Kapitel 16

2010-08-08 av Aengeln

In stormade ut ur hyddan och gick därifrån. En överväldigande våg av känslor sköljde över henne när den första chocken efter Uns besked hade lagt sig. Hon tyckte synd om Un när hon tänkte på hur skapelsen hade blivit en enorm börda för henne, men samtidigt var hon enormt besviken. Un hade inte kunnat – eller rättare sagt velat – hjälpa dem att ta sig ur situationen de befann sig i, och det var en brist som In inte velat se hos Un. Un var Skaparen, och det var inte rimligt att hon inte skulle lösa deras problem. De känslorna övertogs dock snabbt av ett brinnande raseri. Un gav liv, men In och de andra var de som faktiskt formade skapelsen. De levde sida vid sida med ghulim, och gav dem stöd och vägledning. Inte bara för stunden, utan för att de skulle kunna leva och utvecklas. För att de skulle kunna lära varandra. Furim gjorde mer för Gainea än vad In någonsin skulle orka med. Så varför skulle hon så lättvindigt få ta beslutet att allt var slut? Att Gainea inte förtjänade att leva vidare?

”In”, sa An bakom henne. ”Stanna!”

”Hon kan inte göra så här”, sa In men fortsatte att gå. ”Efter allt arbete vi lagt ner, och nu bestämmer hon sig för att det skulle vara slut. Aldrig att jag går med på det.”

”Jag vet, men hon kan inte mena det. Inte egentligen.”

”Det är klart att hon menar det. Hon har fel, men hon menar det. Hon vill överge oss, det är vad hon säger.”

In hade nått fram till barriären som sträckte sig runt Nedälv, och An hann ikapp henne. Hon började gå otåligt fram och tillbaka längs energiväggen, men stannade plötsligt tvärt. Hon vände sig långsamt mot An och höll upp en hand. An tog ett ofrivilligt steg tillbaka.

”Hon testar oss”, konstaterade In med ett bittert leende. ”Det är vad hon gör. Världen är inte vad den borde vara, men det vet vi redan. Vi har tillåtit oss själva att acceptera att vi inte kan uppnå Drömmen till fullo, och vi har anpassat oss till den tanken. Samtidigt är det Un som lider för våra misstag, när de olyckliga själarna återvänder till henne. Vi måste göra något åt det.”

”Vad menar du?”, sa An.

”Det är enkelt. Vi måste på allvar ta på oss rollen som ledsagare åt Gaineas invånare, precis som vi gjorde förr.”

”Det är knappast så enkelt. Det finns tusentals byar runt om Gainea, och lika många problem att lösa. Var föreslår du att vi ska börja?”

”Vi börjar där Un faktiskt har haft fel”, svarade In. ”. Två gånger. Och du borde bli nöjd. Du har redan börjat förbereda dig på det.”

”Trollen”, sa An.

”Det var fel att skapa dem, och oavsett vad Un säger så ÄR Trollen ett hot mot Drömmen. Deras närvaro och tanken på att de finns i skogarna runt omkring oss gör folk rädda. Kan vi ta bort den rädslan, så kan vi kanske föra människorna närmare varandra.”

”Det kommer inte att bli lätt.”

”Nej. Men det måste göras. Prata med Tedlik, och fortsätt att träna de män och kvinnor som du har. Och meddela mig så fort ni får höra något från budbärarna.”

”Visst”, sa An.

”Sedan måste vi resonera med Un. Vi måste få henne att förstå att livet på Gainea är värt att rädda.”

Iai satt på marken utanför Ins hydda med benen i kors, och hennes armar vilade lätt på knäna. Eftermiddagssolens strålar föll på hennes ansikte, och en ljum vind drog genom hennes hår. Iais ögon var slutna, och hennes andetag var djupa och lugna. En aura av stillhet och avslappning tycktes hänga i luften runt omkring henne. Ins skugga föll över Iai, men hon visade inga tecken på att ha märkt något. In visste bättre än att vänta på att Iai skulle bli färdig. Iai hade lärt de andra furim sina tekniker för meditation men så vitt In visste var det ingen annan som bemästrade dem lika bra som Iai själv. Hennes meditation kunde pågå i dagar och eftersom hon sällan behövde mer än ett par minuter för att komma i trans, så accepterade hon alltid att bli avbruten.

