Kapitel 10

2010-04-02 av Aengeln

Gränsen mot den nordliga delen av Gainea bestod av en bergskedja som sträckte sig över hela kontinenten. Bergen gav ett skydd mot de isande vindarna som rasade norröver, vilket också hade gett dem namnet Stormvägg. Det var bortanför dessa berg som Un hade gett liv till trollen, och bergen var troligen också orsaken till att de hade stannat kvar där så länge. Stormvägg var en ödslig plats som bestod av vassa klippor och branta stup som sträckte sig mil efter mil, och de högsta topparna var ständig omgivna av moln. Det var inte en plats dit man färdades lättvindigt. Ett felsteg var tillräckligt för att förlora fotfästet och störta ner för något av de otaliga stupen.

Isegre låg direkt i anslutning till en av de få framkomliga passagerna och tillika på en av de platser som kompenserade för de ogästvänliga bergen. Byn låg placerad på en stor platå där klipporna hade fått ge plats för böljande gräs. Den norra delen av byn låg i lä mot bergen, medan den södra hade en utsikt vars like var svår att finna någon annanstans i världen. Få kunde stå i Isegres utkanter utan att slås av Gaineas skönhet när de såg hur grönskan sträckte sig ut mil efter mil.

Redan innan In kommit fram till byn insåg hon att något var fel. Det var en känsla som kröp över henne allt eftersom hon närmade sig Isegre, eller snarare avsaknaden av en känsla. Alla platser hade en energi, och där människor levde formades den till att röra sig med dem. Energin i ett hem tog form efter de boende och i en by eller stad formades den efter invånarna. I de fall då invånarna hade dålig gemenskap så hamnade energierna i konflikt med varandra och blev inte så starka, men även i de sämsta fallen så fanns det fortfarande något.

Om invånarna däremot var i harmoni med varandra så bidrog varje individ till att den växte sig starkare. Om energin blev tillräckligt påtaglig så kunde den dessutom bli ett kraftfullt verktyg. Barriären runt Nedälv tog sin kraft från byns gemensamma energier, och Nedälv hade en exceptionellt bra sammanhållning. Det gjorde i sin tur att barriären blev extremt kraftfull, och de troll som hade försökt ta sig in ett par veckor tidigare hade aldrig haft någon egentlig chans att lyckas.

Energiernas flöde kunde berätta mycket om en plats även om få var så känsliga att de kunde uppfatta den medvetet, men In hade haft flera århundraden på sig att öva. Hon hade varit med om hur Gainea befolkades, och hon var en av dem som hade upptäckt hur energierna kring byarna formade sig.  Det krävdes inte ens någon ansträngning från hennes sida för att känna dem.

När In nådde trappan som tog vid där vägen slutade och ledde den sista biten upp för kullarna där Isegre låg, så var det en känsla av ödslighet som slog emot henne. Isegres energier flödade fritt över och igenom platsen utan att ta fäste på någonting där. De var nästan lika intetsägande som skogarnas energier, och det fanns inte längre någonting där som tydde på att Isegre var någons hem.

In gick sakta uppåt, steg för steg. Stenplattorna som utgjorde trappan var gamla och hade slitits blanka av alla fötter som passerat. De flesta var kantstötta, och vissa hade till och med spruckit helt. Men trots att trappan var gammal så var den väl omhändertagen, och här och var satt nyare stenplattor där de gamla hade bytts ut. Isegres invånare var stolta över sin arkitektur, och ingen kunde tolerera förfall.

Det första In fick syn på när hon nådde krönet av trappan var stenpelarna som markerade ingången till byn och som också utgjorde nyckeln till den magiska barriären. Isegres stenpelare hade stått i över 500 år, och In hade varit med när restes. På den tiden hade de varit en symbol för Isegre, och det var långt innan någon hade kommit på idén att använda dem som en kanal för magisk kraft. De var reliker från den tiden när Gaineas första samhällen hade grundats, och de var menade att stå där som en påminnelse om den tiden.

