Kapitel 27

2010-11-11 av Aengeln

Den sista människan på Gainea dog knappt tretton år efter att de sju furim hade fängslat Un på botten av Imsjön och sedan dragit sig tillbaka. Han vandrade i ensamhet genom det som en gång hade varit Gaineas stora skogar, men träden hade, precis som människor och troll, börjat dö ut i samma ögonblick som Un bestämde sig för att ge upp sin skapelse. Träden skulle överleva människorna med många år, men det handlade fortfarande bara om tid. Sedan skulle de också försvinna.

Det fanns knappt ingenting att äta, men den sista människan letade mer efter någon annan som fortfarande levde än han letade efter mat. Han ville träffa någon, vem som helst, som kunde lindra ensamheten och ge honom någon form av hopp. Men han visste att det inte fanns något hopp kvar. Skaparen hade övergett dem. Ledsagarna hade övergett dem och det här var slutet. Han såg ruinerna av döda byar och de tillhörigheter som invånarna hade lämnat efter sig. I en del hyddor hittade han sand – rester av ägarnas kroppar – men på de flesta ställen han besökte så hade vinden redan fört bort den. På kvällarna åt han löv från träden – den enda näring som fanns att tillgå – men han lyckades aldrig sova mer än ett par timmar under nätterna.

Den sista människans vandringar tog honom till slut till den östra kusten. Där satt han i stillhet på en hög klippavsats och blickade ut över havet långt nedanför honom. I två dagar satt han där utan att varken äta eller dricka, men han kände varken hunger eller törst. Bara ensamhet. På den tredje dagen drog en storm in. Iskallt regn piskade hans ansikte och väckte honom ur den dvala som han hade försjunkit i. Han stirrade mot vågorna som slog in och tog sig sedan försiktigt upp på fötter. Hans leder var stela och protesterade högljutt, men han ignorerade dem.  Sedan kastade sig den sista människan ner i havet och lät vågorna krossa honom mot klipporna.

Un märkte när hans själ kom till henne. Sorgstenen matade henne redan med de värsta och mest desperata minnena hon hade inom sig, men ingenting kunde mäta sig med den sista människans hopplöshet. I den mån hon fortfarande hade sammanhängande tankar så hade hon trott att sorgen och smärtan inte kunde bli värre. Hon hade haft fel. Hon låg på botten av Imsjön – oförmögen att röra sig – och grät. Med tårarna följde imatan, och den spred sig till Gainea. Hon kunde inte dö som alla andra som Luziel hade utsatt för sorgstenen. Hon var Skaparen, och imatan – livet och alltet – kunde inte ta slut för henne. Den spred sig ur henne och kröp in i världen. Den letade sig genom sand, klippor och berg tills Gainea pulserade av kraft. Av liv. Av imata.

Det tog tusentals år innan imatan hade spridit sig ut i världen, och vid det laget var Gainea återigen den öken som Un en gång hade tagit sina första steg i. Men till skillnad från då, så var öknen inte död. Det fanns en förväntan i luften över sanden, som om världen själv väntade på att någonting skulle hända.

Det första livet som sprang upp i världen dök upp i Imsjön. Imatan var stark så nära dess källa, och Gainea var mättad på kraft. En ensam, vit näckros blommade ut på sjön. Den lyste i solen, men det fanns ingen där som kunde njuta av dess skönhet. Den ensamma näckrosen följdes snart av fler. Efter näckrosorna kom gräset på stranden, och efter dem kom de första träden.

När Un en gång i tiden hade gett liv åt Gainea, så hade hon börjat med växterna, och samma sak hände nu. De stora skogarna spred sig från Imsjön, och nådde slutligen kusterna. De bestod av en till synes oändlig flora av olika träd, buskar, blommor och andra växter. Därefter kom insekterna och fiskarna. De dominerade världen under en kort tid, men efter det så slutade Gainea att hålla igen. Det blev en explosion av liv. Djur och växter som Un aldrig ens hade funderat över kröp fram ur sanden och tog världen i besittning.

In hade haft rätt. Un hade inte sett Drömmen, inte på långa vägar. Hon hade hållit sig fast vid en ögonblicksbild och hade förgäves försökt återskapa den. Hon hade aldrig varit den skapare som Gaineas invånare hade trott att hon hade varit, utan bara ett hinder för Drömmen. Det här var liv som växte och utvecklades, snarare än att det var statiskt och oförändrat tills det slutligen blev sand igen. De växter och djur som dog nu förmultnade och blev näring till det liv som kom efteråt.

Människan var inte det första djuret som återvände till världen, men det var inte långt ifrån. Drömmen hade fått fria tyglar, och människan var en del av den. Resterna av den civilisation som en gång hade funnits var sedan länge borta, men människorna var ett löfte om att fler skulle uppstå även om de var primitiva i början. De hade inget språk, och de levde av vad världen gav dem. Men världen gav dem mycket. Imatan brann starkt inom dem, och inom varje liv på Gainea. Och inom varje liv fanns en själ. Ett litet fragment av Uns själ, precis som det alltid hade varit. Men där Un tidigare villigt hade gett av sin egen själ, där slets de nu med våld ut av imatan. Hon kunde känna varje bit av henne som försvann, och smärtan var den enda lindringen i den eviga sorg som nu var hennes hela existens.

Hon var fortfarande Skaparen, men en skapare utan egna drömmar och utan hopp. Hon låg för evigt fängslad på den plats där hon en gång hade gett liv åt sig själv, plågad av livet runt omkring henne och av minnena av den värld som hade varit.

Un grät. Och för varje tår uppstod ännu ett liv någonstans i världen.

