Har jag gett upp?

2009-10-19 av Aengeln

Nej, det har jag inte. Kapitel 4 är på gång och jag räknar med att få ut det i veckan. Jag kan inte göra annat än att skylla på för mycket andra projekt i livet, såsom jobb, familj och hus. De kräver naturligtvis också sin tid. Men onsdag har jag avsatt helt åt skrivandet vilket jag ser fram emot.

Just nu känns det som jag är i en fas där jag har ofantligt många idéer och väldigt detaljerade sådana. Problemet är att de flesta handlar om sådant som händer senare och i vissa fall sånt som kan komma att ske i senare böcker om Gainea. Ja, jag tror helt och fullt på att jag kommer vilja fortsätta skriva fler, även om det är att gå handelserna i förväg en del.

---

Kapitel 3

2009-10-04 av Aengeln

Uns vandring över det karga ökenlandskapet var metodisk men också tidskrävande. Ibland blev riktningen ett medvetet val, men för det mesta lät hon helt enkelt benen bestämma vägen. Den specifika vägen var aldrig viktig, Un hade ett annat mål i åtanke. Hon ville att andra skulle leva hennes dröm. I Drömmen hade Un sett en värld som hon ville att den skulle vara. Ett paradis med lystrande grönska och med blå hav. En plats där liv kunde frodas i harmoni. Hon ville skapa världen utifrån Drömmen, och hon ville skapa dem som skulle leva Drömmen.

Havet fanns där redan. Un visste att någonstans i fjärran tog öknen slut och mötte vattnen. Vatten som en gång hade varit hennes egna tårar. Allt eftersom hon gick kunde hon känna hur havet redan hade börjat sippra in i marken långt under den heta ytan. Vattnet var ett löfte om liv, ett löfte som hon själv hade gett. Och det var ett löfte som Un hade för avsikt att hålla.

Hon insåg snabbt att växter var en bra startpunkt. När Un väl skapade den befolkning som hon ville skulle leva i världen, kunde växterna ge mat i form av frukter och bär. Dessutom visade sig växter vara tämligen okomplicerade att skapa.  De kunde inte röra sig i någon större omfattning och hade så lite medvetande att Un kunde ge dem liv med en minimal mängd imata och med bara ett litet fragment av sin egen själ. Hon var säker på att hon skulle kunna skapa liv utan en själ, men något sa henne att det inte var rätt. Själen var kronan på verket, ett kärl för medvetandet på samma sätt som hon själv var kärlet för Drömmen.

Att växter var lätta att skapa gjorde däremot inte att Un var mindre noggrann i sitt arbete. Varje liten blomma fick samma engagerade uppmärksamhet från henne som det största träd. Hon skapade buskar och plantor och gav dem kraften att producera välsmakande frukter. De största träden gav hon kraftiga rötter som kunde nå långt ner till vattnet och suga upp det till ytan. De mindre växterna placerade hon i närheten, så de kunde dra nytta av fukten som spred sig i marken runt träden.

Där Un gick fram förvandlades öknen sakta men säkert till skog, och för varje liv hon skänkte blev processen lättare. I början var hon tvungen att återhämta sig efter bara några få buskar eller ett enstaka träd, men det dröjde inte länge innan hon kunde skapa hela skogar utan vila. De trängde genom ökensanden runt omkring henne och sträckte sig upp mot himlen.

Växtligheten ändrade snabbt landskapets karaktär, och Un gillade vad hon såg. Hon hittade nya krafter inom sig som inte hade någonting att göra med att skapa liv, men allt med att låta världen få nya former.  Enorma bergskedjor växte fram ur hennes vilja och sträckte sig högt upp mot himlen. Men det var inte allt. Hon lät marken dela sig tills haven rann in och bildade långa floder, och fyllde upp sjöar, vilket regnet ännu inte hade lyckats göra.

Ibland öppnade Un sitt inre öga mot sin skapelse. Hon fann det enormt vilsamt och samtidigt höll det ensamheten under kontroll. Ett stilla skogsbryn kunde bli ett under av liv och sprudlande färger. Träden var spirande strömmar av grön energi och gräset var som ett böljande hav av ljus. Den blå dimman som hon tidigare hade sett, låg tjock vart hon än tittade. Den kom inte bara från henne själv, utan utsöndrades i lika stor omfattning – om inte mer – från växterna runt omkring henne.

