Små fläckar dansade framför Ins ögon, och gav lite färg till den helt svarta omgivningen. Hennes huvud borde värka, men hon kunde inte känna någonting. Varför borde hennes huvud värka? Någonting hade hänt. Hon hade varit i en strid, och någon hade attackerat henne. Luziel!

Hon trevade försiktigt med ena handen och försökte känna vad hon låg på, men insåg nästan omedelbart att det inte fanns någonting där. Handen som hon skulle ha använt var inte heller där den borde vara. Allt var bara mörker och tystnad.

Var hon död? Hon trodde inte det, men hon visste inget om vad som hade hänt efter att hon förlorade medvetandet. Om hon var död, så borde hon vara omgiven av andra själar, om hon ens hade haft möjligheten att behålla någon form av självmedvetande när hon återvände till Uns själ. Un kunde ha stängt ute henne, men så vitt In visste var det inget som Un ens kunde göra. Nej, vid närmare eftertanke kände In sig ganska säker på att hon inte var död. Men var befann hon sig i så fall?

Ett starkt, vitt ljus exploderade framför Ins ögon, eller i alla fall det som hon kallade för ögon. Det bländande i henne, men hon hade inga ögonlock att stänga och inga armar att värja sig med. Ljuset dog gradvis ut, och efter en stund klarnade hennes syn igen.

I mörkret framför henne hängde två klot. Det vänstra var gyllenbrunt och glänsande, och det högra var grått och matt. De var ungefär lika stora, och trots att deras yta såg ut att vara helt jämn, så kunde hon se att kloten roterade långsamt. Hon koncentrerade sig på det vänstra klotet. Nej, inte klot, insåg hon. Världar!

”Gainea”, viskade hon, och till hennes stora förvåning hördes hennes röst klart och tydligt.

Hennes ord hade en omedelbar effekt. Den gyllene planeten tycktes bli skarpare, och började sakta att förändras. Det som hon nu insåg var sand, började sakta sjunka undan, och hon såg fläckar av vatten som började fylla utrymmet. Vattenfläckarna växte till sjöar, och kustremsor tog form när sjöarna växte till hav.

”Det är Gainea”, tänkte hon. ”Som den såg ut innan Un gav liv till oss.”

In vände uppmärksamheten mot den gråa världen, och såg att en motsvarande förändring skedde där. Men till skillnad från Gainea, där ökensanden gav plats för vatten, där drog sig landet istället tillbaka till förmån för eld. Hav av flammor fyllde den gråa planeten, och om In ansträngde sig så trodde hon att hon kunde se brinnande vågor som slog upp på stränderna.

Nej, inte trodde. Hon kunde verkligen se dem. När hon koncentrerade sig på att försöka se bättre, så fann hon att hon kunde komma närmare. Kunde hon kanske röra sig mer? Hon förställde sig att hon kunde se världarna från andra hållet och började rotera runt omkring dem. Den gråa planeten bestod nu av två kontinenter som omgavs av ett eldhav, och vad som närmast kunde kallas floder började sprida sig tvärs över dem.

In fortsatte röra sig över till Gainea, där gröna fläckar hade börjat ta form i den stora öknen. Hon kunde ana förekomsten av vattendrag och sjöar, och framför hennes ögon växte hela skogar fram. De sprang upp här och var och växte sedan tills de mötte varandra. Med en liten viljeansträngning så dök hon närmare ner mot skogarna. De växte fram med en sådan hastighet att enorma träd blev till på mindre tid än det tog att blinka. Blommor exploderade på marken som fyrverkerier och försvann lika snabbt igen.

”Det går för fort”, tänkte hon, och återigen fick hennes tankar effekt på omgivningen.

Med undantag för en vind som fick de träden och svaja, så var allting helt plötsligt stilla och tyst. In rörde sig fram genom grönskan och njöt av vad hon såg. Här fanns blommor som hon inte hade sett på nästan två hundra år. Röda rosor och tulpaner i alla möjliga färger, men eftersom de inte fyllde någon annan funktion förutom att vara vackra, så hade Un sedan länge slutat skapa dem. Men på denna nyfödda variant av Gainea fanns de fortfarande kvar.

In tittade upp. Det måste ha regnat nyligen för en färgglad prydde himlen, men molnen höll redan på att skingras. Hon valde en riktning, och började gå, och det tog en stund innan hon insåg att faktiskt var det hon gjorde. In tittade ner på sig själv, och såg till sin förvåning att hon hade en synlig kropp. Den var genomskinlig, precis som soldaterna som passerat utanför fenomenet på vägen till Darfast, men det kändes ändå bra.

Någonstans i fjärran kunde hon höra skratt, och hon gick i riktning mot ljudet. Det tycktes som om att det inte tog henne någon tid alls att komma fram, och efter bara ett par steg hade hon kommit ut ur skogen och in i en by.

