Kapitel 13

2010-05-30 av Aengeln

Dagarna efter mötet vid Imsjön var händelsefattiga, men de hade fördrivit tiden på vägen med att diskutera minnen och med att dela historier kring livet i de respektive byar som de bodde i. De trivdes i varandras sällskap, och framförallt var de glada över att inte behöva färdas själva. Trots de allvarliga diskussionerna under rådslaget, så hade inte trollen kommit upp som samtalsämne en enda gång.

Iai var den första som reagerade på att någonting inte stod rätt till. Det var tidig eftermiddag den nionde dagen efter att de lämnat Imsjön när hon plötsligt stannade tvärt. In och An gick nästan in i henne, och Iai höll upp handen för att teckna åt dem att vara tysta.

”Vad är det?”, viskade An.

Iai skakade på huvudet och stirrade stint rakt in i skogen en bit fram. An följde hennes blick, men det tjocka lövverket hindrade all genomsyn, och den svaga vinden som blåste genom träden var det enda ljudet som hördes. Iai lade huvudet lite på sned och lyssnade koncentrerat.

”Troll”, sa hon till slut.

”Troll?”, frågade An och lade handen på sitt svärd. Han såg sig om. ”Var då?”

”Inne i skogen”, svarade Iai och pekade. ”Knappt fem hundra meter in.”

”Hur vet du det?”, frågade An. ”Jag ser ingenting.”

”Lyssna på träden”, sa Iai och började gå. ”De skulle kunna berätta mycket för dig om du bara lyssnade.”

An tittade skeptiskt på In som bara ryckte på axlarna, men de följde efter Iai in i skogen. Marken var ojämn och den täta vegetationen gjorde det inte lättare att ta sig fram, men Iai verkade inte ha några problem. Hon hittade fotfäste och sprang smidigt där In och An knappt kunde hålla balansen, och avståndet till Iai ökade stadigt.

När de kom ikapp henne satt hon nedhukad bakom ett tjockt buskage och kikade genom lövverket in mot en stor glänta i skogen. An och In sjönk ner bredvid henne, andfådda efter den korta färden genom skogen. De lutade sig fram för att kunna se vad Iai tittade på, men det var ingen tvekan om vad som fanns på andra sidan buskaget.

Ett trettiotal troll hade samlats i gläntan, och stanken av trollsvett var så överväldigande att det vände sig i Ins mage. Hon fick anstränga sig för att inte få upp den lilla mängden mat hon hade fått i sig tidigare under dagen. Flera troll låg utslagna på marken och sov. Andra fördrev tiden med att slåss med varandra. Bland trollen räknades det säkert som vänskapligt, men slagen som utdelades hade lätt kunnat krossa en människa. Ett par troll patrullerade i utkanten av gläntan, men de såg avlägsna och ointresserade ut, och ingen av dem kastade så mycket som en blick mot platsen där In, An och Iai gömde sig.

Men trollen var inte ensamma. Mitt ibland dem satt ett tiotal människor hopkurade. Varje person hade fått sina händer slagna i bojor av järn som höll dem på plats intill den halsboja som de också bar. Kraftiga kedjor gick från halsboja till halsboja, så att fångarna satt ihop i ett led. De såg blåslagna och uttröttade ut, och In lade märke till att mannen som gick sist såg ut att ha en bruten arm.

”Farið með fangana til Darfast!”, sa en rosslig stämma.

In vände sig bort från synen och An följde hennes exempel.

”De har fångar”, viskade An. ”Sedan när tar troll fångar?”

”Aldrig”, svarade Iai. ”Det är i alla fall inget jag hört talas om. Kanske som arbetare?”

”Troll brukar vara ute efter mat, eller i vissa fall mark”, sa In. ”De har ingen nytta av människor som arbetare. Det går tio människor för att göra samma arbete som ett troll.”

”Det spelar ingen roll”, väste An. ”Vi måste stoppa dem.”

”Vi skulle försöka förhandla med dem”, påpekade Iai. ”Har du redan glömt det?”

”Du kan inte mena allvar?”, utbrast An. ”Hade du verkligen tänkt dig att du skulle gå ut mitt ibland dem och försöka förhandla?”

”Nej”, svarade Iai, ”inte jag. Jag talar inte nordmål.”

