Kapitel 22

2010-10-25 av Aengeln

In var inte helt beredd på Luziels attack, men hon dök reflexmässigt åt sidan. Hon rullade smidigt över ena axeln och kom upp på fötter igen, men hon insåg omedelbart sitt misstag. Energivågen som var ämnad åt henne slog rakt in i folkmassan bakom henne. Den var inte så kraftfull som den kunde ha varit om Luziel hade tagit sig tid att artikulera besvärjelsen, men för ghulim var den dödlig. In hörde skrik bakom sig och ljudet av kroppar som blev till sand.

Ilskan vällde upp inom henne igen. Hade Luziel ens tänkt på vad som skulle hända om han missade, eller hade han helt enkelt inte brytt sig? In gissade på det senare – Luziel verkade inte helt stabil för tillfället – men det slog henne samtidigt att hon var i samma sits. En attack mot Luziel skulle lika gärna kunna träffa någon av de hundratals människorna runt omkring om hon missade. In rörde sig långsamt runt omkring Luziel. Han höll blicken fixerad vid henne och flinade. Hon försökte förutsäga hans nästa attack, samtidigt som hon letade efter en chans att slå tillbaka utan att riskera några oskyldiga liv. Hon hade räknat med att Luziel skulle ha ett övertag tack vare sin amulett, men det här var något som inte hade funnits med i hennes planer.

”Marteli!”, skrek Luziel och lyfte en hand mot henne.

Den här gången flyttade In sig inte, utan formade istället magi till en sköld som hon vinklade aningen uppåt. Attacken slog in i skölden, och blåa gnistor lyste plötsligt upp den mörknande himlen. En liten del av energin trängde igenom och hennes fötter grävde djupa fåror i sanden när hon pressades bakåt ett par steg, men hon höll balansen. In lät skölden falla och tog två snabba kliv åt sidan. Där var hennes öppning. Hon drog in ännu mer magi från omgivningen, och formade den till en smal lans som hon kastade iväg mot Luziel.

”Ramo!”

Luziel såg attacken komma, men det var för sent. Han hade tid att forma delar av en sköld, men Ins attack splittrade den och träffade honom mitt i bröstet. Han lyftes upp från marken, och kastades handlöst in i ett av trollen som fortfarande försökte hålla folkmassan borta. De föll ihop i en hög på marken med Luziel överst.

Människorna som fortfarande stod runt omkring torgplatsen verkade äntligen ha insett att det inte var någon säker plats. De började skingras, och endast ett fåtal eftersläntrare stannade kvar. In såg att Askar stod ibland dem.

Luziel blev liggande ett par sekunder på den stora kroppen innan han reste sig upp på vingliga ben. Hans bröstkorg var deformerad och insjunken, och In gissade att minst tre revben hade knäckts och pressats in i hans kropp. Han tog några stapplande steg framåt och drog handen över skadan. En liten strimma blod rann ut från ena mungipan, och han torkade bort den med baksidan av handen. Han tittade eftertänksamt på den.

”Det var ingen dålig träff”, lyckades han pressa fram.

Luziel slöt ögonen, och In kände hur han drog till sig magi igen. Hon gjorde sig beredd på ännu en attack, men det kom ingen. Istället hörde hon ett ljud inifrån hans bröst som påminde om ojämna stenar som gneds mot varandra, och hon såg hur hans skadade revben började räta ut sig. Hålet i Luziels bröst fylldes långsamt ut, till dess att ingenting återstod av skadan. Han öppnade ögonen igen och tittade på henne.

”Vad trodde du skulle hända?”, frågade han. ”Du kan knappast döda mig. Lika lite som jag kan döda dig. Det bästa du kan hoppas på är att orsaka så mycket smärta som möjligt.”

”Vi nöjer oss med smärta”, sa en röst i Ins huvud. ”Låt honom lida som vi fick lida!”

In hade haft rösterna i huvudet under flera veckor nu, men de hade aldrig varit mycket mer än minnesbilder med ljud. De hade berättat saker för henne men aldrig på ett sätt som tydde på att det var riktat direkt till henne, utan snarare som ett samtal mellan främlingar som hon råkat hamna inom hörhåll för.  Det här var något helt annat, och det var en olustig känsla, men hon tvingade undan den.

Luziel kom gående mot henne med armarna nonchalant utsträckta åt sidorna. Bakom honom hade An kommit på fötter igen. Blod hade torkat fast i hans ansikte, men hans blick var klar och vaken, och precis som Luziel så såg han ut att ha läkt alla faktiska skador. Han rörde sig med tysta steg mot Luziel.

”Anzur”, sa Luziel utan att vända sig om. ”Du har redan fått leka. Nu är det Ins tur.”

An stannade till och tittade frågande på In. Hon nickade mot honom, och An vände om och slöt sig istället till de fem andra furim. Han sparkade undan en av stenarna som höll Iai fången. Varken Jinni, Peri eller Dyaus försökte hindra honom.

”Ska vi fortsätta?”, frågade Luziel. ”Det börjar bli mörkt, och det är snart läggdags. Alla barnen borde sova för länge sedan.”

In hajade till. Barn? Det fanns inga barn på Gainea, och det hade aldrig funnits några. Det var bara något som hon sett i sin dröm, men det hade hänt för mycket sedan dess för att hon skulle ha haft tid att fundera över vad den skulle betyda. Nu kom bilderna till henne igen, klara och tydliga. Hon tittade på Luziel, men antingen visste han själv inte vad han hade sagt eller så reflekterade han inte över det. Hade han haft samma dröm?

”Glacio!”, skrek Luziel, och en frusen störtflod kom plötsligt rusande mot henne.

In rycktes tillbaka till verkligheten igen, när en lavin i miniatyr träffade henne och fällde henne till marken. Flera hundra kilo snö och is täckte henne från topp till tå och höll fast henne. Tyngden pressade all luft ur hennes lungor, och även om hon haft något att andas in så hade hon inte kunna göra det. Kylan var som eld mot hennes nakna kropp, och hennes armar och ben började nästan omedelbart domna bort. För ett ögonblick trodde hon att hon skulle förlora medvetandet. Det hade varit så skönt, och hon var frestad att låta det hända, men hon tvingade istället sig själv att hålla sig vaken. Hon drog in magi. Kylan gjorde det svårt att koncentrera sig på vad hon ville göra, och hon hade ingen röst för att artikulera besvärjelsen, men hon ansträngde sig för att visualisera målet för sitt inre. De tusen rösterna inom henne vaknade upp igen, men den här gången utan att distrahera henne. De jobbade med henne. Tillsammans var det ett enda sinne som jobbade mot ett gemensamt mål, och tillsammans formade de magin som In höll inne.

Ett eldklot tog form runt omkring In, men det var mer än bara eld. Det fanns inga flammor och ingen glöd. Inte en enda gnutta kraft slösades bort på något annat än att generera värme. Ren hetta. Snön som täckte In exploderade i ett moln av ånga. Den skållade henne, och stora blåsor slog upp på huden, men hon ignorerade smärtan och reste sig upp, rykande i den milda nattluften och förbannad.

Bara ett fåtal bybor var kvar nu. Ett par personer hade nätt och jämt överlevt Luziels första attack som missat In. Askar, tillsammans med någon som In inte kände igen, hjälpte dem att komma bort från torgplatsen. Resten hade flytt från de kämpande furim, och In klandrade dem inte. Vad hade furim, deras ledsagare, egentligen gett dem? Död och smärta, och hopplöshet inför framtiden. De hade misslyckats. In var väl medveten om det, men hon klängde sig envist fast vid det enda som fanns kvar för henne nu: Hämnd. Precis som Luziel redan hade påpekat, så fanns det ingenting som de egentligen kunde göra mot varandra mer än att slösa energi på att förorsaka varandra så mycket smärta som möjligt, men tanken tilltalade henne trots allt, och rösterna stod bakom henne.

Luziel var upptagen med att slåss mot An och Iai, men han hade inga problem att parera deras attacker. Jinni. Peri och Dyaus hade visserligen övergett Luziel, men tydligen ville de inte gå så långt som att faktiskt gå emot honom, och de höll i sig i bakgrunden. In tog ett steg mot dem.

”Luziel!”, vrålade hon. ”Vi är inte färdiga med varandra.”

De tre stridande furim stannade upp, och tystnaden lade sig över torgplatsen. Ett leende spred sig över Luziels läppar. Han gjorde en svepande gest med ena armen, och skickade iväg en energivåg mot Iai och An som kastade dem bakåt. Det var lika mycket en gest för att visa att han inte ville ödsla mer tid på dem som det var ett sätt att framhäva sin egen överlägsenhet, men In var inte imponerad. Hon visste var hans kraft kom ifrån. För länge sedan var det Luziel som hade upptäckt hur magi flödade i världen och hur den kunde användas. Det var han som hade lärt upp de andra, samtidigt som han hade utvecklat sin egen teknik. Under de kommande århundradena hade han hade blivit en konstnär när det gällde användandet av magi, och ingen hade kunnat matcha honom. Ingen hade behövt matcha honom, eftersom de alla hade jobbat mot ett gemensamt mål.

Men det var då. Under de gångna decennierna hade den stulna imatan kunnat förse honom med näst intill obegränsad energi, och det hade gjort honom slarvig. Luziels teknik hade blivit som trollets teknik hade varit. Kraftfull, men helt utan finess. Han förlitade sig numera på råstyrka, snarare än på de färdigheter han en gång hade haft. In hade inte obegränsat med energi, men hon hade något som var ännu mer värdefullt. Hon hade rösterna, och de hjälpte henne för varje minut att finslipa sin teknik ytterligare.

”In?”, sa An som hade tagit sig upp på fötter igen.

”Han är min”, svarade In på den outtalade frågan.

Solen hade helt gått ner nu, men Ins ögon hade anpassat sig till mörkret och hon såg tydligt Luziels flinade ansikte när han skickade ännu en energistöt mot henne. Hon avvärjde den utan problem, men hennes motattack var inte mer effektiv än vad hans hade varit. Och In började bli trött. Luziel skickade attack efter attack mot henne, och även om hennes sköld höll för dem, så tvingades hon långsamt bakåt. Det fanns inte ett spår kvar av finessen som han en gång i tiden hade haft. Det var inte mer än rå, magisk energi som obarmhärtigt hamrade mot hennes veknade sköld. I vanliga fall hade ingen kunnat fortsätta på det viset under någon längre tid, men så länge amuletten försåg honom med kraft, så var det en effektiv nedbrytning av hennes försvar. In visste att hon var tvungen att göra något snabbt, men de konstanta attackerna lät henne inte fokusera på något annat.

En energivåg från Luziel bröt delvis igenom hennes sköld, och hon snubblade bakåt. Luziel gick fram till henne och skickade iväg en sista attack som slog henne mot marken. Hennes huvud snurrade, och för ett ögonblick svartnade allting för henne igen. Hon försökte dra in magi, men hon kunde inte tänka klart, och hon klarade inte av att hålla fast vid tillräckligt mycket för att mobilisera någon form av attack.

