Typiskt svenskt

2010-07-13 av Aengeln

Något som brukar roa mig är att läsa användarkommentarer på diverse nyhetssidor. Ibland är det till och med så att kommentarerna är bra mycket mer intressant än själva artiklarna. Med tanke på hur deprimerande usel nyhetsrapporteringen är på många håll så är det kanske inte så konstigt. Är de inte utformade för att skapa häpnadsväckande rubriker, så är de så fulla av faktafel att det är skrattretande. Uppmärksamma läsare brukar vara bra på att få in den typen av information i kommetarerna.

”Typiskt svenskt” är dock ett uttryck som tenderar att användas ganska friskt. ”Tillknäppta svenskar” och ”medelsvensson” är andra varianter på samma tema. Det är dock tämligen meningslösa uttryck, eftersom betydelsen varierar beroende på vem som skriver. Vanligtvis vill man nedvärdera ett visst beteende som man själv tar avstånd från, men som man utgår från att ”alla andra” håller på med, och medhållen brukar strömma till.

Ytterst sällen hör man något ifrån de där ”typiska svenskarna”, och jag kan inte påstår att jag brukar stöta på dem i någon större omfattning heller. Det känns allt mer troligt att ”medelsvensson” bara existerar samma mentala hål som exempelvis ”de utsugande kapitalisterna” gör i huvudet på Ung Vänster, eller som ”invandrarna som tar våra jobb” gör i huvudet på de som är lika förvirrade på andra sidan av de politiska spektrumet. Kort och gott handlar det om ”dem”.

Medelsvensson är helt enkelt en konstruerad motpol till allt som man själv anser sig representera just för tillfället, vilket brukar variera beroende på var man befinner sig i livet, vilket humör man är på, och i vissa fall även på vilket det aktuella sällskapet är. Det kan därför anses vara typiskt svenskt att klaga på att omgivningen består av personer som agerar typiskt svenskt. Och eftersom fenomenet inte är begränsat till Sverige, så är det typiskt svenskt även om man inte är otypiskt dansk. Däremot tror jag att vi är tämligen ensamma om att använda vår egen nationalitet som ett skällsord, vilket då skulle kunna anses vara typiskt svenskt… och därför inte heller sant.

Kapitel 14

2010-06-26 av Aengeln

An och In hade till största delen vandrat i tystnad sedan de lämnade Iai. Glädjen de hade känt innan de mötte trollen var borta, och de hade svårt att hitta samtalsämnen som inte tyngde deras sinnen, men det dröjde inte länge innan tystnaden istället började kasta sin skugga över dem. Bilder av Iai, fastkedjad tillsammans med de ghulim som de hade sett, spelades upp för deras inre.

Solen hade börjat gå ner när de plötsligt väcktes ur sina tankar av rop och tumult när de närmade sig Nedälv. An drog sitt svärd och tillsammans med In satte han av i full fart för att försöka undsätta byn från vad som än hade hänt. Deras fantasier hann bygga upp en mängd farhågor innan de kom nära nog för att inse att ljuden de hörde inte kom ifrån strider, våld och död. De bestod istället av musik och skratt.

De saktade ner vid ingången till Nedälv, och An satte tillbaka sitt svärd i sin skida. De kunde inte se några vakter, men barriären var på plats. Muntra toner slog emot dem från vägen upp mot byn, aningen förvrängda av de magiska energierna som skyddade den. An drog ett djupt andetag och stirrade förväntansfullt i riktning mot musiken.

”En fest!”, utbrast An med ett leende. ”Det verkar som om mörker och hot om förintelse inte är det enda som folk har i tankarna.”

”Lasje”, sa In för sig själv.

”Vem?”

”Lasje”, upprepade hon. ”Det är hans fest.”

”Din älskare”, konstaterade An. ”Vad firar han?”

”Sin egen död”, svarade In och gick förbi An.

Hon lade handen mot barriären och med en liten viljeansträngning skickade hon tillräckligt med energi in i den för att den skulle dela sig för dem.

”Malsxlosi!”

De två furim passerade gränsen in till Nedälv, och In stängde barriären bakom dem.

”Inte för att jag har något emot en bra fest”, sa An när det fortsatte uppför vägen mot byn, ”men jag har aldrig förstått varför dödsdagen är något att fira.”