Den ökade växtligheten hade dessutom en märkbar inverkan på vädret. Vattnet som drogs upp av träden avdunstade under den heta solen och bildade moln som svepte över himlen även långt över inlandet. Det stigande vattnet skapade vindar som i sin tur drog med sig ännu mer vatten in ifrån havet. Allt eftersom tiden gick så växte molnen och blev mörkare, och nära tvåhundra veckor efter att Un påbörjade sin vandring så föll det första regnet över världen.

Un satt nedhukad mot marken i utkanten av det skogsparti som hon höll på att ge liv åt när de första dropparna föll. Det var ett ljummet regn, lång ifrån obehagligt, och föll i lätta droppar. Hon klev ut från skyddet under träden och lät vattnet skölja över sitt ansikte. Det lager av damm som lagt sig på henne under den långa tid som hade gått rann långsamt av henne. Det var en fantastisk känsla, på gränsen till extatisk.

Hon stod där i regnet en stund och bara njöt. Hon hade varit så uppslukad av sitt arbete och hade jobbat så hårt att hon knappt hade lagt märke till hur tiden passerade. Från början hade hon låtit sin sömn följa solens upp- och nedgång, men ju bättre hon blev på det hon gjorde, desto mindre vila tog hon sig.  Un försökte minnas när hon senast åt någonting. Hon hade inget egentligt behov av att äta, men hon tyckte om smaken av frukterna.

Hon blundade och lät sina sinnen följa regnet som strömmade över henne. Hon tänkte på skogarna hon hade skapat. De väntade, precis som hon själv, på framtiden när tusentals levande varelser skulle gå genom dem och smaka sötman från bär och frukter. Hon tänkte på landskapet hon hade gett liv åt under tiden som hade gått och på den lilla skalbaggen. När den först flög sin väg fanns ingen mat, men den hade ändå lyckats överleva tills dess att Un hade skapat de första växterna. Efter det hade den hållit sig i närheten, och de nyfödda skogarna hade livnärt dess kropp.

Un hade även känt när den dog. Det hade skett helt smärtfritt och utan dramatik. En dag hade dess imata helt enkelt tagit slut och skalbaggen hade återigen blivit till sand. Den lilla biten av sin egen själ som Un hade gett till den hade kommit rusande tillbaka till henne, och allt som den hade upplevt var plötsligt lika verkligt för Un som vilken som helst av hennes egna upplevelser. Hon kunde minnas hur det var att flyga över ökensanden på de små insektsvingarna, och hon kunde se sig själv från ovan via dess ögon.

Men invävd i de övriga sinnesintrycken fanns ytterligare en känsla; en enorm förvirring. Skalbaggen hade blivit till ur ingenting precis som Un, men med en väsentlig skillnad. Drömmen – som för Un var lika tydlig som verkligheten – hade gett henne en uppsättning referenspunkter redan innan hon tog sina första andetag. Hon hade skapat sin egen kropp efter vad Drömmen hade visat henne, men även hennes medvetande hade formats utifrån den. Hennes medvetande – liksom hennes känslor – var en avspegling av livet i Drömmen.

Skalbaggen hade inte haft någon dröm att lära sig ifrån. Den hade haft en viss möjlighet att kommunicera, men det hade inte varit till någon hjälp då den inte hade någon att kommunicera med. Under dess korta liv hade den sett landskapet förvandlas från öken till skog och den hade inte kunnat förstå varför. Den hade saknat en väg att gå, och vems uppgift var det att ge den en sådan om inte Uns? Det var ett misstag som hon inte hade för avsikt att göra igen.

Det var inget långvarigt regnväder. Efter bara ett par minuter hade det dragit vidare in över landet, men för Un var det ett välkommet avbrott. Det hade klarnat hennes huvud något, och gett henne tid nog att ta beslutet som hon hade skjutit upp under en tid. Det var dags att ägna sig åt något annat än växter. Det var inte i första hand för dem som hon hade skapat Gainea.

Hon vände sig om och började gå tillbaka längs med skogen. Uns oregelbundna vandring över landskapet hade sakta med säkert lett henne tillbaka till sin födelseplats, och hon kunde inte tänka sig någon bättre plats att påbörja sitt nya arbete. Den plats där hon först hade skapat liv – sitt eget – skulle bli platsen där hon skapade den första furim. Den första Ledsagaren.

