Kapitel 18

2010-08-30 av Aengeln

Fläckar av ljus dansade framför Ins ögon, och gav lite färg till den i övrigt helt svarta omgivningen. Hon var säker på att hennes huvud borde värka, men hon kunde inte känna någonting. Varför borde det värka? Någonting hade hänt. Hon hade varit i en strid, och någon hade attackerat henne. Luziel! Hon trevade försiktigt med ena handen och försökte känna vad hon låg på, men insåg nästan omedelbart att det inte fanns någonting där. Handen som hon skulle ha använt var inte heller där den borde vara. Allt var bara mörker och tystnad.

”Jag drömmer”, tänkte In. ”Det måste vara en dröm.”

Ett starkt, vitt ljus exploderade framför Ins ögon, eller i alla fall det som hon kallade för ögon. Det bländande henne, men hon hade inga ögonlock att stänga och inga armar att värja sig med. Ljuset dog gradvis ut, och efter en stund klarnade hennes syn igen. I mörkret framför henne hängde två klot. Det vänstra var gyllenbrunt och glänsande, och det högra var grått och matt. De var ungefär lika stora, och trots att deras ytor såg ut att vara helt jämna, så fick hon uppfattningen att kloten roterade långsamt. Hon koncentrerade sig på det vänstra klotet. Nej, inte klot, insåg hon efter en stund. Världar!

”Gainea”, viskade hon, och till hennes stora förvåning hördes hennes röst klart och tydligt.

Hennes ord hade en omedelbar effekt. Den gyllene planeten tycktes bli skarpare, och började sakta att förändras. Det som hon nu insåg var sand började sakta sjunka undan. Ökenvärlden lämnade platsutrymme för liv, och hon såg fläckar av vatten som började fylla utrymmet. Vattenfläckarna växte till sjöar, och kustremsor tog form när sjöarna växte till hav.

”Det är Gainea”, tänkte hon. ”Som den såg ut innan Un gav liv till oss.”

In vände uppmärksamheten mot den gråa världen, och såg att en motsvarande förändring skedde där. Men till skillnad från Gainea – där ökensanden gav plats för vatten – där drog sig landet istället tillbaka till förmån för eld. Hav av flammor fyllde den gråa planeten, och om In ansträngde sig så trodde hon att hon kunde se brinnande vågor som slog upp på stränderna. Nej, inte trodde. Hon kunde verkligen se dem. När hon koncentrerade sig på att försöka se bättre, så upptäckte hon att hon kunde komma lite närmare. Kunde hon kanske röra sig ännu mer? Hon förställde sig att hon kunde se världarna från andra hållet. Så fort hon hade tänkt tanken, så började hon rotera runt omkring dem. Den gråa planeten bestod nu av två kontinenter som omgavs av ett eldhav, och någonting som hon antog kunde kallas för floder började sprida sig tvärs över dem.

Det var något otäckt över elden, och In var mer intresserad av sin egen värld än mardrömmen som bredde ut sig under henne. Hon rörde sig vidare till Gainea, där gröna fläckar hade börjat ta form i den stora öknen. Hon kunde se vattendrag och sjöar, och framför hennes ögon växte hela skogar fram. Småskogar sprang upp lite här och var och växte sedan tills de mötte varandra, och med en liten viljeansträngning så dök hon närmare ner mot dem. Skogarna växte fram med en sådan hastighet att enorma träd blev till på mindre tid än det tog att blinka. Blommor exploderade på marken som fyrverkerier och försvann lika snabbt igen.

”Det går för fort”, tänkte hon, och återigen fick hennes tankar effekt på omgivningen.

