Det gör jag. Till hundra procent. Det har egentligen inte så mycket att göra med att det är jobbigt att springa – och det är det – men det är något så fruktansvärt tråkigt. Och det är för tillfället den enda formen av träning som jag har möjlighet att hålla på med, så jag försöker springa fyra kilometer ungefär tre gånger i veckan.
Men att spring är monotont, högst väderberoende, och det enda man ser framför sig är en lång väg hem. Den långa vägen hem är naturligtvis motiverande i sig, och hjälper till att pressa ut lite extra. Att öka farten blir inte något som lyfter träningen till nya höjder, men jag kommer i alla fall kunna sluta lite snabbare. Det hjälper naturligtvis inte som en motiverande faktor innan jag har snörat på mig skorna..
Jag har kollegor och vänner som springer. Ofta och långt, och jag vet inte hur många gånger jag har fått höra om hur man kommer över en tröskel. Hur kroppen bygger upp ett beroende tills man bara längtar efter att få komma ut i löparspåret igen.
Med uppehåll för skador – sådant som jag har en tendens att råka ut för – så har jag sprungit regelbundet i snart tre år. Två och ett halvt i alla fall. Den där mytologiska tröskeln har jag inte sett skymten av, och om jag gör det så kommer jag förmodligen snubbla på den. Det enda beroendet jag möjligen känner är att få ha en bra ljudbok i lurarna. Det tar i alla fall udden av plågan.
Samtidigt så vet jag naturligtvis att det gör mig gott. Efter ett var i spåret så är huvudet klart även om kroppen undrar vad fasen jag håller på med. Det är inte den formen av träning som jag helst hade sysslat med, men den kräver i alla fall ingen större mängd utrustning, så jag behöver inte direkt planera något. Det är bara att göra.
Så nu sitter jag här. Andfådd, svettig och lycklig över att vara hemma. Det finns många former av träning, men att vara ute och springa är förmodligen den absolut tråkigaste.
Och på måndag är det dags igen.