Avtal och tillit

Jag började skriva det här inlägget som ett svar på en artikel på IDG av Jörgen Städje, men det blev så långt att jag tyckte det passade bättre som en bloggpost. I vanlig ordning har Städje de absolut mest läsvärda artiklarna här. I det här fallet anser jag att han har fel, men det gör inte artikeln mindre läsvärd.

Ämnet handlar om faran med att lägga ut vår information på nätet och att använda tjänster såsom Gmail, Hotmail, Dropbox, Flickr, etc, både som privatpersoner och som företag.

För det första så skulle jag vilja hålla isär företagsinformation med privat information, även om jag för det mesta inte gör det. För det finns ofta en viktig skillnad: Som företagare ingår man vanligen konkreta avtal med en tjänsteleverantör, medan man som privatperson gärna tar del av gratistjänsterna runt om på nätet.

contract

Vi lägger vår information och egendom i mångas händer, men i de flesta fall finns det ingen anledning att vara orolig över det. Jag brukar exempelvis inte höra några debatter om att undvika att hyra bostad eller kontor för att det finns risk att hyresvärden går in och rotar i dina saker, eller om att banken har tillgång till det du har placerat i ditt bankfack. Revisorn och redovisningskonsulten som du anlitar har tillgång till extremt känslig information om ditt företag, för att inte tala om dina anställda. Men det hela landar i slutänden i två delar: Avtal och tillit.

Det finns alltid anledning att tänka till både en och två gånger innan man lägger känslig information hos tredje part, särskit som företagare. Samtidigt måste vi kunna lita på att de aktörer vi anlitar – oavsett om det handlar om nätet eller inte – faktiskt följer de avtal som ingås. Vårt samhälle bygger till väldigt stor del på att avtalsparter lever upp till sina åtaganden, och att vi har ett rättssystem som backar upp dem. Det här gäller oavsett om det handlar om nätet eller irl, men i slutänden så måste vi helt enkelt lita på andra människor i viss utsträckning. Vi skulle helt enkelt inte kunna få något gjort annars. Någonsin.

Kan polis eller myndighet få ut min data? Förmodligen, men det gäller även om jag lagrar den själv. Det kräver lite större ansträngning från deras sida, men visst kan de det.

Jörgen nämner också att det finns en risk att din data används i kommersiella syften. Jag skulle vilja påstå att min data redan används i kommersiella syften. Jag både är fullt medveten om det och ok med det. När jag betalar för att lagra min data hos tredje part, så används den kommersiellt. Den är en del av affärsuppgörelsen.

Så vad gäller då för mig som privatperson? Är det en risk att använda mig av exempelvis Gmail? Att Google samlar information om dig och dina vanor på nätet är ingen hemlighet, och detsamma gäller även andra aktörer, såsom Facebook. Betyder det att den informationen säljs?

En gång i tiden jobbade jag extra med att packa försändelser på ett företag som sålde bantningsmedel. Man köpte adressregister av andra företag som sålde liknade preparat, vilket gjorde att man hade en hyggligt korrekt målgrupp för sina reklamutskick. Själv får jag reklam för bland annat MC-tidningar på posten. Det finns alltså företag som har en någorlunda korrekt profil av mig. Tydligen har de missat att jag avskyr att få fysisk post, men jag vet inte vem jag ska kontakt för att korrigera det. Men poängen är att jag hade fullständig tillgång till uppgifter om vilt främmande människor. Detta var innan internet slog igenom stort, och långt innan molntjänster kom på tal.

Google och Facebook fungerar inte så. Här säljs ingen information till tredje part, även om det förmodligen finns en hel del att sälja. Däremot kan annonsör välja vilken målgrupp som de vill ska se en vissa annons (“Män 25-40 år, som kör motorcykel och har android-mobil”). Anledningen till att de kan göra på det viset är att de som aktörer kontrollerar både kanalen och profilen. De vet vem jag är, och de delger mig informationen när jag väljer att besöka sidan, eller i Googles fall, när jag besöker någon sida som levererar annonser från Google.

Är det här något som stör mig? Inte direkt. Jag har ser hellre att jag ser reklam som potentiellt kan vara intressant för mig, än slumpmässig sådan. Det betyder heller inte att jag är produkten som säljs. Som produkt har man sällan möjligheten att vända och gå någon annanstans. Det finns ett mervärde för företagen som levererar gratistjänster att hålla mig nöjd för att behålla mig som publik, och det är viktigt att de kan leverera en tjänst som faktiskt intresserar mig. Att min information samtidigt är intressant för annonsörer är en annan sak.

  • Mats K

    Håller helt med dig. Naturligtvis är det bra att vara informerad om hur information kan användas (och medföljande risker) men allt måste sättas i ett större samband. Om man skall leva med utgångspunkten att alla konspirerar mot en så blir det ett riktigt trist liv. Alla val och alla handlingar har konsekvenser, såväl positiva som negativa. Man kan inte baka en kaka utan att knäcka några ägg.

  • Precis. Och till skillnad från vad folk verkar tro, så är en överväldigande majoritet inte ute efter att blåsa en.