”Kan vi prata?”, frågade In.

”Självklart”, sa Iai, öppnade ögonen och var med ens klarvaken.

”Inte här.”

”Jag tror inte att Un hör dig, inte just nu.”

”Jag föredrar ändå om vi kan gå någon annanstans.”

Iai nickade, och sträckte ut en hand mot In. In tog den och hjälpte henne upp på fötter. Tillsammans började de gå längs den lilla vägen som snirklade sig runt omkring inne byn. Trots att Uns plötsliga uppdykande hade skakat Nedälv så fick de gå ifred, och ingen av dem som de som de mötte försökte stoppa dem för att söka råd. Under tiden som de gick, så berättade In om sitt samtal med An och vad hon hade kommit fram till.

”Och du vill ha min hjälp?”

”Du sa att du skulle rätta dig efter vad jag beslutade.”

”Det gjorde jag”, nickade Iai.

”Under alla år tillsammans har jag aldrig sett dig slåss förut. Men när jag såg dig hantera trollet för ett par veckor sedan. Det var nästan vackert.”

”Det finns inget vackert i att slåss, och jag försöker att inte göra det. Jag hoppades på att han skulle bli uttröttad, och att jag skulle slippa attackera honom.”

”Men om fler kunde lära sig av dig, så skulle det kunna rädda liv. Du behöver inte lära någon att slåss. An kommer lära dem att slåss med vapen. Jag kommer att lära dem magiska attacker, i alla fall de som har talang för magi. Men du skulle kunna lära dem att försvara sig.”

”Du förutsätter att de KAN lära sig på den korta tiden. För jag antar att du vill att attacken ska ske snart, så att det finns någon rimlig chans att fångarna fortfarande är vid liv?”

”Ja”, svarade In. ”Det kommer inte att bli enkelt, men jag vill att alla ska vara så förberedda som möjligt.”

”Oavsett hur väl förberedda de är, så kommer många av dem att dö i förtid.”

”Jag inser det. Men om det kan hjälpa resten av Gaineas befolkning att leva vidare, så är det ett acceptabelt offer.”

”Och hur många offer är det värt?”, frågade Iai.

In stannade. Hon grep tag om Iais armar och vände henne mot sig. Det fanns något hårt i Ins blick, något som Iai aldrig sett hos henne tidigare.

”Det här handlar om liv”, sa hon bestämt. ”Allt liv. Och livet måste få fortgå. Till varje pris. Du kan inte säga att det inte är värt ett offer.”

Under ett par sekunder höll In Iai fixerade med sin blick. Sedan böjde Iai sitt huvud i acceptans, och In slappnade av igen.

”Jag sa att jag skulle rätta mig efter vad du beslutar”, sa Iai. ”Det vore oansvarigt om jag inte samtidigt gjorde allt jag kunde för att det ska lyckas.”

Det visade sig att Iai hade haft rätt. Nedälvs armé bestod av många tappra och kapabla kämpar, men få hade den talang och det fokus som krävdes för att göra något annat än att hantera vapen. Ans träning gick visserligen allt bättre, och Iai lyckades efter ett tag lära soldaterna en del av de rörelsemönster som hon tagit fram och som hade hjälpt henne hålla sig undan trollets attacker, även om det var tydligt att de aldrig någonsin skulle komma i närheten av Iais färdigheter. Den magiska träningen var däremot en ren katastrof. Soldaterna hade inga problem att hantera enkel magi, såsom att skapa svedeld eller skimmer. Några enstaka personer lyckades slutligen lära sig vissa grundläggande attacker, även om ingen klarade av att resa magiska sköldar. Problemet var att ingen hade den sinnesnärvaro som krävdes för att hantera någon form av magi över huvud taget i pressade situationer. Till och med de övningsstrider som An arrangerade var för mycket för dem, och de förlitade sig alltid reflexmässigt på de vapen som de hade i händerna snarare än de som de hade inom sig.

