Kapitel 17

2010-08-23 av Aengeln

In ledde armén mot Darfast med An och Iai vid sin sida, och till och med Tedlik hade tagit upp vapen och slutit sig till gruppen. Hon marscherade målmedvetet, och med huvudet högt, men allt eftersom avståndet till Nedälv ökade, så blev hatet till trollen – det hat som hade drivit henne så här långt – allt svårare att hålla fast vid. In tvingade sig själv att se bilderna av Isegres ruiner och de fastkedjade fångarna framför sig, och det gav henne lite motivation att fortsätta. Då och då lade hon märke till hur Iai sneglade på henne, men In vägrade möta hennes blick.

De kunde inte hålla samma takt som när In och An gått själva, och det tog dem nästan tre veckor att nå Darfast. Och trots att Iai var med som guide, så höll de ändå på att missa vägen dit. Instruktionerna som Iai hade gett dem rann undan som vatten när de närmade sig, och In marscherade till en början förbi platsen där de skulle ta av mot berget. Iai blev själv tvungen att ta täten och leda dem rätt. Det fanns ingen upptrampad väg, och soldaterna bröt upp sin formation och spred ut sig för att ta sig fram genom träden. Iai ledde dem framåt mot Darfast, men stannade plötsligt.

”Där framme”, sa Iai och pekade.

In kisade mot platsen Iai pekade på. Till en början såg hon ingenting utöver vad hon förväntade sig. Träden tunnades ut något, och hon kunde se den nedre delen av berget. Gradvis blev hon dock medveten om ett svagt skimrande dis mellan träden, ungefär som luften ovanför het ökensand. Fenomenet tycktes pulsera, och det var i den ena sekunden knappt synligt över huvud taget och i nästa så kraftigt att det märkbart förvrängde det som fanns bakom. De fortsatte försiktigt framåt. För varje steg kunde de se mer av berget, men det fanns fortfarande inget spår av fästningen som Iai hade berättat om. Det var dessutom svårt att uppfatta exakt var fenomenet befann sig. Det verkade inte ha något djup, och tycktes vara så nära att de kunde ta på det, och samtidigt flera meter framför dem. De tre furim tog ännu varsitt steg framåt, och hade plötsligt passerat rakt igenom fenomenet.

In kunde inte beskriva vad som hände. Det var som att passera genom spindelväv – på den tiden när det fortfarande fanns spindlar – en obehaglig känsla som likväl glöms bort lika lätt igen. Framför Ins ögon förändrades utsikten över berget, samtidigt som allt var precis som det alltid hade varit. Väggar och torn uppstod ur berg och skog, men hade på något vis alltid varit väggar och torn. Ins blick vilade på en jättelik fästning, och hon hade inte sett den där för bara ett par sekunder sedan. Ändå innebar det en viljeansträngning för att hon ens skulle minnas att det nyligen hade varit ett berg.

”Det är en illusion”, viskade hon. ”Det måste vara en illusion.”

”Det är en fantastiskt övertygande illusion i så fall”, kommenterade An. ”Jag har aldrig sett något liknande.”

An vände sig om för att ge tecken åt soldaterna att följa efter, men såg att de stod och stirrade förvirrat mot platsen där In, Iai och An precis hade varit. Han lade huvudet på sned och sträckte ut handen framför sig. Han kände hur det pirrade i fingrarna när de passerade fenomenet och drog tillbaka dem igen. In tittade på honom.

”Om det är en illusion”, sa An, ”så är vi inne i den. Jag tror inte att de kan se oss.”

De såg hur Tedlik tog två av soldaterna och bröt upp från de andra och försiktigt rörde sig mot dem. In såg hur deras läppar rörde sig, men hon kunde inte höra något ljud. Soldaterna gick försiktigt och var vaksamma på allt som hände omkring dem. De höll ögonen på fenomenet, men istället för att passera igenom det, så höll de avståndet och började gå runt det istället. Så fort soldaterna hade passerat platsen där fenomenet verkade vara, så var det som om de började lösas upp. Deras kroppar blev bleka och näst intill genomskinliga, och efter ytterligare ett par steg såg de inte ut som mycket mer än rök som rörde sig. Trots det tycktes soldaterna själv inte märka att någonting inte stod rätt till. An gick fram till Tedlik och lade handen på hans axel. Den passerade rakt igenom honom som om han inte var där, men trots det ryckte han till och vände sig hastigt om. Han stod helt stilla, och hans blick sökte av träden runt omkring honom.

”Vi har inte tid med det här”, sa In.