En grupp människor satt och pratade muntert omkring en eld, men ingen verkade lägga märke till henne. Deras hår var grått och när de log mot varandra kunde In se att en del av dem saknade tänder. Men det var inte därifrån skratten kom. Människorna tittade bort mot husen och In följde deras blick.

Två små barn, en pojke och en flicka, kom springande runt knuten. In stirrade chockat på dem. Hon hade aldrig sett ett barn tidigare, de hade aldrig existerat på Gainea, men på något vis visste hon ändå vad ett barn var. Ljudet av deras klingande skratt rörde något inom In, och hon kände hur tårar började strömma ner för hennes kinder. Det var det vackraste ljud som hon någonsin hade hört, och hon visste att även om hon aldrig fick höra det igen, så skulle hon minnas det så länge hon levde.

Allt eftersom de sprang, såg In hur deras kroppar förändrades. Flickans kropp fick former, och pojkens barnhull blev till muskler. För varje steg växte de och mognade, och när de nådde fram till In var det inga barn längre. De stannade mitt framför henne och tittade på varandra. In såg kärlek lysa i deras ögon.

Mannen drog kvinnan intill sig och kysste henne ömt. De bröt kyssen efter vad som tycktes vara en evighet, och gick hand i hand in i en av hyddorna. In tog ett steg för att följa efter dem, men de kom ut igen nästan omedelbart. Mannen hade armen om kvinnan, och tittade lyckligt på ett litet knyte inlindat i en filt, som hon höll i famnen. In såg en hand, knappt större än ett finger som sträcktes upp från filten och greppade luften.

Med en blick på mannen, och med en suck av lycka böjde sig kvinnan ner. Ett par små fötter sattes ner på marken, och en liten pojke gjorde sig fri från filtarna. Han vinglade ostadigt, men mannen tog hans hand och hjälpte honom att hålla balansen när han tog sina första steg. Pojken skrattade förtjust och släppte handen när han hade fått kontroll över sina ben. Från ett annat håll dök en liten flicka upp, och pojken sprang genast bort till henne. Tillsammans sprang de iväg bland husen, medans mannen och kvinnan slöt sig till gruppen av människor som satt runt elden.

Ett annat par reste sig upp när mannen och kvinnan satte sig ner. Deras rörelser var ansträngda, men de gav varandra det stöd de behövde: Hand i hand stapplade de bort mot en hydda, och med en sista blick mot de andra gick de in och stängde efter sig.

Det här var Gainea, In kände det på sig, men det var inte Gainea som hon kände till. Trots det kändes den här platsen på något oförklarligt sätt mer verklig än världen hon var van vid. Kanske hade något att göra med hur alla färger verkade vara mer klara och tydliga, eller den kärleksfulla värmen som tycktes sprida sig från människorna här.

Men om det här var Gainea, vad var den gråa världen för något? Med en liten viljeansträngning, lyfte hon från marken och började sväva upp över trädtopparna. Högre och högre, tills hon återigen kunde ta in hela åsynen av Gainea. Hon kunde inte låta bli att påverkas av skönheten som låg framför henne när hon steg uppåt.

Den gråa värden hade förändrats under tiden hon var uppe, och det slog henne att på avstånd skiljde den sig inte speciellt mycket ifrån Gainea. Färgerna var naturligtvis annorlunda. Gainea var i huvudsak grön och blå, den andra världen var färgad av eld och aska.

Insikten kom till henne som ett fysiskt slag. Det här var också Gainea. Världen hon precis hade besökt var Drömmen, Gainea som den borde vara. En plats där människor var lyckliga och som var så mycket mer livfull än Gainea där hon bodde. Hon hade känt det så tydligt när hon var där, och avsaknaden av värmen här uppe var en plåga.

Men den gråa världen var inte Gainea som hon kände till, och det var heller inte Gainea som hon precis hade besökt. Det här var vad som skulle komma att återstå när hennes egen värld kollapsade i våld, ondska och hat. Det var världen som trollen stretade mot och det var världen som var så långt ifrån deras iskalla hem i norra Gainea som de kunde komma.

Hon ville inte ner dit. Hon ville inte se vad som fanns bland flammorna, även om de såg ut att minska i intensitet. Nej, de minskade inte, men när In tittade närmare såg hon att de delvis höll på att döljas av mörka moln.  Hon sneglade mot Gainea, och insåg till sin förskräckelse att samma sak höll på att hända där.