---

Kapitel 26

2010-11-10 av Aengeln

Skogen var svart och tyst. Inte svart för att det var natt, utan för att träden i sig var svarta. Det var som om någon hade tagit undan träden och bara lämnat skuggorna kvar, och de rörde sig långsamt trots att det inte fanns någon vind. Stigen som ringlade sig fram mellan träden var fast och kantad av livfullt grönt gräs, men utanför den var allting flyktigt som rök. Former som misslyckades med att representera vad som borde ha varit där.

Luziel gick försiktigt fram längs stigen. Han visste hur drömmen gick och hur han skulle navigera sig igenom den. Och han visste vem som väntade där stigen tog slut. Trots det så avskydde han den här drömmen. Marken var visserligen lika fast att gå på som den han gick på när han var vaken, men trädens onaturliga rörelser fick honom att må illa. Men han bet ihop och kämpade sig vidare. Han behövde bara gå i några få minuter – men det var minuter som lika gärna kunde ha varit timmar, det var omöjligt att säga i drömmen – innan stigen breddades något. Skuggträden delade sig, och stigen mynnade ut i en lägerplats.

En ring med stenar låg runt en liten eld. Det var en riktig eld byggd av ved, snarare än den magiska svedelden som vanligtvis användes på Gainea. Men värmen som slog emot honom var behaglig, och han gick närmare. På andra sidan lägerplatsen så ringlade sig stigen vidare in i skogen, men Luziel hade inte för avsikt att fortsätta den vägen. Han visste vart den ledde, men inte om vägen skulle bära honom. Hans egen värld låg bortom stigen han hade kommit på.

Det var ingen annan där, men det spelade ingen roll. Han skulle snart komma, det gjorde han alltid. Luziel gick fram till elden och lät lågorna värma hans stela kropp medan han väntade. Det tog inte lång tid. Skuggorna kring stigen rörde sig, och en figur tog form där. Den rann fram ur luften, som solljus genom vatten. Det var som om drömmens värld öppnade sig och släppte igenom ytterligare en drömmare. Fursten hade anlänt.

Han var stor. Luziel var lång, men han var ingenting jämfört med mannen som stod framför honom. Inte så lång som ett troll, men en bra bit över två meter. De breda axlarna och den säkra hållningen utstrålade styrka, men framförallt makt. Han var täckt av eld som han bar omkring sig som en mantel. Den hängde över hans axlar och släpade i marken efter honom där den lämnade ett spår av aska. Manteln slutade i en huva – även den av eld – som dolde Furstens ansikte. Ljuset från den brinnande manteln borde ha avslöjat hans anletsdrag, men lyckades på något sätt skugga dem istället. Hans kropp var också till större delen dold av skuggor, men här och var kunde Luziel ändå se röda muskler. Muskler och senor, men ingen hud som täckte dem.

Luziel gick ner på knä och böjde huvudet mot marken i vördnad. Fursten klev rakt igenom lägerelden, grep tag om Luziels hals med en jättelik hand och lyfte honom högt över marken, precis som han själv hade gjort mot Anzur. Ett dovt morrande slapp ut från Furstens mun och Luziel tyckte sig se ett par röda ögon som stirrade på honom någonstans innanför huvan.

”Misslyckande!”, röt Fursten och hans djupa röst fick marken att skaka. ”Vi talade om vad misslyckande innebar! Förklara dig!”

Luziel försökte prata, men handen höll honom i ett järngrepp, och det enda han lyckades få fram var ett svagt kraxande. För ett ögonblick trodde Luziel att Fursten helt enkelt skulle krossa hans hals och låta honom dö. Han hade ingen aning om huruvida han faktiskt kunde dö i en dröm. I verkligheten kunde han det inte, men drömmar lydde inte under samma lagar som verkligheten och han ville inte vara den förste som prövade. Sedan lossade greppet och Luziel föll till marken. Han hostade.

”Jag har inte misslyckats”, sa han och kämpade sig upp på fötter igen. ”Allt som har hänt…”

”Tyst!”, avbröt Fursten, och ännu en gång kunde Luziel se hans ögon lysa.

Han fäste Luziel med blicken, och studerade honom innerligt.

”Du har inte kommit ensam”, sa han till slut.

”Nej”, svarade Luziel, ”det kan tänkas. Men även om han är här så spelar det ingen roll. Han är helt och hållet under min kontroll.”

”Och det är du säker på?”

”Helt säker.”

”Ditt misslyckande ger ingen trovärdighet till dina ord. In lyckades fortfarande komma i vägen för dina planer, och du har ingenting till mig.”

Luziel svarade inte, utan krängde av sig väskan som hängde över hans ena axel och öppnade den. Ljus strömmade ut ur den, och för ett ögonblick trängde det igenom skuggorna över Furstens ansikte. Den var full av fångade själar, och Fursten stirrade på dem. Luziel tyckte sig se hur han slappnade av något.

”Det här är ingenting”, sa han, men hans röst var girig, och hans ögon lämnade inte de små lysande kloten.

”Jag har inte misslyckats”, sa Luziel, ”och In har inte kommit i vägen för oss. Tvärtom. Om hon har rätt, så har hon gjort mer för dig än vad jag någonsin hade kunnat göra själv.”

”Och hur säker är du på att hon har rätt?”

”Jag är säker. Jag har inte för avsikt att misslyckas.”

”Dina avsikter intresserar mig inte. Jag vill ha resultat!”

”Och du ska få resultat. Men det kommer att ta tid.”

Fursten ryckte åt sig väskan och vände sig om. Han började gå bort ifrån Luziel. Flammorna runt omkring honom böljade bakom honom och förstärkte intrycket av att det var en mantel. När han nådde fram till stigen vände han sig om.

”Tid har jag”, svarade Fursten. ”Men mitt tålamod är inte oändligt.”