”Nej, vi har väl inte det”, medgav Iai. ”Men det hade känts bättre om vi hade någon uppfattning om vad som pågick.”

”Vi kan ta reda på det sedan”, sa In.

”Jag hämtar dem”, sa An och klev raskt genom fenomenet igen.

De tre soldaterna fick omedelbart syn på honom igen och gick bort till honom. Han gav tecken till dem och till resten av armén att följa efter honom. Det tog en stund för alla soldater att passera igenom fenomenet, och när de väl var inne var de uppenbart förvirrade. In gick fram till Tedlik, som såg ut att hantera det bättre än de flesta andra.

”Vad hände?”, frågade hon.

”Ni försvann”, svarade Tedlik. ”Ena ögonblicket var ni där, sedan var ni borta. Vi kunde se den där dimman, men vi ville inte gå in i den utan att höra ifrån er. Sedan var det som om någon tog på mig, men det fanns ingen där.”

”Det var An. Men ni såg ut som om ni höll på att försvinna, märkte ni ingenting?”

”Nej”, sa Tedlik och skakade på huvudet. ”Ingenting.”

”Vi lär väl få reda på det”, sa In och höjde sedan rösten. ”An, gör dem klara att gå!”

”Uppfattat”, svarade An.

Soldaternas förvirring såg ut att försvinna när An gav dem tydliga order, och de ställde upp sig i formation för att följa In. Darfast låg inte mer än ett par hundra meter från platsen där de nu stod, men vegetationen var tät nog för att dölja dem. De rörde sig försiktigt bland träden tills de kunde se portarna i den jättelika fästningen. Precis som Iai hade berättat tidigare, så var portarna nära femtio meter höga, men det var en helt annan sak att se dem. De såg ut att vara gjorda av sten och passade så perfekt mot varandra att det var svårt, om inte omöjligt, att se var de möttes. Förutom ett par enorma beslag av järn, så var portarna helt släta. De var en skarp kontrast till fästningens ojämna väggar, som nästan såg ut att ha vuxit fram direkt ur berget.

Mellan Ins armé och portarna låg en öppen äng där både buskar och träd hade röjts undan, och In tecknade åt soldaterna att göra halt. Hon stirrade intensivt mot fästningen i ett försök att hitta någon svaghet. Iai och An slöt upp bakom henne.

”Några förslag på hur vi ska bära oss åt för att ta oss in”, frågade An muntert?

”Nej”, medgav In och vände sig mot honom, ”men det måste finnas ett sätt.”

”Kan du förstöra portarna?”, frågade An. ”Vi måste ju komma in på något sätt.”

”Jag tror inte att det blir nödvändigt”, sa Iai. ”Någon verkar vara på väg ut till oss.”

An tittade upp mot Darfast, och In vände sig om. De massiva portarna var på väg att öppnas. De svängde utåt långsamt och nästan helt ljudlöst, men rörelsen gav på något vis intrycket av något oundvikligt, som en lavin eller ett jordskred.

”De vet att vi är här”, sa Iai med låg röst.

”De kan de inte veta”, sa An. ”De kan inte ha sett oss genom träden.”

”De vet”, sa Iai igen.

Troll började ta sig ut genom portarna, så fort de hade öppnats tillräckligt för att de över huvud taget skulle få plats. De var otåliga, och det fanns inget i deras framfart som såg ut att vara det minsta organiserat. De marscherade inte ut så mycket som de vällde ut, men de var många. De flesta var beväpnade med järnklubbor, men In kunde se ett par troll som istället hade stavar, precis som trollet de som de mött på vägen från Imsjön. Det var redan nästan hundra troll utanför, och de fortsatte komma.

”Vad i Uns namn är det där?”, frågade An och pekade upp mot ett torn en bit bort.

In tittade upp, och såg att väggarna verkade ha fått liv. Skuggor rörde sig ner för tornet och närmade sig. Det tog en stund innan In kände igen dem.

”Attackera dem hårt och snabbt!”, svarade In. ”Jag vet inte vad de är, men de anföll mig på vägen till Isegre. De är farliga, framförallt när de är många. ”

”Det är inget du har berättat om”, sa Iai.

”Nej, men de komplicerar saker och ting”, sa In fundersamt.

”Iai”, fortsatte In. ”Du och jag kan ta de fyrarmade varelserna, så kan An leda attacken mot trollen. De är snabba, och magiska attacker är definitivt att föredra. Så länge vi inte låter dem samla sig till en attack, så borde vi klara av dem.”

Iai tittade på henne och nickade.