Men Isegres barriär hade fallit, och det som stod framför In var inte längre de majestätiska pelarna hon mindes. Den ena pelaren hade slitits upp från sin plats och vräkts omkull, och den andra hade knäckts på mitten. Den avbrutna delen hade splittrats mot marken, och vägen var täckt av vassa stenflisor. Isegres stenpelare var borta, brutna och krossade under den invaderande styrkan.

In passerade resterna av Isegres pelare med försiktiga steg, och tog sig långsamt in i byn. Hennes blick vandrade fram och tillbaka mellan stenflisorna på marken och skuggorna i omgivningen. Även om Isegre verkade vara öde, så hade hon varelserna hon hade mött ett par dagar tidigare färskt i minnet, och om de dök upp igen så ville hon inte låta sig överraskas.

Direkt innanför byns gräns stod ett litet skjul som vakterna kunde ta skydd i när vädret blev alltför fientligt. Pelaren som hade vält hade tagit med sig den ena väggen, och In kunde se rakt in i det enda rummet där inne. Ett bord och en stol stod placerade mitt i rummet, och efter ett par sekunder kunde hon urskilja resterna av ytterligare en stol, gömd i spillrorna som återstod av den fallna väggen. Det fanns däremot inga spår av vakterna, men det var heller inte något hon hade förväntat sig.

In tog sig försiktig vidare in i Isegre. Vart hon än vände blicken kunde hon inte se annat än sanslös förstörelse. Dörrar hade sparkats in eller slitits bort från sina karmar, och i de få byggnader som en gång hade haft fönster gapade nu öppna gluggar.  Flera hyddor hade rivits ner helt, och i många fall gick det knappt att urskilja att de en gång hade varit bostäder.

En liten bit in i byn hittade In det första tecknen på att någon hade funnits i byn och dessutom försökt försvara den. Ett svärd, delvis dolt av bråte som fallit från de förstörda byggnaderna runt omkring, låg vid kanten av vägen. Hon gick försiktigt fram till högen med skräp och drog ut svärdet från det. Bladet var nött och var täckt av intorkat blod. Skaftet hade lindats med ett tunt rep som tjänade till att ge ett bättre grepp, och hjaltet var dekorerat med Isegres sigill. Svärdet var inget konstverk, utan var helt enkelt gjort för att vara funktionellt, och att döma av skicket hade det brukats flitigt. In sökte igenom bråten där hon hade hittat svärdet efter en uniform, eller något annat som ägaren kunde lämnat efter sig, men det fanns ingenting där. Med tanke på hur byn såg ut hade hon inte heller några större förhoppningar om att hitta någon i livet. Hon hade knappt tänkt tanken när hon hörde en hes röst bakom henne.

”Du kan behålla det om du vill. Jag tror inte att någon annan kommer att behöva det.”

In vände sig hastig om och riktade sin stav mot rösten, beredd att skicka energi genom den om det skulle krävas. Staven var ett användbart verktyg och den hjälpte In att fokusera attackerande magi. Hon kunde visserligen göra det även utan staven, men den gjorde det lättare när hon var tvungen att reagera snabbt. Den gjorde att hon inte behövde var riktigt lika klart fokuserad för att lyckas.

En man satt med ryggen lutad mot den enda vägg som återstod av byggnaden på andra sidan gatan. Han var täckt av så mycket damm och satt så stilla bland stenar och annat bråte som fallit från ruinen, att In hade lyckats missa att han över huvud taget var där. Han hade tunt hår, men vilken färg det hade under det gråa dammet var omöjligt att säga. Läpparna var torra och spruckna, och hans ögon var trötta och insjunkna. In misstänkte att han inte hade klarat av att sitta upp om han inte hade haft väggen som stöd. Uniformen han bar var den som användes av Isegres milis, men den hade slitits sönder på flera ställen. Det grova tyget i uniformen var fastklistrat mot hans kropp av blodet som täckte hans högra sida från bröstet och nedåt.