In sov inte in sin hydda längre, utan lät Un ha den för sig själv. Ibland när hon passerade den, kunde hon höra Un tillsammans med någon av byns män eller kvinnor. En gång i tiden hade hon själv gärna slutit sig till dem, men hon var fortfarande alltför besviken och arg på Un för att hon skulle vilja känna henne intill sig. Un kunde få roa sig bäst hon ville, men inte med In. Inte förrän de ännu en gång kunde blicka framåt mot en ljus framtid för Gainea. En framtid av liv, som de båda trodde på.

Två veckor efter att Un anlänt till Nedälv, så hade de fortfarande inte hört något ifrån budbärarna, och hoppet om att de över huvud taget var vid liv var inte stort, än mindre att de skulle återvända med förstärkningar. Soldaterna hade inte gjort några nämnvärda framsteg med den magiska träningen, och In hade gett upp magin till förmån för Iais träning. In kände att tiden började rinna ut för dem och att om det skulle finnas några möjligheter att rädda några fångar, så skulle de snart tvingas bege sig av mot Darfast.

”Vi kan inte vänta längre”, sa An till Iai och In där de satt i värmen kring elden efter den gångna dagens träning.

”De är inte redo”, sa Iai.

”De kommer inte hinna bli redo om trollen anfaller oss först”, invände An.

”Vi har inte hört något om att trollen skulle vara på väg hit”, sa Iai.

”Nej, vi har inte hört någonting”, sa An. ”Tror du att det betyder att budbärarna är lata, eller att de redan fallit offer för trollen?”

”Det finns ett sätt som vi skulle kunna få reda på det”, sa Iai försiktigt.

”Vi frågar INTE Un”, sa In skarpt. ”Hon har varit tydlig med vad hon vill, och det är inte rätt tid att dra in henne. An har rätt. Vi kan inte vänta längre.”

”Det kommer inte att sluta väl”, sa Iai. ”Vi vet inget om hur många troll som finns i Darfast. Vi har inte ens någon uppfattning om hur många som över huvud taget fortfarande finns kvar.”

”Un har inte skapat några nya troll på flera hundra år”, sa An. ”De är ghulim. Stora, starka ghulim, men fortfarande ghulim, vilket innebär att de förr eller senare dör.”

”Det är ett mysterium”, konstaterade In. ”Jag har inte sett något troll som har mer imata än någon annan. Men samtidigt verkar de inte göra åt den på samma sätt som människor.”

”Om de inte dör”, sköt Iai in, ”så kan det innebära att de flesta troll som Un skapade från början finns kvar. Och Darfast har plats för dem alla. Vi har knappt hundra män och kvinnor. Det är inte mycket att sätta emot vartenda existerande troll.”

”Vi kommer att vara där”, sa An. ”Och att alla troll skulle finnas i Darfast är bara spekulationer. Så vitt vi vet är det bara de trollen som du följde efter som bosatt sig där.”

”Vad är planen?”, frågade Iai. ”Ska vi gå på Luziels linje och utrota dem?”

”Bara om vi måste”, svarade In. ”Jag hoppas fortfarande att det inte behöver gå så långt, men vi måste visa dem att de inte kan komma undan med vad som helst. Om större delen av de troll som skapats fortfarande lever, så innebär det fortfarande inte mer än ett par hundra troll.”

”Ett par hundra troll är ett tämligen överväldigande hot”, påpekade Iai.