Det tog henne bara ett par timmar att gå, men när hon väl nådde fram hade solen nästan hunnit gå ner. Åratal av vind hade förändrat platsen. Glasytan hade utsmyckats med ett tunt lager sand, men här och var fanns bara fläckar som reflekterade ljuset från den sjunkande solen. Den enorma massan hade fått landskapet att sjunka märkbart jämfört med öknen runt omkring den och glaset hade knäckts på flera ställen. Platsen hade nu mer formen av en krater än en plan yta.

Un gick försiktigt ner mot centrum av glaset. Hon tog försiktiga kliv för att undvika att trampa på någon av de vassa kanterna från det trasiga glaset, men hon hittade snabbt vad hon letade efter. Hennes födelseplats var helt täckt med sand, men hon kunde känna hålrummet under sig. Eldstormen som hade smält ner ökensanden till glas hade lämnat en perfekt avgjutning av hennes egen kropp. Sanden låg hårt packad i glasformen efter det korta regnet, men värmen hade redan fått vattnet att börja avdunsta.

Un lade sig på sidan och lät en hand vila på sanden bredvid sig. Hon kunde känna hur hennes egen imata vaknade till och blev mer alert. Skapandet hade nästan blivit en reflex för henne och att göra sig redo för det var inte längre någon ansträngning.

Un kände hur de livgivande energitrådarna började röra sig djupt inne i henne. De hade sedan länge lärt sig vägen, och de var otåliga. De längtade efter att komma ut. Hon koncentrerade sig och gav dem all extra kraft hon kunde uppbringa.

Bländande inre ljus forsade upp ur Un och ur henne. Hon stirrade fascinerat på sanden under sin hand och även med sitt inre öga stängt kunde hon se framför sig hur imatan började sprida sig. Sanden vibrerade och trillade undan kring Uns fingrar. Delar av den oformliga sandhögen föll in i sig själv, fick urgröpningar och formade sig. Allt eftersom hon lät imatan flöda ur sig så tog en kropp form framför hennes ögon. Sand blev till senor som vävdes samman med muskler och hud flöt ut över dem som lera.

Un föll ihop i sanden och drog häftigt efter andan. Processen hade varit smärtsam och bra mycket mer ansträngande än hon hade befarat. Trots det hade det inte tagit mer än ett par sekunder. Men hennes hand vilade inte längre på sand, och hon tittade på den nya kvinnan som låg bredvid henne. Hon var till kroppen helt identisk med Un själv, men istället för Uns gyllene, blonda hår var hennes tjockt och eldrött.

Kvinnan slog upp ögonen. De var mörkt gröna, men i det skumma ljuset såg de nästan helt svarta ut. Hon satte sig upp utan att ge ifrån sig det minsta ljud. Un drog undan sin hand från kvinnans mage och reste sig upp på armbågen. Den rödhåriga kvinnan lät blicken svepa över omgivningarna innan den slutligen stannade på Un. Un log mot henne.

”Du är In”, sa hon. ”Du är furim och du heter In.”

Kvinnan stirrade på henne. Hennes ansiktsuttryck var intetsägande och Un var inte säker på att hon hade uppfattat vad hon hade sagt.

”Du heter In”, sa Un igen. ”Jag är Un.”

”Un”, sa In och sträckte ut sin hand mot Uns ansikte. Hon lät fingertopparna snudda mot kinden och drog sedan tillbaka handen. ”Du är Un, och jag heter In.”

Un log brett mot In och reste sig upp. Hon sträckte sig mot In.

”Kom!” sa Un. ”Jag ska visa dig.”

In tvekade innan hon tog den utsträckta handen och lät Un hjälpa henne upp på fötter. Hon vinglade till lite, men hittade snabbt balansen. Det två kvinnorna gick i tystnad bort från deras gemensamma födelseplats. Un lade märke till att In – tydligen omedvetet – föll in i takt med hennes egna steg.

”Samma kropp, samma steg”, tänkte Un.

De gick tillsammans in i den närmaste skogen. Den täta grönskan hade fångat dagens värme och luften var tung av fukt. Un gick raka vägen fram till ett päronträd. Det var fyllt av stora, saftiga frukter och Un plockade ner ett par stycken. Hon gav ett till In, som försiktigt satte sig ner på marken och började äta av det. Un slog sig ner bredvid henne.