In sänkte sin stav och gick fram till mannen. Hon lade märke till att han förutom skadan i sidan, hade flera mindre sår och under dem spår av sedan länge läkta skador. Att döma av uniformen var han en del av milisen – den frivilliga delen av byns försvar som endast kallades in i nödfall – men mängden ärr han bar vittnade om en mycket bredare erfarenhet. In gissade att han hade tjänat Isegre som vakt de tolv åren som vanligen var tillåtet och sedan gått vidare direkt till milisen. Det här var någon som visste vad han höll på med. Men det hade tydligen inte varit tillräckligt.

In satte sig ner på knä intill mannen. Han tittade upp mot henne, och de trötta ögonen fick en gnutta liv i sig igen.

”Vad heter du?”, frågade hon.

”Askar”, svarade mannen. ”Och du är In.”

Hon nickade till svar.

”Du kommer lite för sent. Om du söker någon annan än mig, så kommer du för sent. De andra är borta, jag är den enda som finns kvar. Ett litet tag till i alla fall.” Han skrattade bittert.

”Får jag ta en titt?”, undrade In och pekade på den blodiga uniformen.

Askar nickade och flyttade undan handen som han höll där. In vek försiktigt upp tröjan för att undersöka såret. Under tröjan hade han pressat fast ett tygstycke som ett provisoriskt förband, men det var helt indränkt i blod. Han grimaserade när In lossade repen han använt för att fästa förbandet med. Det var ingen vacker syn som mötte henne när hon sedan lyfte undan det.

Något vasst föremål – troligen ett spjut eller ett svärd – hade skurit upp ett djupt sår i Askars högra sida. Det hade knäckt minst två revben på vägen in, och såret var djupt. Det hade inte lyckats sluta sig helt av sig själv, och blod sipprade sakta men säkert ut ur såret. Att Askar fortfarande levde var ett smärre mirakel. Antingen det, eller ren, skär envishet.

”Vad hände?”, frågade In.

”Jag lyckades överraska ett av trollen och tog mig upp på ryggen på honom. Tanken var att skära halsen av det och snabbt ta mig därifrån. Den första delen gick bra, men inte den andra. Det fick mig med mitt eget svärd innan det blev sand. Det var tre dagar sedan.”

In höjde på ögonbrynen, och tittade på Askar. ”Har du suttit här i tre dagar?”

”Mina utsikter att överleva hade inte varit speciellt stora om jag flyttade på mig”, grymtade Askar. ”Det är långt mellan byarna och det har varit svårt nog att hindra såret från att blöda när jag suttit här. Och sedan dök du upp, så saker och ting kunde ju inte ha gått bättre. Förutom den lilla detaljen att jag fortfarande tycks läcka blod.”

In log. Hon kunde inte minnas att hon haft anledning all le sedan hon lämnade Nedälv, så det kändes bra. Hon gillade Askar. Trots allt han hade varit med om så hade han lyckats behålla både sin humor och ett visst mått av självdistans.

”Jag måste hitta något att göra rent såret med”, sa In.

”Ett par hundra meter däråt finns en brunn”, svarade Askar och pekade bort längs gatan.

”Jag kommer strax tillbaka”, nickade In och reste sig upp.

”Det går bra. Jag går ingenstans.”

In gick i riktningen Askar hade pekat ut, vilket tog henne vidare in mot byns centrum. Husen blev större ju längre in i byn hon kom, och de hade varit något mer förskonade från förstörelsen än de mindre hyddorna i utkanten av byn. In tittade in i ett par av husen, men precis som ruinerna som hon redan hade besökt, så var de tomma och övergivna. I ett hus hittade hon i alla fall en filt som hon tog med sig.

Brunnen var belägen på byns torg, och var omgiven av en stenmur som dessutom höll upp ett litet tak. En hink hängde på en krok i en av takstolarna, tillsammans med ett rep som hade knutits fast i hinken. Mängder av skärvor från lerkrus låg utspridda runt omkring brunnen, men In lyckades hitta ett par krus som fortfarande var hela.