An blängde på Iai, men hon vek inte undan med blicken. Han suckade och skakade uppgivet på huvudet. Han vände sig mot In istället för att söka stöd.

”Vår uppgift är att försöka förhandla”, sa In innan An hann öppna munnen.

”De kommer bryta vartenda ben i våra kroppar”, protesterade han. ”Vi kan inte göra mycket nytta när vi ligger och försöker läka ihop dem.”

An tystnade och hans blick flyttade sig mellan de två kvinnorna. De stirrade bestämt på honom, och ingen av dem vek sig för honom. Han suckade uppgivet.

”Visst”, sa han. ”Vi förhandlar, men jag skulle vilja påpeka att jag tycker att det är en synnerligen dum idé.”

De tre furim reste sig upp och In tog täten. De klev ut genom buskaget till gläntan och An och Iai ställde sig på varsin sida om In. Varken trollen eller människorna som var deras fångar tycktes lägga märke till att tre personer till hade slutit sig till dem. In lyfte handen i hälsning.

”Heló”, sa In.

Samtliga troll tvärstannade där de var, och tystnade omedelbart. Trettio par svarta ögon vände sig mot dem. Det ryckte i Ans fingrar, men han höll tillbaka impulsen att lägga handen på sitt svärd. Ett enormt troll som tidigare suttit på marken vid fångarna reste sig upp. Han var så lång att de inte ens hade märkt att han hade suttit ner, och när han nu stod upp var han ett par huvuden högre än de andra trollen. Han var klädd i höftskynke av samma sort som de flesta troll brukade bära och bar en enkel medaljong med någon slags mönster i en kedja runt halsen. Trollet lyfte en knubbig hand och pekade på de tre furim.

”Gangið frá njósnarunum!”, vrålade han.

”Vad sa han?”, fråga Iai.

”Att förhandlingarna är över”, svarade An sammanbitet och drog sitt svärd.

Fyra troll höjde sina klubbor och kom emot dem, och flera andra reste sig upp från marken för att följa efter. An och Iai tog några steg ifrån In så att de inte skulle vara i vägen för varandra. Alla tre furim – inklusive An, även om han inte verkade vara medveten om det – hade instinktivt börjat dra in kraft från omgivningen vilket fick luften runt omkring dem att vibrera.

Det första trollet kastade sig med ett vrål fram emot Iai. Hans klubba kom farande ner mot henne, men Iai tog ett snabbt steg åt sidan, och den träffade ingenting annat än marken där hon precis hade stått. Trollet vände sig mot henne igen och måttade ett nytt slag, men återigen var hon för snabb för honom. Hon kastade sig framåt, rullade under trollets slag och kom upp på fötterna igen.

Två troll gav sig på An, men i sin iver att ta sig fram till sitt byte blev de ett hinder för varandra, snarare än en hjälp. Det ena trollet svingade sin klubba vilt men var inte ens i närheten av An. Slaget träffade istället det andra trollets ena knä. Han vrålade av smärta när hans skadade ben vek sig under honom och stöp i marken med en kraftig duns, mitt framför Ans fötter.

An tvekade inte. Han stampade hårt och brutalt ner hälen mot trollets nacke, först en gång och sedan en gång till. Vrålen övergick till ett panikartat väsande för varje gång An stampade, och tredje gången överröstades det helt av ljudet av krossade ben. Medvetet eller inte, så hade han lagt magisk energi till sin egen styrka och trollet hade aldrig haft någon chans. Den stora kroppen ryckte ett par gånger och föll sedan sönder till sand. An lyfte sitt svärd och tog ett steg mot hans kamrat.

Det fjärde trollet hade fokuserat sig på In men var mer försiktig är sina kamrater. Hans steg var långsamma, och hans små, svarta ögon stirrade intensivt på In. Hon vågade inte attackera med energi. Fångarna var rakt bakom det annalkande trollet, och hon ville inte riskera att någon av dem blev träffad. Istället koncentrerade hon sig på att backa och rotera, och på att försökte få trollet att följa efter henne.