”Det är mycket du borde veta”, sa Un. ”Jag vet inte riktigt var jag ska börja… Det är så tydligt för mig, men det är saker som du inte kan veta något om. Jag skapade dig, gav dig liv ur mig, men jag kunde inte skapa dig med kunskapen… eller Drömmen. Drömmen har bara jag. Men för att det ska fungera så behöver jag dig, och fler som dig.”

Un suckade och tog ett bett på päronet hon satt och fingrade med. Hon tuggade det omsorgsfullt medan hon funderade på vad hon skulle säga härnäst.

”Jag kanske skulle ha tänkt igenom det här”, sa Un och log mot In. ”Jag har aldrig haft någon att prata med, så jag vet inte riktigt hur. Men Drömmen är viktig. Det hela började – jag började – med den. Jag tror jag ska berätta om Drömmen.”

Och Un berättade. Hon berättade om hur hon hade gett liv åt sig själv och hur hon hade skapat världen. Hon berättade om skogarna och om skalbaggen. Hon berättade om vad hon kunde se när hon öppnade sitt inre öga. Men framförallt berättade hon för In om sin dröm. Det var inte svårt. Den var som gjord för att berättas om. Det var som om att Drömmen ville spridas och beskrev sig själv för Un. Allt hon behövde göra vara att berätta vidare. När beskrivningen av Drömmen väl nådde In, var den så detaljerad att hon nästan kunde ta den till sig som sin egen.

Det tog Un många timmar att få fram allt hon ville ha sagt, och när hon väl var klar stod solen redan högt på himlen. In satt tyst en lång stund och försökte smälta allt hon hade fått höra.

”Vad händer nu då?”, sa hon slutligen.

”Jag vet inte” svarade Un och stirrade bort mot fjärran. ”Drömmen har visat mig Gainea som den ska vara. Jag kan se det framför mig. Så perfekt. Så vacker. Men jag kan bara se hur det ska vara, inte hur det blir så. Jag måste hitta vägen dit själv.”

Hon vände sig mot In och såg henne i ögonen.

”Vi måste hitta vägen dit. Du är min första, min furim. Du måste hjälpa mig att leda de som kommer sedan. Och jag tror det är vägen, att sprida Drömmen. När andra kan se den, kan de i sin tur visa vägen för ännu fler.”

In funderade på det.

”När kommer jag bli som skalbaggen?” frågade In. ”Hur länge dröjer det innan jag också blir till sand igen?”

”Det kommer inte att hända” svarade Un och tittade på henne. ”Du är furim. Du kommer att leva för evigt, precis som jag. Ghulim kommer att leva sina liv och berika andras, men förr eller senare kommer de att bli till sand igen. Jag kan inte ge oändlig imata till alla. Ghulim kommer istället att få leva vidare för evigt i mig.”

Un tystnade och vände sig bort. Hon ville inte tala mer om det. Hennes första tanke var att alla skulle kunna få leva för evigt, men någonting sa henne att det inte var rätt. Att ge liv åt In hade lämnat ett tomrum inom henne så stort att hon inte var säker på om det någonsin skulle kunna fyllas. Kanske med tiden, men inte om hon gjorde det om och om igen. Ghulim fick vara ifrån henne tills deras liv var slut, och sedan skulle deras själar kunna berika henne, och de ghulim som hon skapade efteråt.

In lade en hand på hennes axel, och Un lyfte huvudet mot henne.

”Jag gör det du vill”, sa In. ”Visa mig din dröm, så ska jag visa de som kommer efter mig.”

De började gå bort genom skogen. Un hade kunnat beskriva varje liten buske de passerade, men för In var allt nytt. Hon slogs av häpnad av allt hon såg, och Un upptäckte till sin förvåning att hon kände likadant. Genom In kunde hon uppleva allt för första gången igen. Det var en underbar känsla.

Efter att ha gått i knappt två veckor hade de tagit sig fram till havet, och på vägen hade de haft tid att göra upp en plan för hur de skulle kunna göra verklighet av Drömmen. In var angelägen om att hjälpa till och Un lade märke till att hon själv hade lättare att förstå sina egna tankar när hon var tvungen att formulera dem för någon annan.

In skulle leda en grupp av ytterligare sex furim. Tre män och tre kvinnor som skulle bo och leva tillsammans tills alla hade kunnat ta till sig Drömmen. Sedan kunde var och en av dem ta hand om en grupp ghulim på olika platser i världen, som i sin tur skulle kunna sprida sig och ta hand om ännu fler. De sju furim skulle dessutom träffas och rådslå en gång var 100:e vecka vid födelseplatsen.