”Nu!”, skrek rösterna inom henne. ”Gör det nu!”

Hon visste inte vad de ville att hon skulle göra, men till hennes förvåning så började en besvärjelse ta form. Hennes ögon spärrades upp i förvåning när hon insåg vad som höll på att hända. Det var en enkel besvärjelse – den första som hon någonsin hade lärt sig – och den minimala mängd energi som hon hade lyckats hålla kvar var mer än tillräcklig. Hon vände ansiktet ner mot marken och höjde en avvärjande hand mot Luziel. Hon hörde honom skratta, och sedan släppte hon loss energin.

”Lumo!”

Skimmer, ljust som solen, flammade upp från Ins utsträckta hand, och hon hörde Luziels chockade utrop. Hans sköld hade förmodligen kunnat stå emot varenda attack som In skulle kunnat uppbringa just då, men den hade inte kunnat skydda hans ögon mot ljuset. In lät skimret slockna nästan omedelbart, och rullade upp på fötter. Luziel stapplade bakåt med en arm över ögonen, tillfälligt bländad av det starka ljuset. In kastade sig fram mot honom, och hennes fingrar slöt sig om amuletten runt Luziels hals. Hon kände vibrationerna ifrån kraften den höll inne och ryckte till. Kedjan som höll fast amuletten brast, och sedan höll hon den i sin hand.

”Nej!”, skrek Luziel och grep efter amuletten, men han kunde fortfarande inte se ordentligt.

In tog ett steg tillbaka, och höll ut amuletten framför sig. Den var av någon metall, förmodligen silver, och hon kände igen mönstret som var ingraverat på den: Fyra cirklar, två intill varandra och ytterligare två som omslöt dem. Förutom det var den helt blank. Det var ett förvånansvärt alldagligt smycke, och In tänkte för sig själv att något som kunde hålla så mycket kraft borde vara mer utstuderat, men det enkla mönstret drog ändå hennes ögon till sig, precis som det hade gjort i drömmen.

”Ge mig den!”, sa Luziel och blinkade mot henne för att försöka fokusera blicken. ”Du har ingen rätt att ta den från mig.” Uttalandet var så komiskt att In inte kunde låta bli att börja skratta hysteriskt.

”Rätt?”, sa hon när det värsta skrattanfallet hade lagt sig. ”Om något så representerar väl den här stöld om något? Alla liv du tagit, och för vad? Du har inte lyckats åstadkomma någonting, om du ens hade för avsikt att göra det någonsin. Jag betvivlar det.”

”Marteli!”, vrålade han och skickade iväg ännu en energivåg mot In.

Det var en patetisk attack. Utan amuletten fick han återigen förlita sig på teknik, och han hade för länge sedan glömt bort de färdigheterna som han en gång hade haft. In behövde inte ens anstränga sig för att avvärja attacken, men med det lilla smycket i sin hand så blev ändå skölden till och med mer kraftfull än den som hon hade frammanat när hon slogs mot trollen på väg ut från Darfast. Hennes ögon drogs återigen till mönstret på amuletten, och hon insåg med ens att hon gravt underskattat kraften i den. Hon tänkte helt kort på allt hon skulle kunna göra med den i sin ägo, men hon sköt snabbt de tankarna åt sidan. Amuletten skulle inte kunna ge liv åt Gainea, och vad fanns det mer som betydde något? Un hade bestämt sig för länge sedan att ge upp, och Luziels tilltag hade garanterat befäst hennes övertygelse om att det var rätt beslut. Så vad fanns kvar att göra? Ingenting, förutom att hämnas.

In drog in magi, och den kom till henne i enorma böljor. Det var berusande, och för ett ögonblick frestades hon att släppa loss kraften i en enorm, förödande attack mot Luziel. Men det var inte rätt. Hon ville fortfarande hämnas på Luziel, men hon vägrade göra det med stulen kraft. Istället riktade hon kraften mot platsen som hon hade tagit den ifrån, och med en minimal viljeansträngning så gick den lilla amuletten upp i rök. Den exploderade inte i ett regn av ljus och blixtar, och det gjorde henne nästan besviken. Förångad metall svedde hennes hand, men det var allt som hände.

Hon lät kedjan falla till marken, och höll ut sin brända hand mot Luziel. Istället för att attackera honom direkt, så fokuserade hon sin vilja bakom honom. Hon knöt handen och drog den mot sig i en tyst manifestering av besvärjelsen som hon kastade. Hon använde inga ord, utan förlitade sig nu helt på sin förmåga att visualisera målet för sitt inre. Det var svårare, men det gjorde också att Luziel inte hade någon förvarning om vad hon ville göra. En energivåg tog form bakom Luziel och rusade mot honom. Den träffade honom i knävecken och slog undan benen på honom. Han föll hårt, och damm slog upp runt omkring honom. Hans nästa attack – som han redan hade börjat förbereda – föll samman och lämnade hans kropp som ofarliga, röda gnistor. In gav honom ingen chans att återhämta sig, utan följde upp med ännu en attack.

”Krossa honom!”, skrek rösterna inom henne. ”Låt honom lida! Smärta! Smärta! Smärta!”

In följde deras uppmaning utan att tveka. Attack efter attack slog in Luziels oskyddade kropp. Hon hörde ben som knäcktes, och såg blod flyta ut i sanden runt omkring honom. På flera ställen såg hon benflisor som trängde ut genom huden, men det fick bara rösterna att egga på henne desto mer. Hon lydde dem, och trots att Luziel för länge sedan förlorat medvetandet så fortsatte hon att obarmhärtigt attackera honom. Hon visste inte hur länge hon höll på, men ilskan som drev henne sjönk gradvis undan och tröttheten började ta överhanden. Hon höll igen den sista attacken som hon hade format, och väntade på att rösterna skulle protestera. De var tysta, och In lät energin sippra ut i omgivningen igen. Framför henne låg en blodig, oformlig massa som en gång varit Luziel. Hon tyckte inte synd om honom, men insikten att han inom kort skulle kunna läka alla skador som hon hade tillfogat honom, fick det hela att kännas ganska meningslöst. Hon drog ett djupt andetag, och tittade upp mot Peri.

”Ta hand om honom”, sa In. ”Ta honom till en av hyddorna, och ta hand om honom tills han kan stå på fötterna igen.”

In kände hur någon tittade på henne, och vände sig om. Ett par blåa ögon mötte hennes egna, och med ens kom skammen över henne. Un stod där i mörkret, och det var varken ilska eller hat som lyste i hennes tårfyllda ögon. Det var besvikelse. Det var besvikelse och sorg, och det var i det ögonblicket som insikten verkligen kom till In. Det här var slutet för Gainea, och det fanns ingenting som skulle kunna ändra på det nu. Om Luziels handlingar hade befäst Uns övertygelse om att Drömmen var död, så hade In precis bekräftat att ondskan och hämndlystnaden fanns hos dem alla. Någonstans innerst inne, så hade hon närt hoppet att Un skulle ändra sig. Att In skulle kunna få henne att ändra sig. Uns blick var allt som behövdes för att krossa det hoppet, precis som In alldeles nyligen hade krossat Luziel. Den enda skillnaden var att Luziel skulle återhämta sig igen.

En ensam tår föll från Uns kind och träffade marken. Den sögs snabbt upp av den torra sanden, och några få grässtrån letade sig upp därifrån. Sedan vände Un ryggen till In, och lämnade Nedälv för sista gången.

---

Kapitel 21

2010-10-24 av Aengeln

Askar hade inte lyckats övertyga många i Nedälv om att försöka hjälpa In. An och Iai hade haft händerna fulla med att hålla ihop Nedälv och att hantera den ständiga strömmen av flyktingar. Precis som Askar tidigare hade berättat, så hade In börjat falla i glömska så fort hon passerade in till Darfast, och han hade haft fullt upp med att ens övertyga sin omgivning om att hon någonsin hade existerat. In hade dock varit länken som Askar själv behövde för att hålla fast vid att Darfast faktiskt fanns. Precis som In föll i glömska utanför den verkligheten, så gick Darfast inte heller att minnas under någon längre tid, och nu när hon inte längre fanns kvar där inne, så blev hans minne av Ins fängelse allt mer grumligt för varje dag som gick.

Till slut hade han gett sig av själv, och mot alla odds hade han lyckats ta sig in i Darfast. Ingen hade försökt stoppa honom. Förmodligen hade ingen väntat sig att någon skulle försöka sig på att rädda In efter så lång tid, och än mindre en ensam, utmärglad före detta soldat. Han hade satt sig utanför den stora porten och helt enkelt smitit in när den öppnades igen. Luziel hade fortfarande människor som följde honom, och inget av trollen tittade två gånger på honom. Precis som resten av Gaineas befolkning, var trollen utsvultna, och de var allt annat än alerta.

In och Askars vandring till Nedälv tog längre tid än vad In hade velat. In hade inga problem med att gå oavbrutet, och hon kunde till och med sova medan hon gick. För Askar var det värre. Även om han hade varit i bättre form, så var han fortfarande ghulim, och han behövde stanna regelbundet för att vila. Åren av svält hade dessutom reducerat honom till en skugga av vad han en gång hade varit, och även om han gjorde sitt bästa för att inte visa det, så kunde In se att han inte hade lång tid kvar. Hans imata brann fortfarande starkt, men hans kropp höll på att ge upp. Trots det så kämpade han sig fram, sida vid sida med In, och när han orkade, så berättade han om livet i Nedälv sedan hon försvann.

Eftersom de hittills hade besparats konflikten med Luziel, så hade Nedälv varit en förhållandevis lugn plats. Byrådet hade inte hittat någon lämplig ersättare för Tedlik och det hade slutligen vänt sig till Iai och An. De hade gått med på att stanna tills vidare, men när flyktingar från resten av Gainea började strömma till, så blev det mer permanent.  Det dröjde inte länge innan befolkningen i byn hade vuxit sig så stor att tillgången på mat blev ett verkligt problem. Interna strider blossade ständigt upp, och det resulterade slutligen i ett dödsfall. Efter det hade Iai och An lyckats hålla situationen under kontroll, men det ändrade inte på det faktum att maten höll på att ta slut.

Man hade tittat på att äta träd och växter som man tidigare aldrig ens övervägt, och det hade hjälpt till att stilla den värsta hungern. Un, som fortfarande bodde i Nedälv, hade vid ett par tillfällen gett med sig och gett liv till ett antal fruktträd innanför byns gränser, men trots det hade svält blivit en verklighet. Gaineas invånare började sakta tappa hoppet. Det var inte längre någon hemlighet att Un hade för avsikt att låta sin skapelse dö, och många vägrade vänta på det oundvikliga. Man tog saken i egna händer, och gjorde slut på sina liv. De flesta gjorde det i ensamhet, och en del gjorde det i sällskap med någon de älskade. Någon de inte ville riskera att överleva.