”Det är en bekräftelse på att han fått chansen att leva sitt liv till dess slut, och vi som kommer sakna honom får en chans att ta farväl. Men jag hade hoppats på att få några ytterligare dagar med honom…”

”Om du säger det så.”

”Om du inte tycker att det är en anledning att fira, vad skulle då vara det?”

”Det finns alltid någon anledning till fest”, svarade An utan att tveka. ”Ingen behöver dö för det. I alla fall ingen man känner.”

De klev in på Nedälvs torgplats som hade dekorerats med blommor och tyger. Skimmerklot hade placerats ut på stolpar, och kastade sitt ljus ner över platsen. Vem som än hade satt upp dem hade ansträngt sig för att ge dem fler färger än den vanliga blå. De skulle förmodligen inte hålla lika länge, men de framhävde de övriga dekorationerna och fick dem att se ännu vackrare ut. Ett långt bord stod dukat med allehanda frukter, bär och örtdrycker, och An satte omedelbart kurs mot maten. Flera bybor var samlade runt läckerheterna, medan andra strosade runt på festplatsen och skrattade och pratade. En scen hade byggts upp, och tre män stod på den och spelade på stränginstrument. Tonerna var muntra och rytmiska, och ett antal män och kvinnor dansade och sjöng till musiken.

In fick syn på Lasje som stod i centrum av en mindre folksamling. Han var djupt engagerad i att berätta någon historia, och gestikulerade så vilt att han spillde ut stora delar av innehållet i sin bägare. In misstänkte att det var någon berättelse om troll eller någon annan fara, där Lasjes egen roll överdrivits för att få honom att framstå som mer heroisk. Alla var medvetna om hans tendens att fabulera, men det gjorde inte berättelserna mindre underhållande, och hans publik var tydligt imponerad.

”Jag har inte hört från Isegre sedan du for”, sa en röst bakom In. ”Vågar jag hoppas på att Raushi skickade bud med dig?”

In vände sig om mot Tedlik, som hade smugit upp bakom henne. Han var klädd i ett grått tygstycke som han virat omkring sig till en toga, och han betraktade henne tålmodigt.

”Har inte Askar dykt upp än?”, frågade In. Det behövde inte betyda något – Askar hade varit långt ifrån återställd, och det kunde mycket väl ta honom lång tid att ta sig till Nedälv – men det oroade henne ändå.

”Askar? Är det Raushis budbärare?”

”Raushi lär inte skicka bud med någon, är jag rädd”, sa In. ”Isegre finns inte mer.”

”Finns inte?”

”Hyddor och hus står kvar – eller resterna av dem – men byn är borta. Det är inte ett hem för någon längre. Bara en samling ruiner.”

Tedlik stirrade på henne, och nickade när beskedet sjönk in. Hans röst var tystare, men fortfarande jämn när han fortsatte.

”Utan hjälp från Isegre har vi ingen chans att försvara oss. När kan…”

”Vi vet inte var Un är”, avbröt In. ”Ingen av de andra har sett henne på länge. Jag och An ska försöka förhandla med trollen, men räkna inte med några mirakel. Jag föreslår att du fortsätter samla fler av de sydligare byarna till en allians, för efter Isegres fall finns inget mellan oss och trollen. Om de är på väg hit.”

”Förhandla?”, sa Tedlik, och hans röst fick en nyans av desperation. ”Hur skulle det kunna gå till? Du måste…”

”Vad jag måste”, sa In bestämt, ”är att göra allt som står i min makt att skydda dem jag bryr mig om. Det innefattar Nedälv och allt annat liv på Gainea. Trollen är ett hot mot det, vilket är något som måste ändras på ett eller annat sätt.”

”Hur…”

”Men just nu”, fortsatte In, ”tänker jag tillbringa ett par sista timmar med mannen jag älskar. Jag tycker inte att det är för mycket begärt.”

”Nej”, svarade Tedlik efter ett par sekunder. ”Självklart inte.”

”Bra”, sa In och mjuknade något. ”Jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Jag antar att det här är något som smugit sig på oss, och jag hoppas att vi inte ignorerat det för länge. Men vi får prata om det imorgon. En liten tröst är att om trollen verkligen var på väg hit, så hade de förmodligen redan kommit.”

”Visst. Vi kanske ska ägna kvällen åt glädje istället.”