Det tog Un nära tolv veckor att uppbringa tillräckligt med kraft för att ge liv åt dem alla, och ytterligare en vecka innan hon hade återhämtat sig efter ansträngningen. In och de andra furim turades om att vaka över henne tills hon var på benen igen, och Un kunde höra henne berätta för dem om Drömmen.

Hon valde att inte stanna hos dem någon längre tid när hon väl kommit på fötter igen. In tog väl hand om de andra, och Un visste att det inte skulle gå någon nöd på dem. Det smärtade henne visserligen att lämna dem, men det var nödvändigt. Un hade arbete att utföra, och hon påbörjade sin långa vandring söderut.

Gainea skulle förberedas för sin befolkning.

---

Ny domän

2009-10-03 av Aengeln

För att förenkla länkandet lite, så har jag flyttat sidan till en ny adress. Bloggen finns nu på aengeln.se istället för på den gamla adressen. Tja, tekniskt sett finns den på båda adresserna, men jag kommer bara använda mig av den nya från och med nu.

---

Kapitel 2

2009-09-22 av Aengeln

En mild bris drog över öknen. Den var inte speciellt stark, men ändå tillräckligt ambitiös för att flytta någon handfull sand från en sanddyn till nästa och ner över den blanka glasytan som under flera kilometer ersatte ökensanden. Solen fick den att blänka som vatten eller kanske en oas i kristall.

Un öppnade ögonen. Det var ljust och varmt, men inte på långa vägar så illa som det hade varit senast hennes ögon var öppna. Under en lång stund låg hon bara och stirrade uppåt, samtidigt som hon gjorde en mental inventering av sin kropp.  Nu var det ingen tvekan om att den var verklig. Det fanns ingen möjlighet att något som hon bara inbillade sig kunde värka så mycket. Det var däremot inte den sortens värk som kan komma efter sår som håller på att läka – eller av brännskador, vilket hade varit rimligt. Det var mer som om varenda cell i hela Uns kropp hade ansträngts till bristgränsen och nu äntligen höll på att återhämta sig.

Un höjde båda sina armar, höll händerna framför ansiktet och betraktade dem. Huden var jämn, fast och aningen brun efter en kort tids exponering för solen. Förutom det, så fanns det inte ett märke på dem efter den oerhörda påfrestning som de nyligen hade utsatts för. Eller var det något hon hade inbillat sig? Hade hettan och sanden varit en del av Drömmen?

Nej. Hon bestämde sig för att det måste ha hänt. Minnet av händelsen, som upptog större delen av allt minne hon över huvud taget hade, var alldeles för påtagligt för att kunna vara något annat än sant. Dessutom hade hon de fysiska efterdyningarna kvar, och de var svåra att rationalisera bort.

Hon drog ett djupt andetag. Luften smakade torr och varm, men var inte desto mindre ljuvlig. Un hade aldrig njutit av ett andetag, eller av någonting annat heller, och hade för avsikt att göra det bästa av saken. Hon lät luften sippra ut sakta igen mellan sina läppar och fyllde sedan snabbt lungorna igen.

Un höll andan så länge hon kunde och andades sedan hastigt ut igen. Med händerna utsträckta åt sidorna gav hon ifrån sig ett klingade skratt. Det rullade ut över ökensanden och slog följe med brisen. Skrattet var ett trots mot tomheten som hon hade besegrat och samtidigt det mest underbara ljud hon någonsin hört.

Un satte sig upp, och värken i kroppen gjorde sig genast påmind igen. Muskler som aldrig tidigare använts protesterade mot behandlingen men hade inte mycket att sätta emot när Un väl hade bestämt sig. Hon kände inte någon större motivation att ligga kvar. Med ett kort grymtande och en knuff med händerna mot den hårda marken lyckades hon ställa sig upp.

Leder knakade, och ben skrapade mot ben. Uns kroppskonstruktion var som ett nyskuret pussel. Oförstörda bitar som pressats ihop hastigt och som ännu inte mjukats upp tillräckligt för att röra sig smidigt mot varandra. Hon ignorerade protesterna och sträckte sig högt mot himlen med hela sin kropp. Varenda led skrapade och knäppte i missnöje, men smärtan som hon väntat sig uteblev. Ett vagt obehag var det mesta hon upplevde. Un vände blicken nedåt, och stannade till. Den blanka glasytan som det brinnande infernot hade lämnat efter sig, var som en perfekt spegel.

