Kapitel 12

2010-05-15 av Aengeln

Imsjön var platsen där Un en gång hade skapat sig själv, och där hon ännu senare hade gett liv åt In. Det hade inte varit en sjö då, bara en stor öken, men det brinnande infernot hade smält sanden omkring Un till ett massivt lager av glas, och de gångna århundradena hade förändrat området ytterligare. Glaset hade spruckit, och den enorma tyngden hade pressat undan sanden till ett hålrum som sedan fyllts med vatten. Resultatet var en djup sjö, kantad av jättelika glasblock som stack upp som klippor på stränderna och som sakta men säkert hade polerats blanka av vindarna.

In hade klättrat upp på ett av dem, och låg med slutna ögon och badade i solljuset. Det nådde henne inte bara uppifrån, utan det reflekterades även från sjön och från klipporna runt omkring henne. Det var värme som trängde djup in i hennes kropp och som fick henne att slappna av som inget annat kunde. Hon låg och halvdåsade och lyssnade på ljuden runt omkring. En ensam fågel sjöng någonstans i skogen, vilket lockade fram ett leende hos In. Det var många år sedan hon senast hörde en fågel, och hon hade saknat ljudet.

En gång i tiden hade Un lagt stor vikt vid att skapa ett rikt djurliv till Gainea. Fåglar, fiskar, insekter, och vad helst hon kunde uppbringa ur sin dröm. Det hade funnits ett tomrum i världen utan dem, och Un hade fyllt det med liv. Men det tomrummet hade gradvis återuppstått. Allt eftersom populationen av människor hade börjat växa, hade Un haft mindre och mindre tid för små ghulim såsom djur. Människan var resurskrävande, och Uns tid var begränsad. Hon skapade människor som behövde mat, och hon skapade mat för att föda dem. Hon hade hållit ut i det längsta. På vägen mellan byarna hade hon stannat och gett liv åt en räv här, och en hjort där. Men till slut hade hon tvingats ge upp den delen av sin skapelse, och människans behov hade blivit hennes fokus. Djuren hade börjat dö ut, och inga nya hade tagit deras plats. Skogarna hade blivit tomma igen där människans byar inte bredde ut sig, och allt eftersom tiden gick så tystnade fågelsången.

In älskade livet, och även om skogarna i sig var liv, så kunde hon inte låta bli att sakna det rika djurlivet som en gång hade befolkat dem. Fågelsången värmde henne inombords där solen inte kom åt, men den var också en bitterljuv påminnelse om något som hon förmodligen aldrig skulle få höra igen. Kanske hon kunde be Un att skapa en fågel åt henne. Un hade säkert gjort det om hon blev ombedd, men In slog bort tanken så snart den hade formats. Det var en egoistisk handling, inget mer.

”Det här var en syn som värmde mer än solen” sa en mörk röst intill henne.

In vände sig mot nykomlingen och öppnade ögonen. En lång, bredaxlad man med blont, axellångt hår stod bredvid henne. Han var klädd i ett par löst sittande bruna byxor, och ett kraftigt svärd hängde i ett flätat bälte runt hans midja. Hans hud var ljust brunbränd av solen, och hans överkropp var tydligt markerad av vältränade muskler. Ansiktet dominerades av ett varmt leende som sträckte sig från munnen till de mörkblåa ögonen.

”Visst”, svarade In och hävde sig upp på armbågarna, ” det vore synd om det inte fanns något som motiverade dig till att komma hit.”

”Det är bara för din skull”, bekräftade An med ett om möjligt ännu bredare leende.

In reste sig upp, och hoppade ner till An. Hon lade armarna om honom, och han besvarade omfamningen. De stod där en stund och bara höll om varandra, innan In slutligen släppte taget.

”Det är underbart att se dig”, sa hon.

”Detsamma.”

”Och jag ser att du fortfarande envisas med att bära svärd.”

An ryckte på axlarna. ”Gainea är farligare än vad den var en gång i tiden, och jag är fortfarande inte bekväm med att använda mig av för mycket magi. Småsaker, som skimmer och svedeld är inga problem men helst inte större saker. Och det är definitivt inget jag vill förlita mig på i en strid.”

”Vi strider inte”, påpekade In. ”Vi ledsagar. Vi undervisar. Men vi strider inte.”