Furstens form blev otydlig, och sedan försvann han helt. Luziel var ensam kvar i drömmen och hoppades innerligt att han hade haft rätt. Att In hade haft rätt.

---

Kapitel 25

2010-11-09 av Aengeln

Ett par ögon såg de sju furim lämna Imsjön och det dåd de hade begått. De hade varit helt uppslukade av sin makabra uppgift, och hela Gaineas befolkning fanns många dagsmarscher bort. Att någon skulle kunna ha följt efter dem när de lämnade Nedälv och att denne skulle ha bevittnat vad de gjorde mot Un hade inte slagit dem. Mannen stod kvar i skogsbrynet till dess att de sju furim var utom synhåll, vände sig sedan om och gick tillbaka samma väg som han hade kommit ifrån.

En grov hand stacks ner i en väska, och kom upp med en tjock bok. Mannen tittade på den och borstade försiktigt bort lite smuts från omslaget. Det var en dyrbar bok. Inte så mycket på grund av dess innehåll, utan snarare på grund av att det var en riktig bok. Det var få som hade kunnat konsten att framställa papper för tjugo år sedan när han skrev den och troligen ingen alls idag.  Han hade betalat dyrt för pappret, och hade hoppats kunna sälja boken ännu dyrare.

Att skriva boken hade varit förhållandevis enkelt, och hade gett honom något att göra under de långa kvällarna på resande fot. Boken innehöll hemligheten om livet, och om livet som kom efter detta. Den innehöll sanningen om himlen, och om det svarta tomrum som låg bortom den. För den som ville ta sig tiden att läsa, så fanns svaret på alla frågor som man kunde drömma om. Och inte ett enda ord var sant. Sida efter sida fylld med lögner. Han hade naturligtvis inte sett dem som lögner. Han hade sett varje ord som ett enskilt litet konstverk, omsorgsfullt nedtecknat för att stimulera läsarens fantasi och själ. Men aldrig lögner.

Men det han precis hade bevittnat ändrade på det. Han visste mycket väl vad Luziels svarta sten gjorde – han hade hört historierna – och han trodde sig till och med veta vad det var de hade försökt göra. Han hade ingen aning om huruvida de hade lyckats, men det spelade ingen roll. Det var en styggelse, oavsett vilka avsikter de hade haft. Men det var för sent för honom att försöka göra någonting. Han visste att han inte hade mycket imata kvar, och att hans tid bland de levande snart var slut. Sedan skulle han få återvända till Skaparen. Snart. Men innan dess, så skulle hans lögner få ge plats för sanningen. Någon annan kanske skulle finna hans skrifter – förutsatt att det fanns någon kvar som kunde finna dem – och de skulle i så fall få veta sanningen om vad som hade hänt. Han skulle ägna den sista tiden han hade kvar till att nedteckna händelserna som lett till Gaineas fall.

Han slog sig ner på en sten och öppnade boken. Den var fylld med hans egen tjocka handstil. Sida upp och sida ner av hans lögner. Han fnyste åt dem. Att han någonsin hade trott att de skulle vara värt någonting. Han drog in lite kraft, och höll ut en hand över boken.

”Senskriba!”

Texten började sakta blekna på sidorna, och efter några få sekunder, så var uppslaget blankt. Han nickade nöjt och bläddrade i boken. Varenda sida var tom.

”Lögnerna ger plats för sanningen”, muttrade han.

Han stack ner en hand i väskan igen och drog upp en penna och en liten flaska bläck. Han skruvade av locket på flaskan och ställde försiktigt ner den på marken bredvid sig. Med stadiga fingrar doppade han pennan i bläcket och funderade lite. Sedan satte Tiyan pennan till pappret och började skriva.

---

Kapitel 24

2010-11-08 av Aengeln

De fann Un där In hade sagt att hon skulle vara. Hon satt på en sten av glas och stirrande ut över Imsjön. Hennes blonda hår rörde sig i takt med vågorna som drog in över vattnet, och hennes hud glänste i solljuset. In hade alltid tyckt att platsen var vacker, och Uns närvaro förstärkte intrycket. Det var en plats som hon hade kunnat leva på, och oavsett tiden hon hade tillbringat i Nedälv så var det här hennes hem. Det var här som hon – precis som Un – hade tagit sitt första andetag. Hon var inte säker på varför de inte hade grundat en by här. En del av henne hade ibland önskat att hon kunnat gå hit varje morgon och se solen gå upp över sjön. Andra dagar var hon glad över att den här platsen hade fått vara orörd. En nostalgisk helgedom eller kanske bara en oas från verkligheten. Oavsett vilket så skulle hon aldrig någonsin kunna se på Imsjön på samma sätt igen när de var klara.

In gick fram till Un och satte sig ner bredvid henne. Un fortsatte stirra ut över vattnet med ett drömmande ansiktsuttryck. Det fick henne att se, om inte lycklig, så åtminstone fridfull ut. Den anklagande blicken som In hade fått utstå för inte så länge sedan var som bortblåst.

”Har ni kommit för att försöka få mig på andra tankar igen?”, frågade Un när de hade suttit där en stund.

”Hade det spelat någon roll?”, sa In.

”Nej”, svarade Un, ”det hade det inte.”

”Var är de andra?”

”De ville låta mig prata med dig själv först. De är i skogsbrynet.”

In nickade. ”Vet du vad jag såg innan vi lämnade Nedälv?”, frågade hon, men väntade inte på att få något svar. ”Troll. Troll och människor som jobbade sida vid sida.”

Un nickade igen, men ändrade inte en min. Hon såg varken positivt överraskad eller ens särskilt förvånad ut, vilket gjorde In lite besviken. Men i det här läget spelade det ingen roll.

”De ser slutet komma”, sa Un. ”Det drar dem samman för tillfället, men det kommer inte att hålla i sig.”