Un var lång. Hon hade ingenting att jämföra med, men hon bestämde sig ändå för att hon var lång. Hon vred kroppen fram och tillbaka och granskade den kritiskt. Hennes kropp var slank och gav ett definitivt intryck av att vara vältrimmad. När hon rörde sig syntes det tydligt att det fanns muskler under huden men utan att de tog överhanden. Hon hade bröst som var tillräckligt små för att inte vara i vägen när hon rörde sig, men stora nog att ge hennes kropp en mjuk avrundning.

Un böjde sig ner för att komma närmare sin egen spegelbild. Hon studerade sitt ansikte. Näsan var liten och spetsig, och underströks av ett par fylliga läppar. Konturerna från käkbenet skapade små, tilltalande skuggor på hennes mjuka hud. Hennes ögon var blåa som källvatten en klar sommardag och framhävdes av de kraftiga, svarta ögonfransarna. Ansiktet ramades in av ett långt guldblont hår som glänste i det starka ljuset.

Un gillade vad hon såg. Att vara vacker är relativt, men allt hon hade, ben, stjärt, bröst, hår, ansikte, var exakt vad hon själv skulle ha definierat som skönhet om hon hade tillfrågats. Och hon hade skapat det åt sig själv. Tanken på det var för Un mer hisnande än det faktum att hon i faktiskt fött fram hela världen runt omkring henne.

Med ett litet fniss reste sig Un upp igen. Hon lät blicken svepa över landskapet runt omkring henne och tog några försiktiga steg. Glasytan sträckte ut sig i alla riktningar, men bortom den kunde hon se sand. Hon valde en riktning som gjorde att hon fick solen i ryggen, och började gå.

Från början var hennes rörelser överdrivet medvetna och mekaniska, och hon var tvungen att koncentrera sig på varje liten muskelsammandragning. Stegen var osäkra, men för varje liten bit Un tog sig fram kände hon att hon fick allt bättre kontroll över sig själv. Armarna började gunga fram och tillbaka i takt med stegen och ganska snart märkte hon att hon kunde vända blicken åt andra håll än mot sanden framför sig utan att tappa balansen. Kroppen blev på bara några minuter en naturlig del av hennes person.

Det tog inte lång tid för Un att nå sanden. Övergången mellan sand och glas var ojämn, som om temperaturen i hennes eldstorm hade skiftat. Så här långt från centrum var ytan svart av sot, och halvsmält sand blandades med lösa glasbitar i mjuka former som förmodligen hade trillat loss innan det stora stycket hade svalnat helt.

Hon satte sig ner på knäna och fyllde båda sina kupade händer med sand. Sanden som hon använt för att ge sig själv en fast form. Hon lät sanden rinna genom fingrarna och studerade sina händer. Sandkorn satt fast i handflatorna och lossade när hon rörde fingrarna. För inte alls länge sedan, även om hon faktiskt inte var säker på hur lång tid som hade gått, hade det varit hon. Små korn, utan minsta tillstymmelse till liv. Men något hade ändrat det, och hade gett henne potentialen att skapa sitt eget liv utifrån ingenting. Det var när hon satt så, djupt försjunken i sina egna tankar, som sanden hon fortfarande höll plötsligt rörde sig.

Hon ryckte hastig tillbaka händerna och kände hur hjärtat slog några extra slag. Hon var egentligen inte rädd. Hon visste att hon var helt ensam i världen.  Un höll upp sin högra hand närmare ansiktet för att titta närmare på sanden. Ingenting. Inte den minsta antydan till att den skulle röra sig. Hade hon inbillat sig?

En tanke slog henne. Un hade från början varit så nära ingenting – eller Ingentinget – som man kunde komma, bara en tänkande del av Drömmen. Hon hade egentligen inte på något vis funnits alls. Det var ingen som hade skapat henne, ingen som skapat hennes kropp eller hennes liv. Det hade hon åstadkommit själv. Det var inte helt otroligt att tänka sig att hon kunde ha en viss påverkan på sanden som fanns kvar. Och om hon nu kan skapa liv åt sig själv, varför inte för någon annan?

