpelarna och pratade med sina spjut nonchalant nedstuckna i marken intill dem. En av vakterna såg In komma mot dem och släppte ner barriären. In passerade honom med en kort nick till tack och gick vidare längs den smala vägen.

Morgondaggen hade hunnit torka upp i solen, och marken var hård och sval mot hennes bara fötter. In hade aldrig skor på sig om hon kunde undvika det. Hon förlitade sig på alla sina sinnen för att kunna uppleva och minnas platser hon besökt. Att känna marken med sina fötter var ännu en del i upplevelsen.

Faktum var att In – precis som Un – sällan använde kläder över huvud taget. Hon föredrog att hålla sig till delar av Gainea som var någorlunda varma större delen av året, men hon frös ändå väldigt sällan. Furim värmdes av sin egen inre eld – deras eviga imata – och så länge frosten inte prydde marken var det inte ens obehagligt för henne. Isegre låg dock norrut och en bra bit upp i bergen, och hon visste att det kunde vara betydligt kallare än i Nedälv trots att det faktiskt inte var speciellt långt dit. Ändå var manteln var det enda klädesplagg som hon bar, och In trodde inte att hon skulle ha behov av något tjockare.

De många åren av vandringar genom Gainea gjorde att hon hade en tämligen precis minnesbild av de byar hon besökt och var de låg, en minnesbild som få kunde skryta med. Hon vek av ifrån den leriga vägen ett par hundra meter utanför Nedälv, och satte direkt kurs mot Isegre direkt genom skogen istället. Genom att undvika de vindlande vägarna kunde hon spara in värdefull tid samtidigt som det blev lättare att undvika faror.

Så fort In kommit in i skogen kunde känna hur hon omedelbart slappnade av. Hon hade inte lagt märke till hur spänd hon hade varit ända sedan hennes möte med trollet på morgonen, men när de hårda knutarna började lösas upp av vandringen var det en ren befrielse. Hon slog av lite på takten och andades in den friska skogsluften.

In älskade att vara omgiven av grönska. Det var liv på ett helt annat sätt än vad hon upplevde i byarna. Där bestod livet av ljud och rörelse, i skogen var livet stillhet och en behaglig tystnad. Ibland inbillade hon sig att hon kunde höra träden viska till varandra när vinden drog igenom dem, och att hon kunde känna blickar ifrån dem när hon passerade dem. Men det var aldrig en obehaglig känsla. Skogen var helt enkelt liv på ett annat sätt än vad ghulim och furim var liv.

In föll in i en behaglig rytm och tillät sig själv att slappna av. Fötterna skötte sitt jobb utan någon medveten ansträngning från hennes sida, såsom de så ofta hade gjort. Timmarna rann förbi lika snabbt och smidigt som vatten i en älv, och In lade allt mer avstånd mellan sig själv och Nedälv. När skymningen föll var det knappt att In märkte det, och det var först när solen helt hade försvunnit bakom horisonten som hon stannade för att slå läger.

In valde ut en plats där träden stod lite glesare och stannade där. Hon såg sig om och plockade upp tre stenar ifrån marken. Med hjälp av sin stav drog hon sedan en stor cirkel i jorden runt omkring sig själv, och placerade ut stenarna så att de låg jämnt utspridda längs med cirkeln. Hon satte sig ner och rörde vid den ena stenen. Det tog henne ett par sekunder att dra in magin hon behövde och forma den efter sin vilja.

”Baro!” mumlade hon och släppte loss energin genom sin utsträckta hand.

Stenen började lysa med ett blått sken som långsamt blev starkare och starkare. En tunn, blå, glödande linje växte sig ut från stenen och följde cirkeln längs med marken. Den passerade de två andra stenarna i tur och ordning till dess att den omslöt In helt och hållet. Det blå ljuset blev lite starkare under en bråkdels sekund och slocknade sedan helt.