Med undantag för en vind som fick träden och svaja, så var allting helt plötsligt stilla och tyst. In rörde sig fram genom grönskan och njöt av vad hon såg. Här fanns blommor som hon inte hade sett på nästan tvåhundra år. Röda rosor och tulpaner i alla möjliga färger, men eftersom de inte fyllde någon annan funktion förutom att vara vackra, så hade Un sedan länge slutat skapa dem. Det hade förmodligen varit ett misstag låta dem dö ut, och även om In förstod resonemanget så hade Un velat att världen skulle vara ett paradis. Blommorna väckte utan tvekan positiva känslor hos betraktaren, och på denna nyfödda variant av Gainea fanns de fortfarande kvar.

In tittade upp. Det måste ha regnat nyligen för en färgglad regnbåge prydde himlen, men molnen höll redan på att skingras. Hon valde en riktning, och började gå, och det tog en stund innan hon insåg att det faktiskt var det hon gjorde. In tittade ner på sig själv, och såg till sin förvåning att hon hade en synlig kropp. Den var genomskinlig, precis som soldaterna som passerat utanför fenomenet på vägen till Darfast, men det kändes ändå bra. Någonstans i fjärran kunde hon höra skratt, och hon gick i riktning mot ljudet. Det tycktes som om att det inte tog henne någon tid alls att komma fram, och efter bara ett par steg hade hon kommit ut ur skogen och in i en by.

En grupp människor satt och pratade muntert omkring en eld, men ingen verkade lägga märke till henne. Deras hår var grått och när de log mot varandra kunde In se att en del av dem saknade tänder. Men det var inte därifrån skratten kom. Människorna tittade bort mot husen och In följde deras blick. Två små barn, en pojke och en flicka, kom springande runt knuten. In stirrade chockat på dem. Hon hade aldrig sett ett barn tidigare, de hade aldrig existerat på Gainea, men på något vis visste hon ändå vad ett barn var. Ljudet av deras klingande skratt rörde något inom In, och hon kände hur tårar började strömma ner för hennes kinder. Det var det vackraste ljud som hon någonsin hade hört, och hon visste att även om hon aldrig fick höra det igen, så skulle hon minnas det så länge hon levde.

In gick försiktigt runt hyddan. Det fanns fler barn där, två flickor och en pojke som satt på marken och ritade med pinnar i sanden. In böjde sig över den ena flickan för att se vad det var hon ritade. Hon visste inte vad det var för något, men bilden bestod av fyra cirklar. Två cirklar vid sidan av varandra – så nära att de rörde vid varandra – sedan en cirkel som omgärdade de två första och slutligen en fjärde cirkel runt omkring den.

”Jag har sett den här tidigare”, tänkte In.

Det var bara en bild, men när In tittade på den så var det som om allt annat blev ointressant. Barnen och byn runt omkring henne blev suddiga, och allt ljud lät avlägset och förvridet. Det var en ovanlig känsla, men inte obehaglig. In kände hur hon började dras in närmare mot cirklarna, och det krävdes en liten viljeansträngning för att slita undan blicken.

Ljudet av barn som skrattade fyllde återigen hennes öron när pojken och flickan kom springande igen. Allt eftersom de sprang, såg In hur deras kroppar förändrades. Flickans kropp fick former, och pojkens barnhull blev till muskler. För varje steg som barnen tog, så växte de och mognade, och när de nådde fram till In var det inga barn längre. De stannade mitt framför henne och tittade på varandra. In såg kärlek lysa i deras ögon.

Mannen drog kvinnan intill sig och kysste henne ömt. Deras känslor för varandra fick omgivningen att blekna bort till dess att det enda som syntes var det älskande paret. De bröt kyssen efter vad som tycktes vara en evighet, och världen återvände igen. Mannen tog kvinnans ena hand och tillsammans gick de sedan in i en av hyddorna. In tog ett steg för att följa efter dem, men de kom ut igen nästan omedelbart. Mannen hade armen om kvinnan, och de tittade båda lyckligt på ett litet knyte inlindat i en filt, som hon höll i famnen. In såg en hand, knappt större än ett finger, som sträcktes upp från filten och greppade luften.