”Det är ett tecken på att det finns hopp för oss”, sa In.

”Nej, det är det inte. Det enda det visar är att de kanske kan få en glimt av drömmen innan Gainea dör. Det kanske är deras enda chans.”

”Drömmen”, sa In. ”Världen som den borde vara.

”Ja”, sa Un. ”Det smärtar mig att den inte har blivit som den borde ha varit.”

”Mig med.”

”Därför är det bättre att låta existensen falla i glömska. Det är bättre att låta Drömmen dö i frid, istället för att låta den här styggelsen få finnas i dess ställe.”

Uns ord fick Ins ögon att fyllas med tårar. Hon hade vetat vad Un skulle säga, men det smärtade henne att veta vad som skulle hända. Hon satt bredvid Un utan att röra en muskel under en lång stund. Hon grät i tystnad med blicken fäst långt ute på sjön. Hon grät tills hennes känslor hade lagt sig igen, och till dess att hennes hjärta hade lugnat ner sig. Sedan vände hon sig mot Un.

In lade en hand ömt på Uns kind och vände henne mot sig. Hon gjorde inget motstånd, och om Un såg tårarna på Ins kinder så visade hon det inte. In hade förväntat sig att få skuldkänslor igen när Un mötte hennes blick, men ingenting hände. De två kvinnorna – Skaparen och Ledsagaren – stirrade djupt in i varandras ögon och det var som om tiden tycktes stå still. In lutade sig fram och deras läppar möttes. Det var försiktigt men ändå uppriktigt och Un besvarade kyssen utan att tveka. Ins hand letade sig upp i Uns hår, och hon drog ut på det passionerade ögonblicket så länge hon kunde innan hon slutligen bröt kyssen.

”Förlåt mig, mor”, sa In och slöt ögonen.

Un tittade frågande på henne. Det var ett ord som hon aldrig någonsin hade hört förut, men trots det var det något bekant över det. In drog in ett djupt andetag och släppte sakta ut det igen. Hon tittade upp på Un igen och pressade försiktigt sin hand – som var kvar uppe i Uns hår – mot hennes huvud.

”Förlåt mig”, sa hon igen. ”Men jag kan inte låta det hända. Endormigxi!”

Hon hade gradvis dragit in energi under deras kyss, och hade sedan låtit besvärjelsen ta form i sitt huvud. Den var inte speciellt kraftfull, men den rann ut genom Ins arm, och när den träffade Un så gjorde den vad den skulle göra. Uns ögon vändes uppåt, och hennes kropp blev slapp. In lät Un sjunka ihop på stenen bredvid henne. In satt i tystnad och lyssnade på Uns djupa andetag. Hon kände ingen skuld. Gråten hade tömt henne på känslor, och hon kände sig kall och distanserad inombords. Hon knuffade Uns sovande kropp och lät den rulla ner på stranden.

De sex andra furim kom fram till henne. Luziel hade återhämtat sig på vägen till Nedälv, men hans steg var försiktiga och märkbart ansträngande. Peri gick bredvid honom, och lät honom luta sig mot henne. De samlades runt Un och en obekväm tystnad lade sig över gruppen.

”Om vi gör det här”, sa In slutligen, ”så gör vi det tillsammans. Är det någon som vill dra sig ur?”

Ingen vågade titta på någon av de andra, men tystnaden var det enda samförståndet som de behövde. Allt som behövdes sägas hade redan sagts på vägen till Imsjön, och ingen ville dra igång en diskussion igen. Alla var överens om vad som måste göras, men ingen ville egentligen ta del i det. Det var enklare att acceptera det som skedde i tystnad.

An böjde sig ner och lyfte upp Un i sina starka armar. Han bar henne ner på stranden där han försiktigt lade ner henne på den mjuka sanden. Jinni och Peri satte sig ner på knä intill henne och täckte hennes armar och ben med sand. De jobbade varsamt. Kanske för att skjuta upp det oundvikliga ytterligare några få sekunder, eller för att det på något sätt skulle kunna förlåta dem för vad som skulle komma. När de var klara reste de sig upp och In tog istället ett steg framåt. Det var som om hon tittade ner på sig själv från någon annanstans. Om hon ansträngde sig så kunde hon nästan inbilla sig att det var någon annan som stod där och drog in kraft. Att det var någon annan som formade den andra besvärjelsen som hon skulle rikta mot Skaparen. Men det fanns ingen tvekan i hennes röst när hon slutligen uttalade orden som släppte ut den, bara en kylig beslutsamhet.

”Fajro!”

Intensiv hetta vällde upp ur marken runt omkring Un. Den var så kraftig att den tvingade dem att backa ett par steg. Alla utom In. Hon stod där och lät den sveda hennes hud och bränna hennes hår medan hon tittade på hur sanden runt omkring Un smälte till glas. Hon tittade på hur Un sjönk ner i den glödande massan och hur den flöt ut över henne tills dess att endast hennes ansikte och bröstkorg var synlig. Först då släppte In energiflödet och lät besvärjelsen ebba ut.

De övriga sex furim gick fram till henne igen, och tillsammans tittade de på hur glaset långsamt svalnade runt omkring Un. Timme efter timme förflöt. Dagen gav plats för natt, men när solens strålar återigen föll på dem låg Un inkapslad i ett massivt, genomskinligt fängelse. Ins hud var rödflammig och på vissa ställen till och med svart, men hettan hade inte gjort ett enda märke på Uns nakna hud. Hennes ansikte var lika vackert som det alltid hade varit, och hon sov fortfarande fridfullt efter Ins första besvärjelse.

”Luziel”, sa In. ”Det är din tur.”

”Ja”, sa han hest. ”Jag antar det.”