”Vi måste fortfarande försvara oss, och de runt omkring oss. Måhända är det så att vi inte söker upp våld som så många ghulim gör, men förr eller senare drabbar det oss ändå. Jag vet att även du har tvingats till att strida.”

”Att tvingas strida då omständigheterna kräver det är en sak. Att bära svärd är provocerande och att inbjuda till våld.”

”Du kallar det provocerande. Jag kallar det att vara förberedd.”

”Anzur har rätt”, sa någon en bit ifrån dem.

De tittade bort mot skogsbrynet där en lång, smal man stod och tittade på dem. Han hade långt, gråblont hår som var strikt tillbakadraget till en hård knut, och såg avslappnad ut där han lutade sig mot en blankt polerad ekstav. Hans svarta ögon blänkte i det starka ljuset, och ett snett leende prydde hans ansikte. Precis som In, så bar Luziel vanligtvis inga kläder.

Strax bakom och på varsin sida om honom, så stod ytterligare en man och en kvinna. Dyaus var inte lika lång som Luziel, men var tydligt vältränad. Han hade tjockt, mörkbrunt hår och ett kraftigt skägg som dolde en stor del av hans ansikte. Han bar en vit mantel och ett par lika vita byxor, och hade en vackert snidad stav i ena handen.

Peri stod lite bakom Luziel, och trots att han var långt ifrån så muskulös som An, så var hon så smal att hon nästan doldes helt av honom. Hennes långa, bruna hår föll ner över hennes axlar, och dolde hennes annars nakna bröst. Hon log nervöst, och hennes ljusbruna ögon hoppade fram och tillbaka mellan In och An.

”Klart jag har”, skrattade An och höll ut båda händerna åt sidorna i en nonchalant gest. ”Jag brukar ha rätt!”

”Han vill gärna tro det”, kontrade In, ”men jag har levt längst, och är den som är mest vis av oss.”

”Ha!”, fnyste An.

”Visdom kommer med tiden, An”, fortsatte In. ”När du har levt lika länge som jag, så kommer du att veta det. Men du kommer förstås aldrig att ha levt lika länge som jag.”

”Någon gång hörde jag Jinni säga att du var blygsam”, sa An. ”Det är ord som alltid kommer att förundra mig.”

An gick bort till de tre nykomlingarna och omfamnade dem i tur och ordning. Han lade armen om Peris axlar och ledde henne tillbaka till In. Hennes osäkerhet rann av henne omedelbart och hon lutade sig mot honom. Luziel och Dyaus följde efter dem.

”Vacker som en solnedgång”, sa Luziel och kysste Ins hand.

Luziel var inte direkt vacker, men han hade utstrålning. Ans komplimang tidigare hade varit skämtsam även om det inte gjorde den desto mindre äkta. Luziel gav sina komplimanger på fullaste allvar, och trots att In hade hört dem många gånger tidigare, så fick orden det att pirra i magen på henne. Hon visste att han var medveten om den effekt som han hade, och att han väntade på hennes reaktion. Det var ett spel som roade henne lika mycket som det roade honom och som de spelade vid varje möte.

”Jo, du har sagt det tidigare”, sa In och lyckades se uttråkad ut.

Luziel höjde ett ögonbryn och studerade hennes ansikte. Hans ögon var så mörka att de nästan såg ut att vara svarta, och hans blick var lika svår att motstå som hans ord, men hon lyckades hålla masken ett par sekunder innan hennes ansikte sprack upp i ett brett leende. Hon gav honom en stor kram.

”Den eviga charmören”, skrattade hon och kysste hans kind. ”Den oändliga älskaren.”

”Det är mitt öde”, konstaterade han förnöjt.

De fem furim fortsatte utbyta omfamningar, och diskuterade entusiastiskt. In hade inte sett någon av dem sedan det förra samlingen, och det var 100 veckor sedan. I sexhundra år hade de träffats regelbundet på den här platsen, men In uppskattade varje gång precis lika mycket. De hade mer gemensamt med henne än någon annan någonsin kunde få. Deras långa liv, deras odödlighet, hade knutit dem samman.

Iai dök upp en liten stund senare. Hon var kort, men hade en atletisk kropp och utstrålade en enorm självsäkerhet. Hennes långa, svarta hår var uppsatt i en enda, tjock fläta som hängde ner mellan hennes skulderblad, och hon bar en enkel beige tröja och ett par lösa byxor. Iai tycktes utstråla ett enormt lugn, och det var lätt att trivas i hennes sällskap.