”Men det är bara en bråkdel av antalet människor som finns”, sa In. ”Och vi kan inte låta dem få fortsätta sprida skräck och död. Vi måste visa Un att vi verkligen är beredda att göra vad som krävs för att Gainea ska kunna bli Drömmen.”

”Vi använder soldater för att skapa en dröm om harmoni”, sa Iai sorgset. ”Men jag rättar mig efter ditt beslut.”

In stirrade in i elden, och sa ingenting på en lång stund. När hon slutligen talade, var hennes röst hes och ansträngd.

”Du har rätt”, sa hon. ”Det är jag som måste ta beslutet. På så vis vilar konsekvenserna hos mig, och konsekvenserna är mer allvarliga nu. Det är ingenting som någon annan ska behöva stå för.”

”Vi finns vid din sida”, sa An.

”Jag vet”, nickade In och tittade på dem. ”Samla alla vid middagstid imorgon, och se till att de är klara för avfärd.”

”De kommer att vara klara”, sa An.

”Och vi också”, fyllde Iai i. ”Som An sa, vi finns vid din sida. Oavsett vad som händer.”

In låg vaken länge den natten och funderade. Hon var inte övertygad om att vägen hon hade valt att ta var den bästa, men hon kunde inte se några alternativ. Hon var tämligen övertygad om att Un inte skulle se en öppen konflikt med trollen som ett steg mot ett liv i harmoni, men omständigheterna gjorde att arbetet med att bygga upp Drömmen igen var omöjligt att påbörja just nu.

Hon hade dock inte varit helt ärlig mot An och Iai. Hur mycket hon än ville tro på det, så var trollen inte ansvariga för alla problem som fanns. De var visserligen en del av det hat och den fruktan som Gaineas befolkning levde med, men sanningen var att även utan trollen så hade andra splittringar uppstått. Folk var misstänksamma mot invånarna i de byar som inte låg i närheten av den egna, och man närde en avundsjuka mot de som man trodde hade det bättre ställt än en själv.

Att eliminera trollen skulle inte på något sätt lösa alla Gaineas problem, men det kunde fortfarande tjäna ett syfte. De var ett mer påtagligt hot än de fördomar som ingen ville erkänna att de hade, och de kunde bli en symbol för något som folk kunde enas mot. Vägledning och omtanke hade inte kunnat nära drömmen, men ett fokuserat hat mot ett yttre hot kanske kunde skapa grunden för den gemenskap som krävdes för att Un skulle återfå förtroendet för sin skapelse. Hat och våld för att kunna börja bygga upp ett paradis. Död och förintelse för att skapa liv. Om hon upprepade det tillräckligt många gånger, så kanske hon kunde tro på det. Och om hon trodde på det, så kanske hon också kunde övertyga sig själv om att det var en acceptabel uppoffring.

Det var tvivel som hon alltid skulle få hålla för sig själv, men hon var inte orolig för att någon skulle få reda på dem. In var odödlig, och Un skulle aldrig få möjlighet att läsa hennes själ. Det var tankar som hon skulle låsa in djupt inom sig själv och sedan vända ryggen till. Om hon skulle kunna gå vidare, så kunde hon inte tillåta sig själv att tveka. Tvivel var en lyx som hon inte hade råd att unna sig om hon skulle kunna leva med sina beslut.

In måste ha somnat till slut, för hon vaknade av att An ruskade om henne. Solen hade nätt och jämt hunnit gå upp, och en tunn dimma låg över byn. Sedan Uns ankomst så hade In sovit under bar himmel, något som hon var van vid från sina vandringar.

”Vi har en armé!”, sa An och flinade.

”Det har vi”, sa In yrvaket. ”Har vi?”

”Budbärarna är tillbaka”, sa han, ”och de hade med sig soldater från två andra byar. Vi har nästan fyrahundra män och kvinnor som är redo att slåss.”

Ans ord skakade bort de sista resterna av Ins sömn, och hon satte sig upp.

”Fyrahundra soldater?”

”Fyrahundra”, nickade An och räckte In sin hand. ”Och de väntar på dig.”