In brydde sig inte om att tända någon eld. Natten var ljummen och hon nöjde sig med att rulla in sig i sin kappa på marken. Hon låg där och lyssnade på det svaga ljudet av träden som vajade i nattbrisen. Den magiska barriären gjorde att hon kände sig ensam och avskärmad från världen runt omkring henne. Det hon helst av allt ville göra var att riva ner den igen, och hon undrade om det var så här Un hade känt sig under sin första tid.

Barriären var ett tecken på hur mycket som hade förändrats på Gainea. För bara ett tiotal år sedan hade In inte ens funderat på att resa en barriär kring sitt läger. Även efter att hon börjat höra talas om trollens aktiviteter, så hade hon inte ansett att det fanns ett behov. Hon var furim, och tanken på att någonting skulle vilja hota henne var absurd. Men detta var nya tider, och även om hon förmodligen hade klarat sig utan den egentligen, så hade barriären blivit en självklar del av varje lägerplats. Hon var odödlig, men döden var inte det enda som kunde drabba en oförsiktig vandrare.

Tiden – som under hennes vandring hade rusat förbi – tycktes stanna upp helt efter att hon hade slagit läger. Sekunderna segade sig fram och blev slutligen till minuter. Hon visste inte hur länge hon låg vaken, men det kändes som en evighet. Till slut tog ändå tröttheten överhanden lät sömnen ta henne.

Ins drömmar var intensiva men av någon anledning otydliga. Det var som om hon såg dem genom tjock dimma eller rinnande vatten. Hon kunde höra röster och skratt och suddiga figurer som passerade framför hennes ögon, men hon kunde inte urskilja vad någon sa. Hon såg vad som kunde ha varit skogar och hav och människor som sprang mot henne för att sedan försvinna in i skuggorna. Sedan övergick skratten till skrik. Hon hörde skrik av panik och smärta och någonstans kunde hon se eld. Den kom allt närmare och konsumerade gradvis allt i sin väg till dess att allt In kunde se var flammor. In kände hettan som slog emot henne och det starka ljuset föll på hennes ansikte…

In vaknade av solljuset som hade börjat leta ner genom lövverket, och hon var med ens klarvaken. Hon gissade att hon inte kunde ha sovit i mer än tre timmar, men trots det kände hon sig fullt utvilad. Hennes muskler var visserligen en aning ömma efter gårdagens vandring, men långt ifrån vad de kunde ha varit. In reste sig upp från marken och sträckte på sig. De sista glimtarna av nattens drömmar seglade förbi hennes inre på vägen ner i dunklet som var hennes undermedvetna.

Barriären som In hade rest kvällen innan var en mindre, och mycket enklare variant av den som fanns runt omkring Nedälv och även runt de flesta andra byarna, och den hade en del väsentliga skillnader. Den stora barriären tog dagar att sätta upp och det var näst intill omöjligt för en enda person att lyckas med det. Den var även gjord för att stoppa energier från alla håll. Effekten av det var att den utgjorde ett hinder för de som ville passera den från såväl insidan som från utsidan.

Den lilla barriären gick snabbt att sätta upp, men kunde inte tåla mer än en bråkdel av vad den stora klarade. Den fungerade genom att energi från attacker utifrån splittrades runt omkring den, till skillnad från den stora där energin istället absorberades och gjorde barriären starkare. Därför hade den lilla barriären ingen som helst hållbarhet från insidan, och när In svepte undan en av stenarna med sin stav så föll den omedelbart.

De följande dagarnas färd mot Isegre var inte mycket mer än upprepningar av den första. Lövträden ersattes gradvis av barrträd och luften blev aningen kyligare när In började röra sig högre upp mot bergen. Enformigheten passade däremot In utmärkt. Hon var glad över att kunna njuta av naturen runt omkring sig och av att få vara ensam med sina tankar. Monotonin höll i sig tills hon var knappt två dagsmarscher från Isegre.