Solen hade nästan hunnit gå ner innan Jinni slutligen dök upp. Hennes hår var mörkt brunt, och var uppsatt i ett hundratal små flätor som i sin tur var uppbundna i nacken. Hon bar en enkel rustning av metall som gjorde lite för att dölja en kropp med lika välformade muskler som An hade, om än inte lika stora. Tiden hon hade tillbringat i solen hade gett hennes hud en bronsaktig färg, och hennes ljusblåa ögon lös av förväntan när hon fick syn på de andra.

”Har ni börjat utan mig?”, frågade hon med ett bländande leende.

”Skulle aldrig falla oss in”, svarade Luziel utan att tveka. ”Din frånvaro hade varit alltför plågsam för oss andra.”

”Han är ganska dramatisk”, sa Jinni med en nick mot In.

”Men charmig”, svarade In. ”Ska vi sätta igång?”

”Medhåll”, svarade Jinni.

Luziel tog sin stav och drog den i stor cirkel i sanden runt omkring dem. Han plockade upp tre stenar som han hade haft med sig då glas var det enda som fanns kring Imsjön. Med nästan överdriven omsorg placerade Luziel ut stenarna längs cirkeln, böjde sig ner och rörde vid en av dem. Stenen började genast glöda som av en inre blå eld. Barriären sprang upp runt omkring dem och ljudet från omgivningen blev plötslig mycket dovare. In föste undan lite sand och frammanade ett klot med skimmer i den lilla gropen. De sju furim satte sig ner runt omkring skimret, och In tog till orda.

”Det har varit hundra veckor sedan vi var här sist. På den tiden så har jag själv sett mer av den skrämmande utveckling som vi diskuterade senast. Nedälv har haft dåligt med mat under en lång tid nu, och det är inte bättre i de övriga byar som jag besökt.”

”Det är detsamma söderut”, bekräftade Iai. ”, och ghulim hanterar det dåligt. Svälten skapar konflikter, det bryter lugnet och freden. Det ger mycket sorg.”

”Det här är något som Un måste ta hand om”, utbrast Dyaus. ”Vi kan inte skapa mat åt folket.”

”Un kan inte vara överallt samtidigt”, invände In. ”Hon har skapat oss för att ta hjälpa henne. Vi kan kanske inte ge folket mat, men vi kanske kan hjälpa dem att hantera hungern.”

”Bra”, fnyste Dyaus. ”Hur förklarar du för någon som svälter, att han kommer må bättre av att möta döden med gott humör?”

”Svälten dödar dem inte”, sa Jinni. ”Det är inte så långt gånget än. Om det hade varit det, så hade problemet inte varit lika stort. Färre personer, mer mat. Nu blir de bara orkeslösa och aggressiva av att gå hungriga, vilket gör att de hellre slåss än att samla mat.”

”Det är fortfarande något som vi behöver Un till”, envisades Dyaus. ”Hon måste skapa fler fruktträd och fler bärbuskar. Det är ju tydligt att det blir för lite varje gång.”

”Fler träd hade inte hjälpt, Dyaus”, sa An. ”Träden slutar ge frukt efter ett antal år. Fler träd hade bara inneburit att byarna haft ett överskott på mat direkt efter att Un varit där, men det hade inte löst något på längre sikt. Kanske Un kan göra träden mer långlivade. Jag vet att en del träd i de södra delarna av Gainea har gett frukt i över tjugo år. Men det kommer fortfarande att dröja många år innan hon har besökt alla byar och skapat de nya träden.”

”Så hur kan vi hjälpa dem under tiden?”, frågade In.

”Det finns en del örter”, sa Iai. ”De går inte att äta, men en brygd kokad på dem hjälper till att hålla hungersmärtorna borta. Jag kan visa er hur man gör.”

”Medhåll”, nickade In. ”Det är något vi kan göra. Vad mer?”

In tittade sig omkring, men ingen sa någonting.

”I så fall, ” fortsatte In, ” blir det upp till var och en av oss att försöka hantera situationerna när de uppstår. Vi måste göra vår plikt som Ledsagare.”

”Det var hjälpsamt”, muttrade Dyaus, men In Ignorerade honom.

”Tyvärr har vi ett annat problem som gör svälten värre. Trollen har blivit ett större hot än någonsin.”

