Kapitel 11

2010-04-18 av Aengeln

Un vaknade sakta upp ur sin dvala. Hon visste för ögonblicket inte var hon befann sig, men det var inget som oroade henne. Känslan av den mjuka sängen gjorde det lätt att slappna av, och hon trevade med sina sinnen för att försöka orientera sig istället för att öppna ögonen. Hon kunde se ljus genom sina stängda ögonlock, och från någonstans hördes sorlet av röster. De var långt borta och dränktes delvis av de andra ljud som var typiska inne i en stad, och Un kunde endast urskilja enstaka ord när någon höjde rösten. Samtalen rörde inte henne, utan var bara fragment av vardagliga konversationer.

Hon hade svårt att få fram sammanhängande tankar, men enstaka minnesbilder av den gångna kvällen flöt förbi. De var inte mycket mer än glimtar av nakna kroppar, och det tog henne en stund att sätta ihop dem till någon form av bild. Men hennes kropp reagerade direkt, och lusten väcktes återigen i henne. Den pirrade fortfarande efter gårdagens utsvävningar, och kroppen ville ha mer.

Hon sträckte sig ut med en hand och kände sig för men fann ingenting där. Hon öppnade ögonen och kisade mot ljuset och mot det tomma rummet. Byborna som delat hennes bädd bara timmar tidigare var borta, men hon var inte besviken. Hon låg stilla en stund till och lät detaljerna kring kvällen klarna för hennes inre, innan hon slutligen reste sig upp.

Hennes ben var aningen vingliga, men de tog henne ut till det stora rummet. En stor skål med färsk frukt hade placerats på bordet, och en tillbringare med vatten och två glas stod bredvid den. Hon sjönk ner på en av stolarna och satte tänderna i ett päron. Det var sött och saftigt, och Un lade till sin förvåning märke till att hon var hungrig. Hon tyckte om att äta, trots att hon inte behövde det, men det var sällan hon var hungrig. Tydligen var det inte bara sexuella njutningar som hennes kropp sökte, och hon såg ingen anledning att inte hänge sig åt det som sattes framför henne.

Den närmaste halvtimman tillbringade Un med att göra slut på större delen av innehållet i skålen. Alla frukter var färska och söta, och alla skänkte henne en del av den njutning som hon sökte. Varje retning av hennes smaklökar hjälpte henne att hålla distansen från de minnen hon inte ville ha. Hon slutade inte äta förrän långt efter det att hennes hunger var stillad, och vid det laget så återstod inte mycket mer än skalbitar och några enstaka druvor.

En mjuk knackning på dörren fick Un att titta upp från sin måltid. Hon sa ingenting, men besökaren väntade inte på svar. Dörren öppnades, och en av kvinnorna från kvällen innan klev in. Hon böjde sitt huvud mot marken när hon fick syn på Un, men Un hann lägga märke till de svarta ringarna under hennes ögon.

”Marinna”, tänkte Un. ”Hon heter Marinna.”

En bild av Marinnas leende ansikte letade sig upp ur det töcken som fortfarande utgjorde större delen av Uns tankar. Hon mindes att det var strax efter ett regnväder, då solen hade letat sig fram genom det uppsprickande molntäcket. Luften var varm och fuktig, och svetten rann över Uns kropp där hon sprang i gräset. Marinna var en liten bit framför henne. Hennes långa, mörkbruna hår rörde sig över den nakna ryggen när hon sprang. Hon var snabb, och hon höll sig utom räckhåll för Un, men inte så långt borta att hon skulle frestas att ge upp jakten. Marinna tittade bakåt över axeln och mötte Uns blick med ett retsamt leende på läpparna. Un knappade in något på henne när rörelsen tvingade Marinna att sakta ner något. Marinna gav ifrån sig ett klingade skratt, och lät avståndet till sin förföljare minska ytterligare.

Un skakade på sig och vaknade till. Det var inte hennes minnen – hur tydliga de än var – och det var inte Un som hade sprungit efter henne. Hon tog till sig de kvardröjande detaljerna innan minnet sjönk undan i dimman igen. En älskare som Marinna hade haft för länge sedan, och som senare hade återvänt till Un vid sin död. Men det väckte återigen den hunger inom Un som inte kunde stillas av mat.

”Marinna?”, sa Un.

”Allt är färdigt”, svarade Marinna.