In hade kommit en bra bit upp i bergen och hade bestämt sig för att slå läger för natten. Solen hade visserligen inte hunnit gå ner ännu, men platsen hon hade hittat var för bra för att ignorera. En klippa stack upp ett par meter ur marken i en vinkel mot bergväggen, och under den var marken plan och inte alltför hård. Vinden hade blivit allt mer kylig de senaste milen och hon var tacksam för skyddet som platsen erbjöd.

In hade precis plockat upp en sten som hon hade tänkt använda till barriären när hon plötslig kände hur håren i nacken reste sig. Hon vände sig långsamt om, men hon kunde inte se något, och det enda ljud hon kunde höra kom från vinden. Trots det hade hon en bestämd känsla av att hon inte längre var ensam.

Om det fanns troll i närheten, så skulle hon inte låta dem överraska henne. Hon lade försiktigt ner stenen igen, och koncentrerade sig på att dra in en liten mängd energi, men det behövdes ingen besvärjelse för vad hon ville åstadkomma. Istället för att forma energin mot ett yttre mål, så riktade hon den in mot sig själv. Med en liten gnutta vilja gav hon sina egna sinnen lite extra hjälp på traven.

Den dunkla omgivningen blev plötsligt ljus som om det hade varit mitt på dagen, och för varje sekund som gick så blev den även allt skarpare. Varje liten kvist inom synhåll blev lika tydlig som om In hade hållit den på armlängds avstånd. Vinden som drog genom träden var en symfoni av ljud, och hon kunde urskilja prasslet av varje individuellt löv. Dofter av träd och blommor som tidigare varit en obetydlig del av bakgrunden blev plötsligt så starka att de nästan överväldigade henne.

Lukten var det första som hon märkte av. Bland dofterna av natur och liv kunde hon urskilja något annat. Något vått eller kanske aningen surt fanns där i bakgrunden, och när In väl hade lagt märke till det växte det till en stank som dränkte alla andra lukter. Den verkade inte komma från något speciellt håll utan fanns överallt. Vad det än var, så var det inte lukten av troll. Det här var något helt annat.

In lät blicken svepa långsamt över skogen och bergen, men trots sin förstärkta syn var det nära att hon missade det. Några meter in i skogen stod ett lågt träd. Det var smalt och saknade grenar förutom alldeles nära toppen. In tittade först förbi trädet och det var först när hon såg det i ögonvrån som hon lade märke till att stammen såg aningen deformerad ut.  Hon kisade in i skogen för att försöka urskilja vad det var för något.

En lång, smal arm med en knotig hand – i nästan samma färg som barken – stack fram från baksidan av trädet och greppade stammen. In ansträngde sig för att se vem armen tillhörde, men kunde inte se någon bakom trädet. Den var så stilla att trots att hon kunde se den framför sig så fick hon nästan för sig att den inte var där. I alla fall fram till dess att den började röra sig.

Fingrarna släppte taget om trädet och samtidigt så ändrades färgen på armen. Istället för att vara brun som trädets bark, fick den helt plötsligt en smutsigt mörkgrå nyans. In kunde se att den var täckt av en ojämn och tovig päls. Handen knöts och öppnades ett par gånger, och en lång, vass klo sköt ut ur vartdera fingret.

Ännu en arm dök upp från baksidan av trädet, och sedan ytterligare två stycken. De fyra armarna var inte lika långa, och där de rimligtvis borde möta axlar, där mötte de stället varandra. De hölls ihop av en deformerad massa som In antog bestod av muskler, och mitt på varelsen satt ett ensamt, vitt öga.

Varelsen hoppade ner på marken, och vinglade till innan den hade fått fäste med alla sina händer. Där stod den helt stilla, med blicken från sitt enda öga fäst på In. Hon stirrade tillbaka på den, osäker på vad hon skulle göra. Hon hade aldrig sett något liknande förut, och hon kunde inte för sitt liv förstå vad Un skulle kunna ha haft för skäl för att skapa den. Troll var otrevliga, och definitivt inget som In gillade, men hon kunde i alla fall förstå resonemanget som lett fram till att de blivit skapade. Den här varelsen var inget annat än en styggelse, och In gillade inte dess blick. Där fanns definitivt ett hot.