”Trollen har varit ett problem sedan Un skapade dem”, sa An och föraktet i hans röst gick inte att ta miste på. ”Men det var hundratals år sedan Un skapade några nya. Det borde inte finnas många kvar.”

”De lever länge”, svarade Luziel. ”De troll jag har sett har imata som brinner skarpt och kraftfullt, trots att de måste vara ett par hundra år gamla. De är farliga.”

”De välter träd”, sa Dyaus, ”och dödar någon enstaka person då och då. Folk dör hela tiden, och trollen gör ingen större skillnad.”

”Minns du Isegre, Dyaus?”, frågade In, och hennes röst var hård. ”Om jag inte minns fel var du med och grundade byn?”

”Visst”, svarade Dyaus och ryckte på axlarna. ”Det var ett tag sedan jag var där. Det är för blåsigt för min smak.”

”För några veckor sedan fick Tedlik – byrådets överhuvud i Nedälv – ett brev från sin motpart i Isegre. De bad om hjälp för att försvara sig mot trollen, eftersom deras attacker blivit mer vanliga, och mer brutala.”

”Isegre ligger på gränsen mot norr”, avbröt Dyaus. ”Det är klart attackerna är vanligare där.”

”Jag tog vägen om Isegre på vägen hit”, fortsatte In med höjd röst och med ögonen fixerade på Dyaus. ”Byn finns inte kvar längre. Ingen finns kvar. Det som finns kvar av husen är knappt ruiner, och hela området är utan liv. De slog sig igenom Isegres barriär och jämnade byn med marken. Och kan det hända där, så kan det hända på fler platser.”

”Om det är så…”, började Luziel.

”Om jag säger det, så är det så”, fräste In.

”… så måste vi göra något åt saken”, fortsatte han. ”Du har rätt, det gör problemet med svälten mycket värre, och befolkningen behöver inte fler orosmoment.”

”Så vad gör vi åt det?”, frågade An.

”Enkelt”, svarade Luziel. ”Vi letar upp de troll som finns kvar och gör oss av med dem.”

De övriga sex furim tystnade och stirrade på honom. Deras ansiktsuttryck var svåra att läsa, men Luziel mötte deras blickar med ett kallt lugn. Det dröjde ett par sekunder innan In slutligen bröt tystnaden.

”Jag tror inte det är rätt väg att gå.”

”Varför inte”, sköt An in. ”Du sa själv att de är ett allvarligt hot mot Gaineas befolkning.”

”De är också en del av Gaineas befolkning”, sa In. ”Det är inte upp till oss att besluta om något sådant.”

”Om det inte är upp till oss”, sa An, ”vem ska då ta beslutet?”

”Un”, sa Dyaus. ”Vem annars?”

”Un är Skaparen”, svarade Luziel. ”Hon ger liv, men hon skulle aldrig kunna överväga att ta det tillbaka. Det måste vara upp till oss. Jag föreslår att vi röstar om det. Vad säger du, An?”

”Människorna talar redan om att göra det”, sa An och såg på In. ”Om vi står på deras sida, så har de en mycket större chans att överleva. Vi kommer skydda liv mer än vi tar det. Jag ger mitt medhåll.”

”Nej”, sa In. ”Jag kan inte ställa mig bakom det. Trollen må vara aggressiva, men de är fortfarande en del av livet. Inget medhåll.”

”Peri?”, frågade An. ”Du har inte sagt något. Vad tycker du?”

Peri sänkte blicken mot marken och skakade på huvudet.

”Jag håller med In”, viskade hon. ”Inget medhåll.”

”Jag också”, sa Iai. ”Jag kan knappt inte tro att vi ens diskuterar det här. Vi har kunnat hjälpa befolkningen att lösa konflikter under flera hundra år med förhållandevis lite våld.”

”Konflikter mellan människor”, påpekade Luziel. ”Aldrig med trollen.”

”Det ändrar inte min ståndpunkt”, svarade Iai. ”Inget medhåll.”

”Medhåll”, sa Jinni. ”De använder våld, så det är inte mer än rätt att svara med våld. Låt dem återvända till Skaparen.”

”Dyaus?”, sa Luziel och vände sig mot honom. ”Du hörde vad In berättade om Isegre. Vill du att det ska hända igen?”

Han gav ifrån sig ett kort skratt. Det var ett uppgivet ljud, helt utan glädje.