Hon lät utmattad, men en gnutta förväntan kunde urskiljas i hennes röst.

”Färdigt för vad?”

”För uppvaknandet. För Dig. De rättfärdigas sand väntar.”

Un nickade. Hon visste vad man trodde i den här regionen, att hon kunde ge nytt liv till de döda. Att hon kunde återföra deras själ till deras sand när hon gav dem nytt liv. Hon hade tidigare försökt förklara att det inte fungerade så. Att hon inte kunde urskilja en själ från en annan, mer än hon kunde urskilja vattnet från enskild bägare efter att det hade hällts i en flod. Men det hade inte spelat någon roll. De var så starka i sin tro, att inte ens orden från deras skapare kunde rubba den. De nya män och kvinnor som hon hade gett liv åt hade fått de avlidnas namn, och de hade fått ta över deras egendomar. Dessutom antog hon att de inte hade helt fel. De avlidnas själar var en del av Uns egen själ, och varje liv hon skapade fick ett fragment av den. På sätt och vis hade hon gett dem nytt liv.

”Vi har tagit dit mer sand utifrån”, fortsatte Marinna försiktigt. ”Många har dött sedan du var här senast, och alla har inte varit rättfärdiga. Men de har ändå haft platser i samhället, och det är svårt utan dem. Om Du kan förlåta vårt tidigare misslyckande i att leda syndarna på rätt väg, och låta nya liv fylla deras platser, så kommer vi att göra allt som står i vår makt för att hjälpa dem att leva Drömmen.”

De sista orden kom ut hastigt, som om hon ville skynda sig att få ut dem innan hon tappade modet, och de drog Un ännu steg närmare den verklighet hon lyckats undvika. Drömmen. Hennes dröm. Minnesbilderna från kvällen blandades plötsligt med andra minnen – gråtande ansikten och blod – som fick henne att rycka till.

Marinna hade inte märkt något. Hon stod fortfarande med blicken mot marken och väntade på Uns svar. Un kände hur de minnen som tvingats på henne ifrån oräkneliga själar gjorde sig påminda. Hon visste vad de innehöll, och hon ville inte se dem igen. Men ju mer Un försökte tvinga sig själv att hålla dem borta, desto mer tydliga blev de. I ren desperation fäste hon blicken på Marinna. Hon följde konturen av hennes kropp under den tunna klänningen som hon bar, och försökte erinra sig hur hon hade sett ut kvällen innan. Hur hon hade känts under Uns smekande händer. Hur hon hade smakat. Hur hon hade fått Un att känna.

Vågor av upphetsning sköljde över henne igen, och fick henne att andas häftigt. De fruktansvärda minnena fanns fortfarande där, men det var som om någon hade dragit en mjuk slöja över dem. De blev suddiga, och framförallt oviktiga. Hon övervägde att ta med Marinna in till sängen, och ge efter för sitt begär. Hon trodde inte att Marinna skulle protestera. Varför skulle hon? Un var Skaparen och Marinna var tjänaren. Un kunde göra vad hon ville.

Istället reste hon sig upp och tog Marinnas hand när hon passerade henne på väg mot dörren. Un höll sin åtrå som en sköld mot världen – mot verkligheten hon inte ville minnas – och som belöningen hon skulle få avnjuta efter ceremonin som väntade. Hennes känslor skulle inte göra det svårare att ge liv, snarare tvärtom. Skapandet krävde enorm energi, och känslorna hjälpte magin att flöda fritt. Svårigheten var att styra den i rätt riktning.

De flesta använde magi i någon form, men få brydde sig om att fundera på var den kom ifrån. När Un för första gången hade skänkt liv för så många år sedan så hade det varit en instinktiv handling, och hon visste egentligen inte hur hon hade gjort det. Men sedan dess hade hon fått en klar bild av krafterna som hon hade nyttjat, och som hon fortfarande nyttjade. Hon använde magi för att ge form åt sanden och band den samman till en kropp innan imatan gav den liv. Magi kom också ifrån liv, men Un var källan till livet. Den enda magi som hade funnits runt omkring henne då, var den som hon själv producerade omedvetet bara genom att leva, men till skillnad från hennes egna skapelser, så kunde hon dessutom dra kraft direkt från sin egen imata. Det var rå, otämjd magi, som var långt mycket mer kraftfull än de rester som blev kvar efter att imatan hade förbränts, men allt eftersom fler ghulim reste sig ur sanden så blev även allt mer magi tillgänglig. Numera var det mer en fråga om att klara av att binda de magiska energierna till sig och att forma dem, snarare än att hitta dem, och det var länge sedan som Un hade behövt dra kraft direkt från sig själv.

