Övervakarna låtsas inte längre

surveilance

I förra veckan kunde vi läsa om hur David Miranda stoppades på Heathrow, greps och fick sin mobil och dator konfiskerad. För er som inte känner till det var David Miranda personen som Snowden läckte sina dokument till. Samtidigt rapporterar The Guardian om hur de fått påhälsning av agenter som såg till att hårddiskar med kopior av Snowdendokumenten förstördes.

You’ve had your debate. There’s no need to write any more.

Arrogansen är slående. Att omfattningen av övervakningen läckt ut ses som obekvämt, men debatten som följt är ingenting som man tycker att man behöver bry sig om. Precis som historien med Manning finns det inga egentliga försök till att be om ursäkt, eller ens att försöka dölja vad som hänt. Övervakningen är inte dold, förutom att vi inte inte vet exakt vad som övervakas, men vi vet ATT vi övervakas. Bör vi vara paranoida? Förmodligen. Hellre det än att vi vänjer oss vid att vi övervakas.

Det är heller inte unikt för UK, USA, eller “andra länder”. Att FRA systematiskt överstiger sina befogenheter är något som vi vet mycket väl, men på samma sätt som NSA rycker på axlarna åt vad folket tycker, så så rinner kritiken av den svenska motsvarigheten som vatten på en gås. Man hävdar envist att massövervakningen som genomförs är nödvändig, men hur långt vill vi låta det gå?

Det är dags att regeringar runt om i världen får upp ögonen för det faktum att de inte styr folket. De jobbar för folket. Vi ger politikerna deras jobb och vi betalar deras löner. Vi är inte deras fiender, men precis som vilken arbetsgivare som helst så är det vår uppgift att sparka de som gravt missköter sig. Det är dags att de får stå till svars för det övervaknings- och överförmyndarsamhälle som vi har tvingats in i. Tyvärr innebär ju den ökade övervakningen att det blir alltmer obekvämt att ifrågasätta den. Men det gör det ju bara ännu viktigare att agera.