Hon fyllde hinken med vatten från brunnen och drack sig otörstig. In klarade sig utan problem i flera dagar utan att dricka, men det kalla vattnet smakade ljuvligt och hon njöt i fulla drag. Sedan fyllde hon de två krusen och gick tillbaka med dem till Askar. Han hade hunnit dåsa till på de få minuter som hon var borta, och In väckte honom försiktigt.

”Här”, sa hon. ”Du behöver dricka.”

Askar gav henne ett tacksamt leende, och hon hjälpte honom att lyfta kruset till munnen. Hans uttorkade kropp skrek efter vatten, men han tvingade sig själv att dricka i små, försiktiga klunkar så att hans mage inte skulle stöta vätskan ifrån sig. När han var färdig återgick In till att ta hand om Askars skada. Hon tog vatten från det andra kruset och gjorde rent såret. Han drog häftigt efter andan när det kyliga vattnet sköljde över såret men sa ingenting. Det blödde fortfarande och det intorkade blodet som In tvättade bort ersattes omedelbart av nytt blod. Hon bet sig i läppen.

”Vi måste stoppa blödningen”, sa hon.

”Jag vet”, nickade Askar.

”Det kommer göra ont, och du måste absolut sitta still för att det här ska fungera.”

”Det gör redan ont”, påpekade han och lutade huvudet mot väggen. ”Gör vad du måste.”

In tvekade ett par sekunder, men lyfte sedan en hand mot såret. Att använda magi i medicinskt syfte var svårt, och om det inte gjordes rätt var risken stor att skadorna blev mycket värre än de varit. Om patienten inte hade såpass allvarliga skador att de var omedelbart livshotande var det vanligtvis både enklare och säkrare att låta kroppen ta hand om dem själv. Men Askar var illa tilltygad, och om han inte slutade blöda snart, så skulle han inte överleva.

In koncentrerade sig och drog in en liten mängd energi från omgivningen. Med en liten viljeansträngning lät hon den flöda ner genom hennes utsträckta hand. Det var ingen hastig förflyttning av energi, som när hon hade tvingats slåss. I det fallet hade det handlat om att dra in stora mängder magisk energi och rikta alltihop mot det tilltänkta målet på en gång. Nu lät hon istället magin komma i mjuka, följsamma vågor i takt med hennes egna hjärtslag. Energin letade sig in i såret, och fångade upp det rinnande blodet. Blodet fortsatte fylla såret, men tog sig inte längre än så. In lät det hållas tills såret var helt fyllt av virvlande, rött blod, och hon kände hur det pressade på för att ta sig ut.

”Unuigi”, mumlade hon.

Först såg det ut som om ingenting alls hände, men In kände hur magin sakta tvingade blodet att börja forma sig efter hennes vilja. Trycket började gradvis att lätta, som om blodet hade gett upp försöken att pressa sig ut ur såret. En liten bubbla formade sig på blodets yta och sprack. Sedan en till. Och en till. In såg hur Askar började spänna sig.

”Rör dig inte” sa In mellan sammanbitna tänder och fortsatte pumpa magi in i såret.

Allt fler bubblor formades och sprack upp, och var och en släppte ut en liten mängd ånga. Det samlade blodet kokade direkt i såret, och huden runt omkring blev snabbt rödflammig av hettan. Askar kämpade febrilt för att sitta still och för att inte ge efter för impulsen att dra sig undan från den skållheta vätskan. Efter ett par sekunder började den röda färgen blekna bort, och i takt med det så avtog värmen. När det hade slutat koka helt hade det antagit en grumlig, men delvis genomskinlig färg, ungefär som smutsig is på vårkanten. Askar slappnade långsamt av. Hans ögon vändes uppåt och han sjönk ihop, medvetslös.