Det fanns ingen glädje kvar i världen och ingen lycka. Drömmen var död. Hela Nedälv visste om när någon dog, för Uns gråt hördes genom hela byn. Själarna som kom till henne var svarta av sorg och smärta, och hon gjorde ingen hemlighet av att hon numera hatade dem allihop. Hon stod inte ut med vad de gjorde mot varandra, mot och sig själva och vad de i förlängningen gjorde mot henne. Ingen vågade sig i närheten av Un efter att någon hade dött, men de senaste åren hände det allt mer sällan. Det var inte så att situationen hade förbättrats, men det fanns helt enkelt så få människor kvar i världen. Gaineas befolkning var inte decimerad, den var näst intill obefintlig.

In visste inte vad Askar förväntade sig att hon skulle göra, men hon antog att det hade att göra med att hon bar Skaparens ansikte. Men sedan då? Trodde han att hon skulle ta över resten av Uns ansvar. Bara Un kunde skapa liv, och om det hade funnits någon tvekan om det tidigare så hade Luziels handlingar under de senaste åren röjt undan dem. Mer troligt var att han ville att hon skulle försöka övertala Un om att ge Gainea en andra chans. Men varför skulle hon det. Ingenting som In hade fått höra fick henne att tycka att det fanns något värt att rädda i världen, och hon blev mer och mer övertygad om att Un faktiskt hade rätt. Askar berättelse gjorde henne nedstämd, men trots det fanns det utrymme kvar för hennes hjärta att sjunka ytterligare när de slutligen nådde fram till Nedälv.

Barriären runt Nedälv var nere. Hon behövde inte känna på den för att veta om det. De höga stenpelarna som markerade gränsen till skogen låg välta över vägen som var täckt av enorma fotspår. Ins tankar gick till Isegre och känslan av tomhet som låg över platsen där, och för ett ögonblick fick hon för sig att samma sak hade hänt i Nedälv. Sedan hörde hon röster inifrån byn. Det var en lättnad att höra att det fortfarande fanns någon kvar, men In insåg att hon kände sig minst lika lättad av insikten att Luziel var där. Han hade fängslat henne i sitt hem och lämnat henne där. Nu hade han kommit till hennes hem efter att hon blivit fri. Cirkeln var sluten. Världen marscherade mot sitt oundvikliga slut, men innan dess så skulle In få chansen att förödmjuka Luziel, såsom han hade gjort mot henne tidigare.

”De är här”, sa In lugnt till Askar.

”Jag vet”, sa han. ”Vad gör vi?”

”Vi går in, naturligtvis. Vi är säkert välkomna.”

Askar gav henne ett snett leende och följde efter In in i byn. Hon gjorde inga försök att smyga eller att dölja sin närvaro, utan gick lugnt och behärskat mitt på vägen. De följde ljudet av röster, men rösterna i Ins eget huvud var minst lika högljudda. De ropade till henne, och eggade henne framåt. Hon lät dem hållas och insåg att hon faktiskt trivdes med deras närvaro.

Flera hundra människor stod runt omkring torgplatsen, men ingen av dem verkade stå där inne. När In närmade sig kunde hon se en ring av troll innanför som höll dem tillbaka. Protester och skrik hördes från folkmassan, men trollen stod fast och pressade dem tillbaka med vida svep med sina tunga järnklubbor. In kunde inte se vad som pågick innanför, men hon visste ändå vem hon skulle hitta där.

In drog in en liten mängd kraft. Hon formade den i sitt sinne, och lät den komma ut tillsammans med sin röst.

”Släpp fram mig!”

Det var inte ett högt ljud. Faktum är att det knappt var mer än en viskning. Trots det letade det sig fram genom sorlet av skrik från folkmassan och nådde vartenda öra. De blev omedelbart tyst, och varje ansikte där vände sig mot In. Hon gick långsamt framåt, och folkmassan delade sig för henne. Hon kunde höra viskningar, och någonstans hörde hon sitt namn. Åsynen av henne hade väckt deras bortglömda minnen till liv.

In fick syn på ett av trollen som stod längs insidan av ringen med människor. Han var enorm, stor till och med för att vara ett troll, och visade inte några tecken på att vilja flytta sig. Han tittade ner mot In och höjde sin klubba mot henne. Hon stirrade tillbaka in i de kolsvarta ögonen och började forma magi. Hon reflekterade över hur lätt det var. Det hon gjorde nu, och det hon hade gjort när de lämnade Darfast, det gjorde hon med en bråkdel av den energi som hon hade behövt använda tidigare. Det behövdes inte mycket magi så länge hon kunde forma en klar bild av vad hon ville göra med den, och de tusen rösterna inom henne hjälpte henne skala bort alla tvivel. In höjde en hand mot trollets ansikte och knöt den.

”Dispremi!”, väste hon.

Trollets huvud krossades som om det hade varit gjort av papper. Ett förvånat gurglande slapp ut ur dess hals innan kroppen slutligen kollapsade. Sand föll ner över marken och avslöjade två figurer mitt på torgplatsen.

Luziel höll ett hårt tag om Ans hals med en hand, och An hängde slappt i hans grepp. Ans ansikte var nästan helt täckt av blod, och hans ena öga var uppsvullet. Han blödde från flera sår på kroppen, och om han hade varit ghulim, så hade han varit död för länge sedan. För en furim var det mestadels smärtsamt. En bit bortanför Luziel och An, kunde In se Iai. Hon såg ut att vara oskadd, men var instängd innanför en barriär. Den var inte lika kraftfull som den som In själv hade varit instängd i, för hon rörde sig och var uppenbarligen medveten om vad som hände. Bredvid henne stod Jinni, Peri och Dyaus, men deras ansiktsuttryck var inte den mask av is som hon hade sett i Darfast. Alla fyra såg nästan illamående ut.

”In!”, flämtade Luziel med ett leende. ”Vacker som en solnedgång! Har du kommit för att sluta dig till oss? Kanske leva ut lite, innan allt är slut?”

”Luziel”, svarade hon. ”Det här är slutet. Du förstår väl att jag inte kommer att låta dig fortsätta med det här. Vad tror du att du håller på med?”

Luziel kastade Ans slappa kropp till marken och tog ett par steg mot In. Hans ögon gnistrade av ilska.

”Roar mig”, fräste han, och all humor var borta från hans röst. ”Du har visserligen varit borta i några år, men jag antar att du redan vet vad som händer. Det finns ingenting kvar. Det finns den här byn, sedan finns ingenting.”

Han tittade upp mot himlen och skrattade, men det var mer frustration än glädje.

”Så nu finns det inte så mycket mer att göra än att ha kul. Anzur var inte speciellt kul, han höll inte ut länge. Men han återhämtar sig snart. Sedan kan vi roa oss igen.”

”Du har rätt”, sa In. ”Det här måste få ett slut nu.”

”Jinni”, sa Luziel lugnt. ”Placera In bredvid Iai.”

Jinni såg sig om, men gjorde ingen ansats till att lämna de andra. Luziel kastade en hastig blick tillbaka mot dem.

”Dyaus! Peri!”

Ingen av dem rörde sig till att börja med, och det var Peri som slutligen gick fram till Luziel. Hon ställde sig bredvid honom, och lutade huvudet mot hans axel. Sedan gav hon honom en kyss på kinden, och tog ett steg bort från honom igen. Han tittade förvånat på henne.

”Peri?”

”Det är slut nu”, sa hon ömt. ”Det har varit slut länge. Din vision var värd lika lite som Uns, förstår du inte det?”

Luziel såg sig om. Hundratals ögon var riktade mot honom, men han vägrade möta några blickar. Hans grepp om Jinni, Peri och Dyaus hade släppt, och han gissade att trollen också skulle lämna honom. Han fingrade på den lilla amuletten han hade runt halsen. Solen hade nästan hunnit gå ner, och de sista strålarna föll över Luziels ansikte. Slutligen tittade han upp mot In igen.

”Vad säger du?”, frågade han. ”Vill du ha lite kul innan vi lämnar den här världen för gott?”

”Jag ska inte gå någonstans”, svarade In. ”Men, närhelst du är redo.”

”Bra!”, sa Luziel och skickade en massiv våg av kraft rakt mot In.

---

Kapitel 20

2010-10-17 av Aengeln

In såg hur Luziel helt plötsligt försvann framför hennes ögon, precis som Jinni, Peri och Dyaus. De övriga människorna som stod som frusna intill henne blev plötsligt rörliga igen. En del rörde sig långsamt, som om de gick genom vatten, medan andras rörelser var avsevärt mycket snabbare än hennes egna. En efter en försvann dock de också. Skuggor dansade över väggarna, och ibland tyckte hon sig se skymten av människor och troll som rörde sig i rummet omkring henne även om det gick för fort för att hon skulle kunna känna igen någon. Sekunderna släpade sig förbi för henne, men hon hade ingen aning om hur lång tid som passerade utanför hennes egen privata, lilla värld.

Hon försökte dra in magi för att krossa barriären, men det fanns ingen att hämta. All energi som hon hade haft med sig in hade hon slösat bort på den misslyckade attacken mot Luziel. Där utanför flödade magin fritt, närd av skogen, människorna och till och med av trollen. Innanför barriären fanns bara In, och den lilla mängd magi som kom från henne var knappt märkbar än så länge. Hon var visserligen långt ifrån övertygad om att hon skulle kunna bryta sig igenom barriären även om hon hade haft energi att tillgå. Luziel visste vad han gjorde.

Hon var instängd, och hon hade blivit förrådd av de som borde stått vid hennes sida, men det var inte det värsta. In hade lett tvåhundra män och kvinnor in i döden. Hon hade varit säker på att de skulle kunna slå tillbaka trollen, men Luziel hade vänt striden mot dem.  I det ögonblicket hade det inte spelat någon roll vem som hade gått emot dem. Det var In som hade misslyckats. Inte bara misslyckats med att vinna slaget, utan även misslyckats med att göra det som var henne uppgift på Gainea; Att skydda och bevara livet. Hon hade visserligen varit medveten om att hon aldrig skulle ha kunnat rädda alla, men ett offer är aldrig värt något vid en förlust.

Tankarna på vad som hade hänt, och vad som pågick på andra sidan barriären drog genom hennes huvud. Var det så här Un kände det? Andras sorg och lidanden för att hon själv inte hade lyckats bättre?  In kände hur ilska och frustration började välla upp inom henne, men hon hade inte tid att reagera på det. Sedan föll barriären samman med ett öronbedövande tjut, och en man stod framför henne. Magiska energier susade in och fyllde tomrummet inne hos In. Hon drog dem glupskt in i sig och formade attacken mot Luziel för sitt inre. Det hela tog inte mer än en bråkdel av en sekund. Hennes ögon fokuserade på mannen framför henne och hon samlade sig för att släppa loss energin mot sitt mål.

”Marteli!”

Det var inte Luziel. Ansiktet framför henne var bekant, men var inte ett ansikte som hon associerade med fara, och hon lyckades med nöd och näppe styra sin attack i en annan riktning. Mannen stapplade bakåt av ren förskräckelse, och energivågen missade honom helt och förvandlade altaret bakom honom till stendamm.