Mörka fläckar spred sig långsamt över världen, och de stora skogarna blev allt svårare att se. Mörkret spred sig ut över landmassan, men slutade inte där. Det fortsatte ut över kusterna och täckte även haven. Mörkret låg så tätt över båda världarna att In inte urskilja någonting igenom det. Inte ens flammorna på den gråa varianten av Gainea sken igen. Och sedan var allt borta. De mörka molnen hade inte skingrats, snarare hade de blivit tjockare och tjockare tills de flöt ihop med den svarta oändligheten runt omkring världarna. Sedan hade de helt enkelt upphört att existera.

In kunde inte förstå vad som precis hade hänt. Att den brinnande Gainea skulle förinta sig själv var inget som förvånade henne, men det hade hänt båda världarna. Hon hade inte sett någonting förutom skönhet, godhet och lycka där nere. En underbar värld, en där hon själv hade velat leva. Varför skulle den förintas?

Ins tankegångar avbröts av ännu ett kraftigt ljus, och plötsligt fanns världarna där igen. Nakna, sand och aska, precis som förut. Än en gång skapades vatten och eld där den hade varit tidigare, och snart var världarna precis som de hade varit innan de försvann i mörkret. Som om ingenting hade hänt. Men återigen började molnen sprida sig.

”Nej”, tänkte In. ”Inte igen. Inte en gång till.”

Men hennes tysta bön förblev obesvarad. Mörkrets spred sig ut över världarna. Tjockare och svartare tills de dolde allting, och till världarna återigen försvann. Sedan kom ljuset, och de föddes på nytt.

Det hela upprepades för In ännu en gång. Och sedan igen. Och igen. Hon ville inte se det, men hon visste inte vad hon annars skulle göra, och hon var lättad varje gång ljuset kom, och världarna kom tillbaka. Det var till och med en tröst att se eldarna sprida sig över den gråa världen igen, även om hon hade en bild av vad de förmodligen innebar.

”Jag måste se vad som händer”, tänkte In. ”Jag måste se vad som händer under molnen.”

Men det var inte lätt. När molnen väl började sprida sig igen, så fann In att hon inte hade modet att ta sig ner. Få saker skrämde henne, men tanken på att passera genom de svarta molnen fyllde henne med skräck. Hon kunde inte förmå sig själv att röra sig. Sedan var världarna borta, bara för att återfödas igen. In tittade på hur världarna skapades ytterligare en gång, och inväntade det oundvikliga. Molnen kom igen, precis som hon visste att de skulle göra, och hon stålsatte sig.

Men inte heller den andra gången så kunde hon inte hitta modet hon behövde. Skräcken paralyserade henne, ända till de båda världarna hade försvunnit tillsammans med molnen, och var sedan som bortblåst. Om hon bara kunde hålla modet en enda gång. För en enda titt. Hon väntade, och såg molnen sprida sig igen.

”Nu!”, tänkte hon. ”Jag måste få se vad som händer.”

Hon tvingade undan skräcken, men precis när hon skulle påbörja nedstigningen mot Gainea, så hände något oväntat. De svarta molnen sprack upp. Ins hjärta slog ett extra slag, och hon kände hur hon samtidigt blev lite mer verklig. Men lyckan hon kände var kortvarig, för det hon såg när molnen hade tunnats ut var inte vatten eller skogar. Det var eld. Hela Gainea stod i lågor. De stora skogarna brann med en intensitet och en hetta som In kunde känna hela vägen upp till henne. Den brände bort de sista resterna av de mörka molnen, och spred sig upp mot In.

Hon försökte backa undan från flammorna, men hon kunde inte komma undan från hettan. Den slog emot henne och växte. Hennes halvt genomskinliga kropp började glöda, och det var det var då smärtan kom. In skrek, och hennes skrik fick verkligheten omkring henne att vibrera. Elden splittrades som glas, och de brinnande världarna följde efter. Vassa skärvor kom rusande emot henne, och skar in i henne.

In vaknade med ett ryck. Hennes ögon var fyllda av tårar, och allt var suddigt. Hon lade sig ner på sidan och slöt ögonen igen. Sedan tog hon ett djupt andetag och fortsatte skrika. In skrek tills hennes hals var öm, och tills hon kunde känna blodsmak i munnen. Hon skrek tills hon trodde att luften omkring henne skulle ta slut. Och sedan fortsatte hon skrika. Hon skrek ända tills mörkret föll över henne, och hon somnade igen. Tacksamt nog så slapp drömma den här gången.

In ledde armén mot Darfast med An och Iai vid sin sida, och till och med Tedlik hade tagit upp vapen och slutit sig till gruppen. Hon marscherade målmedvetet, och med huvudet högt, men allt eftersom avståndet till Nedälv ökade, så blev hatet till trollen som drev henne allt svårare att hålla fast vid. In tvingade sig själv att se bilderna av Isegres ruiner och de fastkedjade fångarna framför sig, och det gav henne lite motivation att fortsätta. Då och då lade hon märke till hur Iai sneglade på henne, men In vägrade möta hennes blick.