Un lämnade huset med Marinna vid sin sida och styrde sina steg mot templet. En stadig ström av människor trängdes för att ta sig in genom de breda portarna. Sorlet av röster från dem dog snabbt ut när de fick syn på Un, och folksamlingen delade på sig för att skapa en gång åt henne. Någon föll ner på knä och de övriga följde snart efter. Marinna gjorde en rörelse för att ta sig loss från Uns grepp, men ändrade sig omedelbart. Hon var långt ifrån bekväm med de blickar som föll på henne där hon gick hand i hand med den skapare som hon hade dyrkat så länge hon kunde minnas. De hämningar som hon hade släppt under den gångna natten kunde inte ändra på det, och Un släppte henne. Hon strök sin hand över Marinnas rygg en gång och lät henne sedan försvinna in bland den knäböjande folkmassan.

Un gick långsamt men bestämt uppför de sju trappstegen, passerade genom den öppna porten och gick in i templet. Det var fullt. På varje del av det kala golvet satt det någon. Un kunde inte se några ansikten. Alla satt på knä, djupt böjda ner mot golvet. Underkastade, och rädda för att Un skulle se rädslan i dem.

Det var ett jättelikt skådespel. Folket låtsades att de var lyckliga, och att de var ärade av att ha Skaparen ibland dem. Un låtsades i sin tur att hon inte kände rädslan från varje medlem av församlingen runt omkring henne, och att hon själv inte hellre hade tagit vem som helst av dem tillbaka till huset och låtit lustarna bränna bort de förhatliga minnesbilderna som gjorde sig allt mer påminda.

Längst fram i templet fanns de tre enda individerna – förutom Un – som stod upprätt. Två vakter var placerade på varsin sida om urgröpningen som innehöll de rättfärdigas sand och mitt framför en annan individ som Un antog var en präst eller liknande. Även om de inte knäböjde, så höll de blicken stadigt riktad mot golvet. Underkastelse. Mer underkastelse för sin Skaparen som egentligen inte ville göra något annat än att tillfredsställa sin kropp. Kanske med honom? Kanske skulle hon ha med sig prästen efter ceremonin.

Nej, inte han. En röst skrek någonstans i Uns bakhuvud, och fick henne att tveka. Hon ville inte vara här. Templet var fullt av människor som ville henne illa. Som hatade henne. Nej, inte henne. Återigen var det någon annans minnen som försökte tränga sig upp till ytan och invadera hennes medvetande. Hon pressade dem tillbaka och ökade på sina steg igen. Un tog sig de sista metrarna till den främre delen av templet. Solljuset slog in genom fönstren och bländade henne, och hon höll upp en hand för att skugga sina ögon. Prästen föll ner på knä framför henne och kysste hennes fria hand.

”Vi har väntat på dig, Skapare”, viskade han. ”Vi vet att Du är evigt närvarande, men att Du också kommer till oss för att visa oss Drömmen.”

Prästen tittade upp mot Un, men vände snabbt bort blicken igen. Det korta ögonblicket räckte dock för att fylla Un med ett djupt, irrationellt hat. Det skar i henne, och hon ville inte göra något annat än att attackera honom där han satt. Att slå, sparka och klösa honom tills han inte hade luft kvar att skrika. Hon ville få honom att lida, och det var något som hon aldrig hade känt förut. Om hennes ansikte hade burit spår av hennes känslor, så hade prästen uppenbarligen inte märkt något i alla fall, och hon pressade ner dem igen.

”O Skapare”, fortsatte prästen, ”med din tillåtelse så skulle jag vilja inleda med en predikan.”

Un ryckte på axlarna, men han tyckte tydligen att det var bekräftelse nog. Han reste sig upp på ett knä och vände sig mot församlingen. Han harklade sig.

”Skaparen är med oss!”, sa han högt, och hans raspiga röst ekade i templet. ”Väntan har varit lång, och en del av er trodde att Hon inte skulle komma. Hädare! Bakom mig finns sanden av de som aldrig slutade vänta. De som levde sina liv för Drömmen, och som dog med rena själar.”