”Stopp!”, utbrast han. ”Det är jag. Askar.”

Hon stirrade på honom, men det tog ett par sekunder innan hon insåg vem det var som stod framför henne. Det var Askar, men det var inte Askar som In mindes från några veckor tillbaka. Veckor ur hennes perspektiv i alla fall. Han hade inte varit muskulös på det vis som exempelvis An var, men han hade ändå haft en kropp som vittnade om fysisk aktivitet. Han hade varit stilig. Mannen som stod framför henne var smal, eller kanske mer korrekt, på gränsen till utmärglad. Hans hår var borta, och hans ansikte var nästan vitt. De trasiga kläderna hängde löst på hans kropp, och benknotor var tydligt markerade vid varje synlig led. Han drog på munnen, men leendet fick honom att se ännu mer undernärd ut.

”Känner du inte igen mig?”, sa han aningen roat ”Jag vet att jag inte är så vacker som jag en gång var, men jag hoppades ändå att du skulle minnas vår natt tillsammans.”

In slappnade av något, men inte helt. Fyra av de furim som hon litat på under sex århundraden hade vänt sig emot henne och allt som hon trodde på, så varför skulle hon lita på en man som hon hade träffat en enda gång tidigare? Å andra sidan hade han faktiskt släppt ut henne, och en liten barriär var inte svår att ta ner. Som om han hade läst hennes tankar, så höll Askar upp en sten i ena handen och visade den för henne.

”Det är bara att plocka undan en av stenarna”, sa han. ”Då faller barriären. Vi måste gå, vi har inte mycket tid på oss.”

In nickade och insåg att hon faktisk ville lite på honom. Hon hade tyckt om Askar redan första gången hon träffade honom, inte minst på grund av den bittra humorn som trädde fram när han stod öga mot öga med sin egen dödlighet.  Humorn hade han hållit fast vid, men av allt att döma gjorde hans dödlighet sig allt mer påmind. Hur mycket tid hade hon egentligen förlorat?

”Hur länge?”, frågade hon. ”Hur länge har jag varit här.”

”Länge”, svarade Askar efter en kort tvekan. ”Nästan tjugo år.”

”Tjugo…”, sa In, men Askar lät henne inte fundera vidare på det.

”Jag berättar mer på vägen”, sa han, ”men vi måste härifrån nu. Det finns troll kvar, många troll, och en del är kvar här i Darfast.

”Hur kunde du ta dig hit i så fall”, frågade In, och artikulerade en del av sina misstankar. Och varför är du ensam?”

”De kommer inte gärna upp hit vad jag förstår”, svarade han. ”Om det är Luziel som beordrat dem att hålla sig borta eller om det gör det självmant, det vet jag inte. Och ensam var det enda sättet. Ingen annan vet att du existerar. Iai och Anzur vet och kanske en handfull personer till, men inte många.”

”De kan inte tro att jag är död”, sa In. ”En furim kan inte dö.”

”Nej, de tror inte att du är död. De vet inte att du existerar. Iai förklarade det för mig, eller försökte. Jag vet inte säkert om jag förstår det själv. Den här platsen är en egen verklighet, och så fort du gick in här så började folk glömma. Det gick inte över en natt, men sanningen är att du inte längre finns i verkligheten utanför längre. Du försvann ur folks medvetande.”

”Och du?”, frågade In. ”Du måste ha vetat om mig, annars hade du inte kommit hit.”

Askar nickade och lyfte sin skjorta. En liten bit av hans bröstkorg var borta, ersatt av en halvgenomskinlig massa. Blodkärl syntes tydligt genom ytan precis som de hade gjort den dagen då In räddade hans liv.

”Du helade mig. Varje gång det känns som om du ska försvinna ur mitt minne, så rör jag vid den här delen av mig själv, så kommer allt tillbaka till mig. Tydligt och klart, varje gång.”

Han lät skjortan falla ner igen, och drog ett djupt andetag. Det lät som en dödsrossling i hans utmärglade kropp.

”Kom nu”, sa han.

In följde efter Askar åt det håll som Jinni, Peri och Dyaus hade kommit ifrån. Det fanns en stor öppning på ena väggen, och Askar smög igenom den tätt följd av In. De kom ut i en bred korridor, som var lika sparsamt upplyst som den stora salen som de precis hade kommit från, och In kunde se vad hon trodde var en trappa i änden av den. Tunga, svarta dörrar var infästa i stenväggen i oregelbundna intervaller, men alla var stängda.

De passerade fyra dörrar i tystnad, men när de nådde den femte så stannade In till. Hon såg på den. Den var över två meter hög, svart eller väldigt mörkt brun, och var fastsatt med kraftiga beslag av järn. Den såg precis likadan ut som de andra dörrarna, men ändå var det någonting med den som fångade hennes uppmärksamhet. Antingen dörren, eller någonting innanför den. In gick fram till dörren och lade handen mot den. Det fanns någonting där inne, det var hon säker på. Hon kunde känna vibrationerna från någon sorts kraft. Även genom den tjocka dörren så tog de sig in genom hennes fingrar, och skickade trådar av behaglig värme upp genom armen.

”Det är någonting här”, mumlade In.

”Vi har inte tid”, väste Askar som hade hunnit en bit före henne.

In ignorerade honom. Hon tog tag i den stora järnringen på dörren och drog den mot sig. Den öppnades lätt, och svängde utåt på väloljade gångjärn utan ge ifrån sig ett enda ljud. Det var bländande ljust inne i rummet, och det tog ett par sekunder för Ins ögon att vänja sig, men det hon såg fick henne nästan att önska att hon aldrig hade öppnat dörren.

Det var ett litet rum, i alla fall jämfört med den stora salen de hade kommit från. Det fanns inga fönster, och enda vägen in var dörren som hon precis hade öppnat. Varje vägg var täckt av smala hyllor från golvet och ända upp till det höga taket. De hade huggits ut direkt ur klippväggen, och det var från de hyllorna som ljuset kom.

Det var själar, infångade själar. Samma små klot som Luziel hade visat för In efter att han hade stulit Tedliks liv, och här fanns ännu fler. Hundratals, kanske tusentals skarpt, lysande klot låg i prydliga rader på hyllorna. De lyste upp rummet med en styrka som inget skimmer, eller ens solen kunde överträffa. Det var ljus och värme. Och det var på en och samma gång det vackraste och det mest ondskefulla som In någonsin hade sett. Varje klot var ett liv, ett liv som Luziel hade stulit för att uppnå sina egna mål och drömmar. In kände hur det knöt sig i magen av ilska.

”Hur många?”, frågade hon. ”Hur många liv har Luziel förspillt?”

”Jag vet inte”, svarade Askar. ”Många. För många. Alla vet vad som pågår… ibland vet folk vad som pågår, men inte alltid. Det är lite svårt att förklara. Det har att göra med den här platsen. Samma anledning som att folk inte känner till dig längre.”

”Förklara sedan”, sa In sammanbitet.

Hon öppnade sitt inre öga och riktade det mot hyllorna. Det var gjort på ett ögonblick, och de bekanta energiflödena som alltid fanns i världen tog form framför hennes ögon. Ljuset från de fångade själarna försvann – det hade ingen magisk motsvarighet – men den magi som höll dem var desto mer tydlig. Den var tunn och skör, och slöt sig i form av barriärer i miniatyr runt omkring själarna. Det såg inte mycket ut, men det var tillräckligt mycket för hindra dem att fly till själen de en gång hade kommit från. Precis som tiden så hade själarna varken fysisk eller magisk substans, men trots det så kunde de både stoppas av en barriär.

In undrade hur länge de hade legat där. Var de medvetna om vad som hände omkring dem, eller levde de i sin egen tid, precis om In hade gjort. Kunde de tänka och minnas, och vilka tankar var det som ockuperade deras värld? Kunde de kanske rent av se henne där hon stod och badade i ljuset från dem? Oavsett vad svaren på frågorna var, så kunde hon inte lämna dem så här. Hon koncentrerade sig på magin som höll dem fångna. Det var barriärer, små sådana. De hade inga stenar runt omkring dem för att leda energierna, utan var tillräckligt kompakta för att kunna hålla ihop sig själva. Små barriärer var inte lika kraftfulla som de som var resta runt omkring byarna, men de var fortfarande oerhört tåliga. Saken var den att de bara kunde tåla mycket från ett enda håll, och precis som barriären som hade hållit In fången, så var de här tänkta att hålla något inne, inte ute.

Hon drog in energi, och släppte den sedan ut i tunna, tunna trådar. De letade sig fram genom luften mot kloten, och fäste sig vid dem, ett efter ett. Hon kände hur magin kopplade ihop henne med varje liten barriär, och hon kunde känna hur något vred sig inne i var och en av dem. En kamp för frihet, eller att bara få röra på sig. In väntade tills hon hade en liten tråd av magi till varje klot innan hon släppte loss resten av magin som hon höll inne.

”Malsxlosi!”

De små barriärerna attackerades plötsligt inte bara av själarna som försökte bryta sig igenom dem inifrån, utan även av energiflöden från utsidan för vilka de inte var konstruerade att hantera. De darrade i ett försök att hålla ihop, och föll sedan samman. Överbliven magisk energi från de fallande barriärerna manifesterade sig som vita blixtar som slog ut i rummet. En del av dem svedde Ins hud, men hon ignorerade dem. Hon hade väntat sig att det skulle hända.

Men det som hände härnäst var varken något som hon hade väntat sig, eller ens kunnat föreställa sig. Hon visste hur det dödliga livet fungerade. Un gav av sin imata, och av sin egen själ. Därifrån kom liv. När imatan brunnit ut och kropparna inte längre höll, så återvände själarna till Un. Så hade det fungerat, ändå från den första skalbaggen som Un gav liv till. Men de frisläppta själarna återvände inte till Un. Om det var ett medvetet val de gjorde, eller om det var något annat som påverkade vad som hände, det visste inte In. Det hon visste var att i det ögonblick som barriärerna föll, så kom själarna inte till Skaparen, utan till Skaparens avbild. Det kom till In.

Ins huvud fylldes utav röster. Män och kvinnor som skrek och försökte göra sig hörda över alla andra. Dånet var öronbedövande, även om det inte existerade utanför Ins eget huvud, och hon föll ner på knä med händerna begravda i sina röda lockar. Hon hade undrat hur det var för Un, och nu hade hon fått ett smakprov. Smärtan och sorgen var outhärdlig, men trots det så gick det gradvis upp för henne att det inte var hennes egna känslor. Det var känslor som tusen personer hade samlat på sig under en livstid – en alltför kort livstid – och som In nu fick ta del av på en enda gång. Vetskapen gjorde flödet av känslor lättare att hantera. Det lät henne att ta ett mentalt steg bakåt och att titta på nykomlingarna på lite avstånd. In visste med ens att hon inte behövde Askar till att berätta vad som hade hänt under de senaste tjugo åren. Hon hade tusen villiga röster inom sig, redo att berätta. Och de berättade.

