Skin Game

Skin Game

Nej, jag hade inte planerat att diskutera porr, i alla fall inte nu. Skin Game är den femtonde boken i serien The Dresden Files av Jim Butcher och släpptes i förra veckan. Böckerna följer Harry Dresden, privatdetektiv och trollkarl (visst är det engelska wizard ett enormt mycket bättre ord?), och hans kamp mot (och ibland för) mörkrets makter i alla dess former.

Jag har följt Dresden Files sedan den första boken lästes in av James Marsters (Spike i Buffy: The Vampire Slayer och Angel). Det är en intressant bokserie, och som författare själv, så är det intressant att se inte bara hur karaktärerna utvecklas, men även Jim Butchers sätt att skriva. Även om den råa stilen passade mig bra redan från början, så hade den första boken lite kioskdeckare över sig. Den tolfte boken, Changes, fick mig att gråta.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om Skin Game, för om man följt serien hittills, så lär man förmodligen fortsätta. Och om man inte har läst någon Dresden Files, men är intresserad av att börja, så är det förmodligen inte en bra idé att läsa om handlingen på den femtonde boken. Så jag tänkte skriva lite om serien som helhet och varför jag älskar den.

Dresden files är en urban fantasy, dvs den utspelar i mer eller mindre i vår värld, och i nutid. Den genren passar mig bra som läsare, men jag läser (lyssnar på) mycket annat också. Jim Butcher lyckas grymt bra med att skapa mänskliga karaktärer – såväl som omänskliga – och med ytterst få undantag finns det inget tydligt gott eller ont. Med tanke på hur saker och ting har utvecklats hittills, så lär jag förmodligen ha fel om undantagen också.

Allt är ett töcken av komplicerade val med digra konsekvenser, och ingen är riktigt vad man tror. Små detaljer – som man ibland till och med missar som läsare – kan vara avgörande flera böcker senare. Böckerna innehåller demoner, gudar och en hel mängd andra väsen från allehanda mytologier, vilket förmodligen skulle kunna skrämma bort vissa läsare. Men det fungerar, och inte nog med det. Butcher får det att framstå som det enda rimliga sättet som saker och ting kan fungera.

Tills han drar undan mattan för läsaren och saker återigen visar sig vara något annat.

Alla fantasyälskande vänner som jag har följer Game of Thrones slaviskt. Det är också en serie som innehåller allt som jag borde tycka om. Det finns drakar, magi och intriger. Efter att ha tagit mig igenom den första boken och den första säsongen av TV-serien, så kan jag konstatera att jag inte tycker om den. Den är helt enkelt för deprimerande. Jag har inget emot det mörka, men det måste finnas något som väger upp.

Det är även där som Dresden Files briljerar. Alla ställen där Harry får göra val som ingen människa skulle behöva ställas inför. När hans mindre genomtänkta beslut kommer ikapp honom. När hela hans värld vänds upp och ner. Då minns man alla tykna (nej, det finns många som inte känner till det ordet, men det är många som inte vet vad en ozelot är heller. Googla!) kommentarer och Star Wars-citat. Det är böcker som man kan skratta högt åt i ena ögonblicket och gråta åt i nästa, och det är förmodligen där styrkan ligger. Den konstanta berg-och-dalbanan från den ena känslan till den andra.

Och så Star Wars-citaten förstås. Det kan aldrig bli för många Star Wars-citat.