Prästens röst var tydlig och klar, men Un blev varse om någon annan som försökte göra sig hörd. Ett lågt viskande, knappt hörbart letade sig fram genom dånet av prästen predikan. Un såg sig om, men kunde inte ser var det kom ifrån. Ingen annan verkade ha märkt någonting.

”Skaparen har kommit för att ge dem livet åter. Att låta dem återuppstå ur stoftet de lämnade efter sig, och att låta dem ta del av livet här ibland oss igen. De rättfärdiga får gå ibland oss, och de orättfärdiga slukas av mörkret!”

Un insåg att det inte var en röst hon hörde utan flera, och de stegrade i volym som en annalkande storm. De blev högre och högre, tills Un inte längre kunde höra prästen. Viskningarna flöt in i varandra, och hon kunde inte urskilja något budskap, men det fanns ingen tvekan om raseriet de bar med sig. Trots det var det ingen annan som verkade höra dem, och Un insåg att de kom inifrån henne själv.

Hon såg prästens läppar röra sig, långsamt som om tiden inte ville följa med vad som hände. Hon började känna sig yr, och hon kände hur hennes lustar började smälta undan. Hon ville bort därifrån snarast, och hon hoppades att predikan snart skulle vara över, så att hon kunde göra det hon kom för att göra och bege sig därifrån.

”… och rättfärdigt leverne är vad som skiljer hederliga människor, från ohyran som går ibland oss. Och vi kan inte låta denna ohyra förpesta hederliga människors liv.”

Orden fick de sista resterna av den åtrå som hon skyddat sig med att försvinna helt. Rösterna tystnade abrupt när pusselbitarna föll på plats, och Un insåg vad de hade försökt säga henne. Ett färskt minne hade vaknat till liv, och Un hörde sig själv viska namnet på en av rösterna som hade försökt göra sig hörda.

”Tetla.”

Det var ingen präst som stod intill henne. Om han var det så var det i alla fall var det inte det enda han var. Det var domaren som hade dömt, torterat och avrättat Tetla. Tetla, en kvinna som inte var skyldig till något annat än att försöka förbättra sitt mediokra liv lite. Un hade fått uppleva händelsen när Tetlas själ hade återvänt, och även om det inte på långa vägar var det värsta minnet som hon hade, så var det så pass nytt att det inte hade hunnit sjunka ner i den sörja av andra minnen som utgjorde Uns inre.

Tetla var inte domarens enda offer. Fler minnen gjorde sig påminda. Minnen av blod, våld och smärta, som de flesta av Uns minnen. Uns händer knöts i raseri, och hon var inte säker på om det var hennes egna känslor, eller om hon påverkades av de själar som hon fått tillbaka. Men hon brydde sig inte om vilket.

Un vände sig bort från domaren, och gick med raska steg bort mot en av vakterna. Hon hörde hur predikan tystnade bakom henne, och kände hur församlingens blickar som tidigare varit vända mot golvet, nu riktades mot henne. Vakten tog ett steg bakåt när Un kom mot honom, men inte mer än så. Hon ryckte till sig en kniv som han bar i sitt bälte och vände sig om.

”Minns du Tetla?”, väste hon åt domaren.

”Tetla?”, svarade han förvånat.

Han såg på henne, och förvirringen i hans blick övergick till fasa när han insåg vad som höll på att hända. Un tog ett steg mot honom med kniven i sin knutna hand. Han såg sig förgäves om efter hjälp, men det var ingen som kom till hans undsättning. Den andra vakten tog ett tveksamt steg framåt, men stannade sedan. Vad skulle han göra? Att bära hand på sin skapare var inte ett rimligt alternativ.

”Minns du Tetla?”, skrek hon, och hennes ögon fylldes med tårar.

Domaren backade mot tempelportarna, men folkmassan hade slutit sig, och det fanns ingen väg för honom att ta sig fram. Någon grep tag i hans armar och knuffade honom tillbaka mot Un. Han snubblade och föll ner framför hennes fötter.

”Jag minns Tetla”, sa hon och tog ett steg närmare. ”Jag minns allt hon någonsin gjort. Från det att jag gav henne liv, fram tills dess att hon dog. Jag minns hennes glädje, och jag minns hennes sorg. Och det var mest sorg. Jag minns varje ögonblick av hennes liv.”