Luziels visioner om en värld där han kunde vara skaparen hade snabbt krossats. Med den stulna imatan hade han kraft, och det hade initialt imponerat på många. De hade slutit sig till honom, och han hade bländat dem med spektakulära prövningar. Luziels styrkor hade erövrat by efter by, och de som inte hade valt att följa honom, hade istället offrats för att ge kraft åt honom. Som ett prov på sin makt hade han restaurerat de erövrade byarna, och gjort dem större och mer magnifika än de någonsin hade varit.

Men han hade fortfarande inte lärt sig att skapa liv. Jinnis styggelser var fortfarande det närmaste som någon hade kommit att faktiskt göra vad Un kunde göra. Mat var samma problem, och när förråden sjönk så erövrades ännu en by. By efter by, tills det blev allt svårare att hitta nya marker att stjäla, eller nya offer för att ge Luziel styrka. När det inte fanns några fiender kvar att offra, så började Luziel rensa i de egna leden. I början motiverade han sina handlingar med sagor om förräderi, men allt eftersom tiden gick så slutade han bekymra sig med sådana ursäkter. Han tog vad han ville ha, och han tog vem han vill ha. Frustrationen i leden växte, och allt fler valde att fly från honom till den enda plats dit hans erövringar ännu inte hade nått: Nedälv.

In reste sig upp från det kalla stengolvet, och slog nästan omkull Askar som hade böjt sig ner intill henne. Hatet som hon tidigare hade känt för trollen hade väckts på nytt men den här gången för Luziel. Det brann inom henne, och eldades på ytterligare av tusen arga röster. De var ingen plåga för henne som de var för Un. Istället gav de henne en styrka och en klarhet som hon aldrig hade känt förut. Luziel hade tagit deras liv, men hon hade deras själar.

In lämnade det nu mörklagda rummet och återvände till korridoren med Askar i hälarna. Hon mindes att hon hade sett en trappa, och hon hade haft rätt. Den var lång och brant, men In tog sig ner för den lika lätt som om hon hade haft vingar. Trappan ledde ner till en stor borggård, och In kände igen de enorma portarna som satt i muren på andra sidan. De var vägen ut, och trots att de fortfarande var stängda, så såg hon dem inte som ett hinder. Ingenting kunde stoppa henne.

Fyra troll kom rusande mot dem, och hon kände igen ett av dem. Det var trollet som hade attackerat An, Iai och henne själv. Han tvekade inte när han fick syn på In, utan höjde sin stav mot henne. Trollets vrål följdes av en blå lans av energi, men hon gjorde en svepande gest i riktning mot trollen och härdade en liten mängd magi till den mest kraftfulla sköld som hon någonsin hade frammanat. Trollets attack splittrades i regn av gnistor utan att komma i närheten av varken In eller Askar. Hon log bistert mot trollet och släppte loss all kraft hon hade kvar inom sig.

”Marteli!”

Attacken lyfte de fyra trollen från marken och slungade dem genom luften tills de slog i porten. Hon hörde ben som knäcktes, men hon behöll trycket mot dem tills deras kroppar krossades tillsammans med de massiva portarna. Stenflisor och sand flög ut över fältet utanför.

Om det fanns fler vakter i närheten, så höll de sig undan. Ingen hindrade In och Askar när de gick ut genom resterna av portarna, och bort genom skogen. Askar tog täten och ledde dem genom ett snårigt parti tills de nådde fram till fenomenet som markerade gränsen till den verklighet de kom ifrån. De klev igenom, och In fick återigen den obehagliga känslan av att passera genom spindelväv.

De hade en lång väg att gå till Nedälv, och under deras färd fyllde Askar i de luckor som själarna hade lämnat i berättelsen om vad som hade hänt under Ins frånvaro. Hon hade fortfarande svårt att acceptera att de sekunder som hon suttit inspärrad hade tagit så lång tid, men förändringarna som skett blev tydliga nästan omedelbart.

Gaineas stora skogar höll på att försvinna. Det fanns fortfarande träd kvar, men de stod glesare än de någonsin hade gjort tidigare. Luziel hade låtit hugga ner dem. Dels för mat och dels för bränsle. Hans magi var inte för ljus och värme, och han hade länge klamrat sig fast vid övertygelsen att han eller någon av hans tre följeslagare skulle kunna återskapa livet som de tog. Han hade gått så långt att han försökt stjäla imata från träden, men sorgstenen var oanvändbar på dem. Träd gråter inte.

De träd som stod kvar såg lika tunna och undernärda ut som Askar gjorde, även om det inte fanns någon rimlig anledning till att de skulle göra det. Det fanns heller ingen möjlighet att Luziels skövlingar, ens under tjugo år, hade kunnat göra någon märkbar skillnad i mängden träd. Det hade funnits miljoner träd på Gainea, men In tänkte tillbaka på vad Iai hade berättat om dem, att de talar med varandra. Om så var fallet så hade de förmodligen också berättat för varandra om vad som pågår på Gainea. Kanske väntade de på att någon skulle sätta en yxa i dem också, eller så hade de helt enkelt tappat lusten att leva vidare. Träden hade själva valt att dö.

”Du får som du vill, Un”, tänkte In. ”Din skapelse håller på att försvinna.”

Luziels katastrofala försök till att styra var mer än ett misslyckande. Precis som träden, så började lojala undersåtar bli allt färre. Människor började över huvud taget försvinna från världen. Askar visste inte hur många de var som fanns kvar, men de som flydde från Luziel och hans troll kom till Nedälv. Byn hade blivit en fristad. Den första fristaden som hade behövts på Gainea, och troligen den enda som skulle behövas.

Nästan åttahundra personer bodde numera i Nedälv, och det var fyra gånger så många som hade bott där när In marscherade ut därifrån med sin armé för alla dessa år sedan. Samtidigt så hade möjligheterna att hitta mat minskat drastiskt, och om så inte hade varit fallet tidigare, så var svälten ett faktum nu. Än så länge hade Luziel hållit sig därifrån, troligen på grund av att både An, Iai och framförallt Un fanns där. Förr eller senare, så skulle Luziel ändå behöva komma. Alla visste om det. Det fanns inga byar kvar att erövra, och få människor i de egna leden att lägga på altaret. Om han ville ha den enda makt som återstod att ta, så fanns den i Nedälv.

---

Kapitel 19

2010-09-28 av Aengeln

In hade inte ont när hon vaknade för andra gången. Sömnen hade avlöst medvetslösheten, och även om hon inte trodde att hon hade sovit så länge, så hade vilan sköljt bort de krämpor som hon hade samlat på sig under den föregående dagen. Hennes huvud kändes aningen tungt efter slaget, men det fanns ingen smärta kvar. Hon gjorde en mental genomgång av kroppen, men öppnade inte ögonen. Allt kändes bra.

Hon fortsatte att ligga orörlig, och försökte minnas precis vad som hade hänt. De hade tagit sig hela vägen till Darfast, men de hade varit väntade. Trots det hade striden sett ut att gå bra. Nej, bättre än bra, de hade varit på väg att besegra fienden de hade kommit hit för att möta. Men trollen hade fått hjälp. Luziel hade attackerat soldaterna. Han hade attackerat henne. Varför skulle han göra något sådant? Och var befann hon sig nu?

”Jag vet att du är vaken”, sa en röst. ”Jag har delat bädd med dig tillräckligt ofta för att veta när du sover och när du inte gör det.”

In tittade upp. Hon låg på ett kallt golv vid en grovt uthuggen stenvägg. Luziel satt med benen i kors på marken ett par meter ifrån henne och lutade sig mot ett stort bord. Även det såg ut att vara gjort av sten. De befann sig i ett stort rum som vid första anblicken verkade ha huggits ut direkt ur klipporna. In hade känslan av att de var högt uppe, men hon hade ingen utsikt som kunde bekräfta det. Några få ljusstrimmor sipprade in genom ett par avlånga gluggar i överkanten av väggen mitt emot In, men de hade mer effekten av att få skuggorna att se desto mörkare ut snarare än att lysa upp rummet. Men In behövde inte ljuset, hon kunde se lika bra i mörkret när hennes ögon väl hade anpassat sig.

Bredvid henne, på båda sidor, stod människor på rad. De var helt orörliga och Ins första tanke var att de var statyer. Men trots att de inte rörde sig, så var det något otvetydigt levande över dem. En del såg ut att vara på språng, medan andra stod passiva med armarna hängande längs med sidorna. In kände igen en del av dem – de hade varit en del av hennes armé – men hon kunde inte se varken Iai eller An där.

”Fascinerande”, sa Luziel. ”Eller vad tycker du?”

”Vad har du gjort med dem?”, viskade In.

”Ingenting egentligen. De mår bra.”

”De rör sig inte.”

”Jodå”, sa Luziel hemlighetsfullt och log mot henne.

”Du vill berätta”, sa In och suckade. ”Du vill alltid berätta när du upptäckt något nytt, så se till att få det överstökat.”

Luziel log brett mot henne. Det var varmt och inbjudande, och framförallt äkta. Det var ett leende som alltid hade kunnat smälta Ins hjärta, och hon fick anstränga sig för att inte rodna.

”Ah, inget roligt”, sa han. ”Men visst. Medhåll. Jag tycker om att berätta. Har du någon gång sovit innanför en barriär, bara för att vakna helt utvilad bara någon timma senare? Precis som om du hade sovit en hel natt.”

In nickade. Det hade hon ofta varit med om. Hon hade däremot inte funderat så mycket på det, utan hade helt enkelt antagit att det var en del av att vara furim. Att hennes kropp tog för sig av den lilla mängd sömn som hon fick när hon verkligen behövde det.

”Och ibland”, fortsatte Luziel, ”så har du sovit en hel natt, även om det känts som om du precis lagt dig. Har du aldrig funderat på varför?”

”Vissa dagar är bättre än andra helt enkelt”, svarade In. ”Vissa nätter sover man bättre än andra. Det är inget konstigt med det.”

”Tycker du att det ser ut som om de sover?”, frågade han och pekade på de orörliga människorna. ”De är klarvakna, i alla fall de flesta, och alla är innanför sin egen lilla barriär. Men det är en sak som de inte fick med sig in.”

”Vad?”, frågade In.

”Tiden, naturligtvis.”

In stirrade på Luziel, och sedan på kvinnan som stod alldeles intill henne. Kvinnans arm var utsträckt ned åt ena sidan, som om hon var fryst i en rörelse, men när In tittade närmare så lade hon märke till att små detaljer hade förändrats. Ingen, förutom en furim, skulle ha lagt märke till förändringarna, men de fanns där. Tyget på hennes blus hade flyttat sig nästan omärkligt, och kvinnans ögonlock täckte en större del av ögat än tidigare i en evighetslång blinkning.

”Det är helt fantastiskt”, sa Luziel. ”Och det finns mer att berätta.”

”Marteli!”

