Att dela med sig av andra

Pixeled Faces

Christa van der Kruk frågade mig under Webbdagarna hur jag såg på det här med att dela ut bilder på mina barn på sociala medier. Med tanke på att jag redan berättat att jag har för vana att dela ut allting publikt, så var det en rimlig fråga. Min dotter är vansinnig på mig när jag tar kort på henne, men det är förmodligen rimligt. Hon är 15, och om jag – i min roll som hennes far – inte skämmer ut henne lite, så gör jag troligen något fel.

Men i ett vidare perspektiv? Hur ser jag på det här med att ta kort på andra och att dela med mig av dem. Jag är faktiskt glad att Christa satte de här tankarna i huvudet på mig, för jag är inte säker på att jag faktiskt försökt formulera dem tidigare.

Det är ingen tvekan om att jag normalt har en laglig rätt att ta kort på andra människor och publicera dem, om än med vissa undantag. Men är det moraliskt rätt att göra det? Jag är en öppen person, och någonstans i bakhuvudet så önska jag förmodligen att fler levde på det viset.

Jag gissar att jag först och främst måste ställa mig frågan, är det rimligt att personen i onödan framställs negativt om jag lägger ut den här bilden? I vissa fall är det oundvikligt,  men det är aldrig något jag strävar efter. Och jag tror de flesta som tar kort inte i onödan försöker få den effekten.

Nej, om jag publicerar en bild, så beror det på att jag antingen vill berätta något med den, eller att jag hoppas på att den berör på något sätt. Det behöver inte vara något stort, men det är alltid förhoppningen. Framförallt är det en del av min yttrandefrihet, men jag försöker naturligtvis ha en grundläggande repsekt för mina medmänniskor.

Det finns människor som vill leva helt privat, att aldrig synas och att aldrig dela med sig av sig själva. Människor som anser att det är deras rättighet att aldrig fastna på bild, ens i offentliga sammanhang. Jag är ledsen att det behöva säga det, men den rättigheten måste ställas mot andras rättigheter att dokumentera och att yttra sig – ibland i bildform – och de fallen måste rätten att yttra sig komma i första hand. Varje gång.

Samtidigt så har jag definitivt tagit bort bilder på folk om de har bett mig om det, men det är inte ett självklart val. Ett rent porträtt – något som avbildar en viss person – är inte så komplicerat, speciellt inte om jag råkat fånga personen mitt i en blinkning, gäspning eller något annat som kanske inte är så roligt. Om personen däremot är en del av en grupp, så är det avsevärt mycket mindre självklart.

När det väl kommer till kritan så kommer jag förmodligen utgå från att jag kan publicera de bilder som jag tar. Det är naturligtvis helt ok att be mig ta ner en viss bild, och jag kanske gör det också. Jag är dock förmodligen mindre benägen att ta ner den om anledningen är “vill inte vara med”. Troligen gör jag det, om det rör sig en bild på en enskild person, men jag skulle ändå vilja att man faktiskt för sin egen del funderar på just varför.

Narrative har dock fått mig att tänka om lite, men det är inlägget är långt som det är. Så jag återkommer till det i morgon.