In gav Tedlik ett snett leende och nickade åt honom. Hon tittade bort mot platsen där Lasje hade stått, men han var inte kvar, och hon började röra sig runt bland de festande människorna. Det tog sin tid för många gjorde sitt bästa för att få In att berätta om vad som hade hänt på hennes färd. Hon avböjde artigt men lovade att hon skulle berätta tids nog. På avstånd såg hon An som försvann i riktning mot den västra delen av byn tillsammans med en mörkhårig skönhet. De gick arm i arm, och trots att de bara känt varandra en liten stund, så förde de sig på ett sätt som normalt kommer efter flera år tillsammans.

När In slutligen hittade Lasje stod han lite avsides och konverserade med Tiyan. Efter vad hon förstod på samtalet, så försökte Tiyan sälja någonting till honom, men Lasje verkade mest road av försöken. Tiyan och Lasje var goda vänner sedan länge och de visste var de hade varandra. Lasje handlade av sin vän ibland, men han visste bättre än att köpa allt som Tiyan försökte sälja.

”Jag är säker på att Lasje inte kommer att ha någon större nytta av dina tingestar längre”, sa In.

Båda männen vände sig mot henne, och Lasjes ansikte lös upp.

”Tingestar”, fnyste Tiyan och höll upp en tjock bok. ”Jag säljer kunskap! Vetskapen om vad som väntar efter döden. Vetskap om livet som följer efter detta. Kunskap som Lasje här utan tvekan kommer att ha stor nytta av.”

Det var ingen tvekan om att det var en dyrbar sak som Tiyan höll i sin hand. Oavsett innehållet, så var boken säkert ett par hundra sidor, och bara den mängden papper var värt mer än de flesta skulle kunna betala. Huruvida den faktisk innehöll någon information av värde var en annan sak, och Lasje bara skakade på huvudet.

”Jag vet vad som händer”, svarade han. ”Min kropp försvinner, och min själ återförenas med Un.”

”Och sedan då?”, envisades Tiyan. ”Har du någon aning om vad som kommer efteråt?”

”Nej, och det har inte du heller.”

”Aha!”, utbrast Tiyan. ”Det är vad du tror. På dessa sidor finns kunskap. Kunskap som tagit årtionden att sammanställa. Hemligheter som man tidigare inte ens kunnat drömma om.”

”Vem”, sa Lasje roat, ”skulle rimligtvis ha kunnat avslöja dessa hemligheter?”

Tiyan höjde på ögonbrynen, men grinade sedan brett och stoppade tillbaka boken i en väska. Lasje klev fram och lade en hand på hans axel.

”Ta hand om dig, min vän!”

”Jag kommer att sakna dig”, mumlade Tiyan.

”Om du läser din bok kommer du säkert att få reda på var du kan hitta mig igen.”

Tiyan skrattade, och Lasje gick förbi honom mot In. Han lade armarna om henne och kysste henne ömt. Hon besvarade kyssen och pressade sig hårdare mot honom. De stod där en stund i värmen av varandra innan de slutligen bröt kyssen. Lasje drog djupt efter andan och såg sin älskade djup in i ögonen.

”Du hann tillbaka”, sa han.

”Jag sa att jag skulle göra mitt bästa”, svarade hon. ”Tiden var visst på min sida.”

”Hur gick din resa?”

In tvekade. Sanningen var att hon hade fler frågor nu än hon hade haft när hon begav sig, men Lasje hade inte mer än några få timmar kvar. Hon ville inte grumla den sista tiden de skulle få tillsammans med något som han inte skulle behöva bry sig om.

”Ja”, sa hon slutligen. ”Det är under kontroll.”

Han lade huvudet aningen på sned och tittade på henne ett par sekunder innan han svarade.

”Bra”, sa han och log.

Det var uppenbart att han inte trodde henne, men han sa inte emot. Han förstod varför In inte hade velat berätta, och han var villig att låta det bero. Han var lika angelägen som hon att glömma alla bekymmer och istället kunna njuta av kvällen. De gick tillsammans tillbaka till festplatsen. Lasje var tydligen saknad, för han blev genast uppvaktad av en hel samling människor. Han var omtyckt och alla ville ta farväl av honom, och In höll sig i bakgrunden. Ingen försökte ställa några frågor till henne när Lasje var i närheten, och trots att festen var allt annat än lugn så var det en uppståndelse som ändå fick henne att slappna av.