Un böjde sig fram, plockade upp en nypa sand och byggde en liten hög mitt i sin ena handflata. Hon stirrade på den. Det var en sandhög, ingenting mer. Inte det minsta tecken på att det skulle kunna vara något annat heller. Så vad skulle hon kunna göra åt det? Un resonerade som så, att kraften att skapa liv måste ha kommit inifrån henne själv, så om hon skulle börja någonstans så måste det vara där.

Hon tog ett djupt andetag, slöt ögonen och slappnade av. Un valde att koncentrera sig på andningen och kopplade bit för bit bort sig själv från intrycken runt omkring henne. Pulsen minskade gradvis och musklerna lade sig tillrätta, perfekt balanserade mot varandra. Med största försiktighet lät hon sina sinnen treva inom sig själv. Det var ytligt till en början, men hon kunde nästan omedelbart känna att det fanns något där. En värme, mer intensiv än eldstormen som hade smält öknen, men samtidigt ljummen och behaglig.

Det gick upp för Un att hon fortfarande kunde se, även med stängda ögon. Det var som om ett inre öga hade öppnat sig och visade henne världen på ett nytt sätt. Den tidigare så ljusa öknen hade tappat sin sandgula lyster, och var plötsligt grå och kall. Hon kunde se den svaga vinden som lila ljus som rörde sig i form av böljande linjer, men förutom det var det gråa landskapet helt stilla.

En skarp kontrast till det var dock Un själv. Med undantag för den lilla sandhögen i hennes hand, som var lika grå som landskapet, så var hon en fackla som lyste upp området närmast henne med ett starkt vitt ljus. Något som mest kunde liknas vid en lysande, blå dimma sipprade ut från hennes kropp och rullade ut längs marken i ett glimrande töcken. Un vände blicken bakåt, och hon märkte att hon kunde göra det utan att över huvud taget röra sig. Den hade sakta börjat sprida sig, men hon kunde ändå se att dimman låg i ett tydligt spår längs vägen hon hade kommit. Ett tjockt moln låg tungt nära centrum av glasytan, troligen där hon tidigare hade blivit till.

Hon vände åter igen sin nyfunna blick mot sig själv. Det vita ljuset som kom från henne var bara ytan av en hel uppsjö av de sprakande färger hon fann inom sig. Hon kunde se miljontals trådar av gulröd energi som sträckte sig ut från hennes innersta. De matade kraft till varenda cell i hennes kropp och runt var och en låg ett tunt lager av den blå dimman. Trådarna låg så tätt packade att det borde ha varit svårt att urskilja var och en av dem enskilt, men det inre ögat var tydligen bättre på att fokusera än dess kroppsbundna motsvarighet. Un fick det att följa en enda tråd, längre och längre in mot hjärtat av henne själv. På vägen möttes hon av stötar av energi som fick trådarna att explodera med plötslig intensitet och slå blixtar mot omgivningen.

Och där, djupt nere, hittade hon vad hon sökte, roten till värmen hon tidigare känt. Livsenergin och källan till hennes egen kraft, hennes imata. En skarpt lysande ansamling av tätt sammanknuten energi, som antingen innehöll alla existerande färger eller skiftade mellan dem snabbare än vad som gick att uppfatta. Den var ett mentalt och andligt hjärta, som spred kraft till hela hennes väsen. Inte bara genom kroppen, Un visste instinktivt att imatan var lika tätt sammankopplad med hennes själ som den var med hennes fysiska form.

Un koncentrerade sig. Nu när hade hon hittat verktyget hon behövde, så återstod att lära sig använda det. Hon lutade hela sin vilja mot en liten punkt på imatan och visualiserade vad det var hon försökte åstadkomma. Det gick förvånansvärt lätt. Un tvingade sig själv att se hur en ny tråd växte fram ur imatan, och hur den skulle röra sig. När fantasin övergick till en övertygelse så stark att hon faktiskt såg tråden, då fanns den där. Energin knöt sig till hennes vilja och följde villigt efter den ut. Den nya tråden ringlade sig fram, ut ur den delvis fysiska, delvis andliga plats som livsenergin fanns i och vidare upp genom kroppen. Den välkomnades av de andra trådarna och vred sig runt dem, upp och ut mot Uns öppna handflata.

