Redan tidigt på morgonen efter Lasjes dödsdag skickade Tedlik ut löpare till byarna söder om Nedälv. Gainea var glest befolkat, och den närmaste byn låg flera dagsmarscher bort. Med tanke på trollaktiviteterna var löparna dessutom tvungna att färdas avsevärt mycket mer försiktigt än normalt, vilket skulle dra ut på tiden ytterligare.

Tedlik höjde dessutom säkerheten kring Nedälv. De vakter som normalt patrullerade byns gränser ensamma grupperades istället ihop tre och tre, och de som samlade mat i skogen fick också möjlighet till beväpnad eskort. Ingen tilläts att passera barriären utan överseende, men trots de olägenheter som åtgärderna orsakade, så var det ingen som protesterade.

Lasjes död hade ironiskt nog ökat Nedälvs möjligheter att försvara sig mot inkräktare. Även om byn hade förlorat en välrespekterad medborgare och en omtyckt vän, så hade firandet av dödsdagen haft en positiv effekt på gemenskapen i Nedälv. Det gjorde att de energier som flödade genom byn hade blivit starkare och mer homogena. Det var dessa energier som gjorde det möjligt för barriären runt byn att fungera, och resultatet var att den blev kraftigare än någonsin.

Flera av vakterna var erfarna krigare, särskilt de som hade tvingats fly till Nedälv efter att deras egna hembyar fallit. De hade fått använda sina färdigheter i strid mot troll, och i vissa fall mot styrkor från byar som i ren desperation försökt mätta sina invånare på bekostnad av andras. Flyktingarna hade i många fall redan avisats från andra byar med hänvisning till matransonerna, men på Ins initiativ hade de välkomnats när de kom till Nedälv. Hennes motiv hade varit humanitära, men det hade också hjälpt Nedälv att bygga upp en respektabel vaktstyrka.

Men även de bästa av dem bleknade i jämförelse med An. Han var en virvelvind med svärdet i hand, och kombinerade kraft med kontroll på ett sätt som ingen annan kunde mäta sig med. Det var en enorm tillgång som Tedlik inte var sen att utnyttja.  Vakterna delades in i tre skift. Ett skift som patrullerade byn, och ett andra som vilade. Det tredje skiftet fick An ta hand om, och han satte upp ett omfattande träningsprogram för dem.

In höll sig mestadels undan från de andra. Hon hade tagit Lasjes död hårdare än vad hon trodde att hon skulle göra. Även om hon var förberedd på att den skulle komma så påminde det henne om att livet runt omkring henne var ändligt. Under sex hundra år hade hennes älskare, älskarinnor och vänner tagits ifrån henne, och även om det sällan hade varit före deras tid, så ändrade det inte på att de nu var borta. Det faktum att hon själv var odödlig, innebar också att hon alltid skulle få se de runt omkring henne dö.

Hon försökte trösta sig med att alla hon mötte förmodligen hade ett litet fragment av de avlidnas själar inom sig. De hade återvänt till Un efter döden och sedan blivit en del av nästa liv som hon skapat. Det var ingen tröst när In tänkte tillbaka på de vänner hon hade förlorat, men det fyllde henne ändå med en eufori när hon tillät sig själv att känna livet som pulserade runt omkring henne.

Men samtidigt som In älskade livet, så kunde hon ibland vara avundsjuk på de ghulim som hon levde med. Hon undrade hur det kändes att ha små korn av andra inom sig. Ingen hade dött innan hon hade skapats. Uns själ hade varit ren då, och därför hade Ins själ hade blivit likadan. Ren och oförstörd, men också tom. Kunde de som kommit efter henne höra de avlidnas tankar? Och om de hörde dem, kunde de då skilja dem från sina egna tankar? Det var en nyfikenhet som hon förmodligen aldrig skulle kunna stilla.

In var dessutom besviken över hur Tedlik och An uppenbarligen förberedde sig för strid när deras mål skulle vara att förhandla, men hon kunde heller inte argumentera mot vikten av att vara förberedd på det värsta. Som hon såg det hade de dock redan gett upp tanken på förhandling. De byggde en armé. De planerade att gå vägen som Luziel hade föreslagit och utrota trollen. In drog sig inte för att försvara sig själv eller andra, men hon sökte inte ut strider på det sätt som hon misstänkte att An gjorde. Å andra sidan hade hon heller inga större förhoppningar om att förhandlingar med trollen skulle ge något resultat.

Tre veckor passerade utan att något hände. Löparna som Tedlik hade skickat hade fortfarande inte kommit tillbaka, men de såg heller inte några tecken på troll. Ytterligare ett par flyktingar hade tagit sig till Nedälv och de hade nästan omedelbart slutit sig till den nybildade armén. Deras byar hade liksom så många andra attackerats av troll, men ingen av dem hade någon annan information som var av nytta.

