– Tjenix! Hur är läget?
– Jo, det är väl bra. Du också?
– Jajjemen!
Den kommer per automatik. Vi är så vana vid att använda någon variant av dialogen ovan när vi träffas. Hur mår du? Hur är läget? Frågor som vi egentligen inte förväntar oss få något annat än ett positivt svar på. Öppningsfraserna fyller en viktig funktion då de hjälper oss att komma in i samtalet. Våra inlärda mönster tar över, mönster som vi programmerat in och befäst under hela våra liv. Ett oväntat svar kan få samtalet att spåra ur helt och hållet och tar oss ur rytmen.
Därför är små lögner accepterade i sammanhanget. Naturligtvis är allt bra, trots att man egentligen är förkyld. Trots att man är stressad för att man inte hinner hämta barnen på dagis i tid, eller för att man precis tappat mobilen i gatan och spräckt skärmen. Dessa eller hundratals andra småsaker som egentligen innebär att allt inte är bra men som inte är värda att lyfta just då. Små problem som helt inte är tillräckligt viktiga för att låta dem ta oss ur rytmen.
Men när blir småsakerna stora? Min nuvarande situation är såpass omvälvande att jag vanligtvis kan vara bekväm med att bryta rytmen om personen jag talar med inte känner till den. Det är ingenting som går att lyfta senare i konversationen istället, så det måste göras omedelbart. Samtalet snubblar, tar stopp och tar slutligen en ny riktning. Mönstret är brutet, men det är sällan någon som ifrågasätter lämpligheten i det.
Det får också effekten att öppningsfraserna numera har en helt annan innebörd när jag pratar med andra. Nästan alla i min bekantskapskrets vet redan vad som har hänt, och det är ingen som väntar sig ett jakande svar, eller i alla fall inte ett automatiskt sådant. Det finns en tyngd bakom orden. En genuin omtanke som visserligen alltid finns där när man pratar med vänner, men som blir ännu tydligare nu.
I professionella sammanhang kan det däremot vara svårare. Att bryta rytmen i öppningsfraserna är troligen inte lämpligt i diskussioner med kunder, leverantörer eller samarbetspartners som man inte tidigare har haft kontakt med – eller bara har en ytlig sådan – men det får de små automatiska lögnerna att bli stora. Nej, allt är inte bra, men jag kan heller inte berätta varför. Då kan jag heller inte bryta mönstret i öppningsfraserna. Det blir enklare att välja den stora lögnen istället.
– Jo, det är bara bra.