De kunde inte hålla samma takt som när In och An gått själva, och det tog dem nästan tre veckor att nå Darfast. Men trots att Iai var med som guide, så höll de ändå på att missa vägen dit. Instruktionerna som Iai hade gett dem rann undan som vatten när de närmade sig, och In marscherade till en början förbi platsen där de skulle ta av mot berget. Iai blev själv tvungen att ta täten och leda dem rätt.

Det fanns ingen upptrampad väg, och soldaterna bröt upp sin formation och spred ut sig för att ta sig fram genom träden. Iai ledde dem framåt mot Darfast, men stannade plötsligt.

”Där framme”, sa Iai och pekade.

In kisade mot platsen Iai pekade på. Till en början såg hon ingenting utöver vad hon förväntade sig. Träden tunnades ut något, och hon kunde se den nedre delen av berget. Gradvis blev hon dock medveten om ett knappt märkbart dis mellan träden, som luften ovanför het ökensand. Fenomenet tycktes pulsera, och var i den ena sekunden knappt märkbart över huvud taget, och i nästa så kraftigt att det märkbart förvrängde det som fanns bakom.

De fortsatte försiktigt framåt. För varje steg kunde de se mer av berget, men det fanns fortfarande inget spår av fästningen som Iai hade berättat om. Det var dessutom svårt att uppfatta exakt var fenomenet befann sig. Det verkade inte ha något djup, och tycktes på en och samma gång vara så nära att de kunde ta på det, och flera meter framför dem. De tre furim tog ännu ett steg framåt, och var plötsligt igenom fenomenet.

In kunde inte beskriva vad som hände. Det var som att passera genom spindelväv – på den tiden när det fortfarande fanns spindlar – en obehaglig känsla som likväl glöms bort lika lätt igen. Framför Ins ögon förändrades utsikten över berget, samtidigt som allt var precis som det hade varit hela tiden. Väggar och torn uppstod ur berg och skog, men hade på något vis alltid varit väggar och torn. Ins blick vilade på en jättelik fästning, och hon hade inte sett den för ett par sekunder sedan, men det var en viljeansträngning för att minnas att det nyligen hade varit ett berg.

”Det är en illusion”, viskade hon. ”Det måste vara en illusion.”

”Det är en fantastiskt övertygande illusion i så fall”, kommenterade An. ”Jag har aldrig sett något liknande.”

An vände sig om för att ge tecken åt soldaterna att följa efter, men de stirrade förvirrat mot platsen där In, Iai och An precis hade varit. Han lade huvudet på sned och sträckte ut handen framför sig. Han kände hur det pirrade i fingrarna när de passerade fenomenet och drog tillbaka dem igen. In tittade på honom.

”Om det är en illusion”, sa An, ”så är vi inne i den. Jag tror inte att de kan se oss.”

De såg hur Tedlik tog två av soldaterna och bröt upp från de andra och försiktigt rörde sig mot dem. In såg hur deras läppar rörde sig, men kunde inte höra något ljud. Soldaterna gick försiktigt och var vaksamma på allt som hände omkring dem. De höll ögonen på fenomenet, men istället för att passera igenom det, så höll de avståndet och började gå runt det istället.

Så fort soldaterna passerat platsen där fenomenet verkade vara, så var det som om de började lösas upp. Deras kroppar blev bleka och näst intill genomskinliga, och efter ytterligare ett par steg såg de inte som mycket mer än rök som rörde sig. Trots det tycktes soldaterna själv inte märka att någonting inte stod rätt till. An gick fram till Tedlik och lade handen på hans axel. Den passerade rakt igenom honom som om han inte var där, men trots det ryckte han till och vände sig hastigt om. Han stod helt stilla, och blick sökte av träden runt omkring honom.

”Vi har inte tid med det här”, sa In.

”Nej, vi har väl inte det”, medgav Iai. ”Men det hade känts bättre om vi hade någon uppfattning om vad som pågick.”

”Vi kan ta reda på det sedan”, sa In.

”Jag hämtar dem”, sa An och klev raskt genom fenomenet igen.

De tre soldaterna fick omedelbart syn på honom igen och gick bort till honom. Han gav tecken till dem och till resten av armén att följa efter honom. Det tog en stund för alla soldater att passera igenom fenomenet, och när de väl var inne var det uppenbart förvirrade. In gick fram till Tedlik, som såg ut att hantera det bättre än de flesta.

”Vad hände?”, frågade hon.

”Ni försvann”, svarade Tedlik. ”Ena ögonblicket var ni där, sedan var ni borta. Vi kunde se den där dimman, men vi ville inte gå in i den utan att höra ifrån er. Sedan var det som om någon tog på mig, men det fanns ingen där.”