Han stapplade fram till glasblocket som innehöll Un. Det fanns ingen uppenbar tvekan i hans rörelser, men de var långsamma på ett sätt som inte helt kunde förklaras av de skador som In hade gett honom och som ännu inte hade läkt helt. Han satte sig ner på ett knä bredvid Un och sträckte ner en hand i den lilla vävda väskan som han bar med sig. Den stannade där ett par sekunder innan den kom upp igen. Den var tom. Luziel vände sig mot In, och hans ögon blixtrade av ett hat som överskuggade allt som In hade känt under de gångna veckorna.

”Är det här mitt straff?”, frågade han. ”Är det här vad som krävs för att jag ska bli förlåten?”

”Ingen av oss kommer att bli förlåten”, svarade In. ”Aldrig någonsin.”

Luziel övervägde det och tycktes komma fram till ett beslut. Han stack ner handen i väskan igen och den här gången var den sluten om någonting när den kom upp. Han böjde sig fram mot Uns ansikte och kysste hennes panna mjukt. Sedan placerade han den svarta stenen mellan hennes bröst, och reste sig hastigt upp. Han återtog sin plats bland de andra men utan att titta på någon av dem.

Han grät inte. De många åren som han tillbringat med att stjäla människors imata hade lärt honom att aldrig spilla tårar. Det hade funnits tillfällen när hans besvikelse och frustration över alla misslyckanden hade velat tvinga fram gråten, men han hade pressat dem tillbaka. Gång på gång hade han gjort det, tills tårarna inte längre försökte komma. När han tittade ner på Un – deras skapare insvept i glas – så önskade han förgäves att han kunde gråta igen.

Den svarta stenen sjönk in genom Uns bröstkorg och gjorde vad det heta glaset inte hade kunnat göra. Den bröt Ins besvärjelse, och Uns ögon spärrades plötsligt upp. De stirrade uppåt men utan att se någonting. De var tomma på allt förutom på en obeskrivlig sorg. När tårarna slutligen kom, så öppnades hennes mun i ett tyst skrik. Tårarna fyllde hennes ögon tills de slutligen rann över, men det var bara början. Sorgen och smärtan från tusen och åter tusen själar som återvänt till Un under de gångna århundradena vaknade plötsligt till liv inom henne. Allt på en gång. De tårar som hon kunde gråta för deras räkning var långt ifrån tillräckliga, och de mörknade gradvis till dess att de hade ersatts av blod. Mörkröda strimmor trängde upp ur Uns ögonvrår, rann ner för hennes ansikte och färgade glaset som höll henne fängslad. Det fanns inga anklagande blickar kvar i Uns ögon. Det hon såg, och det hon för evigt skulle se, det fanns inom henne.

Ett omänskligt skrik letade sig upp ur Uns inre, och kraften i det var obeskrivlig. Det fick världen att skaka, och runt omkring dem så rämnade de enorma glasklipporna som hade stått på stranden sedan Gaineas födelse. In kunde höra hur träden föll i skogen, men hon kunde omöjligt slita blicken från det blodiga ansiktet framför henne. Det var en bild hon skulle bära inom sig för evigt.

”Iai”, lyckades In pressa fram. ”Gör det!”

Iai lyfte en hand mot Un och lät kraften hon dragit in lyfta glasblocket upp ur sanden. Hon skulle inte haft några problem att göra det under normala omständigheter, och kraften som vällde ut ur Un var enorm. Uns fängelse svävade ut över vattnet – en båt av kristall, buren av Iais besvärjelse – till tonerna av Uns klagan. Ljudet var lika öronbedövande när Un var flera hundra meter ifrån dem, som det hade varit när Un var alldeles intill dem. Det var först när Iai släppte glasblocket och lät det sjunka ner i det djupa vattnet som ljudet slutligen tystnade.

De sju furim stod på stranden till Imsjön och stirrade mot platsen där Un hade sjunkit. In inbillade sig att hon kunde se hur Un låg på botten, med blod som trängde upp ur hennes ögon och som löstes upp i det mörka vattnet. Fortfarande gråtande. Fortfarande skrikande. Men om hon fortfarande skrek så var det inte ett ljud som trängde upp genom vattnet. Vinden hade mojnat, och det enda som hördes var ljudet av deras egna häftiga andetag.

”Vad händer nu?”, frågade Dyaus efter en stund.

Han var den enda som inte hade deltagit aktivt i det som de hade gjort mot Un, och In fylldes av ett plötsligt raseri över att han hade mage att över huvud taget yttra sig. Det brann inom henne under ett kort ögonblick och försvann sedan helt. Hon vände sig mot Dyaus och tittade lugnt på honom.

”Nu väntar vi”, sa hon. ”Jag vet inte hur lång tid det kommer att dröja, men det kommer att vara länge. Med all säkerhet kommer de sista överlevande ghulim i Nedälv att ha dött innan vi märker någonting alls.”

”Det kommer att ta år”, utbrast Dyaus. ”Ska vi vänta i flera år?”

”Jag vill inte se dem dö”, viskade Peri.

In ignorerade henne, och vände sig till Luziel. Hans ansikte var omöjligt att läsa.

”Luziel”, sa In. ”Du har visat mig hur åren kan försvinna på några få ögonblick. Vi väntar där, och vi väntar tillsammans. På platsen dit ingen kan hitta. Platsen där vi faller i glömska.”

”Darfast”, sa Luziel.

”Darfast”, svarade In.

De lämnade Imsjön tillsammans. Luziel ledde dem till den lilla ficka av verkligheten som han hade avsatt för sig själv. Fästningen som var ett berg i Gaineas verklighet, men som nu skulle bli deras hem. En plats där de kunde vänta. Vänta och se om deras handlingar skulle göra någon skillnad. Eller om de bara hade trotsat sin skapare och sina egna samveten förgäves.