”Det finns ingen återvändo nu”, sa In. ”Vi är här, och den enda vägen härifrån är framåt.”

An vände sig mot soldaterna, och höjde rösten.

”Uppställning!”, röt han. ”De vet att vi är här, men det ändrar ingenting. Det är inte bara troll vi kommer att slåss mot, men det ändrar inte heller någonting. Ni som har slagits mot troll tidigare, vet vad som gäller, och ni som inte har gjort det behöver bara göra en sak: Tänk på vad ni lärt er. Om ni håller er till det, så kommer ni att komma ur det här levande. Följ efter mig. ÄR NI MED?”

”FÖR GAINEA!”, svarade fyra hundra röster från skogen. ”FÖR IN! FÖR UN!”

”ANFALL!”, skrek An, och satte språng mot trollen.”

Soldater rusade ut ur skogen, och ingen tvekade att följa An. Ett unisont stridsvrål ljöd från Ins armé. Det ökade i intensitet när de sprang mot trollen och blandades med ljudet av svärd som drogs. De var här för att slåss för sina liv, och för alla andras liv. De var soldater med en fiende att utplåna, och det var allt som betydde något.

An var snabbare än någon annan, och avståndet till resten av armén ökade för varje steg. Han nådde massan av troll – vilka uppenbarligen inte hade förväntat sig ett direkt anfall – och rusade in bland dem. Han satte kurs mot ett av trollen och hoppade över järnklubban som svingades mot honom. An roterade i luften, och hans skarpa svärd svepte i en vid båge och träffade sitt mål. Trollen stapplade bakåt när dess huvud skiljdes från resten av kroppen, och föll sönder till sand. Men An stannade inte upp. Han landade på knä och delade ut ännu ett kraftfullt hugg. Det kapade benen på ett annat troll, som föll handlöst till marken med ett vrål av smärta.

Ans attack hade överraskat trollen och skapade ett par sekunders dyrbar förvirring. När trollen i de främre leden helt kort hade uppmärksamheten vänd mot An, nådde resten av soldaterna fram till dem. De var visserligen inte lika effektiva som An, men de visste vad de gjorde. Trollen var stora och starka, men människorna kunde dra nytta av att deras rörelser var förhållandevis långsamma, och av det faktum att trollens tunga klubbor var allt annat än effektiva när de inte hade utrymme nog att svinga dem.

In och Iai sprang mot tornet med de fyrarmade varelserna. Varelserna klängde sig fast vid sprickor i väggen, och klättrade med rasande hastighet. Ibland var det någon av dem som tappade greppet och krossades mot marken nedanför, men de andra verkade inte lägga märke till det. In fokuserade på de närmaste varelserna och drog in magi.

”Marteli!”

En våg av energi sköt ut från hennes utsträckta hand och träffade med sådan kraft att en bit av väggen splittrades. Ett tjugotal varelser tappade greppet och föll till marken i ett regn av damm och stenflisor. Iai släppte också loss en energivåg och ännu fler varelser föll till marken, men de fortsatte komma. Det var inte tio-femton stycken som när In mötte dem första gången. Det var hundratals varelser som klängde utanpå tornets väggar. De var fortfarande långt upp, men det skulle inte dröja länge innan de klättrat ner så långt att de kunde kasta sig över dem. In skickade iväg ännu en energivåg mot varelserna, men hennes fot fastnade i något och hon föll till marken.

En av varelserna hade gömt sig i gräset, och hade fått tag i henne. Den kastade sig över henne, och alla fyra händerna slöt sig om Ins hals. Hon slog mot den, men det var som att slå mot en klump med blött tyg. En vit blixt lyste i Ins ögonvrå, och plötslig föll en stor hög sand ner i ansiktet på henne. Hon rullade över på sidan och hostade ut sand ur munnen. Iai räckte henne en hand och drog henne upp på fötter.

”Tack”, väste In.

”Den måste ha kommit ner före de andra”, sa Iai. ”Men det kommer att ta en evighet att plocka ner dem på det här viset”

”Vad föreslår du?”, frågade In med raspig röst. ”Ta ner tornet?”

”Det är massivt”, sa Iai. ”Vi kanske kan göra det, men det kommer också att ta för lång tid.”

Iai slöt ögonen, och började dra in kraft. Mycket kraft. In kände hur alla magiska energier runt omkring dem rusade mot dem. Iais kropp skakade av ansträngningen, och luften omkring dem blev plötsligt isande kall när kraften i hennes besvärjelse rann över och läckte ur henne. Iai lyfte båda händerna mot tornet.