Med en blick på mannen, och med en suck av lycka böjde sig kvinnan ner. Ett par små fötter sattes ner på marken, och en liten pojke gjorde sig fri från filtarna. Han vinglade ostadigt, men mannen tog hans hand och hjälpte honom att hålla balansen när han tog sina första steg. Pojken skrattade förtjust och släppte handen när han hade fått kontroll över sina ben. Från ett annat håll dök en liten flicka upp, och pojken sprang genast bort till henne. Tillsammans sprang de iväg bland husen, medan mannen och kvinnan gick tillbaka den vägen som In hade kommit ifrån. In följde efter dem och såg hur de slöt sig till gruppen av människor som satt runt elden. Ett annat par reste sig upp när mannen och kvinnan satte sig ner. Deras rörelser var ansträngda, men de gav varandra det stöd de behövde: Hand i hand stapplade de bort mot en hydda, och med en sista blick mot de andra gick de in och stängde efter sig.

Det här var Gainea, In kände det på sig, men det var inte Gainea som hon kände till. Trots det kändes den här platsen på något oförklarligt sätt mer verklig än världen som hon var van vid. Kanske hade det något att göra med hur alla färger verkade vara mer klara och tydliga, eller den kärleksfulla värmen som tycktes sprida sig från människorna här. Om Gainea skulle kunna bli ett paradis, så var det här som det skulle kunna börja.

Men om det här var Gainea, vad var den gråa världen för något? Åsynen av barnen hade fått henne att helt glömma bort den för en liten stund, men nu återvände minnet till henne igen. Med en liten viljeansträngning lyfte hon från marken och började sväva upp över trädtopparna. Högre och högre, tills hon återigen kunde ta in hela åsynen av Gainea. Hon kunde inte låta bli att påverkas av skönheten som låg framför henne när hon steg uppåt.

Den gråa värden hade förändrats under tiden hon var uppe, och det slog henne att på avstånd skiljde den sig inte speciellt mycket ifrån Gainea. Färgerna var naturligtvis annorlunda. Gainea var i huvudsak grön och blå, den andra världen var färgad av eld och aska. Insikten kom till henne som ett fysiskt slag. Det här var också Gainea. Världen hon precis hade besökt var Drömmen, Gainea som den borde vara. En plats där människor var lyckliga och som var så mycket mer livfull än Gainea där hon bodde. Hon hade känt det så tydligt när hon var där, och avsaknaden av värmen här uppe var en plåga.

Men den gråa världen var inte Gainea som hon kände till, och det var heller inte Gainea som hon precis hade besökt. Det här var vad som skulle komma att återstå när hennes egen värld kollapsade i våld, ondska och hat. Det var världen som trollen stretade mot och det var världen som var så långt ifrån deras iskalla hem i norra Gainea som de kunde komma. Hon ville inte ner dit. Hon ville inte se vad som fanns bland flammorna, även om de såg ut att minska i intensitet.

Nej, de minskade inte, men när In tittade närmare såg hon att de höll på att döljas av mörka moln.  Hon sneglade mot Gainea, och insåg till sin förskräckelse att samma sak höll på att hända där. Mörka fläckar spred sig långsamt över världen, och de stora skogarna blev allt svårare att se. Mörkret spred sig ut över landmassan, men det slutade inte där. Det fortsatte ut över kusterna och täckte även haven. Mörkret låg så tätt över båda världarna att In inte kunde urskilja någonting genom det. Inte ens flammorna på den gråa varianten av Gainea sken igenom. Och sedan var allt borta. De mörka molnen hade inte skingrats. Det var snarare så att de hade blivit tjockare och tjockare tills de flöt ihop med den svarta oändligheten runt omkring världarna. Sedan hade de helt enkelt upphört att existera.