---

Kapitel 23

2010-11-07 av Aengeln

In tvekade. Hon ville följa efter Un, men hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Den enda, anklagande blicken som Un hade gett henne hade sagt mer än In någonsin skulle kunna besvara. Hon skulle vilja säga att den hade trängt igenom hennes yttre fasad och sett hennes innersta, men sanningen var att hennes innersta tankar och känslor hade varit uppenbara för vem som än hade vänt blicken mot henne. Det fanns inga ursäkter kvar längre, och som Luziel hade svikit henne hade hon nu svikit Un. Trots det, så valde In ändå att följa efter sin skapare, och hon kom ifatt henne strax utanför byn. Un sprang inte, men hennes steg var bestämda, och Ins försök att hinna ikapp henne var halvhjärtade. En del av In hade hoppats på att Un skulle ha hunnit därifrån, men skammen lät henne inte komma undan så lätt. In saktade ner när hon såg Uns kontur mot den mörka skogen, och när hon först öppnade munnen för att ropa efter henne, så kom det inte ut ett ljud.

”Un”, lyckades In till slut få fram. ”Vänta.”

”Varför?”, svarade Un och fortsatte gå. ”Det finns ingenting jag vill höra dig säga.”

”Du kan inte straffa de andra för något som jag gjort”, sa In.

”Det gör jag inte. Den enda som blir straffad är jag, och det är inte för något du har gjort. Det är för mitt eget misslyckande som jag straffas.”

”Men vi kan göra det bättre”, envisades In. ”Du får inte ge upp. Du måste ge Drömmen en chans.”

Un stannade hastigt, och In tog ett stapplande steg bakåt för att undvika att springa in i henne. Un vände sig om, och In kunde känna kraften i blicken som fäste på henne, och ilskan som vällde upp bakom den. Uns ögon såg ut som om de lystes upp av en inre eld, och fick In att rygga tillbaka.

”Ge upp?”, sa Un, och hennes röst var kall som is. ”Jag har blivit sviken av mina ghulim – människor och troll – och jag har blivit sviken av er. Mina furim. Ni har svikit mig. Ni som var med mig från begynnelsen, och som skulle hjälpa mig att leda Gaineas befolkning. Ni som en gång i tiden fick helt oförstörda själar har ändå svikit mig. Jag hatar er för det ni har gjort, men trots det förlåter jag er. Det är inte ert fel att ni inte levt Drömmen. På grund av mig har ni inte kunnat se, inte som jag har sett. Jag har sett människor dansa, skratta och älska. Jag har sett Drömmen i sin helhet. Men min själ – som jag har delat med er alla – har inte varit tillräcklig för att visa er Drömmen. Och för det förlåter jag er, för det är inte ert fel. Men oavsett vad du har gjort, och oavsett vilka skäl som du haft att göra det, så ska du inte tro att du vet något om Drömmen. Bara jag har sett den, och bara jag kan avgöra när det är dags att ge upp. Det är inte dags att ge upp nu. Det var dags att ge upp långt innan du lämnade Nedälv med dina soldater.”

In svarade inte. Vad skulle hon kunna svara? Hon ville titta undan, men Uns genomträngande blick höll henne fast. Skammen som hon känt trängdes undan av en fruktansvärd, slutgiltig hopplöshet. Hon ville slippa sina känslor, men mest av allt ville hon att de blåa ögonen skulle riktas bort från henne. Hon ville bli fri från den anklagande blicken som borrade sig in i hennes själv. Det kändes som om Un stod där en oändlighet innan hon slutligen vände sig om igen. Det var en lättnad, men inte så mycket som In hade hoppats på. Blicken fanns kvar långt efter att Un hade tittat bort.

”Jag går hem nu”, sa Un. ”Följ inte efter mig mer.”

In följde inte efter henne. Hon stod kvar på vägen utanför Nedälv och tittade efter Un långt efter att hon hade försvunnit på den smala vägen. Hon stod där tills solen började leda sig upp i öster och kastade sina morgonstrålar ner mellan träden innan hon slutligen vände sig om och återvände till sin hemby. Till Nedälv.

Det var liv och rörelse i byn när In gick in på torgplatsen, men deras samtal tystnade så fort de fick syn på In. Vissa tittade igenkännande på henne. En del av dem hade naturligtvis sett henne den föregående kvällen, men minnen av tiden innan hon blev instängd i Darfast hade börjat återvända till många. Deras ansikten spred sig till leenden när deras grumliga sinnen identifierade den ledsagare som hade bott med dem för så många år sedan. Andra var misstänksamma och skeptiska till hennes närvaro. De visste vad Luziel och de andra hade utsatt dem för under de gångna åren, och de var inte villiga att acceptera henne omedelbart. Ingen sa någonting till henne, men hon kunde utläsa det i deras ögon. Vad folk tyckte om henne just nu intresserade henne dock inte. Ingenting betydde något för tillfället. Ånger skulle förmodligen komma, men för tillfället kände hon sig mest kall inombords, som om hennes själ hade täckts med is.

Hon passerade dem alla utan att säga någonting, men när hon nådde torgplatsen möttes hon av en syn som fick henne att tappa hakan av förvåning. Flera hyddor hade blivit skadade. In visste inte om det var under henne och Luziels kamp, under attacken som ledde fram till den, eller om det hade hänt tidigare. Det var dock inte det som fick henne att reagera. Hon var inte förvånad över att saker runt omkring hade skadats, oavsett när det hade hänt.  Det var den lilla gruppen som höll på att reparera hyddan som hade fångat hennes uppmärksamhet. Tre män jobbade på att resa en vägg som hade fallit ihop. Tillsammans med ett troll.

