Vad gör Smålänningen?

Min hustru är inte riktigt av samma åsikt som mig när det gäller dagstidningar. För mig fyller en papperstidning inte någon annan funktion än att tynga ner släpet när det är dags att ta den månatliga rundan till tippen, och jag håller mig till att läsa Smålandsposten, DN och SvD på nätet, An-Louise tycker om att läsa om vad som händer lokalt, och eftersom Smålänningen inte har någon nätupplaga, så är det just papperstidningen som gäller.

Smålänningen har dock hoppat något som heter Digitaltidningen, vilket gör att tidningen numera finns både på webben och som App. Man skulle kunna tycka att jag skulle var överlycklig över den utvecklingen, men tyvärr är lösningen en stor suck. Webbtidningen består av en flashlösning, komplett där du bläddrar i en exakt kopia av papperstidningen. Appen fungerar på precis samma sätt. Du laddar ner (av någon outgrundlig anledning) tidningen till iPad:En, och får sedan papperstidningen på skärmen.

Jag vill inte ha papperstidningen på skärmen. För det första är tidningformatet vansinnigt irriterande när man läser på en skärm, och uppdelningen av texten i flera kolumner ger en massa onödigt scrollande, både i höjdled och i sidled. När jag öppnar tidningen så möts jag av den sedvanliga förstasidesnyheten, en artikel som fortsätter på sidan 4. För att komma dit måste jag bläddra. Det minsta man kan begära är väl att man ska kunna klicka sig fram? Det finns säkert de som tycker att övergången till det digitala är lättare om man försöker efterlikna det fysiska, men i det här fallet får jag uppfattningen att man mestadels är lat. Man vill inte tänka till ett steg extra och ge läsaren ett format som lämpligt för det aktuella mediet. Det är bekvämare att göra som man alltid gjort, om än i ett digitalt format.

Ett annat problem är interaktiviteten, eller snarare bristen på den. Webbupplagorna av våra tidningar har fördelen att man kan skapa en dialog med läsarna, i form av kommentarer och länkar till bloggar. Med Smålänningens lösningen finns ingen möjlighet till något sådant. Visserligen har tidningarna i allt större utsträckning börjat stänga av sina kommentarsfält så fort ämnet kan ses som marginellt kontroversiellt, men det är ett annat problem. Här pratar vi om en lösningen som inte ens gör en ansats.

Nämnas bör är att Smålänningen inte är ensamma om det här. Både DN och SvD har appar som fungerar på samma sätt, men där finns i alla fall webbupplagan som ett alternativ. Så snälla Smålänningen, ge mig en lösning som inte ger intrycket av att ni sitter fast i 1900-talet. Nyheter är flyktigt som det är, men med interaktiviteten växer engagemanget. Och engagemang precis vad Ljungby behöver nu. Varför inte göra Smålänningen till en plattform där kommuninvånarna kan samlas och prata med varandra?