Iais rörelser var som en väl inövad dans. Varje steg var metodiskt och graciöst, men samtidigt aldrig större än det behövde vara för att hon skulle kunna försäkra sig om att trollet inte träffade något annat än luft. Hans ilska började sakta att övertas av trötthet, och slagen blev allt långsammare. Trollet vrålade mot Iai, och kastade sig framåt mot henne i ännu ett försök att krossa hennes huvud med sin klubba. Iai gick ner på knä, och snurrade runt med ett ben utsträckt, medan trollets klubba passerade långt ovanför henne.  Hennes fot träffade trollets fot som ännu var i luften, och fick honom att tappa balansen. Han föll handlöst framåt och över Iai, och hon sträckte ut båda handflatorna mot honom och väntade tills han hade passerat över henne.

”Marteli!”

Iai släppte loss en koncentrerad lans av energi. Den träffade det fallande trollet och ökade på hans rörelse, vilket fick honom att tumla fram över den dammiga marken. Han kolliderade med trollet som attackerad In, och båda föll ihop i en hög av kraftiga armar och ben. Ins troll gjorde en ansträngning för att resa sig upp, men säckade ihop igen.

In såg på Iai med en viss beundran i blicken. Hennes ena mungipa drogs uppåt i ett snett leende, och hon böjde huvudet både i ett kort tack och för att visa sin respekt. Iai besvarade gesten, och vände sig sedan mot det fjärde trollet som An slogs mot.

En mullrande vrål ljöd från någonstans. Det var ett ursinnigt ljud, och det fick alla – både troll och furim – att rygga tillbaka. Det jättelika trollet som hade beordrat de andra kom klampande mot dem. Hans steg fick marken att skaka, och de andra trollen gick omedelbart åt sidan för att släppa fram honom. Han gick förbi utan att kasta så mycket som en blick på dem. Hans uppmärksamhet var helt och hållet reserverad för de tre inkräktarna.

Han bar en lång, kraftig stav i ena handen, och den var gjord i det material som trollen föredrog framför allt annat; järn. Trollet stannade framför de tre furim och satte ner staven i marken med en kraftig duns. Ins nackhår började resa sig, och det tog henne en stund att inse att vibrationerna från ansamlade magiska energier inte kom ifrån dem, utan från trollet. Hon hade aldrig mött ett troll som ens lyckats hålla sin koncentration länge nog för att kunna hantera ens den enklaste typen av magi.

Att hon inte tidigare mött ett troll med talang för att forma magiska energier, betydde däremot inte att hon tänkte ignorera sina sinnen och förutsätta att de inte existerade. Hon riktade sin hand mot trollet och fokuserade energin som hon tidigare hade dragit in.

”Marteli!”

Hon släppte loss all kraft hon höll inne i en koncentrerad ström mot trollets överkropp, men han var snabb. Han lyfte en hand och rörde den framför sig i en avvärjande gest. Ins attack träffade en osynlig sköld med en kraftig knall, och splittrades i vitglödande gnistor. De regnade ner runt omkring dem och startade små bränder i gräset, men skölden höll för attacken.

Trollet muttrade något som In inte kunde uppfatta och svepte med sin stav mot dem. En isblått band av kraft tog form ur stavens ände, och spred sig i en båge ut mot dem. Trollet som tidigare hade attackerat In hade precis lyckats ta sig upp på fötter och var helt plötslig mellan de tre furim och det blå energibandet. Det träffade honom längs midjan och skar rakt igenom honom. Ett tunt moln av aska bolmade ut från såret, och sedan började kroppshalvorna glida isär. Trollets mun öppnades i ett förvånat uttryck och sedan föll han samman till sand. Energibandet fortsatte obehindrat mot In, An, och Iai.

In hade ingen tid att dra in någon mer energi, men Iai hade redan reagerat. Hennes sköld var tunn efter att ha sträckts ut för att täcka dem alla tre, men den lyckades ändå stoppa större delen av den dödliga kraften. Det som var kvar av den träffade dem som en murbräcka och kastade dem handlöst in i skogen. Ins axel träffade ett träd och fick henne att snurra i luften innan hon slog i marken. An landade på rygg i ett buskage och grymtade när luften gick ur honom. Iai lyckades i viss mån styra sin rörelse, rullade när hon landade och kom upp på fötterna.

In låg kvar på marken, och försökte göra en mental inventering av sin kropp. Hon var omtöcknad, och hon hade svårt att samla tankarna. Det tog henne ett par sekunder att få världen att sluta snurra. Hennes axel gjorde ont, och hon kände hur hon blödde från flera skrapsår, men ingenting verkade vara brutet. Någon lade en hand på hennes ena arm, och hon tittade upp på Iais sammanbitna ansikte.