Imatan kastade sig ut genom huden med våldsam kraft och kolliderade med den lilla sandhögen. Un kände hur något mikroskopiskt lossade inom henne. Det gjorde inte speciellt ont, men lämnade ändå ett märkbart tomrum, och den plötsliga chocken fick henne att häftigt dra in andan. Med ens blev hon tröttsamt medveten om sin egen kropp, vilket abrupt stängde det inre ögat. De mentala dammarna som hållit sinnesintrycken borta, rämnade och föll undan. De kom rusande tillbaka till Un som en enorm flodvåg, och den milda ökenbrisen var plötsligt en isande stormvind som fick hennes nakna hud att knottra sig.

Hon rös. Un kände att hon var helt utmattad, och hennes kropp var plötsligt tung och klumpig efter den intensiva upplevelsen. Hon frös och lade dessutom märkte till att hon fortfarande satt med handen utsträckt framför sig. Axelns protester mot behandlingen hade gått obemärkta förbi, men nu gjorde de ett nytt försök att få uppmärksamheten. Un lät handen sjunka ner och vila mot knäna, men när hon gjorde det blev hon varse om en rörelse.

Ett litet svart insektshuvud tog sig upp genom sanden och följdes snabbt av en lika svart, glänsande kropp. En skalbagge satt i Uns hand. Den lyfte vingarna en aning, skakade bort den överblivna sanden och började krypa runt. Un lyfte sin hand och vred den allt eftersom skalbaggen klättrade runt på ovansidan där den stannade, uppenbarligen nöjd med den korta promenaden.

Un tittade på den lilla insekten där den satt, helt överväldigad av synen. Det var bara en skalbagge, tämligen okomplicerad jämfört med henne själv. Men insikten att det nu fanns ytterligare liv i världen, även om det var något så smått, var ren eufori. Den var en drog, läkande för själen, och hon kände hur hålrummet som tidigare uppstått inom henne sakta började fyllas igen. Un undrade om hon även hade kunnat se lyckan med sitt inre öga, och vilken färg den i så fall hade haft där den vällde upp inom henne.

Skalbaggen började gå otåligt fram och tillbaka på Uns hand. Den hade tydligen bestämt sig för att det fanns mer att utforska än Uns hand och spred vingarna. Med ett litet prasslande ljud lyfte den och gjorde en liten cirkel runt henne innan den flög vidare ut över öknen.

Un tittade efter skalbaggen när den försvann bort i fjärran, men den var inte långt borta för henne. Hon kunde fortfarande känna den där den flög fram över den varma sanden, men den lilla insektens flykt hade gjort henne uppmärksam på ytterligare ett tomrum inom henne. Ensamhet. Un kände sig plötsligt enormt ensam och en skalbagge hade inte varit mycket till sällskap även om den inte hade lämnat henne.

Att skapa någon som faktiskt var ett sällskap skulle säkert kunna bli möjligt en dag, men inte ännu. Något så litet som en insekt hade varit påfrestande nog att ge liv åt, och ett större djur hade hon aldrig orkat med i dagsläget. Innan hon gav sig på det skulle hon bli tvungen att träna, att öva upp sin förmåga. Un var däremot säker på att hon skulle klara av det. Kraften fanns inom henne, men det skulle ta tid. Lång tid och hårt arbete.

Och fram tills dess skulle hon bli tvungen att vänja sig vid att vara ensam. Tanken på det gjorde tomheten många gånger större än vad den hade varit innan. En tår rann ner längs hennes kind och föll ner i sanden mellan hennes knän. Hon pressade hastigt ner gråten igen. Det fanns ingen anledning att slösa energi på att gråta. Un reste sig upp, borstade bort sanden från benen och vände blicken mot horisonten. Med bestämda steg vandrade hon ut i öknen och lämnade sin födelseplats bakom sig. Hon vände sig inte om och tittade inte bakåt en enda gång. Un såg därför inte hur några få grässtrån kämpade sig upp ur ökensanden, precis där hennes tår hade fallit.

---

Att namnge världen

2009-09-20 av Aengeln

Jag börjar närma mig att bli klar med andra kapitlet på boken. Att sätta sig ner och skriva blir roligare för varje dag, förmodligen eftersom historien börjar fall mer på plats i mitt huvud. Jag har bollat idéer med Christina lite till och från, vilket har hjälpt mig enormt med att ge form åt händelserna i boken.

Ett annat framsteg är att jag har gett ett namn åt min värld. Den kommer att heta Gainea, och förmodligen kommer även boken att få samma namn. Namnet kommer av det irländska ordet ”gaineamh”, som betyder ”sand”.

---