Hon hade knappt tänkt tanken innan varelsen tog fart och rusade mot henne. Trots att de fyra armarna som den sprang med var märkbart olika i längd, så tog den sig fram snabbt och smidigt över marken. När en hand fick tag på ett träd som den kunde dra sig fram med, fick den ännu högre fart och avståndet mellan varelsen och In minskade snabbt.

In började dra in mer magisk energi från omgivningen, och sträckte ut handen framför sig. Hon fokuserade magin och gjorde sig klar att kalla på en sköld. De enda som hördes var ljudet av varelsens händer som slog emot marken, och Ins lugna andetag. Alldeles för sent insåg hon att varelsen inte var ensam.

Ytterligare ett tiotal varelser kastade sig över henne från sidan, och skölden – som hon knappt hade påbörjat – föll omedelbart. Oanvänd magi kastades ut ur henne i form av blåa gnistor. Hon föll ner på sidan och hennes stav rullade ifrån henne. Varelserna var inte speciellt tunga, men de var många, och framförallt var de ohyggligt starka. In kunde känna hur de knotiga händerna grep tag i hennes armar, ben och axlar. En av varelserna lyfte en arm och högg nedåt med de vassa klorna, och In skrek av smärta när de skar in i hennes bröst.

Hon kände hur blod rann ut ur såret och vidare ner längs hennes sida. Fler varelser började hugga mot henne, men de var dåligt koordinerade. Deras långa armar kom i vägen för varandra och de lyckades inte åstadkomma mycket mer än småsår, men om hon inte tog sig loss snart så var In övertygad om att de skulle slita henne i stycken. Det var en upplevelse som hon kände att hon skulle kunna klara sig utan.

In försökte dra in mer energi, men det var inte lätt. Hennes blödande sår gjorde sig påminda och spräckte hennes koncentration. Någonstans i fjärran kände hon hur en av varelserna rev upp hennes ben, men hon tvingade sig själv att ignorera smärtan. Hon fokuserade på den lilla energin hon hade lyckats dra in.

”Protekti!”

Skölden expanderade ut från hennes öppna hand. Flera varelser pressades bort av kraften och flög flera meter tillbaka in i skogen. Hon släppte skölden omedelbart, greppade en av varelserna med sin fria hand och slet till. Den var stark, men In hade överraskat dem och den tappade taget om henne. Hon kastade den så långt hon kunde ifrån sin liggande position.

De kvarvarande varelserna var inte tillräckligt tunga för att hålla nere henne längre, och hon kravlade upp på fötter igen. Varelserna tappade greppet om henne när hon reste sig och föll ner på marken där de kämpade för att räta upp sig. In sparkade och stampade på dem. Chocken och äcklet hon kände kulminerade i en rasande vilja att slåss. Att ge igen. Att döda. Hon kunde höra ben som knäcktes, men varelserna hade inga munnar att skrika med så de gav inga andra ljud ifrån sig. De föll samman under hennes fötter, inte till sand, utan till en grå, fuktig lera.

In såg något i ögonvrån som rörde sig och virvlade snabbt runt. En av varelserna hoppade mot henne med klorna utsträckta. In tog ett snabbt steg bakåt och kastade upp sin hand mot den.

”Fajro!”

En lans av eld mötte varelsen i luften och exploderade i ett moln av flammor och rök. Den kastades bakåt, och när den landade var den helt omsluten av eld. Stanken av bränt hår fyllde luften, men trots lågorna kämpade varelsen sig upp från marken och stapplade mot In. Den klarade dock inte mer än ett par steg innan den föll ner igen och slutade röra sig helt. Elden slocknade med ett fräsande så fort varelsens kropp blev till lera.