”Det var An. Men ni såg ut som om ni höll på att försvinna, märkte ni ingenting?”

”Nej”, sa Tedlik och skakade på huvudet. ”Ingenting.”

”Vi lär väl få reda på det”, sa In och höjde sedan rösten. ”An, gör dem klara att gå!”

”Uppfattat”, svarade An.

Soldaternas förvirring såg ut att försvinna när An gav dem tydliga order, och de ställde upp sig i formation för att följa In. Darfast låg inte mer än ett par hundra meter från platsen där de stod, men vegetationen var tät nog för att dölja dem. De rörde sig försiktigt bland träden tills de kunde se portarna i den jättelika fästningen.

Precis som Iai hade berättat tidigare, så var portarna nära femtio meter höga, men det var en helt annan sak att se dem. De såg ut att vara gjorda av sten och passade så perfekt mot varandra att det var svårt, om inte omöjligt, att se var de möttes. Förutom ett par enorma beslag av järn, så var portarna helt släta. De var en skarp kontrast till fästningens ojämna väggar, som nästan såg ut att ha vuxit fram direkt ur berget.

Mellan Ins armé och portarna låg en öppen äng där både buskar och träd hade röjts undan, och In tecknade åt soldaterna att göra halt. Hon stirrade intensivt mot fästningen, i ett försök att hitta någon svaghet. Iai och An slöt upp bakom henne.

”Några förslag om hur vi ska bära oss åt för att ta oss in”, frågade An muntert?

”Nej”, medgav In och vände sig mot honom, ”men det måste finnas ett sätt.”

”Kan du förstöra portarna?”, frågade An. ”Vi måste ju komma in på något sätt.”

”Jag tror inte att det blir nödvändigt”, sa Iai. ”Någon verkar vara på väg ut till oss.”

An tittade upp mot Darfast, och In vände sig om. De massiva portarna var på väg att öppnas. De svängde utåt långsamt och nästan helt ljudlöst, men rörelsen gav på något vis intrycket av något oundvikligt, som en lavin eller ett jordskred.

”De vet att vi är här”, sa Iai med låg röst.

”De kan de inte veta”, sa An. ”De kan inte ha sett oss genom träden.”

”De vet”, sa Iai igen.

Troll började ta sig ut genom portarna, så fort de hade öppnats tillräckligt för att de över huvud taget skulle få plats. De var otåliga, och det fanns inget i deras framfart som såg ut att vara det minsta organiserat. De marscherade inte ut så mycket som de vällde ut, men de var många. De flesta var beväpnade med järnklubbor, men In kunde se ett par troll som istället hade stavar, precis som trollet de som de mött på vägen från Imsjön. Det var redan nästan hundra troll utanför, och de fortsatte komma.

”Vad i Uns namn är det där?”, frågade An och pekade upp mot ett torn en bit bort.

In tittade upp, och såg att väggarna verkade ha fått liv. Skuggor rörde sig ner för tornet och närmade sig. Det tog en stund innan In kände igen dem.

”Attackera dem hårt och snabbt!”, svarade In. ”Jag vet inte vad de är, men de anföll mig på vägen till Isegre. De är farliga, framförallt när de är många. ”

”Det är inget du har berättat om”, sa Iai.

”Nej, men de komplicerar saker och ting”, sa In fundersamt.

”Iai”, fortsatte In. ”Du och jag kan ta de fyrarmade varelserna, så kan An leda attacken mot trollen. De är snabba, och magiska attacker är definitivt att föredra. Så länge vi inte låter dem samla sig till en attack, så borde vi klara av dem.”

Iai tittade på henne och nickade.

”Det finns ingen återvändo nu”, sa In. ”Vi är här, och den enda vägen härifrån är framåt.”

An vände sig mot soldaterna, och höjde rösten.

”Uppställning!”, röt han. ”De vet att vi är här, men det ändrar ingenting. Det är inte bara troll vi kommer att slåss mot, men det ändrar inte heller någonting. Ni som har slagits mot troll tidigare, vet vad som gäller, och ni som inte har gjort det behöver bara göra en sak: Tänk på vad ni lärt er. Om ni håller er till det, så kommer ni att komma ur det här levande. Följ efter mig. ÄR NI MED?”

”FÖR GAINEA!”, svarade fyra hundra röster från skogen. ”FÖR IN! FÖR UN!”

”ANFALL!”, skrek An, och satte språng mot trollen.”

Soldater rusade ut ur skogen, och ingen tvekade att följa An. Ett unisont stridsvrål ljöd från Ins armé. Det ökade i intensitet när de sprang mot trollen och blandades med ljudet av svärd som drogs. De var här för att slåss för sina liv, och för alla andras liv. De var soldater med en fiende att utplåna, och det var allt som betydde något.

