Den 29 december skrev jag om det kommande året. Om allt jag såg fram emot och om alla möjligheter som låg framför mig. En vecka senare inträffade den största tragedin i mitt liv. 2016 har inte börjat bra.
Förlusten av min älskling har varit fruktansvärd, och jag pusslar fortfarande ihop mig. Men tragedierna har samtidigt hopat sig på andra håll i min närhet. Jag har flera vänner och bekanta som har förlorat nära och kära i sjukdom eller olyckor, eller som själva har drabbats på något sätt. Det är lätt att konstatera att 2016 är ett för jävla dåligt år, och det har inte ens gått ett kvartal.
Samtidigt är jag en i grunden positiv människa. För varje tragedi har jag ändå försökt intala mig själv att det bara kan bli bättre nu. Jag har upprepat detta om och om igen i år, och jag har verkligen behövt göra det fler gånger än jag kan minnas. För varje fruktansvärt besked så har jag försökt se fram emot något positivt, och i allt det mörka så har jag försökt se ljuset som måste finnas någonstans där. Trots gummisnodden så har jag försökt njuta av det roliga.
Tills nya tragedier sker. Men dessa får mig ändå att hålla fast vid mitt mantra. Det kan fortfarande bara bli bättre. Och för att citera en av mina nya favoritlåtar från Disturbed:
Sometimes darkness can show you the light!
Och om jag ändå inte ser ljuset? Ja, då får jag väl tända mitt eget ljus. Även om det ibland kan kännas tungt.