Nostalgiska diamanter

Giana Sisters

Någon gång i mitten på 80-talet fick jag och min bror vår första speldator, en Atari 130 XE. Det var inte ett helt optimalt val. Den var inte på något sätt dålig, men alla andra hade Commodore 64 eller 128. Något senare gjorde vi ett byte, och landade också på en C64 följt av en Amiga 500.

Ett av spelen som jag minns klart och tydligt är The Great Giana Sisters, ett plattformsspel som är misstänkt likt Super Mario Bros. Det är inte identiskt naturligtvis. Fienderna är sniglar och ugglor istället för svampar och sköldpaddor, och istället för mynt samlar man diamanter. Jag skulle kunna säga att det var ett riktigt bra alternativ för oss som inte hade ett Nintendo, men faktum är att jag tycker Giana Sisters är bra mycket roligare spel.

Tyvärr försvann det ganska snabbt från butikshyllorna när Nintendo fick upp ögonen för det. Inte för att det spelade så stor roll. Spelen kopierades friskt och och de flesta hade Giana Sisters på någon disk eller kassett.

2012 drog Black Forest Games igång ett Kickstarterprojekt för att utveckla en ny version av Giana Sisters. Den gick i lås, och senare under året släpptes det för Windows. Idag finns det dessutom tillgängligt för Xbox 360, PS3 och Wii U.

Av någon anledning lyckades jag missa att spelet släpptes till Xbox, och jag har hittills nöjt mig med att drömma och titta på gameplay-videos på Youtube, eftersom någon Macversion inte fanns att uppbringa. Av någon anledning sprang jag dock på det, och naturligtvis köpte jag det direkt.

Giana Sisters: Twisted Dreams är ett svårt spel. Jag har tagit mig någonstans till 6:e världen och gett upp två gånger på ungefär samma ställe. Men vilket underbart spel. Spelmekaniken är tämligen unik, och Giana kan – och måste för att kunna ta sig fram – när som helst hoppa mellan drömvärlden och mardrömsvärlden. Det är både ett riktigt häftigt sätt att spela, men det ger ytterligare en dimension av komplexitet till att hoppa mellan olika plattformar. Beroende på värld är det inte säkert att det finns någon plattform att landa på.

Chris Hülsbeck, som gjorde musiken till originalspelet, är tillbaka, och det är helt underbart att höra vad han har lyckats åstadkomma. Just musiken är förmodligen en av anledningarna till mina minnen av Giana Sisters, och jag är glad över att jag inte blev besviken. Faktum är att jag sitter och lyssnar på soundtracket just nu.

Det här är ingen spelrecension. Det känns inte meningsfullt att skriva en sådan 1 1/2 år efter att spelet släpps. Men Giana Sisters har tagit upp åtskilliga timmar av mitt liv, och det har en plats i mitt digitala hjärta. Det är en moderniserad nostalgikick, och jag tror att alla som växte upp med de klassiska gaming-datorerna – C64 och Amiga 500 – skulle känna likadant.

Jag tror det är så jag vill känna nostalgi för det mesta – med en modern touch.