In gissade att det var ett av trollen som hade kommit med Luziel, och det faktum att det stod och jobbade sida vid sida med byborna var ett smärre mirakel. När In såg sig om, så insåg hon att det inte var det enda trollet där. Det var visserligen det enda som faktiskt jobbade tillsammans med människor, men ingen av dem slogs och en del av dem hjälpte till på annat sätt. Ett troll kom bärandes på två stora krus med vatten, och två andra jobbade med att försöka städa upp bråte kring en annan hydda som hade fallit samman helt. Det var en helt otrolig syn. In fick syn på Jinni som stod och pratade med ett av trollen. Hon hörde inte vad hon sa, men trollet nickade åt henne och satte av längs gatan och vidare ner mot skogen. In gick fram till Jinni.

”Vad håller du på med”, frågade In, och orden lät aningen mer anklagande än hon hade menat.

”Gör nytta”, svarade Jinni. ”Trollen är inte ointelligenta, men de blir lätt rastlösa. Jag tyckte det var bättre att sätta dem i arbete än att de skulle stå och bli frustrerade över att inte ha något att göra.”

Det gjorde In arg att se Jinni uppföra sig som om hon helt plötsligt var på deras sida. Att hon plötsligt skulle ha ändrat sig bara för att hennes ledare hade blivit slagen. Sedan tänkte In på Jinnis och de andras ansiktsuttryck när Luziel hade misshandlat An, och det slog henne att det faktiskt hade gått tjugo år sedan de sågs senast. Om Jinni nu hade ändrat sig så kanske det inte alls var något som hade kommit plötsligt. Men för In var det bara ett par veckor, och hon kunde inte förlåta så snabbt.

Men trots det, så dog ilskan ut lika snabbt som den hade flammat upp. Vad fanns det för anledning att vara arg? Det spelade ingen roll längre, ingenting spelade någon roll. Det fanns ingen i byn – eller i världen för den delen – som inte skulle dö inom ett par år. Hon kunde inte förlåta Jinni, men hon kunde ignorera det som hade hänt av just den anledningen. Det spelade helt enkelt ingen roll längre.

”Var är de andra?”, frågade In med en suck.

”Följ med mig”, sa Jinni. ”Jag ska visa dig.”

Hon gick före In genom byn. Den var mycket större än In kunde minnas, men det var föga förvånade.  Det bodde fyra gånger så många människor där jämför med när In lämnade byn, och trots att de hade haft gott om utrymme då, så hade det naturligtvis inte räckt till. Hyddorna låg tätt packade, och gatorna var smutsiga. Stanken av misär var alltför påtaglig.

Jinni ledde In till en hydda som var aningen större än de flesta. In gissade att den förmodligen hade två rum till skillnad från de flesta andra hyddorna i byn. Hemmet var en plats där man sov, och de flesta hade inget behov av något större. Hyddan såg välskött ut och låg lite avsides, i den mån något kunde ligga avskilt i Nedälv som det var nu. An och Iai satt utanför. An hade bortfarande blåmärken och sår efter striden med Luziel, och han såg helt utmattad ut, men Iais ansikte förmedlade – precis som det alltid hade gjort – ett kontrollerat, inre lugn. Hennes ansikte sken dock upp i ett leende när hon fick syn på In, men In kunde inte låta bli att lägga märke till att hon undvek att titta på Jinni. Iai reste sig upp och kastade sig om halsen på In. Även An kämpade sig upp på fötter och In omfamnade dem båda.

”In”, sa Iai. ”Det har gått så lång tid.”

In kunde inte hålla tillbaka tårarna. Allt hon hade känt under den senaste tiden – besvikelsen över Luziels förräderi, sorgen och ilskan från de tusen själarna, smärtan och hatet under striden med Luziel och skammen när hon sedan hade konfronterats av Un – det kulminerade i en obeskrivlig glädje över att se de enda två personer som alltid stått vid hennes sida. Det var hon som hade suttit avskärmad från tidens gång men trots det så kunde hon ändå känna slutet på tjugo års saknad. Hon var hemma igen. De stod där i solen med armarna om varandra i flera minuter innan de slutligen bröt omfamningen.

”Vi har mycket att tala om”, sa An.

”Ja”, svarade In och tittade upp mot Jinni. ”Allihop.”

Jinni sänkte blicken mot marken, och nickade. In kände hur glädjen över att ha fått återse An och Iai lade sig igen precis som ilskan gentemot Jinni hade lagt sig tidigare.

”De andra är där inne”, sa An med ett tydligt förakt i rösten.

In gick före dem in i hyddan. Hon hade haft fel när hon hade gissat att den hade två rum. Det fanns bara ett rum och det lystes upp av två skimmerlampor som hängde i taket. In såg Luziel som sov på en av de två sovplatserna i ena änden av rummet. Han rörde sig, men det var knappt märkbart. I övrigt var rummet helt kalt. Peri och Dyaus satt lutade mot en av väggarna, och de verkade inte förvånade över att se In. De nickade åt henne, men In besvarade inte hälsningen. De sex furim satte sig ner i en ring, precis som de hade gjort så många gånger sedan de kommit till världen. Peri och Jinni lämnade omedvetet en plats mellan sig för Luziel, men även om han hade varit vid medvetande så hade han knappast orkat ta sig upp, och det kanske var lika bra. Han hade varit den som hade drivit fram deras splittring, och An och Iai hade inte får chansen att ge igen som In hade gjort.

”Vad gör vi nu?”, frågade Dyaus efter en tystnad som hade sträckt ut sig längre än vad han var bekväm med.

”Vi håller rådet”, sa In. ”En sista gång, sedan kan vi gå skilda vägar. Det kommer inte att behövas så många fler rådslag.”