An var snabbare än någon annan, och avståndet till resten av armén ökade för varje steg. Han nådde massan av troll, som uppenbarligen inte hade förväntat sig ett direkt anfall, och rusade in bland dem. Han satte kurs mot ett av trollen, och hoppade över järnklubban som svingades mot honom. An roterade i luften, och hans skarpa svärd svepte i en vid båge och träffade sitt mål. Trollen stapplade bakåt när dess huvud skiljdes från resten av kroppen, och föll sönder till sand. Men An stannade inte upp. Han landade på knä och delade ut ännu ett kraftfullt hugg. Det kapade benen på ett annat troll, som föll handlöst till marken med ett vrål av smärta.

Ans attack hade överraskat trollen, och skapade ett par sekunders dyrbar förvirring. När trollen i de främre leden helt kort hade uppmärksamheten vänd mot An, nådde resten av soldaterna fram till dem. De var visserligen inte lika effektiva som An, men de visste vad de gjorde. Trollen var stora och starka, men människorna kunde dra nytta av att deras rörelser var förhållandevis långsamma, och att trollens tunga klubbor inte var så effektiva när de inte hade utrymme nog att svinga dem.

In och Iai sprang mot tornet med de fyrarmade varelserna. Varelserna klängde sig fast vid sprickor i väggen, och klättrade med rasande hastighet. Ibland var det någon av dem som tappade greppet och krossades mot marken nedanför, men de andra verkade inte lägga märke till det. In fokuserade på de närmaste varelserna och drog in magi.

”Marteli!”

En våg av energi sköt ut från hennes utsträckta hand och träffade med sådan kraft att en bit av väggen splittrades. Ett tjugotal varelser tappade greppet och föll till marken i ett regn av damm och stenflisor. Iai släppte också loss en energivåg och ännu fler varelser föll till marken.

Men de fortsatte komma. Det var inte tio-femton stycken som när In mötte dem första gången. Det var hundratals varelser som klängde utanpå tornets väggar. De var fortfarande långt upp, men det skulle inte dröja länge innan de klättrat ner så långt att de kunde kasta sig över dem. In skickade iväg ännu en energivåg mot varelserna, men hennes fot fastnade i något och hon föll till marken.

En av varelserna hade gömt sig i gräset, och hade fått tag i henne. Den kastade sig över henne, och alla fyra händerna slöt sig om Ins hals. Hon slog mot den, men det var som att slå mot en klump med blött tyg. En vit blixt lyste i Ins ögonvrå, och plötslig föll en stor hög sand ner i ansiktet på henne. Hon rullade över på sidan och hostade ut sand ur munnen. Iai räckte henne en hand och drog henne upp på fötter.

”Tack”, väste In.

”Den måste ha kommit ner före de andra”, sa Iai. ”Men det kommer att ta en evighet att plocka ner dem på det här viset”

”Vad föreslår du?”, frågade In med raspig röst. ”Plocka ner tornet?”

”Det är massivt”, sa Iai. ”Vi kanske kan göra det, men det kommer att ta för lång tid.”

Iai slöt ögonen, och började dra in kraft. Mycket kraft. In kände hur alla magiska energier runt omkring dem rusade mot dem. Iais kropp skakade av ansträngningen, och luften omkring dem blev plötsligt isande kall. Iai lyfte båda händerna mot tornet.

”GLACIO!”, skrek hon.

En ihållande, blåvit lans sköt från Iais utsträckta händer och is föll ifrån den längs hela vägen mot tornet. Den träffade mitt i en grupp varelser som omedelbart blev orörliga. En isfläck bildades på tornet och spred sig sakta uppåt. Det som nyligen hade varit grov sten, var plötsligt en glashal yta. Varelsernas händer kunde inte längre få fäste när isen nådde dem. De föll som regn mot marken, och de föll i tystnad.

”Det var helt otroligt”, viskade In och vände sig mot Iai.

Iai hade fallit ihop på marken. Hennes ansikte var nästan vitt och hon rörde sig inte. In kastade sig ner på knä bredvid henne och skakade henne våldsamt.

”Iai!”, skrek hon. ”Säg något.”

Iai svarade inte. Hennes andning var knappt märkbar, men hon levde i alla fall. Hon var liten, och hade svårt att dra stora mängder magi genom sin kropp. Hon kompenserade det med att utnyttja den magi hon kunde dra in mer effektivt än de flesta. Den energi som krävdes för att frysa tornet hade helt enkelt varit för mycket för henne.