In kunde inte förstå vad som precis hade hänt. Att den brinnande Gainea skulle förinta sig själv var inget som förvånade henne, men det hade hänt båda världarna. Hon hade inte sett någonting förutom skönhet, godhet och lycka där nere. En underbar värld, en där hon själv hade velat leva. Varför skulle den förintas?

Ins tankegångar avbröts av ännu ett kraftigt ljus, och plötsligt fanns världarna där igen. Nakna, sand och aska, precis som förut. Än en gång skapades vatten och eld där den hade varit tidigare, och snart var världarna precis som de hade varit innan de försvann i mörkret. Som om ingenting hade hänt. Men återigen började molnen sprida sig.

”Nej”, tänkte In. ”Inte igen. Inte en gång till.”

Men hennes tysta bön förblev obesvarad. Mörkrets spred sig ut över världarna. Tjockare och svartare tills de dolde allting, och till dess att världarna återigen försvann. Sedan kom ljuset, och de föddes på nytt. Det hela upprepades för In ännu en gång. Och sedan igen. Och igen. Hon ville inte se det, men hon visste inte vad hon annars skulle göra, och hon var lättad varje gång ljuset kom och när världarna kom tillbaka. Det var till och med en tröst att se eldarna sprida sig över den gråa världen igen, även om hon hade en vag aning om av vad de förmodligen innebar.

”Jag måste se vad som händer”, tänkte In. ”Jag måste se vad som händer under molnen.”

Men det var inte lätt. När molnen väl började sprida sig igen, så fann In att hon inte hade modet att ta sig ner. Få saker skrämde henne, men tanken på att passera genom de svarta molnen fyllde henne med skräck. Hon kunde inte förmå sig själv att röra sig. Sedan var världarna borta, bara för att återfödas igen. In tittade på hur världarna skapades ytterligare en gång, och inväntade det oundvikliga. Molnen kom igen, precis som hon visste att de skulle göra, och hon stålsatte sig.

Men inte heller den andra gången så kunde hon inte hitta modet hon behövde. Skräcken paralyserade henne ända till de båda världarna hade försvunnit tillsammans med molnen och var sedan som bortblåst. Om hon bara kunde hålla modet en enda gång. För en enda titt. Hon väntade, och såg molnen sprida sig igen.

”Jag måste få se”, tänkte hon igen. ”Hur ska jag ta mig genom molnen? Hur ska jag kunna få bort molnen?”

De svarta molnen sprack upp. Ins hjärta slog ett extra slag, och hon kände hur hon samtidigt blev lite mer verklig. Men lyckan hon kände var kortvarig, för det hon såg när molnen hade tunnats ut var inte vatten eller skogar. Det var eld. Hela Gainea stod i lågor. De stora skogarna brann med en intensitet och en hetta som In kunde känna hela vägen upp till henne. Den brände bort de sista resterna av de mörka molnen, och spred sig upp mot In. Hon försökte backa undan från flammorna, men hon kunde inte komma undan från hettan. Den slog emot henne och växte. Hennes halvt genomskinliga kropp började glöda, och det var det var då smärtan kom. In skrek, och hennes skrik fick verkligheten omkring henne att vibrera. Elden splittrades som glas, och de brinnande världarna följde efter. Vassa skärvor kom rusande emot henne, och skar in i henne. De slet hennes kropp i bitar.

In vaknade med ett ryck. Hennes ögon var fyllda av tårar, och allt var suddigt. Minnet av Gainea  – hennes  värld, hennes hem – som brann, hade etsat sig fast på hennes näthinnor. Hon lade sig ner på sidan och slöt ögonen igen. Sedan tog hon ett djupt andetag och fortsatte skrika. In skrek tills hennes hals var öm, och tills hon kunde känna blodsmak i munnen. Hon skrek tills hon trodde att luften omkring henne skulle ta slut. Och sedan fortsatte hon skrika. Hon skrek ända tills mörkret föll över henne, och hon somnade igen. Tacksamt nog så slapp hon drömma den här gången.