”Jag tror det är bäst om vi tar oss härifrån”, sa hon lugnt.

Hon hjälpte In upp på fötter, och An kom haltande fram till dem. De började röra sig bort från gläntan, först långsamt men allt snabbare allt eftersom balansen började återvända till dem. De kunde höra ilskna vrål, och order som ropades ut på nordmål, men de hade kastats en avsevärd bit in i skogen. Vegetationen var tät, och trollen skulle få bra mycket mer problem att ta sig fram än vad In, An och Jinni hade haft tidigare.

De tre furim kom ut på vägen en liten bit ifrån platsen där de först hade gått in i skogen. De kunde inte längre höra trollen bakom sig och stannade för att hämta andan. In kastade för säkerhets skull en blick in i skogen, men de var ensamma. Efter ett par minuter började de återigen få sin andhämtning under kontroll.

”Vad var det där”, sa An till slut. ”Troll kan inte hantera magi.”

”Tydligen kan de”, svarade In. ”Jag har aldrig sett något liknande. Mängden kraft han hanterade…”

”Mycket kraft”, sköt Iai in, ”men inte mycket kontroll. Om han hade lyckats forma så mycket kraft ordentligt, så hade skölden aldrig kunnat stå emot.”

”Mycket kraft, men lite kontroll”, nickade In. ”Visst. Vad gör vi nu? De hade fångar! Vi måste hjälpa dem.”

”Vi kan inte gå in dit igen”, sa Iai. ”An hade rätt.”

”Visst kan vi det”, sa An. ”Vi tar dem en efter en, och vi börjar med den stora. Det kallar jag att förhandla. Jag har inget emot att slåss.”

”Du säger själv att du inte kan hantera magi”, avbröt In. ”Hur ska du skydda dig mot en magisk attack? Dessutom vet vi inte om han var den enda med talang. Vi kan inte utgå från det.”

”Så vad föreslår du?”, sa An och tog ett steg mot In. ”Ska vi låta trollen komma undan med sina fångar?”

”Jag följer efter dem”, sa Iai.

In och An vände sig mot henne.

”Troll är inte smarta”, fortsatte hon, ”och jag kan hålla mig utom synhåll.”

”Bra”, sa An. ”Jag följer med.”

”Nej”, sa Iai. ”Ingen av er skulle kunna göra det. Jag är smidigare än er, och jag kan röra mig tystare.”

”Menar du att vi är för klumpiga?”, frågade In, men hennes röst var mer road än sårad.

”Ja”, svarade Iai. ”Faktiskt. Ni får söka hjälp. Oavsett om vi kan förhandla med dem eller om vi måste ta till våld, så behöver vi en styrka bakom oss. Jag tar reda på vart de tar sin fångar och sedan möter jag er i Nedälv.”

”Det kommer att ta veckor, innan du är där”, protesterade An. ”Vem vet vad de hinner göra med människorna de hade fångat på den tiden.”

”Det är sant”, sa Iai och böjde huvudet. ”Vi kommer kanske inte kunna hjälpa dem, men vi kan hindra det från att hända igen.”

De tystnade. Ans kroppsspråk visade tydligt att han inte gillade planen, men han kunde heller inte komma på någon bättre. Han var en mästare när det gällde att hantera svärdet, men han visste att han inte skulle ha mycket att sätta emot om trollen attackerade honom med kraftfull magi, och både han och In var medvetna om att Iai var den som var mest lämpad att följa efter dem. In nickade.

”Så gör vi”, sa hon. ”Men låt dem inte se dig. Jag vill inte tänka på vad som skulle kunna hända.”

”Jag lovar”, svarade Iai.

”Vi ses i Nedälv”, sa An.

Hon böjde sitt huvud mot dem i ett kort farväl och försvann sedan in i skogen. Det tog inte många sekunder innan hon var som uppslukad av den, och varken In eller An kunde höra ett ljud som avslöjade hennes rörelser. De stirrade efter henne en stund innan In lade handen på Ans axel.

”Kom”, sa hon. ”Det skulle inte förvåna mig om Iai hinner före oss om vi inte skyndar oss.”

”Jag vet”, suckade An. ”Förmodligen mest för att reta mig.”