Så jag köpte en iMac…

Jag har alltid varit en PC-användare. Jag har använt, installeat, rekommenderat och utvecklat för Windows.  Windows har alltid fungerat alldeles utmärkt för mig, och jag hade inte ens några direkta problem med Vista, trots allt gnäll som OS:et fick.

Sedan har vi Mac. Jag minns att på 80-talet så körde jag Space Invaders på en Apple-dator. Jag har ingen aning om vilken modell, men på den tiden var det en dator. Jag var kanske tio år och mina intressen låg hos trotjänaren C64.

Men efter min egen övergång till PC i tolvårsåldern, så blev Mac:en en fiende. Kanske inte direkt, men under åren som följde. Och det var ett tacksamt mål. Jag hade få egentliga kontakter med Mac själv tills jag landade på högskolan, men det gjorde det ju inte svårare att kritisera. Efter att faktiskt ha tvingats använda en Mac i datasalen under en period så insåg jag att min kritik inte var missriktad.

Åren gick. Diskussionerna gick vilda. OSX släpptes. Och jag började bli gammal. Att trolla med Mac-fanatikerna på allvar kändes inte värt ansträngningen längre. När min kollega frågade mig om han fick skaffa en Mac till jobbet istället för en PC, så sa jag ok. Varför inte?

Mitt jobb innebär en hel del resor, och jag har tagit mig igenom ett par datorer. När det var dags att byta för någon månad sedan, så letade jag med ljus och lyckta efter något som var lätt och smidigt, och som dessutom tåldes att släpas runt på. Efter många sömnlösa nätter, så insåg jag att Macbook Air var svår att slå på den fronten och jag tog steget.

Den första veckan var en mardröm. Att få skräpet att ens vilja prata med Active Directory visade sig vara en omöjlighet, även om det i teorin ska fungera alldeles utmärkt. Vännen Google informerade mig om att jag inte var ensam om det problemet. Turligt nog jobbar vi mycket med molntjänster, och AD var inte strikt nödvändig. Jag fick klara mig utan.

Nästa problem var fönsterhantering. På Windows hade jag sedan länge gått ifrån att jobba med fullskärmsapplikationer, så det var inte någon direkt omställning, men Aero Snap är ett helt fantastiskt sätt att jobba med fönster, och jag saknar det. Jag har blivit tipsad om tredjepartsapplikationer som kan hjälpa till med fönsterhanteringen, men ska det verkligen vara nödvändigt?

Sedan har vi det där med tangentkombinationer. Har Apple ens hört talas om Home och End? Det är tangenter som jag använder ständigt och jämt, och även om mitt trofasta Logitech jobbar bra ihop med Mac:en, så fungerar inte tangenterna som de borde. Delete är en annan sådan där fantastiskt tangent som Apple tyckts ha glömt bort.

Men det mest går och lösa. Sakta men säkert har jag börjat lära mig att Fornminne i mångt och mycket ersätter Ctrl. Av någon anledning så finns det fortfarande en Ctrl på tangentbordet, så den där mystiska tangenten har inte tagit över alla funktioner, men tydligen gå den dock att använda till det mesta. Jag lär mig. Och det går bra att lära om. Tills det blir helg.

För hemma hade jag ju en PC. Och när jag satte mig vid den, så tog ryggmärgen över igen, och allt var frid och fröjd. Till och med Home och End fanns där de skulle. Och sedan blev det måndag, då hela förmiddagen gick åt till att försöka lära om tangenterna. Igen. Och igen. Och igen.

Så jag köpte en iMac. Och jag är ganska nöjd med den.

Damn it…

  • Tangentkombinationen “fn” eller “fornminne” + “höger-/vänsterpil” brukar ersätta end respektive home. “uppåt-/nedåtpil” ersätter PgUp och PgDown. Vet inte hur Steve tänkte där. Jag vet dock att han var inne på att stryka piltangenterna med på den första mac’en, eftersom de inte skulle behövas när man hade en mus. Tur för oss programmerare att det inte blev så.

  • Allt är inte “it just works”. Men som sagt, det är en del att lära om.

  • tandi95

    Muuahahahahaha, jag vann!!! Å dricker du även Coca-Cola nuförtiden istället för Pepsi Max så har du ju blivit en riktigt vis man?!?! Typ allt jag försökte lära dig redan 1995 ;))

  • Cola Zero… Vanlig Cola smakar apa.