”Vi kommer behöva fler än så för att reparera vad som har gjorts”, sa Dyaus försiktigt.

”Vad ni har gjort, menar du?”, sköt An in. ”Vad ni har gjort mot oss alla.”

”Vi ville bygga upp något bättre än vad vi hade”, sa Dyaus, men han lät långt ifrån övertygad själv.

”Ni har dragit våld och död över oss”, sa An ilsket. ”Och även om ni kanske inte var ensamma om det, så har ni utan tvekan tvingat fram slutet på världen.”

”Du kan inte mena allvar”, sa Dyaus och skrattade. ”Det är knappast världens undergång det handlar om.”

”Se dig om”, svarade An. ”Gå ett varv i Nedälv. De ansikten som du ser kommer att vara de sista du ser. Gaineas sista invånare finns i Nedälv.”

”Det är absurt”, sa Dyaus. Han tittade på Jinni och Peri, men fann inget stöd hos dem. De visste hur det låg till. Innerst inne visste Dyaus också, men precis som In så hade han inte velat erkänna det för sig själv.  Han vände sig mot In.

”Han kan inte mena allvar”, sa han aningen desperat.

”Han menar allvar”, sa In. ”Och han har rätt. Un hade bestämt sig redan för tjugo år sedan. Era eskapader har bara övertygat henne om att hon har rätt.”

”Så det här är hennes sätt att straffa oss?”, sa Dyaus. ”Är det vad du säger?”

”Nej,”, sa In tyst. ”Vårt straff kommer senare. När mänskligheten dött ut, när skogarna är borta och vi är ensamma kvar. Då får vi vårt straff. Ensamheten blir vårt straff.”

”Är det ett straff?”, frågade Dyaus. ”Att hon inte gör någonting?”

”Tänk efter”, sa Peri. ”Du är odödlig. Vi är alla odödliga. Men vi kommer inte ha något att äta. Vi kommer endast ha varandra som sällskap. Och så kommer det att vara i alla evighet. Vi kommer att få gå i öknen, eller simma i havet om vi vill. Men vi kommer att få göra det ensamma.”

Dyaus öppnade munnen för att svara, men Peris mjuka röst hade rört något inom honom. Hon talade vanligtvis inte mycket, men hon hade precis artikulerat vad han själv tänkte innerst inne. De kände det allihop, och de satt i tystnad under flera minuter. Alla stirrade mot marken. Ingen ville lyfta blicken och riskera att se de andra.

”Drömmen…”, sa Jinni till slut.

”Drömmen är död”, svarade Iai. ”Den är borta.”

”Ja”, sa In.

Hon sjönk ner i sina egna tankar igen. Drömmen, som drivit Un framåt genom århundradena, hade inte varit tillräckligt. Kanske var problemet att den var för flyktig att få grepp om, eller hade det varit som Un själv hade sagt? Att hon inte kunnat förmedla Drömmen till de andra. Var det i så fall Uns eget fel? In trodde inte det, och hon trodde inte att Un egentligen hade menat det heller. Så hos vem låg egentligen misslyckandet? Un var den enda som hade sett Drömmen i sin helhet. In tänkte tillbaka på sin egen dröm som hon hade haft innan hon vaknade upp i Darfast. Två världar bredvid varandra. Den ena av sand, hav och skogar, och den andra av eld och aska. Det hade varit en dröm. Inte en lycklig dröm – hon hade trots allt vaknat skrikande – men när hon tänkte tillbaka på den så var det lyckliga fortfarande den övervägande delen. Hon kunde se barnen som lekte och skrattade i drömmen. Barnen, som sedan växte upp, fick egna barn och sedan blev gamla tillsammans.

”Alla barnen borde sova för länge sedan”, mumlade In.

”Vad sa du?”, frågade Peri.

In skakade på huvudet. Barn. Var hade Luziel fått det ifrån? Det fanns inga barn på Gainea, och det hade aldrig någonsin funnits några. Det var inte så livet fungerade på Gainea, men trots det så visste In precis vad det handlade om. Och Luziel? Han kanske inte hade vetat vad han pratade om i stridens hetta, men någonstans måste han ha fått det ifrån. Och om han också hade haft samma dröm, vad betydde det? Att Un hade haft fel? Nej, Un var skaparen, och hon kunde helt enkelt inte ha fel.

Bortsett från att Gainea inte var hennes skapelse. På sätt och vis var den det, men i grund och botten var det Drömmen som hade gett liv åt henne. Och Un hade sett Drömmen, och hade själv tagit på sig uppgiften att ge liv åt den. Men Un hade haft fel. Hon kunde inte ge liv åt Drömmen, för den fanns redan här. Det faktum att Gainea existerade över huvud taget var bevis nog. Det enda som inte hade hänt än var att Drömmen skulle blomma ut till fullo, och Un hade inte varit vägen dit. Tvärtom, hon hade varit hindret.

”För hon har inte sett Drömmen i sin helhet”, sa In och tittade upp på de andra.

”Vad sa du?”, frågade Iai. ”Vem har inte sett Drömmen?”

”Vi måste bege oss av”, sa In.

”Vilka ska bege sig av?”, frågade An. ”Och vart?”

”Vi allihop”, svarade In. ”Luziel också.”

”Luziel kan inte gå någonstans”, sa Dyaus. ”Han kan inte ens röra sig.”

”Bär honom då”, sa In bestämt och reste sig upp. ”Han ska med.”

An reste sig också upp. Han lade en hand på Ins axel och vände henne mot sig. Han tittade in i hennes gröna ögon, men kunde inte läsa vad det var han såg där. Var det glädje? Sorg? Förväntan?

”Vad är det du håller på med?”, frågade han. ”Vart ska vi?”

”Hem”, sa In med ett bistert leende. ”Vi ska hem.”

---