Produkter som livsstil

När jag var ung, på 80- och 90-talet, så var det klädmärken som gällde. Jag har ingen aning om vilka dessa klädmärken var, eftersom jag var nörd och proklamerade ljudligt att jag inte brydde mig om sådant. Sanningen var att det var lättast att inte bry sig, då jag med all säkerhet inte hade kunnat klara av att skilja de olika stilarna och märkena från varandra. Det var skönt på något vis. Det betydde ju inte att man inte behövde ha fokus på varumärken och produkter. Det var bara det att produkterna jag brydde mig om hade en tendens att innehålla processorer. Men fortfarande produkter.

Få produkter har fått så mycket uppmärksamhet de senaste åren som Apples iPhone. Sedan säljstarten i juni 2007 och fram till slutet av 2010, så såldes det 73,5 miljoner iPhone. Det innebär att över hela världen så såldes det en iPhone till var hundrade person. Den första modellen var egentligen tämligen medioker, men var ändå en milstolpe i telefonvärlden. Smartphones, som tidigare var reserverat för affärsmän och företagare, blev plötsligt intressanta för “den vanliga människan”, även om prisklassen låg långt över det vanliga.

Apples produkter är i många avseenden varken bättre eller sämre än konkurrenternas, men de har haft en tendens att attrahera ett visst marknadssegment. Grafiker, musiker och designers (eller esteter som jag hade sagt på gymnasiet) var de som i alla fall jag hade associerat med Apple. Apple har haft ett bra fotfäste i Hollywood, och i den stora majoriteten av alla filmer som släpps under de senaste 20 åren, så har Mac:en varit standarddatorn.

Med iPhone har detta förändrats. Även om iPhone fortfarande har en väldigt lite del av smartphonemarknaden, så har produkten ett inflytande. I skrivande stund så har DN en jättebild på en iPhone på förstasidan. Artikeln i sig är tämligen kort och intetsägande, men allt som handlar om Apple är intressant. Positivt som negativt. Och man slukar det. Media ger en bekräftelse på att man har köpt något uppseendeväckande. Inte nödvändigtvis bra, men något som är värt några spaltmeter. Det ger en tillhörighet.

Själv har jag ingen iPhone. Som inbiten pc-användare har jag haft en reflexmässig aversion mot allt som Apple spottar ur sig, även om jag egentligen vet att det inte är något större fel på det (numera). Det gjorde det lätt att sålla sig till Androidlägret efter att ha övergett Windows Mobile (även om WP7 verkar väldigt intressant nu efter Mango har släppts). Min tillhörighet är Android, och där kan man stå enade mot iPhone. Sedan tillhör jag ju också HTC-lägret och kan hävda med bestämdhet att Sony Ericssons androidmobiler är skräp.

Ännu en tillhörighet. En livsstil kring en produkt.