Vad fan hände?

Under hela mitt liv har jag haft en kluven inställning till träning. Jag vet att det är bra, men jag har haft svårt att hitta något som passar mig vad gäller tid och intresse. Under flera år lade jag all energi på styrketräning och lyckades faktiskt bygga upp en helt ok muskelmassa någonstans under fettet. Min tid på Friskis & Svettis innebar dessutom att jag kombinerade med att bli instruktör, något som jag dessutom utsatte mina kollegor för.

Det var mycket tunga lyft – som sig bör – men minimalt med rörelse och minimalt med fettförbränning. Och framförallt, minimalt med kondition. När jag var som mest vältränad, någon gång för kanske tio år sedan, så kunde jag fortfarande gå upp för en trappa utan att flåsa. Intresset att göra något åt det saknades dock.

Men för nära tre och ett halv år sedan lyckades min dåvarande kollega Kristofer övertala mig att följa med honom ut och springa. Det var naturligtvis inte ett okänt begrepp. Jag hade gjort det några enstaka gånger, alla gånger i gympaskor som kostade max 200:-. Men av någon anledning gav jag det en chans, gick all in, och köpte nya, fina löparskor.

Efter en månad hade jag saboterat en sena i vaden. Eller någonting. Jag kontrollerade det aldrig, utan lät det läka under ett par månader och gav mig sedan ut i löparspåret igen, marginellt mer försiktig än tidigare. I alla fall ett tag. Efter att ha hållit mig på min standardrunda på knappt 4km lite drygt en månad så fick jag för mig att 10km på Växjöloppet skulle kunna vara en bra idé. Det var det inte.

En bra idé hade förmodligen varit att avbryta när benet började vika sig för mig kring 7km. Men det hade ju varit att ge upp, så jag tvingade mig igenom de sista tre kilometrarna – första gången i hela mitt liv som jag sprungit längre än 6km – men betalade ett pris för det. Jag saboterade mitt ena knä så illa att jag inte kunder springa på över tre månader.

Men jag fortsatte springa sedan.

Något jag fick höra av både kollegor och kompisar, är att löpningen är som en drog. När man kommit förbi en gräns så blir det ett beroende, och kroppen fylls med endorfiner bara vis tanken på att snöra på sig skorna. Att missa ett pass är en omöjlighet och löparspåret är lycka.

Inte för mig. Att springa var en plåga, men en motiverande sådan. Min syn på det, som jag gärna delgav mina kollegor kring lunchbordet, är att löpning är den perfekta träningen. När man väl är ute och springer så är man enormt motiverat att öka farten så att man kommer hem så snabbt som möjligt. Att springa var att lida, att lida av en kondition som vägrade förbättras märkbart, och av leder som envisas med att de också är nära 40 år.

I år var det dags för Växjöloppet igen. När jag fick frågan om jag ville delta i FINTs lag var det självklara svaret “visst”. Jag säger inte nej till saker, generellt sett. Nya skor och lite mer fokus på träningen, och framförallt såg jag till att faktiskt ta mig igenom 10km en eller två gånger innan.

Vid båda tillfällena protesterade knäna men jag bestämde mig för att gå vidare i alla fall. Jag talade om för mig själv och andra att om jag känner av knäna på samma vis som förra gången, så skulle jag avbryta jag loppet. Det var väl inget jag trodde på själv egentligen, men jag oroade mig i onödan. Visst kändes det, men träningen hade gett resultat.

Jag tog mig igenom loppet på den blygsamma tiden 1:04:01, men vem bryr sig? Jag tog mig runt. Loppet var över och jag fick sluta springa. Jag njöt av bilfärden hem, och jag njöt av att få ta i alla fall två dagars paus från löparskorna.

Idag var första dagen jag sprang efter Växjöloppet. Jag gick ut försiktigt, orolig för att mitt knä skulle säga ifrån, och lättade över att det inte gjorde det. Jag fick upp farten lite och testade gränserna. Ingen smärta, men någonting hände.

Jag insåg att jag trivdes.

Steg för steg, så gick det upp för mig att aktiviteten som jag hade tvingat mig igenom under flera år faktiskt var något som jag ville göra. Lidandet som jag väntade mig inföll sig inte. Jag ökade farten och insåg att jag faktiskt klarade av det. Det lugna, (o)behagliga tempot som jag mer eller mindre hade vant mig vid var inte tillräckligt.

Så jag ökade farten igen.

Jag var inte halvvägs igenom de fem kilometer som jag hade siktat in mig på och det började sticka i sidan. Men det var ett obehag, inte något som jag inte kunde leva med, och jag höll farten. Den där bron där jag nästan alltid stannar för att gå lite, for förbi. Ladan i Åby där jag brukar trösta mig själv med att det bara är två kilometer kvar, for förbi till tonerna av Volbeat.

Jag sprang – men på min egen, personliga skala så rusade jag – tills jag var hemma igen. Jämfört med resten av världen, så var det ingen fantastisk tid, men än sen? Mina lungor brände och jag log. Och njöt.

Nästa gång jag ger mig ut för att springa, så vet jag att jag inte kommer att göra det för att jag måste. Jag kommer inte att behöva göra det  på ren envishet. Jag kommer att göra det för att jag vill. Jag kommer att göra det för att det är något som jag tycker om.

Det kanske inte låter som mycket, men för mig är det enormt. Jag vet inte hur länge det brukar dröja för andra, men för mig tog det tre och ett halvt år att komma till den här punkten.

Men vad säger man? Den som väntar på något gott…

 

Bild: Ola Magnusson