Ink

Angel tattoo

För ett par år sedan, så nämnde en kompis till mig att det bästa svaret på frågan hur många tatueringar har du är en. Det går naturligtvis att tolka på flera sätt. Antingen att han bara vill ha en liten tatuering någonstans (yea, right), att han vill ha hela kroppen täckt så att det blir en enda design, eller att de separata delarna ska ses som en del av samma design även om de inte sitter ihop.

Jag har flera gaddningar, även om jag skäms lite över hur länge sedan det var som jag gjorde en ny. De första två har jag inte kvar, då jag har täckt dem med annat (vem påstår att tatueringar är permanenta?), och även min nästkommande kommer att bli något som modifierar en befintlig.

Det finns många som tycker om att gadda sig, men som ändå  försöker hålla sig en bit ovanför armbågen, så att man kan dölja den med en t-shirt. Halsen är också ett sådant ställe som brukar vara känsligt, och något som många undviker. Jag kan inte låta bli att ifrågasätta varför, även om jag naturligtvis har hört argumenten. Ett som jag ofta hör är att “man vill ju inte visa en tatuering om man söker jobb”.

Naturligtvis finns det människor som har en väldigt negativ uppfattning om tatueringar, och som låter det påverka hur man ser på personen bakom dem, men turligt nog går vi faktiskt mot ett samhälle där vi blir mer toleranta mot våra respektive egenheter. En tatuering – även om den kan vara hur läcker som helst – är inte speciellt uppseendeväckande längre, och om man väljer att dölja den så gör man det förmodligen mer för sin egen skull än för andras.

Därför blir jag alltid glad när jag ser människor som ogenerat visar upp sina gaddningar i vardagsmiljö, och om inte känner behovet av att dölja dem. Varje sådan handling går emot en klassiska konformiteten, och flyttar gränserna för vad som är tillåtet ett litet steg till. Det främjar vår individualism, vilket kommer göra oss lyckligare och starkare som människor.