”Glacio!”, skrek hon.

En ihållande, blåvit lans sköt från Iais utsträckta händer och is föll ifrån den längs hela vägen mot tornet. Den träffade mitt i en grupp varelser som omedelbart blev orörliga. En isfläck bildades på tornet och spred sig sakta uppåt. Det som nyligen hade varit grov sten, var plötsligt en glashal yta. Varelsernas händer kunde inte längre få fäste när isen nådde dem. De föll som regn mot marken, och de föll i tystnad.

”Det var helt otroligt”, viskade In och vände sig mot Iai.

Iai hade fallit ihop på marken. Hennes ansikte var nästan vitt och hon rörde sig inte. In kastade sig ner på knä bredvid henne och skakade henne våldsamt.

”Iai!”, skrek hon. ”Säg något.”

Iai svarade inte. Hennes andning var så svag att den knappt var märkbar, men den fanns där. Hon var liten och hade svårt att dra stora mängder magi genom sin kropp. Hon kompenserade det med att utnyttja den magi hon kunde dra in mer effektivt än de flesta, men den energi som krävdes för att frysa tornet hade helt enkelt varit för mycket för henne. In lade ner henne igen och såg sig om. Striden mot trollen rasade en bit ifrån dem, och såg inte ut att röra sig hitåt. Hon ville inte lämna Iai, men hon hade inte så många alternativ. Hon kunde föra Iai till säkerhet, men hon behövdes i striden. Framförallt behövde hon visa sig i striden, att hon stod sida vida sida med soldaterna som hon hade tagit hit. Hon lade Iai så bekvämt hon kunde och reste sig upp.

Med en sista blick på Iais medvetslösa form, satte hon fart mot den pågående striden. Det var svårt att se vilken sida som hade övertaget. Det var inte en organiserad strid längre, utan mer ett våldsamt kaos. Hon såg hur ett troll slöt en väldig hand runt huvudet på en av soldaterna – en kvinna från Nedälv – och krossade det. Hon ryckte till en gång och blev sedan till sand. In fokuserade på trollet och drog in energi när hon sprang.

”Fajro!”

Trollets armar började plötsligt brinna. Elden spred sig snabbt upp över dess överkropp och ansikte, och på bara ett par sekunder var trollet en levande fackla. Det tjöt av skräck och smärta, men dess kropp föll nästan omedelbart sönder till smältande sand.

In kastade sig in i striden. Runt omkring henne pågick strider mellan människa och troll. En av soldaterna lyckades med nöd och näppe undvika att bli träffad av den klubba som trollet framför honom svingade. Han gjorde ett utfall med sitt svärd och tog ett hastigt steg tillbaka för att komma utanför räckhåll från trollet. En annan soldat smög upp bakom trollet, och hoppade upp på ryggen på honom. Med en hänsynslös effektivitet tog han tag i trollets hår, drog hans huvud bakåt och skar halsen av honom med en liten dolk. Mannen landade på marken igen i ett regn av sand. Ett annat troll kom upp bakom honom och lyfte sin klubba. In sträckte ut en hand och koncentrerade sig.

”Protekti!”

Klubban studsade mot skölden om In hade kallat fram, och mannen snurrade runt för att vända sig mot sin fiende. Han förspillde ingen tid utan kastade sig framåt och stack dolken i magen på trollet. Hans kamrat slöt upp bredvid honom och tillsammans gjorde de processen kort med trollet.

”Vi kommer att vinna”, tänkte In. ”Vi kommer verkligen att vinna.”

Det var i det ögonblicket som allt gick fel. Någonting träffade In hårt och kastade henne till marken. Hon försökt resa sig, men hennes kropp var plötsligt tung som bly, och hon lyckades nätt och jämt rulla över på rygg. Hon såg hur soldaterna runt omkring henne också hade fallit till marken, och de flesta låg orörliga. En del kämpade för att ta sig upp, men de lyckades inte bättre än In. Trollen sänkte sina klubbor och tittade bort mot Darfasts portar. Tystnaden efter striden var nästan öronbedövande, och de enda ljudet som hon kunde höra var det av fotsteg som närmade sig. Skuggor föll över In, och någon lutade sig ner över henne. Ett leende ansikte fyllde hennes synfält.

”Vacker som en solnedgång”, sa en välbekant röst.

”Luziel?”, mumlade In förvånat.

Luziel sträckte på sig igen. In lyckades uppfatta hur en fot träffade hennes ansikte och hur ljus exploderade bakom hennes ögon. Hans sparkade henne ännu en gång, och efter det blev allting svart.