In släppte ut en lång suck av lättnad och sänkte handen mot marken. Det hade inte krävts mycket energi, men den knivskarpa koncentrationen hon tvingat sig att hålla var minst lika utmattande, om inte mer. Hon tog ett par djupa andetag och kände hur orken började återvända till henne. Med en suck böjde hon sig fram och började undersöka Askars skada igen. Det tidigare öppna såret var nu helt täckt av en geléaktig massa, och när In tittade närmare så såg hon hur de avskurna blodådrorna hade hittat nya vägar där igenom. Huden runt såret var otäckt bränd, men det blödde inte.

Det tog Askar en stund att kvickna till igen, och In tog tillfället i akt att se lite mer av vad som var kvar av Isegre. Det var inte mycket. Ett antal hus i de inre delarna av byn var mestadels hela, men förutom Askar och henne själv, verkade området vara helt öde. Hon passade på att fylla på vattenkrusen, och lyckades också hitta ett förråd med lite frukt som hon lastade i en korg.

När In återvände satt Askar och undersökte sin skada. Han klämde försiktig på området där såret hade varit, och tittade upp mot In när han hörde henne komma. Hon satte ner korgen med mat och krusen, och satte sig ner hos honom.

”Det här har jag aldrig sett förut”, sa Askar och pekade på sin skada.

”Jag bara ger din kropp chansen att läka själv”, sa In och ryckte på axlarna, ”och det lär inte hända om du förblöder. Så jag lät en del av ditt blod ta över en del av jobbet att hålla ihop din kropp. Det kommer kanske att lossa av sig självt allt eftersom såret läker ihop, men mer troligt är att du får leva med det. Men till dess råder jag dig att vara försiktig. Det är väldigt skört just nu.”

Åska mullrade någonstans i fjärran, och In tittade mot himlen. Svarta regnmoln hade börjat samla sig vid horisonten, och de rörde sig allt närmare. Det såg ut att kunna bli ett rejält oväder, och In gissade att det skulle vara över dem ganska snart. Askar hade dragit samma slutsats.

”Vi borde nog försöka ta skydd någonstans”, sa han.

”Kan du gå?”, frågade In.

”Bara ett sätt att ta reda på det”, svarade Askar och kämpade sig upp på fötter.

Det gick lite vingligt, men med hjälp av Ins stav lyckades han ta sig till ett av de någorlunda hela husen.  In följde efter honom med mat och vatten. Askar sjönk ner på golvet, och In lade filten om honom. Den lilla ansträngningen hade tagit på de få krafter han hade kvar och han andades tungt. In satte upp en liten barriär omkring dem, och tände en eld. Värmen spred sig snabbt i det lilla rummet.

”Det här var Bellecias hem”, sa Askar efter en stund. ”Hon skapades samtidigt som jag. Hennes hår… Hon hade hår, svart som natten. Långt och rakt. Hon brukade ha det uppsatt i en fläta, men jag älskade att se falla ner över hennes axlar. Jag önskade ofta att hon var min, men så blev det aldrig. Hon visste vad jag kände, men jag antar att hon sökte efter något annat än vad hon kunde hitta i mig.”

Han stirrade mot elden. Hans ögon var blanka och fyllda av tårar. Allvaret i vad som hade hänt hade tydligen slagit honom nu när det stod klart att han själv inte skulle dö. På sätt och vis hade det kanske varit lättare för honom om han hade fått återvända till Un tillsammans med de andra, men så blev det inte. In såg hans imata, och han hade många år framför sig.

”Nu är hon borta”, fortsatte han. ”Som de andra. Borta. Jag är den enda som finns kvar i Isegre.” Askar tystnade, och böjde ner huvudet. Han grät i tystnad, och In lät honom hållas.

”Kan du berätta vad som hände?”, frågade In efter en stund och räckte honom ett av vattenkrusen. Han tog det och drack.

”De kom”, svarade han med sprucken röst. ”Trollen kom. Det har alltid varit troll här. De migrerar söderut och passerar Isegre på vägen. De kommer för att stjäla mat, men även om de är elaka och våldsamma, så håller de sig oftast utanför byn. De tömmer träden på frukt och drar vidare. Möter de någon så anfaller de visserligen, men om de är ensamma så kan vi vanligtvis driva bort dem. I alla fall om vi är ett par stycken.