In lade ner henne igen och såg sig om. Striden mot trollen rasade en bit ifrån dem, och såg inte ut att röra sig hitåt. Hon ville inte lämna Iai, men hon hade inte så många alternativ. Hon kunde föra Iai till säkerhet, men hon behövdes i striden. Framförallt behövde hon visa sig i striden, att hon stod sida vida sida med soldaterna som hon hade tagit hit. Hon lade Iai så bekvämt hon kunde och reste sig upp.

Med en sista blick på Iais medvetslösa form, satte hon fart mot den pågående striden. Det var svårt att se vilken sida som hade övertaget. Det var inte en organiserad strid längre, utan mer ett våldsamt kaos.

Hon såg hur ett troll slöt en väldig hand runt huvudet på en av soldaterna – en kvinna från Nedälv – och krossade det. Hon ryckte till en gång och blev sedan till sand. In fokuserade på trollet och drog in energi när hon sprang.

”Fajro!”

Trollets armar började plötsligt brinna. Elden spred sig snabbt upp över dess överkropp och ansikte, och på bara ett par sekunder var trollet en levande fackla. Det tjöt av skräck och smärta, men dess kropp föll nästan omedelbart sönder till smältande sand.

In kastade sig in i striden. Runt omkring henne pågick strider mellan människa och troll. En av soldaterna lyckades med nöd och näppe undvika att bli träffad av den klubba som trollet framför honom svingade. Han gjorde ett utfall med sitt svärd och tog ett hastigt steg tillbaka för att komma utanför räckhåll från trollet. En annan soldat smög upp bakom trollet, och hoppade upp på ryggen på honom. Med en hänsynslös effektivitet tog han tag i trollets hår, drog hans huvud bakåt och skar halsen av honom med en liten dolk. Mannen landade på marken igen i ett regn av sand. Ett annat troll kom upp bakom honom och lyfte sin klubba. In sträckte ut en hand och koncentrerade sig.

”Protekti!”

Klubban studsade mot skölden om In hade kallat fram, och mannen snurrade runt. Han förspillde ingen tid utan kastade sig framåt och stack dolken i magen på trollet. Hans kamrat slöt upp bredvid honom, och tillsammans gjorde de processen kort med trollet.

”Vi kommer att vinna”, tänkte In. ”Vi kommer verkligen att vinna.”

Det var i det ögonblicket som allt gick fel. Någonting träffade In hårt och kastade henne till marken. Hon försökt resa sig, men hennes kropp var plötsligt tung som bly, och hon lyckades nätt och jämt rulla över på rygg. Hon såg hur soldaterna runt omkring henne också hade fallit till marken, och de flesta låg orörliga. En del kämpade för att ta sig upp, men de lyckades inte bättre än In.

Trollen sänkte sina klubbor och tittade bort mot Darfasts portar. Tystnaden efter striden var nästan öronbedövande, och hon kunde höra fotsteg som närmade sig. Skuggor föll över In, och någon lutade sig ner över henne. Ett leende ansikte fyllde hennes synfält.

”Vacker som en solnedgång”, sa en välbekant röst.

”Luziel?”, mumlade In förvånat.

Luziel sträckte på sig igen. In lyckades uppfatta hur en fot träffade hennes ansikte och hur ljus exploderade bakom hennes ögon. Efter det blev allting svart.

Jag har haft en slö helg. Eller, i själva verket har det inte varit några problem att fylla timmarna med saker att göra, men det var den enda helgen fram till oktober som vi inte har haft något planerat. Därför tog jag chansen att lägga ett antal timmar på att skriva.

Kapitel 17 är ganska klart. Med ganska klart innebär det att jag kommer att publicera det när Ann-Louise har korrekturläst det, men jag kommer också markera det som ett av de kapitel som jag kommer vilja förlänga till den slutliga versionen av boken. Säger man ”version” om en bok? Kanske är jag lite skadad av mina år som datanörd.

Med huvudet fullt av tankar gick jag och lade mig, vilket hade en definitiv effekt på mina drömmar. Det var en surrealistisk upplevelse, som drömmar så ofta är. Verkligheten var på något sätt konstgjord. Molnen var symmetriska och såg ut att ha klippts ut ur frigolit efter samma mall. Och naturligtvis fanns det monster. Inte nödvändigtvis monster med klor och tänder, även om de fanns där också. Drömmar om monster är bra, och deras sätt att agera kan ge mig användbara uppslag till hur jag vill att ”monstren” ska vara i Gainea.

En bra berättelse kräver en intressant konflikt, och den behöver alla typer av monster. De sinnesslöa monstrena som inte lever för något annat än att förstöra. och de eftertänksamma monstren som faktiskt planerar förstörelsen. De behöver som sagt inte ha tänder och klor, men de är fortfarande monster. Monster med motiv är mer skrämmande än monster som bara går bärsärk.