De tillbringade de närmaste timmarna i muntert sällskap. De åt, drack och dansade. Allt eftersom kvällen gick började gästerna dra sig hemåt, och framåt småtimmarna var Lasje och In ensamma kvar. Precis som In hade gissat, så hade de färgglada skimmerkloten slocknat ett efter ett, tills bara två återstod. De kastade ett varmt, rött ljus ner över dem.

Hon satte sig grensle över honom och lade armarna om hans hals. Lasje lade en hand runt hennes midja och drog henne intill sig, medan han lät den andra handen vandra upp längs hennes rygg. In drog in ett häftigt andetag och pressade sig mot honom. Han svarade med att kyssa hennes hals och med att låta sin tunga vandra ner mot hennes nakna bröst. In kände att de inte hade mycket tid kvar. Lasjes imata var nästan helt utbränd, och det handlade om minuter tills han helt skulle försvinna. Hon slet och drog till dess att endast några trasiga tygstycken återstod av hans kläder, och han var lika naken som hon. In lade sig ner på den hårda marken och drog Lasje efter sig.

Det var snabbt och hett, men det fanns ingen tid till romantik. Passion och den uppdämda längtan de båda hade vägde upp för det. De älskade med en intensitet som fick gnistor att slå ut från deras omslingrade kroppar – okontrollerad energi skapad ur deras känslor. En kraftig blixt träffade en av pelarna som hade hållit skimmerkloten och fällde den, men In och Lasje reagerade inte ens. De var helt uppslukade av varandra, och de älskade allt mer intensivt tills de kom tillsammans i ett gemensamt vrål av njutning.

Det var över snabbt, och Lasje föll till marken bredvid In. Han lyfte en arm för att lägga om henne, men hans rörelser var stela och okontrollerade. Små korn av sand började rulla ner från hans ansikte, men han tycktes inte märka av det. Lasjes ögon fixerades på In, och hans mun stelnade i ett lyckligt leende. Det var inte som när någon dog i strid, eller på annat sätt före sin tid när kroppen inte längre kunde hålla fast vid imatan som gav den liv. Det här var en långsam process, mer fridfull och till synes helt utan smärta. Lasjes armar blev stela och orörliga när den livgivande energin drog sig bort ifrån dem, och de skiftade i både färg och struktur.

Han hade bara sekunder kvar, men In väntade in i det sista. Tanken på vad hon skulle göra väckte skam inom henne, och hennes mage svarade med att vända sig. Hennes enda önskan just nu, var att Lasje sista tankar skulle vara på henne och på den tid de haft tillsammans. Det var där hans tankar var nu, men hon skulle ta hans sista ögonblick ifrån honom. Hon öppnade sitt inre öga så att hon tydligt kunde se vad som fanns kvar av honom. Lasjes imata brann fortfarande starkt, men den var stadigt krympande. När den inte var mer än en praktiskt taget osynlig glöd, lade hon slutligen handen på hans kind och såg djupt in hans nu orörliga ögon.

”Un!”, sa hon. ”Vi behöver dig här. Vi behöver dig i Nedälv.”

Glöden inom Lasje slocknade helt, och samtidigt tog också hans liv slut. Det som var kvar av hans kropp löstes upp och blev till sand. In hörde ett ljud när det hände, som av en viskning eller ett svagt andetag. Det kanske var inbillning, eller kanske vinden som spelade henne ett spratt. Men för In var det ljudet av Lasjes själ som befriats. En ofrivillig budbärare som nu var på väg tillbaka till sin skapare. Tillbaka till Un.

Ny design… igen

2010-06-23 av Aengeln

Jag har beslutat att jag inte gillar utseendet på min blogg. Det tog mig en stund att få ihop, även om jag utgick från ett befintligt tema, men sanningen är att jag inte har något sinne för design och form. Jag kan vränga ord, men bilder är värre. Därför har jag tagit hjälp av Victoria, min kollega på 4DS, som har lovat att bygga ett tema åt mig. Victoria har under våren bland annat designat webbshoppar åt våra Fortnox-kunder, så att hon vet vad hon håller på med är det ingen tvekan om.

Jag ser fram med spänning mot detta…