In låg på sin sovplats i hyddan och stirrade upp mot taket. Lasje hade tydligen haft tid att förbättra deras gemensamma hem under hennes frånvaro. Sprickorna i väggarna som tidigare hade släppt in glimtar av solljus var tätade, och taket var omlagt med nya löv.

Någon knackade, men In ignorerade det. Hon antog att det var antingen An eller Tedlik, och hon hade ingen lust att umgås med dem just nu. Det knackade igen.

”In?”, sa en mjuk röst.

In satte sig hastigt upp och vände sig mot figuren som stod i dörröppningen. Det var Iai. Hennes klädsel var sliten och smutsig, som om hon hade fått åla fram på marken. Hennes ögon hade mörka ringar och hon såg trött ut, men hennes hållning var rak och stolt. In reste sig upp, tog två steg över hyddans golv och omfamnade henne.

”Iai”, sa hon. ”När kom du tillbaka?”

”Nu.”

”Vad hände? Mår du bra?”

”Jag mår bra”, sa Iai och grimaserade. ”Jag skulle behöva sitta ner.”

Hon väntade inte på Ins svar, utan gick bort och satte sig på bädden. In slog sig ner med benen i kors på golvet bredvid henne, och tittade på Iai.

”Trollen tog människorna till en plats som inte ligger långt från Imsjön. Känner du till bergen som ligger några dagar österut från sjön?”

”Darfast”, nickade In. ”Jag hörde att någon kallade dem så.”

”Det stämmer. Jag har aldrig gått in närheten av dem förrän nu. Men det är inte bara berg där. Någon… trollen, antar jag, har byggt en enorm… byggnad är förmodligen det bästa ordet. Det är en fästning, byggd in i berget. Dess murar sträcker sig hundratals meter upp längs berget, och framsidan tar upp hela sidan av berget. Den har svarta torn med spiror som sträcker sig högre än de högsta bergstopparna, och portar som är femtio meter höga.”

”Det kan inte stämma”, sa In och rynkade på pannan. ”Jag har sett berget för inte så länge sedan. En sådan jättelik konstruktion hade någon lagt märke till. Dessutom är trollen inte mycket till byggare.”

”Vi trodde inte att de kunde hantera magi heller”, påpekade Iai, ”men det visade sig att vi hade fel. Vi kanske har fel nu också. Och om jag säger att fästningen finns där, så är det så.”

In tystnade och såg betänkligt på Iai. Det var visserligen inte många som rörde sig den vägen, men någon borde ha lagt märke till en enorm fästning som tog upp större delen av berget. Men det fanns heller ingen anledning för Iai att ljuga. In nickade.

”Jag följde efter dem förbi sjön”, sa Iai. ”De gick samma väg som vi hade kommit och gick sedan vidare österut. De stannade för läger ytterligare två gånger, men efter att vi konfronterat dem var de mycket mer försiktiga, och jag kunde inte komma i närheten av dem.”

”Och fångarna?”, frågade In.

”De fick vatten, men aldrig någon mat vad jag såg. När vi närmade oss Darfast vek de av ifrån vägen, och gick i riktning mot berget. Och det fanns ett berg där. Ingen fästning, inga torn, bara ett berg. Skogen blev tunnare ju närmare bergen vi kom. Och sedan fanns fästningen bara där.”

”Den bara fanns där”, sa in skeptiskt. ”Som om att den var osynlig?”

”Nej, ” sa Iai och skakade på huvudet. ”Jag har sett försök till osynlighet. Det fungerar med små föremål, men även då kan man se att någonting inte stämmer. Det här var något annat. Berget fanns där, men det var som om jag plötsligt såg det med andra ögon. Något som jag först trodde var en spricka i klipporna var plötsligt ett fönster. Bergstoppar visade sig vara torn. Klippor blev till portar. Bergsväggar blev murarna. Fästningen var inte osynlig, den fanns där hela tiden. Men jag kunde verkligen bara se berg.”

”Och det är dit trollen tog sina fångar?”, skrattade In uppgivet. ”En jättelik fästning som ingen kan se. Det kommer ju inte direkt göra förhandlingarna lättare.”

”Nej”, sa Iai. ”Jag skulle inte tro det.”

”An har redan gett upp tanken på förhandlingar. Han har inte sagt det, men han och Tedlik förbereder ett fullskaligt anfall.”

”Ja. An är en krigare i själen, det är svårt att ändra på.”

In skrattade till.

”Betyder det att Un har en krigarsjäl? Vi har alla samma själ.”

”Vi kommer från samma själ”, rättade Iai. ”Men jag kan inte tro att det är så enkelt som att det bestämmer vad vi blir. Vi får en själ, och den formar oss kanske. Men samtidigt som den formar oss, som formar vi den genom våra liv. Oavsett vad den var från början, så har An format en krigarsjäl under flera hundra år.”

