Inspiration längs vägarna

Jag har ungefär sex mil att pendla till jobbet. Inte några extrema sträckor, men det ger mig ändå ungefär 1 1/2 timma i bilen varje dag. Den tiden är dock ingen som jag ser som förspilld, utan det ger mig en del tid för mig själv. Tid som jag visserligen kunnat ta hemma annars, men det är inte riktigt samma sak. Kanske är det helt enkelt så att man vänjer sig, och att jag hade uppskattat samma tid i ett tyst rum hemma, men faktum kvarstår att jag ser fram emot att sätta mig i bilen och färden till jobbet.

Ljudböcker har blivit en ständig följeslagare längs vägarna. Under de senaste åren, sedan jag upptäckte att jag faktiskt kunde njuta av något som jag tidigare sett som en styggelse mot det skrivna ordet, har jag säkert plöjt igenom närmare hundra böcker. Vissa av dem återvänder jag till, såsom The Dresden Files, och andra lägger jag till samlingen av litterära upplevelser som jag är glad att lägga bakom mig. I vissa fall är jag så fängslad av historien, som var fallet med Harry Potter, att jag fortsatte läsa i böckerna där uppläsningen avslutats, när jag väl kommer hem. De senaste halvåret har det också hänt allt mer frekvent att jag köper min lunch, vanligtvis hamburgare från Max, och sedan parkerar någonstans i en timma och bara njuter av boken som jag lyssnar på för tillfället.

Andra böcker är naturligtvis alltid en källa till inspiration för mitt eget skrivande, men ljudböcker ger en ytterligare nivå på det. Ibland räcker det med att ett stycke, eller kanske bara en mening, läses upp på ett visst sätt, för att min tankar ska vandra iväg och kläcka nya idéer som jag själv kan använda. Att boken har en bra uppläsare är en förutsättning för att jag ska kunna njuta av den, och är det inte det finns ingen möjlighet att få någon inspiration av den. James Marsters (The Dresden Files) är ett exempel på någon som framför, snarare än läser böckerna, liksom Nigel Planer, som är min personliga favoritläsare när det gäller Discworld. I andra fall står jag inte över huvud taget ut med den som läser, vilket var fallet med Populärmusik från Vittula, som lästes upp av författaren, Mikael Niemi.

I helgen var jag och hälsade på en kompis i Karlstad som jag inte sett på flera år. Jättetrevligt, och en bonus var att jag hade åtta timmar på vägarna, där jag njöt mig igenom andra delev av Stephen Kings The Dark Tower. Det gav mig också tid att fundera över de kommande delarna av Gainea. Jag vet vad som behöver hända för att berätta hela historien, men det finns mycket utrymme där emellan. Andra bokens historia har jag som sagt ganska klart för mig, men de fem böcker jag jag tänkt mig från början ser ut att växa exponentiellt, och allt tyder på att jag kommer att ha att göra fram tills pensionsålder.

  • Jag har tvarr haft svart med ljudbocker, oftast handlar det om upplasarens rost. Men ajg borde definitivt ge det en chans, for aven om jag inte har lika lang vag till jobbet som du har, sa kan jag sitta i trafikstockningar en bra stund om kvallarna. Sa da vore det onekligen skont att kunna “lasa”!

  • Uppläsaren är oerhört viktig. Ett problem jag haft med långa serier (som Discworld) är att de bytt uppläsare. Båda är bra på sitt sätt, men det tar en stund innan man accepterat övergången.