In hade dragit in energi ända sedan hon slog upp ögonen. Hon hade gjort det långsamt för att undvika att orsaka det magiska vakuum som annars är så tydligt när någon förbereder en besvärjelse.  Hon släppte loss det i en lans av kraft mot Luziel. Halvvägs mot sitt mål splittrades kraften mot en osynlig vägg i en kaskad av gnistor och ljud. En av dem slog ner i Ins ben, och hon grimaserade när de brände sig in i köttet.

”Jag trodde att du kanske skulle försöka något sådant”, sa Luziel. ”Du sitter också innanför en barriär. Det var nödvändigt, men inte så länge till hoppas jag. Kan du lyssna på mig?”

”Var är de andra?”, väste In mellan sammanbitna tänder, samtidigt som hon höll om sitt skadade ben. ”Var är An och Iai?”

”Anzur”, muttrade Luziel. ”Han var mer motståndskraftig än jag trodde. Jag hade tänkt ta med er båda in hit, men han lyckades fly med en handfull soldater. Det spelar ingen roll. Han kommer inte att hitta tillbaka.”

”Var är vi?”, frågade In.

”Darfast”, sa Luziel. ”Du känner uppenbarligen till bergen eftersom du kom hit.”

”Det finns inget jättelik fästning i berget som jag känner till. En illusion?”

”Det…”, svarade Luziel och tvekade lite. ”Det är lite mer komplicerat att svara på. Darfast är en enorm fästning. Men en bit bortanför vägen du kom så är Darfast bara ett berg.”

”Antingen är det ett berg eller, så är det inte ett berg. Vilket är det?”

”Båda. Inget. Se det så här. Darfast har alltid varit ett berg. Men berg kan se olika ut. Om Un hade varit på ett lite annat humör när hon skapade berget, så hade det sett annorlunda ut. Allt jag behövde göra var att hitta den verklighet där berget hade en form som gjorde det lättare att ändra till en fästning. Sedan skapade jag en väg mellan dem. Bortanför den vägen existerar inte fästningen.”

”Jag tror att du är en lögnare. Antingen det eller så är du galen. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket magi som skulle behövas för att åstadkomma något sådant.”

Luziel suckade och reste sig upp. Han började gå av och an i det stora rummet.

”Har du någon gång tittat på livet omkring dig?”, frågade han till slut. ”Inte människorna eller djuren, utan livet. Imatan.”

In tittade på honom med höjda ögonbryn, men Luziel väntade inte på att hon skulle svara.

”Imata är inte bara liv, den är själva grunden för magi. Men det visste du förstås. Men visste du hur mycket som finns? Varje person, varje litet grässtrå bär mer än tillräckligt med magi för att göra vad jag har gjort här. Men den sipprar ut, långsamt allt eftersom imatan förbränns. Den lägger sig runt omkring allting. Den omger oss, och ger oss makt. Eller så används den inte, och försvinner slutligen ut i ingenting. Slöseri.”

”Tragiskt”, sa In spydigt.

”Ja”, sa Luziel uppriktigt. ”Det är tragiskt. Men inte nu längre. Jag har hittat ett nytt sätt.”

”Med min hjälp”, sa någon från bortre sidan ändan av rummet.

In vände sig mot rösten. Jinni kom gående mot dem med Peri och Dyaus i släptåg. De passerade på andra sidan bordet och slöt sedan upp bredvid Luziel. Peri ställde sig intill Luziel och lade sitt huvud ömt mot hans axel. In stirrade häpet på dem.

”Ni också?”, sa hon.

”Det är inte så konstigt”, sa Luziel. ”De följer mig, eftersom de tror på min dröm. Samma sak med trollen. Jag kan ge dem vad de vill ha.”

”Vilket är?”, frågade In skeptiskt.

”Ett syfte”, svarade han och ryckte på axlarna. ”Men strunta i trollen nu. De är inte viktiga. Vad vill du ha?”

”Du har inget jag vill ha”, svarade In kallt. ”Jag skyddar livet, det är det som betyder något för mig. Jinni? Vad kan Luziel ge dig?”

”Han gör mig till Skaparen”, sa Jinni. ”Varför skulle inte jag kunna göra det om Un kan?”

”Bara Un kan skapa liv”, sa In. ”Du vet att det är så.”

”Du har mött mina xzs”, sa Jinni med ett leende.

”Vad för något?”, frågade In.

”Det är ingenting som Un har gett liv åt. De kommer från mig, och bara ifrån mig. Du och Iai mötte dem utanför Darfast, och du mötte dem tidigare på väg till Isegre.”

In rynkade pannan. De hade inte mött någon utanför Darfast. Bara trollen, och… In spärrade upp ögonen.

”De fyrarmade varelserna?”, sa hon häpet. ”De styggelserna är ditt verk?”

”De är lojala”, sa Jinni kallt, och hennes leende försvann abrupt. ”De gör vad de blir tillsagda att göra, inget mer. De är okomplicerade på det viset, men de är inga styggelser. De är mina skapelser!”

”De är en perversion av liv”, sa In och höjde rösten.

Jinnis ögon flammade upp i ett plötsligt raseri, och hon tog några steg framåt. In kände hur Jinni drog in energi. Hon lyfte en hand mot In, men innan hon hann göra någonting så slöt Luziel sin egen hand runt omkring Jinnis handled.

”Bråka inte nu, flickor”, sa han och log mot Jinni. ”In är en av oss, glöm inte det.”

Jinni slappande av och hennes ansikte delade sig återigen i ett leende. Hon vände sig mot Luziel och gav honom en snabb puss på kinden innan hon backade undan ett par steg.

”Du har rätt”, sa hon.” Det vore bättre om In istället kunde svara på frågan genom att berätta vad du kan göra för henne.”

”Hur kan du skapa liv?”, frågade In.

”Det kanske bättre om vi visar dig istället”, sa Luziel innan Jinni kunde svara. ”Dyaus?”

”Ja”, sa Dyaus och gick fram till Luziel.

”Hämta vår vän”, sa Luziel utan att ta blicken från In. ”Lägg honom på altaret.”

Dyaus nickade och försvann bland de orörliga människorna.  In hörde ljudet av en sten som rasslade mot golvet tätt följt av en röst.

”… håller ni på med? Och vad har ni gjort de andra… hur kom du dit? Stopp! Vart tar du mig?”

Dyaus dök upp igen, men han var inte ensam. Mannen som han höll i ett armlås och knuffade framför sig hade ett otäckt sår som gick från vänster tinning och ner till hakan. Han bar fortfarande rustningen som han hade haft när han lämnade Nedälv, men hans vapen hade tagits ifrån honom.

”Tedlik?”, utbrast In.

”In?”, sa Tedlik förvånat. ”Vad håller de på med? Vi måste härifrån. Det här är inte vad som skulle hända. Vi skulle besegra trollen, och befria Gainea från deras förtryck. Ingen sa något om det här. Är det här Uns straff? Hon skickar sina furim för att vi inte levt Drömmen? Men du har varit med oss så länge jag kan minnas. Varför händer det här nu?”

Tedliks ord övergick till ett hysteriskt snyftande. Det här var inte den ordnade värld som han normalt levde i. Han kunde lyssna tålmodigt på en tvist mellan trätande grannar och komma fram till en lösning som båda parter var mer än nöjda med. Han kunde fördela tillgångar rättvist mellan byborna i tider av svält, och han kunde ta obekväma beslut när det krävdes utan att behöva vända folk mot sig. Men det han var bra på var att analysera i tysthet. Det här var inte en värld han kunde analysera längre, och de senaste veckornas press hade långsamt brutit ner honom.

”Mutigi”, sa Luziel, och gjorde en gest mot Tedlik.

Tedliks röst tystnade omedelbart. Hans läppar rörde sig ett par sekunder innan han uppfattade att det inte kom något ljud mellan dem. Han lyfte sin fria hand och lät fingrarna snudda mot munnen. Han stirrade chockat på dem och sedan på In.

”Lugnare så”, mumlade Luziel och höjde sedan rösten. ”Dyaus, lägg honom på altaret!”

Dyaus lyfte utan ansträngning upp Tedlik och lade honom på den stora stenplattan mitt i rummet. Tedlik gjorde några halvhjärtade försök att värja sig, men det fanns ingen energi kvar i honom. Jinni och Peri drog ett par remmar runt hans handleder och spände fast honom vid stenen. Sedan gjorde de samma sak med hans fötter.

”Minns du Cinya, In”, frågade Jinni medan hon arbetade med att spänna fast Tedlik.

”Cinya?”, mumlade In.

Det var bekant, och rörde upp dunkla minnen djup i hennes inre. Namnet var inget hon hade hört på många år, men dimmorna klarnade gradvis tills hon slutligen kunde sätta ett ansikte till det. Hon tittade på Jinni.

”Kvinnan i Solbris”, sa In till slut. ”Hennes älskare dog och hon också.”

”Har du aldrig undrat varför?”, frågade Jinni.

”Många gånger”, sa In.

”Gläd dig åt att du snart inte behöver undra mer”, sa Jinni och log. ”Vi ska visa dig.”

Jinni, Peri och Dyaus backade undan från altaret, och Luziel gick fram till det. Han gick sakta runt omkring den stora stenskivan samtidigt som han smekte Tedlik över bröstet med ett finger. Beröringen fick Tedlik att skaka, och han stirrade skräckslaget på Luziel.

”Det är en fruktansvärd sak att behöva sörja”, sa Luziel mjukt till honom. ”Att känna tomheten inom sig, kanske efter de som gått bort. En tomhet som man bara kan fylla med tårar. Jag beklagar att det är något som jag måste utsätta dig för. Men om det är någon tröst så kommer det inte att vara länge.”

Luziel plockade av sig en liten amulett som han bar i en kedja runt halsen. Den var gjuten i någon blank metall och var prydd med ett mönster som In inte kunde urskilja. Han placerade amuletten varsamt mellan Tedliks fötter, och ställde sig sedan mitt emot In. Han tittade på henne och höjde långsamt ena handen.

”Nej”, viskade In.

Av någon anledning hade hon förväntat sig en kniv men istället drog Luziel upp en liten, oval sten. Den var mattsvart och ett par centimeter lång, och i det skumma ljuset var den inte lätt att se. Han snurrade stenen eftertänksamt mellan fingrarna och placerade den sedan på Tedliks bröstkorg. Under ett par långa sekunder, såg det ut som om inget alls hände. Sedan började den svarta stenen att förändras. Den blev blankare, som om ytan plötsligt hade blivit våt. Den darrade till och smälte samman till en svart, trögflytande vätska som genast började sippra in genom Tedliks hud och försvann. Han rörde sig inte, men In såg hur hans ögon började fyllas med tårar. De rann ner för hans kinder och droppade ner på altaret under honom.

”Se på honom!”, sa Luziel. ”Titta inte bara, utan se verkligen på honom!”

