Ner med anonymiteten

Dandellion

Idag har debatten flödat lite kring anonymitet, och Miljöpartiets (eventuella) förslag om att bloggare ska registreras och att de dessutom ska kunna hållas ansvariga för vad som skrivs i deras kommentarsfält. Allt för att bekämpa det så kallade näthatet.

Jag har lite kluvna åsikter kring det här med anonymitet. Själv har jag redan som barn skytt anonymitet som pesten. I skolan envisades jag med att sätta namn på anonyma enkäter, och jag var ganska tidig med att använda mitt eget namn och bild i diverse forum runt på på nätet, och om jag använde ett screen name, så berodde det vanligtvis på att det lät häftigt, inte på att jag vill gömma mig. I de fall som jag mer eller mindre tvingas till anonymitet känner jag mig obekväm.

Jag är helt och full övertygad om att en större öppenhet – inte bara kring våra åsikter, men också vilka vi är – är positivt för samhället. Det är därför mitt engagemang i social medier är helt och hållet publikt, och om jag får frågan så uppmanar jag andra att göra detsamma. Det är lättare att lära sig av andra människor ju bättre vi lär känna dem, och det är lättare att ta till sig av ett budskap om man kan koppla det till en person, eftersom det inte nödvändigtvis behöver vara så lösryckt. Budskapet kan förstärkas (eller försvagas), av tidigare diskussioner.

Men – och det här är ett väldigt stort men – det måste ovillkorligen vara ett fritt val. Det finns många anledningar till att människor väljer att vara anonyma. Det kan handla om hot eller om rädslan för att utsättas för hot. Man kanske sitter i en situation där man riskerar att förlora sitt jobb genom vad man säger, och det kan också vara så att man helt enkelt inte tycker om att sticka ut hakan, men att man ändå vill uttrycka sin åsikt.

En gång i tiden ansåg jag att om man inte kan stå för sin åsikt (läs: vara offentlig med den), så är åsikten inget värd. Jag tyckte och gjorde många saker när jag var yngre, som jag inte skulle göra idag. Det är inget konstigt med det, man utvecklas och man ändrar sig. Men nej, en åsikt är precis lika mycket värd oavsett om man väljer att uttrycka den bakom en mask eller bakom en megafon. Värdet av åsikten kan i mina ögon vara noll, beroende på åsikten, men värde är noll oavsett om den är anonym eller inte.

Tyvärr är inskränkningar i allas möjlighet till anonymitet en alltför vanlig reaktion på trakasserier och förföljelser på nätet, men det är ingen lösning. Uppmana gärna andra att stå upp för vad de säger, men så fort det blir ett tvång – och speciellt ett statligt sådant – så kommer det också finna människor som drar sig för att uttrycka sig. Det blir en implicit inskränkning i yttrandefriheten, och en mer lömsk sådan än om man helt enkelt hade hade infört ett konkret förbud mot att uttrycka sig.

Nej, långsiktigt finns det bara ett sätt att bekämpa näthat, och det är att stå upp mot allt hat, i alla dess former. Därifrån kan vi bygga en gemenskap, men det är inget som vi kan åstadkomma med hot. Eller med mer hat.

  • Peter Nilsson

    Problemet är väl att näthatare inte direkt uttrycker vad som kan kallas för “åsikter” utan bara vräker ur sig en massa dynga i syfte att såra och kränka. De är inte alls intresserade av diskussion. Men jag håller med om att lagstiftning är fel väg. Det är väl upp till de olika sociala forumen att sanera. Att snabbt reagera och ta bort inlägg och personer som innebär ett missbruk av forumet.

  • Visst är det så, Peter. Men ett sådan lagstiftning skulle få konsekvenser för yttrandefriheten, oavsett om det är syftet eller inte.