In tog den utsträckta handen och lät An dra henne upp på fötter. De halvsprang genom byn fram till torgplatsen, som under de senaste veckorna hade fått vara träningsplats för armén. Det var en överväldigande syn som mötte Ins ögon, och den stora platsen såg plötsligt väldigt liten ut. Soldaternas ankomst hade dragit många nyfikna ansikten dit trots att det fortfarande var tidig morgon. Bybor som av en eller annan anledning inte valt att sluta sig den kommande kampen stod och pratade entusiastiskt med besökarna. Flera eldar hade tänts, och In kunde känna lukten av mat.

”Var kommer de ifrån?”, frågade In.

”Invånarna i flera av de mindre byarna söder om Nedälv, har under det senaste året flyttat samman till större bosättningar”, svarade An. ”De har bildat en milis som har patrullerat området och försökt försvara dem mot trollen. De har erfarenhet av att slåss, mycket mer än någon härifrån. När de fick reda på att de hade furim på sin sida så kom de så fort de kunde.”

In vandrade in bland soldaterna och synade dem. Hon såg ungefär lika många män som hon såg kvinnor, och alla såg vältränade och alerta ut. De hade ingen enhetlig uniform, och mängden rustning skiljde sig åt från person till person. Vissa hade näst intill heltäckande rustningar, men de var få. De flesta hade någon typ av bröstplåt, och en del hade hjälmar. Ett fåtal personer hade till och med sköldar som de bar på ryggen. Samma variationer återfanns i arsenalen av vapen. Det fanns svärd i alla former. Långa, korta, böjda och raka. Stridsyxor blandades med knivar och spjut, och en del bar vapen som In inte kände igen över huvud taget. Bara en sak var gemensamt för både vapen och rustningar. De var tydligt välanvända, men tillika välskötta.

Ins närvaro drog blickar från besökarna, och de tystnade omedelbart när de fick syn på henne. Nedälvs invånare var vana vid att se Skaparens ansikte dagligen, men utanför byn var det en annan sak. Hon pratade inte med någon, utan fortsatte istället med att granska milisen. Ingen vågade säga någonting till henne, men hon hörde hur viskande samtal återupptogs efter att hon passerat. När In kände att hon hade en någorlunda klar bild över nykomlingarna, återvände hon till An.

”Se till att alla finns här vid middagstid”, sa hon så lågt att bara An kunde höra henne. ”Försök ta reda på vad alla kan. Om det finns någon som har magisk talang så vill jag veta det, innan avfärd.”

”Du vill inte skjuta på avfärden? Och ge milisen chansen att bekanta sig med alla andra?”

”Nej”, svarade In. ”Det kommer finnas gott om tid för det på vägen till Darfast. Och vi kan inte vänta längre.”

”Och om vi väntar så kanske jag kommer att ändra mig”, tänkte In när hon gick därifrån.

Hon såg inte fram emot timmarna fram till den utsatta tiden. Hon hade ingenting att företa sig för att ockupera tankarna, och hon vill absolut inte träffa någon. Den enda hon skulle kunna tänka sig att prata med var Iai, men hon hade inte sett till henne sedan den föregående kvällen. Iai hade sagt att hon gav In sitt fulla stöd, men det var tydligt vad hon egentligen kände. In förstod precis hur Iai kände, för varje gång hon lät sina tvivel smyga sig in så kände hon precis likadant själv.

In vände stegen mot skogen. Två vakter stod på plats vid stenpelarna, men In sänkte barriären utan att titta på dem och gick ut. Hon hörde en av dem mumla formeln som reste den igen. Hennes steg tog henne till gläntan där hon hade slagits mot trollet. De uppslitna bärbuskarna var sedan länge döda, och bladen var svarta och förtorkade. Grenarna var klena, men trots det så hade de inte hunnit bli till sand igen. Av någon anledning höll växter formen långt efter att de dött, medan ghulim omedelbart blev till sand.