Men på senare tid har de blivit fler, och de har blivit djärvare. De har börjat förstöra matplatserna så att vi tvingas söka mat längre och längre bort ifrån byn. Och de lägger sig i bakhåll. Fler och fler bybor har försvunnit, och jag kan bara gissa vad trollen gjort med dem.

Och för några veckor sedan så var det två troll som anföll byn. Vi lyckades hålla dem ute, men sex män skadades allvarligt och två dog. Sedan dess har vi hållit barriären uppe dygnet runt.”

Rummet lystes plötsligt upp av en blixt, och åskknallen följde strax efter. Tunga regndroppar började falla på taket och fick snart sällskap av ännu fler. In plockade upp två frukter ur korgen och gav den ena till Askar. Han tog emot den men satt bara och stirrade på den istället för att äta.

”Du läker snabbare om du äter”, sa In.

”För tre dagar sedan kom de till byn igen”, fortsatte Askar som om han inte hade hört henne. ”Den här gången var det inte två troll, utan närmare femtio. Och inte bara troll, de hade med sig… något. Saker. De var grå och håriga, och de hade inga kroppar. Det var bara armar. Hundratals av dem som köp omkring över marken.”

”Jag har sett dem”, bekräftade In. ”De attackerade mig knappt två dagar söderut.”

”Vad är det för något?”, undrade Askar och mötte Ins blick. ”Jag har aldrig någonsin sett något liknande. De var fruktansvärda. Varför skulle Skaparen ge liv åt något sådant?”

”Jag vet inte. Jag har heller aldrig sett dem förut.”

Askar sjönk tillbaka ner i sina egna tankar en stund innan han återupptog sin berättelse.

”Alla som inte tillhörde vakten eller milisen samlades i mitten av byn, så långt från attacken som möjligt. Vi trodde inte att det skulle bli långvarigt, men vi ville ändå försöka vara på den säkra sidan. Bellecia var där. Jag såg henne där för sista gången, men jag tror inte hon lade märke till mig bland alla andra.

Barriären höll trollen ute ett tag, och vi räknade med att de skulle ge upp när de inte kom in. Men ett av trollen var inte… han gjorde inte… De andra trollen attackerade barriären med klubbor och händer. De var rasande över att de inte kom in. Men det här trollet bara stod där och tittade.

Jag vet inte hur länge han stod där medan de andra hamrade och slog. Till slut gick han fram till byns gräns. De andra steg omedelbart åt sidan för honom. Han drog handen över barriären, nästan som om han smekte den. Sedan gick han rakt igenom den. Barriären föll. Bara sådär. Och sedan var de över oss.

Vi hade aldrig någon egentlig chans när de väl kom in. Vi var säkert tio gånger så många som trollen, men även om de inte hade haft med sig de där… sakerna, så tror jag inte att utgången hade blivit annorlunda. Det hade bara tagit lite längre tid. Många gav upp redan när barriären föll. De slogs, men halvhjärtat. Det var en kamp utan hopp. Någon som in i det sista försöker hålla det oundvikliga borta. Och det var oundvikligt.

Jag vet inte hur länge vi slogs. Förmodligen inte länge. Tiden tycks sakta ner när man möter fienden med svärdet i hand. Jag såg mina kamrater falla, en efter en. Blod som blev till sand. Några av varelserna fick tag på mig. Höll mig fast. Trollet som jag precis hade skurit upp halsen på kom emot mig med blod som forsade ner över bröstet. Det tog mitt svärd, och jag kunde bara se det komma mot mig.

När jag vaknade till igen var alla borta. Jag ropade, men det fanns ingen kvar som kunde svara mig. Jag trodde jag skulle dö. En del av mig ville det nog… att få återvända till Un med de andra. Bli ett med henne igen. Så jag väntade på att dö. Tills du kom.”

In satt i tysthet och såg på Askar. För bara någon timma sedan hade han varit vid gott mod, i alla fall med tanke på omständigheterna. Att återberätta vad som hade hänt, hade uppenbarligen varit både smärtsamt och utmattande, och nu såg han mest tärd och plågad ut.