In förstod vart Luziel ville komma och gjorde en liten viljeansträngning. Hennes blick flackade under ett ögonblick, och sedan blev allting tydligt och klart. Hennes inre öga öppnades, och energierna som flöt runt omkring dem visade sig för henne. De visade sig som lila och djupt grönt ljus som de så ofta var på jordnära platser såsom berg och grottor. Det var rå, otyglad kraft, och den flödade okontrollerat i alla riktningar genom väggar, golv och tak runt omkring dem istället för att följa något specifikt mönster. Luziel, Jinni, Peri och Dyaus liknade varandra till stor del och lystes upp inifrån av ett starkt, gyllene sken, precis som de alltid hade gjort. Det var makten och ursprunget det representerade, och det var ledsagarens färger. De klamrade sig fast vid den rollen. Trots sveket mot In, så ville de gärna se sig själva som Gaineas ledsagare. Det gjorde nästan In villig att tro på dem, tro på att allt det här faktiskt var något de gjorde av välvilja. Hon kunde nästan göra det också. Ända tills hon såg på Tedlik.

Hon hade sett Tedliks energier tidigare. De dominerades normalt av gult och orange, drivna av intelligens och ambition.  De fanns fortfarande spår av de energierna kvar, men Tedliks aura var svag och urblekt. Mitt inne i hans bröstkorg fanns ett hål, något som var mer än bara svart. Det tycktes dämpa allt ljust runt omkring, och Ins tankar drogs genast till de mörka molnen kring Gainea i hennes dröm. Det rörde sig långsamt och pulserade som ett groteskt, förvridet hjärta. In såg även Tedliks tårar, men det var inte allt de var. Han blödde kraft, imata, som rann ut från varje del av hans kropp, även om den var som mest koncentrerad kring ögonen. Den pulserade fram i takt med hans mörknande hjärtas slag, och de följde altarets stenyta ner mot hans fötter. Där samlades imatan helt kort, för att sedan tränga in genom mönstret i Luziels amulett och försvinna.

Det var inte svårt att räkna ut vad de gjorde, och synen fick henne att må illa. Imata, ursprunget till livet som hon försökte skydda, stulen av de som borde ha stått vid hennes sida. Hennes mage vände sig, och hon fick anstränga sig för att inte kräkas, men hon lyckades tvinga sig själv att stänga sitt inre öga. Hon andades tungt och tittade upp mot Luziel.

”Hur?”, frågade In.

”Det är sorgen”, svarade Jinni. ”Sorgen får imatan att tränga ut, att överge kroppen. Cinya hade förmodligen inte mycket tid kvar, och hennes hjärta hann aldrig läka innan livet hade flytt henne helt. Sorgstenen påskyndar processen. Den lägger sig runt en persons hjärta och när sorgen inom honom. Det tar inte lång tid.”

”Un kommer att få reda på det”, sa In. ”Så fort Tedlik dör, så kommer hans själ att återvända till henne, och då kommer hon få reda på vad som sker. Hon kommer inte att tillåta det.”

Hon var inte säker på om ryktet hade spridit sig, och om Luziel var medveten om att Un redan hade bestämt sig för att låta sin skapelse dö ut, men hon var tvungen att försöka göra något. Luziel verkade dock vara oberörd av hennes ord. Utan att röra en min, tog han ett steg fram mot Tedlik och sträckte ut handen ovanför honom. Ljudet av en kropp som föll sönder till sand fyllde rummet, och sedan blev allt tyst.

In lät blicken svepa över Jinni, Peri och Dyaus. Deras ansiktsuttryck var helt neutrala. De verkade helt oberörda av det som precis hade skett, märkbart avtrubbade av något som de uppenbarligen hade sett många gånger tidigare.

”Hans själ kommer att tas väl om hand”, sa Luziel. ”Men han kommer inte att återvända hem till Skaparen.”

I sin hand höll han ett litet klot. Dess yta rörde sig som om den var gjord av vatten, och den lystes upp inifrån av en svagt, vitt ljus. Trots att ljuset var så svagt, så nådde det ändå fram till varje litet skrymsle i den stora grottan. Det var det vackraste som In någonsin hade sett, och det gick en lång stund innan hon insåg vad det var Luziel höll i. Det måste ha synts i hennes ansikte, för han sänkte genast handen igen. Tedliks själ försvann ner i en liten tygpåse som Peri höll fram.

”Hur kan ni gå med på det här?”, frågade In anklagande och stirrade på de tre Furim vid Luziels sida.

”Alla drivs av någonting, och jag ger det till dem”, svarade Luziel. ”Tänk på vad vi kan göra med kraften, för allas bästa. Jinni kan skapa liv, vilket gör att vi kan skapa mat. Svält blir något som tillhör det förflutna. Magi kan användas för att bygga hem, hela städer på ett ögonblick. Eller varför inte läka skador. Vad som helst. Du känner till möjligheterna. Vi kan sitta på Gaineas tron, och förändra världen till det bättre.”

”Och de som offras för din vision?”, frågade In.

”Det finns alltid offer”, sa Luziel. ”Efter vad jag har hört, så var du själv villig att offra trollen för din vision om att ena människorna. Hur skiljer det sig från vad jag gör.”

”Det är inte samma sak”, sa In, men tvivel letade sig in i hennes röst.

”Nej, det är inte samma sak”, sa Luziel. ”Jag kan välja ut individer för mina syften. Du ville utrota ett helt folk. Vem av oss är det som värna om livet egentligen? De som dör under min hand kan i alla fall ge upphov till nytt liv.”

Luziel plockade upp amuletten igen och satte den på sig. Med tunga steg gick han runt altaret, och ställde sig framför In. Hans ögon var sorgsna, men likväl bestämda. Han lade handen mot barriären som höll In fången. Magiska urladdningar dansade runt hans fingrar som små röda blixtar.

”Jag vet att vi kan göra det här”, sa Luziel, och han lät genuint uppriktigt. ”En del kommer att få offra sina liv, men det kommer att vara värt det. Det kommer att ta många år, men vi kan skapa en bättre värld. Och jag ska bevisa det för dig. Snälla, följ med oss.”

”Ingen chans”, sa In.

”Jag förstår”, sa han sorgset. ”I så fall är jag ledsen för att jag inte kan låta dig komma ut, men om du inte är med oss så kan jag inte låta dig hindra oss.”

”Jag kommer att hitta ett sätt att ta mig ut”, sa In.

”Oroa dig inte för det”, svarade Luziel. ”Jag kommer inte att lämna dig här längre än jag behöver. Det kommer ta oss många år att fullborda vårt arbete, men för dig kommer det inte att innebära någon väntan. Faktum är att du knappt kommer att hinna blinka.”

Även genom barriären kunde In känna hur Luziel drog in energi. Någonting hände med barriären. Den tycktes bli tjockare, tills den nästan var synlig i det svaga ljuset från grottan. Den flödade med mer kraft än vad In trodde var möjligt, och luften innanför blev isande kall.

Sedan slöt sig tiden omkring henne, och historien drog vidare utanför.

---

Kapitel 18

2010-08-30 av Aengeln

Fläckar av ljus dansade framför Ins ögon, och gav lite färg till den i övrigt helt svarta omgivningen. Hon var säker på att hennes huvud borde värka, men hon kunde inte känna någonting. Varför borde det värka? Någonting hade hänt. Hon hade varit i en strid, och någon hade attackerat henne. Luziel! Hon trevade försiktigt med ena handen och försökte känna vad hon låg på, men insåg nästan omedelbart att det inte fanns någonting där. Handen som hon skulle ha använt var inte heller där den borde vara. Allt var bara mörker och tystnad.

”Jag drömmer”, tänkte In. ”Det måste vara en dröm.”

Ett starkt, vitt ljus exploderade framför Ins ögon, eller i alla fall det som hon kallade för ögon. Det bländande henne, men hon hade inga ögonlock att stänga och inga armar att värja sig med. Ljuset dog gradvis ut, och efter en stund klarnade hennes syn igen. I mörkret framför henne hängde två klot. Det vänstra var gyllenbrunt och glänsande, och det högra var grått och matt. De var ungefär lika stora, och trots att deras ytor såg ut att vara helt jämna, så fick hon uppfattningen att kloten roterade långsamt. Hon koncentrerade sig på det vänstra klotet. Nej, inte klot, insåg hon efter en stund. Världar!

”Gainea”, viskade hon, och till hennes stora förvåning hördes hennes röst klart och tydligt.

Hennes ord hade en omedelbar effekt. Den gyllene planeten tycktes bli skarpare, och började sakta att förändras. Det som hon nu insåg var sand började sakta sjunka undan. Ökenvärlden lämnade platsutrymme för liv, och hon såg fläckar av vatten som började fylla utrymmet. Vattenfläckarna växte till sjöar, och kustremsor tog form när sjöarna växte till hav.

”Det är Gainea”, tänkte hon. ”Som den såg ut innan Un gav liv till oss.”

In vände uppmärksamheten mot den gråa världen, och såg att en motsvarande förändring skedde där. Men till skillnad från Gainea – där ökensanden gav plats för vatten – där drog sig landet istället tillbaka till förmån för eld. Hav av flammor fyllde den gråa planeten, och om In ansträngde sig så trodde hon att hon kunde se brinnande vågor som slog upp på stränderna. Nej, inte trodde. Hon kunde verkligen se dem. När hon koncentrerade sig på att försöka se bättre, så upptäckte hon att hon kunde komma lite närmare. Kunde hon kanske röra sig ännu mer? Hon förställde sig att hon kunde se världarna från andra hållet. Så fort hon hade tänkt tanken, så började hon rotera runt omkring dem. Den gråa planeten bestod nu av två kontinenter som omgavs av ett eldhav, och någonting som hon antog kunde kallas för floder började sprida sig tvärs över dem.

Det var något otäckt över elden, och In var mer intresserad av sin egen värld än mardrömmen som bredde ut sig under henne. Hon rörde sig vidare till Gainea, där gröna fläckar hade börjat ta form i den stora öknen. Hon kunde se vattendrag och sjöar, och framför hennes ögon växte hela skogar fram. Småskogar sprang upp lite här och var och växte sedan tills de mötte varandra, och med en liten viljeansträngning så dök hon närmare ner mot dem. Skogarna växte fram med en sådan hastighet att enorma träd blev till på mindre tid än det tog att blinka. Blommor exploderade på marken som fyrverkerier och försvann lika snabbt igen.

”Det går för fort”, tänkte hon, och återigen fick hennes tankar effekt på omgivningen.

Med undantag för en vind som fick träden och svaja, så var allting helt plötsligt stilla och tyst. In rörde sig fram genom grönskan och njöt av vad hon såg. Här fanns blommor som hon inte hade sett på nästan tvåhundra år. Röda rosor och tulpaner i alla möjliga färger, men eftersom de inte fyllde någon annan funktion förutom att vara vackra, så hade Un sedan länge slutat skapa dem. Det hade förmodligen varit ett misstag låta dem dö ut, och även om In förstod resonemanget så hade Un velat att världen skulle vara ett paradis. Blommorna väckte utan tvekan positiva känslor hos betraktaren, och på denna nyfödda variant av Gainea fanns de fortfarande kvar.

