Kapitel 8

2010-02-10 av Aengeln

In vandrade i rask takt ut från Nedälv. Hon räknade med att det skulle ta henne minst två veckor att nå Isegre förutsatt att hon inte mötte fler troll på vägen. Hon kunde hantera ett troll, men att döma av Raushis brev och spåren hon sett utanför Nedälv, så var risken stor att hon stötte på större grupper. Hon hade ingen lust att ta sig an en hel flock med troll.

Hon tog sig ner mot gränsen till skogen och de tre vakterna som nu stod där. Tydligen hade de ännu inte blivit informerade om morgonens händelser, för de stod lutade mot stenpelarna och pratade med sina spjut nonchalant nedstuckna i marken intill dem. En av vakterna såg In komma mot dem och släppte ner barriären. In passerade honom med en kort nick till tack och gick vidare längs den smala vägen.

Morgondaggen hade hunnit torka upp i solen, och marken var hård och sval mot hennes bara fötter. In hade aldrig skor på sig om hon kunde undvika det. Hon förlitade sig på alla sina sinnen för att kunna uppleva och minnas platser hon besökt. Att känna marken med sina fötter var ännu en del i upplevelsen.

Faktum var att In – precis som Un – sällan använde kläder över huvud taget. Hon föredrog att hålla sig till delar av Gainea som var någorlunda varma större delen av året, men hon frös ändå väldigt sällan. Furim värmdes av sin egen inre eld – deras eviga imata – och så länge frosten inte prydde marken var det inte ens obehagligt för henne. Isegre låg dock norrut och en bra bit upp i bergen, och hon visste att det kunde vara betydligt kallare än i Nedälv trots att det faktiskt inte var speciellt långt dit. Ändå var manteln var det enda klädesplagg som hon bar, och In trodde inte att hon skulle ha behov av något tjockare.

De många åren av vandringar genom Gainea gjorde att hon hade en tämligen precis minnesbild av de byar hon besökt och var de låg, en minnesbild som få kunde skryta med. Hon vek av ifrån den leriga vägen ett par hundra meter utanför Nedälv, och satte direkt kurs mot Isegre direkt genom skogen istället. Genom att undvika de vindlande vägarna kunde hon spara in värdefull tid samtidigt som det blev lättare att undvika faror.

Så fort In kommit in i skogen kunde känna hur hon omedelbart slappnade av. Hon hade inte lagt märke till hur spänd hon hade varit ända sedan hennes möte med trollet på morgonen, men när de hårda knutarna började lösas upp av vandringen var det en ren befrielse. Hon slog av lite på takten och andades in den friska skogsluften.

In älskade att vara omgiven av grönska. Det var liv på ett helt annat sätt än vad hon upplevde i byarna. Där bestod livet av ljud och rörelse, i skogen var livet stillhet och en behaglig tystnad. Ibland inbillade hon sig att hon kunde höra träden viska till varandra när vinden drog igenom dem, och att hon kunde känna blickar ifrån dem när hon passerade dem. Men det var aldrig en obehaglig känsla. Skogen var helt enkelt liv på ett annat sätt än vad ghulim och furim var liv.

In föll in i en behaglig rytm och tillät sig själv att slappna av. Fötterna skötte sitt jobb utan någon medveten ansträngning från hennes sida, såsom de så ofta hade gjort. Timmarna rann förbi lika snabbt och smidigt som vatten i en älv, och In lade allt mer avstånd mellan sig själv och Nedälv. När skymningen föll var det knappt att In märkte det, och det var först när solen helt hade försvunnit bakom horisonten som hon stannade för att slå läger.

In valde ut en plats där träden stod lite glesare och stannade där. Hon såg sig om och plockade upp tre stenar ifrån marken. Med hjälp av sin stav drog hon sedan en stor cirkel i jorden runt omkring sig själv, och placerade ut stenarna så att de låg jämnt utspridda längs med cirkeln. Hon satte sig ner och rörde vid den ena stenen. Det tog henne ett par sekunder att dra in magin hon behövde och forma den efter sin vilja.

”Baro!” mumlade hon och släppte loss energin genom sin utsträckta hand.

Stenen började lysa med ett blått sken som långsamt blev starkare och starkare. En tunn, blå, glödande linje växte sig ut från stenen och följde cirkeln längs med marken. Den passerade de två andra stenarna i tur och ordning till dess att den omslöt In helt och hållet. Det blå ljuset blev lite starkare under en bråkdels sekund och slocknade sedan helt.