”Det värsta är att jag inte är säker på att han har fel. Trollen är brutala och elaka, och det är också själar som formats under flera hundra år. Varför skulle vi kunna ändra på dem? Luziel kanske har rätt. Det kanske är lika bra att utrota dem. Eller att vilket fall att attackera dem hårt och visa att de kommer möta motstånd om de försöker igen.”

”Jag vet inte om våld är en lösning på något. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. Det är ditt beslut som är avgörande, och jag rättar mig efter det. Ännu viktigare är att alla andra kommer att göra det. Nedälvs invånare. Tedlik. Även An kommer att böja sig för din vilja.”

”Varför tror du det? Det är An som faktiskt gör något. Han har en armé. Vad har jag?”

”Skaparens ansikte”, svarade Iai lugnt. ”Un har skapat världen åt oss. Hon har gett oss liv, och hon har gett oss dem vi älskar. Allt vi har är en gåva från Un, och det betyder något. Uns ansikte var det första som de flesta av oss såg, och DET betyder något. Du har skaparens ansikte, och om du talar om vad som ska ske, så kommer alla att acceptera det.”

”Det förutsätter att jag vet vad vi ska göra”, sa In.

”Du vet vad du vill göra. Nu ska du bara berätta för oss andra.”

Deras samtal avbröts plötsligt av ett tumult utanför. Folk skrek och ropade upphetsat, men varken In eller Iai kunde uppfatta vad det handlade om. In reste sig upp och sprang ut, tätt följd av Iai. De blev nästan omkullsprungna av en man som rusade förbi dem, och de två furim följde efter. De var långt ifrån ensamma, men de flesta såg ut att veta lika lite som In och Iai om vad som försiggick, och hängav sig istället åt flockmentaliteten.

En folkmassa hade samlats vid torgplatsen, och stod så tätt inpå varandra att det var fullständigt omöjligt att se vad alla ropade om. In gick bestämt fram till folkmassan och började tränga sig igenom. Hon kom ut i en ring, bestående av Nedälvs invånare, och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en utmärglad och smutsig kvinna.

Hennes nakna kropp var täckt av damm, och något som var misstänkt likt blod hade torkat på hennes bröst, lår och armar. Håret var så smutsigt att det var svårt att bedöma färgen på det, och det hängde testar framför hennes ansikte. Där innanför dolde sig ett par insjunkna, klarblå ögon. Hon fick syn på In, och ett maniskt grin spred sig över hennes läppar.

”Un?”, sa In försiktigt.

Un sa ingenting. Hon fortsatte stirra intensivt på In en stund, och lät sedan ögonen rulla uppåt tills bara ögonvitan syntes. Ett ljud som skulle kunna ha varit ett försök till ett skratt letade sig ut mellan Uns hopbitna tänder. Det var ett ljud utan känslor, och helt utan melodi. Un vände ansikte mot himlen och började rulla med huvudet fram och tillbaka.

In tittade omkring sig. Alla tillrop och diskussioner hade tystnat, men ingen tittade på Un längre. Vartenda ansikte var vänt mot In. Deras skapare hade anlänt, och uppförde sig som… In kunde inte ens sätta ord på vad Un höll på med, men det var utan tvekan oroande. Och människorna som hade samlats för att möta Un vände sig nu istället till In för att få veta vad som skulle hända härnäst. Hon hade ingen aning, men det var inte det som folk behövde höra nu.

”Fortsätt med vad ni höll på med”, sa In högt och tydligt. ”Vi är fortfarande långt ifrån säkra från trollen, och jag ser flera personer här som jag vet borde patrullera byns gränser.”

Alla stirrade på henne, men ingen gjorde någon ansats till att röra sig ur fläcken. In spände blicken i dem och höjde rösten ytterligare.

”Sätt fart!”, röt hon.

Folkmassan skingrades, dock aningen motvilligt, och många kastade undrande blickar tillbaka på dem. Un hade slutat skratta och stod nu tyst och stilla och stirrade mot ingenting. Iai och An kom fram till dem.

”Vad är det som händer?”, frågade An.

”Inte här”, sa In. ”Vi måste få in henne. Någonting är väldigt fel.”

In tog Un under armen och började leda henne mot sin hydda. Uns rörelser var drömliknande, och det enda tecknet på att hon lade märke till att de andra var där överhuvudtaget, var att hon faktiskt gick med dem. Det tog lite tid att gå, för även om Un inte gjorde något motstånd, så verkade hon inte ha speciellt bråttom heller. An och Iai försökte gå så att de dolde Un så mycket som var möjligt, men de kunde känna Nedälvs blickar på sig.