In tittade upp. Det måste ha regnat nyligen för en färgglad regnbåge prydde himlen, men molnen höll redan på att skingras. Hon valde en riktning, och började gå, och det tog en stund innan hon insåg att det faktiskt var det hon gjorde. In tittade ner på sig själv, och såg till sin förvåning att hon hade en synlig kropp. Den var genomskinlig, precis som soldaterna som passerat utanför fenomenet på vägen till Darfast, men det kändes ändå bra. Någonstans i fjärran kunde hon höra skratt, och hon gick i riktning mot ljudet. Det tycktes som om att det inte tog henne någon tid alls att komma fram, och efter bara ett par steg hade hon kommit ut ur skogen och in i en by.

En grupp människor satt och pratade muntert omkring en eld, men ingen verkade lägga märke till henne. Deras hår var grått och när de log mot varandra kunde In se att en del av dem saknade tänder. Men det var inte därifrån skratten kom. Människorna tittade bort mot husen och In följde deras blick. Två små barn, en pojke och en flicka, kom springande runt knuten. In stirrade chockat på dem. Hon hade aldrig sett ett barn tidigare, de hade aldrig existerat på Gainea, men på något vis visste hon ändå vad ett barn var. Ljudet av deras klingande skratt rörde något inom In, och hon kände hur tårar började strömma ner för hennes kinder. Det var det vackraste ljud som hon någonsin hade hört, och hon visste att även om hon aldrig fick höra det igen, så skulle hon minnas det så länge hon levde.

In gick försiktigt runt hyddan. Det fanns fler barn där, två flickor och en pojke som satt på marken och ritade med pinnar i sanden. In böjde sig över den ena flickan för att se vad det var hon ritade. Hon visste inte vad det var för något, men bilden bestod av fyra cirklar. Två cirklar vid sidan av varandra – så nära att de rörde vid varandra – sedan en cirkel som omgärdade de två första och slutligen en fjärde cirkel runt omkring den.

”Jag har sett den här tidigare”, tänkte In.

Det var bara en bild, men när In tittade på den så var det som om allt annat blev ointressant. Barnen och byn runt omkring henne blev suddiga, och allt ljud lät avlägset och förvridet. Det var en ovanlig känsla, men inte obehaglig. In kände hur hon började dras in närmare mot cirklarna, och det krävdes en liten viljeansträngning för att slita undan blicken.

Ljudet av barn som skrattade fyllde återigen hennes öron när pojken och flickan kom springande igen. Allt eftersom de sprang, såg In hur deras kroppar förändrades. Flickans kropp fick former, och pojkens barnhull blev till muskler. För varje steg som barnen tog, så växte de och mognade, och när de nådde fram till In var det inga barn längre. De stannade mitt framför henne och tittade på varandra. In såg kärlek lysa i deras ögon.

Mannen drog kvinnan intill sig och kysste henne ömt. Deras känslor för varandra fick omgivningen att blekna bort till dess att det enda som syntes var det älskande paret. De bröt kyssen efter vad som tycktes vara en evighet, och världen återvände igen. Mannen tog kvinnans ena hand och tillsammans gick de sedan in i en av hyddorna. In tog ett steg för att följa efter dem, men de kom ut igen nästan omedelbart. Mannen hade armen om kvinnan, och de tittade båda lyckligt på ett litet knyte inlindat i en filt, som hon höll i famnen. In såg en hand, knappt större än ett finger, som sträcktes upp från filten och greppade luften.

Med en blick på mannen, och med en suck av lycka böjde sig kvinnan ner. Ett par små fötter sattes ner på marken, och en liten pojke gjorde sig fri från filtarna. Han vinglade ostadigt, men mannen tog hans hand och hjälpte honom att hålla balansen när han tog sina första steg. Pojken skrattade förtjust och släppte handen när han hade fått kontroll över sina ben. Från ett annat håll dök en liten flicka upp, och pojken sprang genast bort till henne. Tillsammans sprang de iväg bland husen, medan mannen och kvinnan gick tillbaka den vägen som In hade kommit ifrån. In följde efter dem och såg hur de slöt sig till gruppen av människor som satt runt elden. Ett annat par reste sig upp när mannen och kvinnan satte sig ner. Deras rörelser var ansträngda, men de gav varandra det stöd de behövde: Hand i hand stapplade de bort mot en hydda, och med en sista blick mot de andra gick de in och stängde efter sig.

Det här var Gainea, In kände det på sig, men det var inte Gainea som hon kände till. Trots det kändes den här platsen på något oförklarligt sätt mer verklig än världen som hon var van vid. Kanske hade det något att göra med hur alla färger verkade vara mer klara och tydliga, eller den kärleksfulla värmen som tycktes sprida sig från människorna här. Om Gainea skulle kunna bli ett paradis, så var det här som det skulle kunna börja.

Men om det här var Gainea, vad var den gråa världen för något? Åsynen av barnen hade fått henne att helt glömma bort den för en liten stund, men nu återvände minnet till henne igen. Med en liten viljeansträngning lyfte hon från marken och började sväva upp över trädtopparna. Högre och högre, tills hon återigen kunde ta in hela åsynen av Gainea. Hon kunde inte låta bli att påverkas av skönheten som låg framför henne när hon steg uppåt.

Den gråa värden hade förändrats under tiden hon var uppe, och det slog henne att på avstånd skiljde den sig inte speciellt mycket ifrån Gainea. Färgerna var naturligtvis annorlunda. Gainea var i huvudsak grön och blå, den andra världen var färgad av eld och aska. Insikten kom till henne som ett fysiskt slag. Det här var också Gainea. Världen hon precis hade besökt var Drömmen, Gainea som den borde vara. En plats där människor var lyckliga och som var så mycket mer livfull än Gainea där hon bodde. Hon hade känt det så tydligt när hon var där, och avsaknaden av värmen här uppe var en plåga.

Men den gråa världen var inte Gainea som hon kände till, och det var heller inte Gainea som hon precis hade besökt. Det här var vad som skulle komma att återstå när hennes egen värld kollapsade i våld, ondska och hat. Det var världen som trollen stretade mot och det var världen som var så långt ifrån deras iskalla hem i norra Gainea som de kunde komma. Hon ville inte ner dit. Hon ville inte se vad som fanns bland flammorna, även om de såg ut att minska i intensitet.

Nej, de minskade inte, men när In tittade närmare såg hon att de höll på att döljas av mörka moln.  Hon sneglade mot Gainea, och insåg till sin förskräckelse att samma sak höll på att hända där. Mörka fläckar spred sig långsamt över världen, och de stora skogarna blev allt svårare att se. Mörkret spred sig ut över landmassan, men det slutade inte där. Det fortsatte ut över kusterna och täckte även haven. Mörkret låg så tätt över båda världarna att In inte kunde urskilja någonting genom det. Inte ens flammorna på den gråa varianten av Gainea sken igenom. Och sedan var allt borta. De mörka molnen hade inte skingrats. Det var snarare så att de hade blivit tjockare och tjockare tills de flöt ihop med den svarta oändligheten runt omkring världarna. Sedan hade de helt enkelt upphört att existera.

In kunde inte förstå vad som precis hade hänt. Att den brinnande Gainea skulle förinta sig själv var inget som förvånade henne, men det hade hänt båda världarna. Hon hade inte sett någonting förutom skönhet, godhet och lycka där nere. En underbar värld, en där hon själv hade velat leva. Varför skulle den förintas?

Ins tankegångar avbröts av ännu ett kraftigt ljus, och plötsligt fanns världarna där igen. Nakna, sand och aska, precis som förut. Än en gång skapades vatten och eld där den hade varit tidigare, och snart var världarna precis som de hade varit innan de försvann i mörkret. Som om ingenting hade hänt. Men återigen började molnen sprida sig.

”Nej”, tänkte In. ”Inte igen. Inte en gång till.”

Men hennes tysta bön förblev obesvarad. Mörkrets spred sig ut över världarna. Tjockare och svartare tills de dolde allting, och till dess att världarna återigen försvann. Sedan kom ljuset, och de föddes på nytt. Det hela upprepades för In ännu en gång. Och sedan igen. Och igen. Hon ville inte se det, men hon visste inte vad hon annars skulle göra, och hon var lättad varje gång ljuset kom och när världarna kom tillbaka. Det var till och med en tröst att se eldarna sprida sig över den gråa världen igen, även om hon hade en vag aning om av vad de förmodligen innebar.

”Jag måste se vad som händer”, tänkte In. ”Jag måste se vad som händer under molnen.”

Men det var inte lätt. När molnen väl började sprida sig igen, så fann In att hon inte hade modet att ta sig ner. Få saker skrämde henne, men tanken på att passera genom de svarta molnen fyllde henne med skräck. Hon kunde inte förmå sig själv att röra sig. Sedan var världarna borta, bara för att återfödas igen. In tittade på hur världarna skapades ytterligare en gång, och inväntade det oundvikliga. Molnen kom igen, precis som hon visste att de skulle göra, och hon stålsatte sig.

Men inte heller den andra gången så kunde hon inte hitta modet hon behövde. Skräcken paralyserade henne ända till de båda världarna hade försvunnit tillsammans med molnen och var sedan som bortblåst. Om hon bara kunde hålla modet en enda gång. För en enda titt. Hon väntade, och såg molnen sprida sig igen.

”Jag måste få se”, tänkte hon igen. ”Hur ska jag ta mig genom molnen? Hur ska jag kunna få bort molnen?”

De svarta molnen sprack upp. Ins hjärta slog ett extra slag, och hon kände hur hon samtidigt blev lite mer verklig. Men lyckan hon kände var kortvarig, för det hon såg när molnen hade tunnats ut var inte vatten eller skogar. Det var eld. Hela Gainea stod i lågor. De stora skogarna brann med en intensitet och en hetta som In kunde känna hela vägen upp till henne. Den brände bort de sista resterna av de mörka molnen, och spred sig upp mot In. Hon försökte backa undan från flammorna, men hon kunde inte komma undan från hettan. Den slog emot henne och växte. Hennes halvt genomskinliga kropp började glöda, och det var det var då smärtan kom. In skrek, och hennes skrik fick verkligheten omkring henne att vibrera. Elden splittrades som glas, och de brinnande världarna följde efter. Vassa skärvor kom rusande emot henne, och skar in i henne. De slet hennes kropp i bitar.

In vaknade med ett ryck. Hennes ögon var fyllda av tårar, och allt var suddigt. Minnet av Gainea  – hennes  värld, hennes hem – som brann, hade etsat sig fast på hennes näthinnor. Hon lade sig ner på sidan och slöt ögonen igen. Sedan tog hon ett djupt andetag och fortsatte skrika. In skrek tills hennes hals var öm, och tills hon kunde känna blodsmak i munnen. Hon skrek tills hon trodde att luften omkring henne skulle ta slut. Och sedan fortsatte hon skrika. Hon skrek ända tills mörkret föll över henne, och hon somnade igen. Tacksamt nog så slapp hon drömma den här gången.

---