De varelser som In tidigare kastat ifrån sig hade återhämtat sig och kom nu emot henne igen. Den ena varelsen var långsammare än de andra, och hoppade klumpigt mot henne på tre armar. Den fjärde armen släpade i marken – uppenbarligen bruten och därmed oanvändbar – men alla varelser hade blicken från sina vita ögon fixerade på In. Hon backade undan från dem och drog in ännu mer magi.

”Marteli!”

Energin träffade massan av hår och armar som kom mot henne och varelserna flög i alla riktningar. En del av varelserna splittrades så fort de träffades, och In kunde höra de våta plasken när lera regnade ner runt omkring henne. Andra varelser överlevde energivågen bara för att istället krossas mot träden.

In drog häftigt efter andan. Hon blödde från flera sår och hennes huvud snurrade, men hon tvingade sig själv att hålla balansen. Om hon trillade igen, skulle hon bli ett utsatt mål, och hon hade ingen aning om hur många varelser som fanns kvar.

Hon tog ett djupt andetag för att försöka tränga igenom stridslusten som hade väckts i henne, och för att försöka fundera ut vad hon skulle göra härnäst. Att stanna kvar var inte ett alternativ, men hon visste inte om hon skulle stöta på flera av varelserna när hon kom närmare Isegre. Tanken på att vända tillbaka passerade genom hennes huvud, men försvann lika snabbt som den hade kommit. Hon var furim!

In såg sig om efter sin stav och fick syn på den ett par meter bort. Den hade rullat intill klippan där hon hade tänkt slå läger och hon gick försiktigt dit och tog upp den. Det tjocka träet var på något vis lugnande att hålla i. In tog ännu ett djupt andetag och sträckte på sig.

En av varelserna kastade sig plötsligt ut ur skogen och sprang emot henne. In såg den komma, men hon brydde sig inte om att dra in någon energi. Hon stirrade kallt på den och lät den komma nästan alldeles intill henne innan hon slutligen lyfte sin stav och lät den falla med våldsam kraft rakt ner mot den håriga formen. Varelsens fyra armar vek sig under den och knäcktes mot marken. Den sprattlade ett par gånger och föll därefter sönder.

In pustade ut. Hon kunde inte höra något mer, men det betydde inte att det inte fanns några varelser kvar. Med blicken fäst på skogen sänkte hon sakta sin stav. Just nu ville hon inget hellre än att lägga sig ner och sova, men hon var tvungen att hitta en annan lägerplats först. Även om det inte fanns några varelser kvar just nu, så kunde det komma fler under natten.

Yrseln gjorde sig påmind igen och hon fick luta sig mot staven för att inte trilla. In tittade ner på sin kropp och kunde konstatera att hon mestadels hade fått ytliga sår. Rivsåren på bröstet var de enda som var djupa, men furim läkte snabbt och blodflödet hade redan börjat avta.

Vinden tilltog något och In drog kappan tätare omkring sig. Med trötta steg började hon gå därifrån. När hon kom fram till skogen kastade hon en hastig blick bakåt och förväntade sig nästan att se varelserna komma emot henne igen. Men platsen var tom och öde, och med en suck av lättnad vände hon sig bort och fortsatte sin vandring mot Isegre.

Det skrämde henne att hon faktiskt hade dödat en annan levande varelse, och att hon hade fått bekräftat att det som krävdes för att döda fanns inom henne. Hon hade gjort det i självförsvar och varelserna var mer styggelser än de var liv, men det ändrade inte på vad hon hade gjort. Innerst inne hade hon kanske vetat om att hon kunde göra det om det verkligen behövdes, men det var en annan sak nu när det faktiskt hade hänt. Men det som skrämde henne mest var att hon inte kände någon som helst ånger. När hon hade låtit sin fot krossa de bräckliga kropparna, så hade hon aldrig behövt övervinna någon inre spärr för att. Det hade kommit helt naturligt, och det hade aldrig funnits någon tvekan om att det hon gjorde var helt och hållet rätt.

---