Den gångna helgen har varit väldigt bra. En weekend med brorsan följt av esport på Stars, och avslutningsvis det som mer eller mindre har blivit en regelbunden söndagsmiddag hemma hos Sirje. Jag har aldrig ätit så mycket vegetariskt i hela mitt liv.
Baksidan av de här positiva upplevelserna är att saknaden hemma blir ännu mer påtaglig. Glädjen byts mot den alltför bekanta tomheten när jag vid dagens slut kryper ner i sängen. Dessutom tar nöjen på krafterna och tröttheten hjälper definitivt inte heller till att göra det bättre.
För sorgen är en gummisnodd som jag sitter fast i. De positiva upplevelserna drar mig bort från ett centrum av tomhet och saknad, men gummisnodden finns där för att rycka mig tillbaka så fort jag slappnar av. Samtidigt kan den aldrig dra mig hela vägen tillbaka när jag väl fått upp farten.
Och varje leende som någon väcker hos mig ger mig den farten, och varje skratt ger mig kraft att töja ut den där gummisnodden lite till. Tids nog kommer gummisnodden att vittra sönder av utmattning och gå av, och när det händer kan jag lämna tomheten bakom mig.