De nådde den lilla hyddan, och In lät Un sätta sig ner på bädden. Det var trångt med fyra personer därinne och An och Iai stannade omedelbart innanför dörröppningen. In satte sig ner på huk framför Un, och lyfte försiktigt hennes ansikte mot sitt eget. Hennes ögon fortsatte stirra mot fjärran ett par sekunder innan de fokuserade på In.

”Jag fick ditt meddelande”, mumlade Un. ”Lasje kom hem och han mindes att du ville ha hit mig.”

”Vad har hänt?”, frågade In.

”Ingenting har hänt. Ingenting som inte alltid har hänt. Röster och minnen. Så mycket lidande… Jag mötte dem i… någonstans. Och han var där. Nu är han hos mig.”

”Vad menar du?”

”Bara minnen. Minnen, minnen, minnen, minnen…”

Un tystnade och hennes blick blev glasartad igen.

”Vad är det hon pratar om?”, frågade An.

”Jag vet inte”, sa In och skakade på huvudet.

”Någonting måste ha hänt henne”, sa Iai.

”Vi måste göra något”, sa An. ”Hon kan inte hjälpa oss om hon är på det här viset. Vi behöver mat och vi behöver fler som kan hjälpa oss slåss.”

”An!”, väste Iai. ”Inte nu.

”Det är nu eller aldrig”, svarade An. ”Om de får fortsätta ta by efter by, så kommer de utrota oss.”

”Ja”, sa Un och lyfte huvudet mot dem, och förvirringen som funnits i hennes röst var plötsligt som bortblåst. ”Det kommer de att göra.”

”Och vi måste stoppa dem”, sa An och tog ett steg fram.

”Nej”, sa Un lugnt. ”Det är inte nödvändigt. Trollen gör slut på alla. Och sedan gör de slut på sig själva. Sedan kommer växterna att dö. Slutligen finns det bara ni kvar. När ni har tröttnat på ensamheten och ger upp era liv, då kommer det bara vara jag.”

Hon drog ett djupt andetag.  De andra stirrade chockat på henne.

”Då kan jag kanske låta minnena bli till glömska”, fortsatte Un. ”Tillräckligt med tid – och jag har tid – är allt som behövs. Jag har så mycket lidande att glömma.”

”Trollen är de som orsakar lidandet”, sa In. ”Det är därför vi måste göra något åt det.”

”Vad vet du om lidande?”, sa Un ilsket, och hennes blåa ögon flammade upp i dunklet som om det var upplysta av en inre eld. ” Trollen dödar, men det är inte lidande. Människor däremot är oslagbara när det gäller att åsamka lidande och sorg. Och jag vet, jag minns varje ögonblick av varje persons smärta. VARTENDA ÖGONBLICK!”

Vågor av energi slog ut från Un när hon skrek de sista orden. De träffade In och kastade henne till marken. An vinglade till när energin nådde honom, men han lyckades hålla sig på fötter och sträckte ut en hand för att stödja Iai. Ljuset i Uns ögon slocknade igen, och hon slappnade av igen.

”Det är slut nu”, sa hon. ”Ni kanske kan besegra trollen om ni har tur, men det spelar ingen roll. Det kanske tar tio år eller femtio år, men det är bara en tidsfråga innan Gainea blir en livlös öken igen. Lämna mig ifred nu!”

Un lade sig ner på den tunna ljungbädden och slöt ögonen. In reste sig upp från golvet där hon hade trillat, och tittade An och Iai. De såg lika chockade ut som In kände sig. Hon ville fortsätta tala med Un och övertyga henne om att hon hade fel. Att livet på Gainea, att människan var värd att hjälpa. Men hon hade inga argument att lägga fram. In hade själv sett exempel på grymheter, men hon hade i ännu större omfattning sett kärlek och omtanke.

Innerst inne visste dock In att oavsett vad hon hade sett, så kunde det inte mäta sig med att leva med minnena på det sätt som Un gjorde. Hon kunde inte föreställa sig hur det måste vara. Tusentals liv. Tusentals själar. Tusen och åter tusen minnen och känslor som alla slogs om att få komma till ytan. De gånger hon funderat på själarna som återvände till Un, så hade hon sett det som något vackert. Vita ljus eller kanske pärlor som Un tog emot med öppna armar för att låta dem vila i stillhet för evighet.

Men det slog henne att för Un var de avlidna själarna inga vita ljus. De var glödande kol som brände hennes inre, och de var svarta törnen som rev i hennes egen själ. Och det fanns ingenting som Un kunde göra för att undkomma dem. Det var Uns förbannelse. En förbannelse som hon kanske visserligen hade skapat själv, men fortfarande en förbannelse. Och skaparens förbannelse såg nu ut att kunna bli Gaineas undergång.

Inga svar hittills | Svara