Tårar strömmade ner för hennes kinder. De föll från hennes haka och ner på hennes nakna kropp. Domaren hasade sig undan på händer och fötter, till dess att hans rygg slog emot statyn av Un som prydde templet. Un följde efter honom, och lyfte kniven.

”Och jag minns vad du gjorde mot henne.”

Domaren höjde sina armar till skydd, och det första hugget träffade honom på ena underarmen. Han skrek till, men det var förmodligen mer av chock än av smärta. Un satte sig grensle över hans ben och tog kniven i sina båda händer. Hon högg en gång till, och den här gången tog sig kniven mellan hans händer och träffade högt upp på bröstet. Bladet fastnade i hans bröstben och Un fick lirka för att få loss kniven. Hon höjde den för ytterligare ett hugg. Små blodsdroppar flög från bladet och landade i domarens ansikte. Deras blickar möttes, och Un såg samma sak i domarens ögon som han en gång kanske hade sett i Tetlas: Insikten att han skulle dö.

Han skrek igen, och den här var det ett skrik av ren fasa. Un skrek med honom och högg igen. Men där hans skrik blev svagare och svagare för varje gång Un drev kniven in i honom, där blev hennes skrik allt mer intensiva. Blod rann ut över det vita marmorgolvet, och Un högg igen. Hon fortsatte hugga efter det att domaren hade sluta skrika, fram till dess att hon kände hur hans kropp föll samman i ett moln av sand under henne.

Det tog en knapp sekund, sedan var hans själ en del av henne. Bilden av henne själv – täckt av blod och tårar, och med kniven över huvudet – fyllde hennes sinne. Hon kände tyngden av sin egen kropp över benen, och hur hon punkterades med kniven om och om igen. Och hon kände hur hon dog i smärta. Precis som hon hade gjort så många gånger tidigare.

Sedan var hon återigen Un, och domarens liv spelades upp för henne. Han hade varit en ond människa, men det visste hon redan. Vad som förvånade henne var att han verkligen hade trott på det han hade predikat. Han hade inte varit troende på det vardagligt slentrianmässiga sätt som de flesta i hans omgivning var. Han hade helt och fullt trott att det han gjorde var rätt.

Ironiskt nog var domarens minnen också bland de lyckligaste hon hade fått uppleva. Han hade levt med samma magra matranson som resten av byn, men hans tillvaro hade varit fyllt av njutning. Han hade anklagat och han hade fördömt. Han hade torterat och han hade avrättat. Och hans hjärta hade bultat av lycka varje gång. Varje droppe blod hade varit ett lyckorus, och varje skrik av smärta hade varit en sång. Det hade uppfyllt honom på ett sätt som inget annat hade kunnat göra. Och han hade gjort det i Skaparens namn.

Un släppte kniven och böjde sig framåt. Hennes mage vände sig och hon spydde upp allt hon hade ätit tidigare. Hon satt där en stund, till dess att stanken av blod och av hennes egna spyor blev för mycket för henne. Hennes ben var ostadiga, men hon reste sig upp ändå och vände sig mot församlingen. Hon kunde inte se dem som offer. Bland folkmassan såg hon ansikten som hon kände igen från Tetlas avrättning. Ansikten på de som hade slagit och sparkat, till dess att domaren hade bränt upp det lilla liv som hade varit kvar i henne. I varje människa där inne rann samma sadistiska blod som hade runnit i domaren och nu fanns det en plats att fylla.

Un stapplade mot utgången, och folkmassan släppte villigt fram henne. De hade kommit för att se henne ge liv, men det hade slutat med att hon tagit tillbaka ett istället. Hon stirrade stint framför sig, och ignorerade ansiktena hon passerade. De betydde inte längre någonting för henne, så det fanns inget för henne att se.

De var hennes skapelser, hennes ghulim. Och de var hennes misslyckande. De hade kvar den styggelse som de kallade för liv, men när de var borta så skulle ingen någonsin gå i deras fotspår. De kunde få slåss och döda varandra till dess att varje man och kvinna återigen hade blivit till den sand som hon en gång skapade dem av. Hon hade gett dem liv, och lärt dem att följa hennes dröm, men de hade vänt ryggen åt den. De hade förvridit gåvan hon hade gett dem till något oigenkännligt, och Drömmen som en gång hade gett henne liv, hade för länge sedan dött. Och om Drömmen var död, så fanns det ingen anledning för Gainea att leva vidare.