”Hur kan vi besluta något sådant?”, sa han slutligen. ”Nej, självklart vill jag inte att det ska hända igen, men utrotning? Det finns bara en person som har rätten att ta det beslutet, och det är hon som gav dem liv. Inget medhåll.”

”Rådet har tagit ett beslut”, sa Luziel och suckade. ”Jag antar att alternativet är att medla. Vem vill ställa upp på att göra det?”

”Jag”, svarade In omedelbart. ”Jag och An. Vi kan tala nordmål bättre än någon av er andra, och trollen är aningen mer benägna att lyssna när man tilltalar dem på deras eget tungomål.”

”Medhåll”, sa An, ”men jag är inte säker på att det kommer göra någon nytta.”

”In och Anzur”, sa Luziel. ”Någon mer? Iai, du har en makalös förmåga att lugna ner de flesta situationer. Vad säger du?”

”Jag följer med”, svarade Iai.

”Bra”, sa In. ”Jag tror de är på väg västerut mot Nedälv, så det är en bra plats att utgå från.”

An nickade.

”Dyaus har dock rätt om en sak”, fortsatte In. ”Vi måste ha tag på Un. Trollen är inte det enda hotet.”

In berättade om sin vandring till Isegre och om de fyrarmade varelserna som hon hade stött på, men det var svårt att beskriva dem i ord. Minnet av dem var färgat av känslor som kompletterade bilden av dem, men det var känslor som hon inte riktigt kunde förmedla. Någonting – förutom deras vidriga form – hade varit fel, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad, och de andra såg mestadels skeptiska ut när hon hade berättat klart.

”Varför skulle Un skapa något sådant?”, frågade An. ”Hon har svårt att hinna ge människorna tillräckligt mycket av sin tid, så varför?”

”Jag vet inte”, svarade In. ”Det är därför jag vill ha tag på Un. Vem såg henne senast?”

Ingen svarade. De sju furim tittade frågande på varandra.

”Har någon sett henne sedan det förra rådet?”, envisades In.

”Hon skulle ha kommit till Solbris för över tio veckor sedan”, sa Iai, ”men hon dök aldrig upp.”

”Det här bli bara bättre och bättre”, utbrast Jinni. ”Hotet från trollen växer, det springer omkring varelser som ingen vet var de kommer ifrån, och nu är Skaparen försvunnen.”

”Hon är inte försvunnen”, protesterade Dyaus. ”Hon kanske har blivit fördröjd.”

”Ingen av oss har sett henne på över hundra veckor”, sa Jinni, ”och vi är de som vanligtvis ska veta var hon kommer att dyka upp. Det kallar jag försvunnen!”

”I vilket fall som helst måste vi ha tag på henne”, sa Luziel. ”Hur bär vi oss åt?”

”Hon måste dyka upp någonstans”, sa Iai. ”Vi lämnar meddelanden till henne i byarna vi passerar. Förr eller senare kommer hon att få dem.”

”Och om hon inte gör det?”, sa Dyaus.

”Det gör hon”, sa Iai med övertygelse och än en gång spred sig hennes lugn över gruppen. ”Som du sa, hon kan ha blivit fördröjd, och då blir det genast svårare för oss att vet var hon ska dyka upp härnäst.”

”Bra”, sa Luziel. ”In, An och Iai söker upp trollen och försöker medla, och var och en av oss lämnar bud till Un i byarna. Har vi något mer som måste lyftas till rådet?”

”Nej”, sa In. ”Jag tror inte det.”

De reste sig i tystnad, och In släckte skimret med en liten viljeansträngning. Solen hade gått ner och det tog ett par sekunder för hennes ögon att vänja sig vid mörkret. Luziel bröt cirkeln, och den kyliga nattluften som barriären hållit ute slog plötsligt emot dem.

In, An och Iai tog farväl av de andra och gav sig av tillsammans. Det var sent, men ingen av dem kände sig manad att sova. Uppgiften som de villigt hade tagit på sig i ljuset från skimret, kändes allt mer övermäktig när mörkret i skogen slöt sig om dem. De skulle medla, försöka skapa fred med en part som varit en fiende i flera hundra år, och ingen av dem hade någon aning om hur det skulle gå till. De gick i tystnad och tröstade sig med den enda glimten av hopp de för tillfället kunde se. De hade åtminstone varandra till hjälp.