Skrivet i sten

Idag har jag äntligen tagit tag i det här med en sten till Ann-Louise. Hon, eller hennes aska, kommer att vila på kyrkogården i Lagan, vid Berga Kyrka, och jag har redan valt en plats till henne.

Sten är svårt. Någon avrådde mig från att ta en svart sten, men vad kan vara mer rock än så? Så det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag har hittat en modell som känns rätt men att välja designen utifrån en given mall känns så enormt fel. Ann-Louise var inte stöpt ur en mall, och platsen för hennes sista vila ska inte heller vara det.

Att stenen ska ha vårt sigill är självklart – det var en symbol för oss och det är passande att det får stanna hos henne – och stenhuggaren har försäkrat mig om att det inte är något problem. Typsnitt är en svårare fråga. Vad som passar med sigillet är inte självklart – i alla fall inte för mig – och jag är så tacksam över att ha människor omkring mig som jag kan fråga om råd.

Att ta fram en gravsten åt Ann-Louise väcker dock en annan mycket personlig fråga. De flesta stenar har ett ledigt utrymme i sin grunddesign, och jag fick frågan om huruvida jag ville lämna plats för mitt eget namn. Någonstans visste jag väl att frågan skulle komma upp. Chocken av att mista sin kärlek väcker en ur tron att man kommer leva för evigt, men att vid 40 års ålder planera för sin egen begravning är ändå svårt.

Så stenen kommer bli Ann-Louise. Inte vår, utan hennes. En del av mig känner det som om att jag sviker henne. Som om att jag lämnar henne ensam, på samma sätt som hon lämnade mig ensam. Hennes val var däremot inte aktivt, men mitt är. Samtidigt ska platsen vara ett minne över min älskling. Inte en utstakad framtid för mig.

  • En oerhört bra tanke. Och vacker i sig. För hon skulle antagligen inte vilja att du tänker att du snart ska dö utan att du ska leva vidare och skapa den värld ni ville skapa tillsammans.

  • Tack, Deeped. Så tänker jag också.