Mina monster kommer ur mina tankar och min fantasi, men mina drömmar kan ge mig insikt i hur de fungerar. Ibland får jag fram något som jag kan föra in i berättelsen omedelbart, och ibland får jag arkivera det för något annat projekt. I natt drömde jag fram händelser och dialog som jag inte kommer att kunna använda förrän i tredje eller fjärde boken om Gainea. Det är lång väntan, men boken jag skriver nu innehåller saker som haft bakhuvudet i över tio år. Den som spar, han har…

Det finns traditioner som måste följas, och det finns de som inte måste följas. Kalle på julafton är en som måste följas, och sill vid valfri högtid är en som definitivt kan förpassas till historien. Men sedan finns det de bitar som är så fast inrutade i tillvaron att de upphör att vara traditioner, och istället blir något livsnödvändigt, som Coca Cola Zero. Det årliga Lisebergsbesöket är en sådan tillställning.

Jag har tagit med barnen till Göteborg för det här så länge det varit fysiskt möjligt. Jag har smugglat dem förbi längdkontrollerna på de flesta attraktioner, och jag har hört dem böla över allt som de inte får åka. För varje år blir det färre och färre saker som lämnas utanför, och i år var det bara Eric och Matilda som inte var riktigt så långa som de behövde vara för allting. För Matildas del löste det sig till viss del, för om du kommer med en handikappad flicka i famnen, så är det ingen som under några omständigheter kommer att be henne ställa sig vid mätstickan.

De första åren var jag där själv med Eric och Evelina, men under årens lopp har sällskapet vuxit. Först med min älskade hustru, Ann-Louise och med Matilda, sedan med min polare Björn och hans grabb, Lucas. I år blev det ett ytterligare tillskott eftersom Björn gått och förlovat sig. Med separationer och nya förhållanden, så innebär det planering med upp till sex familjer för att få ihop ett datum. Det blev lite senare på säsongen än vad som ursprungligen var planerat, men vi fick ihop det!

Det är visserligen inte en nackdel att vara på Liseberg sent på säsongen. Köerna var helt klart humana, och det var inte så gassande varmt som det kan vara i mitten på juli. Igår fick vi till och med in en regnskur, precis som SMHI hade utlovat, och det bidrog säkert till att en del höll sig därifrån.

Sommarens åskskurar hade tydligen gått hårt åt Liseberg, och när vi skulle upp i Bergbanan så var den stängd pga tekniskt fel. Tydligen gjorde man ett halvhjärtat försök att få igång den igen, för när jag tittade upp mot den högsta backen lite senare, så fick jag se en hel rad med mindre muntra åkare som fick ta sig ner via en trappa. Ett par timmar senare gick den dock på riktigt och vi tog ett par varv.

Klockan stängningsdags kom konstigt nog ganska lägligt. Efter Bergbanan var det som om luften gick ur de flesta av oss. Det var bara jag och Evelina som gnällde om att vi ville åka mer, så vi tog ytterligare en tur i Uppswinget, medan Björn och Carina tog med sig Lucas och Eric och körde hemåt.

Den trista biten är ju tyvärr efter stängning när man har 20 mil att köra hem. Vid det laget var till och med jag på ganska dåligt humör, men Ann-Louise var en klippa precis som vanligt. Men två timmar i bilen ger en tid att fundera en del, och jag fick en riktigt bra idé till det kaplitet av Gainea, som jag skriver på just nu.

För någon vecka sedan gick jag och hustrun på bio och såg Inception. Där spelar Leonardo DiCaprio en person specialiserar sig på att stjäla information ur folks drömmar. Även om stora delar av handlingen tycks var en ursäkt för att få in fler actionscener, så var det en riktigt bra film även på andra plan. Tanken på att man kan styra sina drömmar och dela dem med andra är ett fascinerande koncept.

I Gainea använder jag drömmar på ett annat sätt. ”Drömmen” är något som ger världen liv, bokstavligt talat. Innan drömmen fanns existerade endast mörker, och drömmen ger själv liv drömmaren för att kunna existera. Drömmaren är naturligtvis Un, skaparen, som ger liv till Gainea.

Drömmen är också en bild av hur saker borde vara. Den är en vision av ett paradis, vilket är vad Un försöker uppnå. Men eftersom människor är en del av drömmen, och människor har möjligheten att göra ”fel” val, så är det inte en självklarhet att det kan lyckas.

Min vision av historien kring Gainea, ser i dagsläget ut att innefatta fem böcker, även om det finns en potential för hur många berättelser som helst som utspelar sig där, och drömmar kommer att spela en ännu större roll.. Med den skrivtakt jag har nu, så innebär det en tidsplan på kanske 4-6 år innan alla är klara, vilket känns överkomligt.