Hon kröp över till honom och hjälpte honom att lägga sig ner. Han protesterade inte, utan lät henne dra filten över honom, och han somnade nästan omedelbart. Hon kröp tillbaka över till sin sida av elden och lade sig ner på det hårda stengolvet med huvudet på sin hoprullade mantel.

Hon funderade på vad Askar hade berättat. Det var inte första gången som troll hade attackerat en by och drivit alla invånare på flykt. De tog vad som var kvar av byarna och gjorde dem till sina egna under en tid innan de slutligen drog vidare. Men Isegre var helt öde. Det fanns ingen kvar, och trollen hade inte heller stannat. Så varför hade de över huvud taget brytt sig om att anfalla? Och var kom de fyrarmade varelserna ifrån?

Den senaste tidens händelser framstod som minst sagt märkliga, och hur mycket hon än vände och vred på dem så kunde hon inte finna några svar. Askars historia hade inte gjort mycket mer än att bekräfta att det inte längre fanns någon kvar i Isegre att bilda en allians med och hade gett upphov till fler frågor än vad den hade besvarat. Och om trollen rörde sig söderut och mot kusten till, så var Nedälv nästa by som stod på tur. Men hon hade inte mött dem. Så var befann de sig?

Skymningen hade fallit, och utanför huset var himlen mörk. Tröttheten kom smygande över In. Hon stirrade in i de dansande flammorna, och hennes ögon började sjunka ihop. Sömnen som följde omedelbart därefter var tung och njutsam. Hon drömde om människor som brann, men hon skulle inte minnas det efteråt.

När hon vaknade igen var det redan ljust ute. Askar satt upp och tuggade eftertänksamt på en frukt och stirrade ut genom fönstret. Han såg mycket piggare ut än vad han hade gjort kvällen innan. När han såg att In var vaken log han svagt mot henne.

”Jag vågade inte röra din barriär”, sa han och pekade på de tre stenarna. ”Jag har aldrig varit bra på att hantera magi. Jag föredrar att jobba med händerna.”

”Det är inget konstig med det”, sa In sömndrucket och satte sig upp. ”Bara plocka undan en av stenarna för att ta ner den.”

Askar plockade försiktigt till sig en av stenarna, och barriärens yta var helt kort synlig i form av ett skimmer av färger, innan den föll med ett nästan ohörbart tick. Han reste sig upp och gick med långsamma, men stadiga steg, ut genom dörren med ett av de tomma vattenkrusen. Han återvände ett par minuter och satte ner det nu fyllda kruset. Sedan satt de i tystnad och åt de sista frukterna.

”Jag måste bege mig av”, sa In slutligen. ”Tiden är snart inne för de sju furim att mötas, och jag har lång väg att gå. Men jag vill be dig om något.”

Askar såg upp mot henne.

”Om det står i min makt”, svarade han, ”så ställer jag upp.”

”Ta dig härifrån”, sa hon. ”Följ vägen söderut mot Nedälv. De måste få veta vad som har hänt.”

”Det finns ingenting kvar här”, sa Askar aningen sorgset. ”Naturligtvis ska jag ta mig dig dit, så snabbt benen kan bära mig.”

”Nej”, sa In. ”Ta den tid du behöver. Det är bättre Nedälv får beskedet sent än att du omkommer på vägen och att de inte får det alls.”

Han grymtade till svar, men nickade. De gick igenom ytterligare ett par byggnader, och de lyckades få tag på ett svärd, en vandringsstav och en mantel till Askar. Dessutom lyckades In skrapa ihop en liten väska med proviant till honom. Vid utkanten av Isegre tog Askar vägen mot Nedälv medan In vek av österut. Hon hade knappt två veckor på sig att komma till mötet och händelserna gjorde det ännu mer akut än vad det någonsin hade varit. På nästan 600 år hade ingen av dem avvikit från mötet, och hon hade ingen lust att bli den första.