In blickade ut över förstörelsen. Den här platsen hade kunnat ge mat under lång tid framöver, men trollen hade satt stopp för det. De hade kunnat nöja sig med att stjäla bären från grenarna och sedan dragit vidare, men tydligen hade det inte varit nog. Lusten att slå sönder och att förstöra var så utmärkande för dem, och en så självklar del av deras natur, att ingen någonsin hade funderat på varför de var som de var. In ville inte heller fundera på det. Hon kände ilskan välla upp inom henne, precis som hon hade hoppats på, och hon lät den komma. Hon tänkte på ruinerna som var det enda som fanns kvar av Isegre, och hon tänkte på fångarna som trollen hade kedjat ihop och fört till Darfast. Sedan tog hon all oro som hon hade haft för skapelsen sedan Uns beslut och lyfte fram den. Hon tog ilskan som hon kände gentemot Un och lade till saknaden efter Lasje. In tog alla dessa känslor och matade vreden hon hade för trollen. Hon lät den flamma upp tills den var ett brinnande hat, så starkt att det brände i hennes inre.

In stod så i flera timmar och lät hatet sprida sig till varje liten del av henne, ända tills en liten röst påminde henne om att fyra hundra soldater väntade på henne. Vakterna som fortfarande stod vid Nedälvs gräns ryggade tillbaka från henne när hon passerade dem, men hon ignorerade det. Hatet höll henne fokuserad och målmedveten, och hon klamrade sig stenhårt fast vid det.

Hennes armé väntade på torgplatsen, tillsammans med An, Iai och vad som verkade vara större delen av byn, och de kunde känna att någonting var annorlunda med henne. Hon gick fram till den lilla scenen som fortfarande var kvar efter Lasjes dödsfest och klev upp på den. Tystnaden spred sig när In vände sig mot den samlade folkmassan. Hon var inte nervös, utan kände sig bara uppfylld av ett absolut lugn.

”Det finns ondska omkring oss”, sa hon. ”Det är ingen hemlighet att skogarna har blivit en plats där trollen väntar på att överfalla oss. De tar vår mat, och de tar våra hem. De dödar och för bort dem som vi älskar, och de sprider skräck på nätterna när vi sover. Och de gör det med en sång i hjärtat. Där kärlek och omtanke får oss att dela med oss till våra medmänniskor, där känner trollen girighet. Där vi bygger upp för att förbättra tillvaron, där ser de inget annat än en lust att förstöra. De är en styggelse, ett hån mot livet. Och vi kan inte låta dem få hållas.”

In tystnade, och mumlande utrop av medhåll började sprida sig. Hon lät sin blick svepa över folkmassan tills hon såg An och Iai. An nickade instämmande, men Iais uttryck var oläsbart.

”Vi tror att vi är ensamma”, fortsatte In med höjd röst. ”Varje natt, när mörkret sänker sig över oss, så tror vi att vi är ensamma. När vi förlorar någon vi älskar, så tror vi att vi är ensamma. Det är inte sant. Ensamhet är ett val vi kan göra, men det är inte det enda valet. Vi kan stå tillsammans. Vi kan stå tillsammans mot de som förtrycker oss, och vi kan visa att vi inte tänker låta det fortsätta. Tillsammans kan vi göra mer än att slå tillbaka. Vi kan hitta trollen, varhelst de gömmer sig, och vi kan slå tillbaka. Vi kan utplåna dem, och tiden är inne att slå det första slaget!”

En kör av medhåll steg upp ifrån de samlade människorna. In såg ut över dem och log. Hon lät deras känslor föda sitt eget hat ytterligare, och hon njöt av den klarhet som följde med det. Det här var inte bara rätt väg att gå, det var den enda vägen. Hon skulle leda människorna i krig mot trollen, och hon skulle vinna. Efter det kunde Un inte neka dem livet längre. Inte efter att de förtjänat det.