In brydde sig inte om att tända någon eld. Natten var ljummen och hon nöjde sig med att rulla in sig i sin kappa på marken. Hon låg där och lyssnade på det svaga ljudet av träden som vajade i nattbrisen. Den magiska barriären gjorde att hon kände sig ensam och avskärmad från världen runt omkring henne. Det hon helst av allt ville göra var att riva ner den igen, och hon undrade om det var så här Un hade känt sig under sin första tid.

Barriären var ett tecken på hur mycket som hade förändrats på Gainea. För bara ett tiotal år sedan hade In inte ens funderat på att resa en barriär kring sitt läger. Även efter att hon börjat höra talas om trollens aktiviteter, så hade hon inte ansett att det fanns ett behov. Hon var furim, och tanken på att någonting skulle vilja hota henne var absurd. Men detta var nya tider, och även om hon förmodligen hade klarat sig utan den egentligen, så hade barriären blivit en självklar del av varje lägerplats. Hon var odödlig, men döden var inte det enda som kunde drabba en oförsiktig vandrare.

Tiden – som under hennes vandring hade rusat förbi – tycktes stanna upp helt efter att hon hade slagit läger. Sekunderna segade sig fram och blev slutligen till minuter. Hon visste inte hur länge hon låg vaken, men det kändes som en evighet. Till slut tog ändå tröttheten överhanden lät sömnen ta henne.

Ins drömmar var intensiva men av någon anledning otydliga. Det var som om hon såg dem genom tjock dimma eller rinnande vatten. Hon kunde höra röster och skratt och suddiga figurer som passerade framför hennes ögon, men hon kunde inte urskilja vad någon sa. Hon såg vad som kunde ha varit skogar och hav och människor som sprang mot henne för att sedan försvinna in i skuggorna. Sedan övergick skratten till skrik. Hon hörde skrik av panik och smärta och någonstans kunde hon se eld. Den kom allt närmare och konsumerade gradvis allt i sin väg till dess att allt In kunde se var flammor. In kände hettan som slog emot henne och det starka ljuset föll på hennes ansikte…

In vaknade av solljuset som hade börjat leta ner genom lövverket, och hon var med ens klarvaken. Hon gissade att hon inte kunde ha sovit i mer än tre timmar, men trots det kände hon sig fullt utvilad. Hennes muskler var visserligen en aning ömma efter gårdagens vandring, men långt ifrån vad de kunde ha varit. In reste sig upp från marken och sträckte på sig. De sista glimtarna av nattens drömmar seglade förbi hennes inre på vägen ner i dunklet som var hennes undermedvetna.

Barriären som In hade rest kvällen innan var en mindre, och mycket enklare variant av den som fanns runt omkring Nedälv och även runt de flesta andra byarna, och den hade en del väsentliga skillnader. Den stora barriären tog dagar att sätta upp och det var näst intill omöjligt för en enda person att lyckas med det. Den var även gjord för att stoppa energier från alla håll. Effekten av det var att den utgjorde ett hinder för de som ville passera den från såväl insidan som från utsidan.

Den lilla barriären gick snabbt att sätta upp, men kunde inte tåla mer än en bråkdel av vad den stora klarade. Den fungerade genom att energi från attacker utifrån splittrades runt omkring den, till skillnad från den stora där energin istället absorberades och gjorde barriären starkare. Därför hade den lilla barriären ingen som helst hållbarhet från insidan, och när In svepte undan en av stenarna med sin stav så föll den omedelbart.

De följande dagarnas färd mot Isegre var inte mycket mer än upprepningar av den första. Lövträden ersattes gradvis av barrträd och luften blev aningen kyligare när In började röra sig högre upp mot bergen. Enformigheten passade däremot In utmärkt. Hon var glad över att kunna njuta av naturen runt omkring sig och av att få vara ensam med sina tankar. Monotonin höll i sig tills hon var knappt två dagsmarscher från Isegre.

In hade kommit en bra bit upp i bergen och hade bestämt sig för att slå läger för natten. Solen hade visserligen inte hunnit gå ner ännu, men platsen hon hade hittat var för bra för att ignorera. En klippa stack upp ett par meter ur marken i en vinkel mot bergväggen, och under den var marken plan och inte alltför hård. Vinden hade blivit allt mer kylig de senaste milen och hon var tacksam för skyddet som platsen erbjöd.

In hade precis plockat upp en sten som hon hade tänkt använda till barriären när hon plötslig kände hur håren i nacken reste sig. Hon vände sig långsamt om, men hon kunde inte se något, och det enda ljud hon kunde höra kom från vinden. Trots det hade hon en bestämd känsla av att hon inte längre var ensam.

Om det fanns troll i närheten, så skulle hon inte låta dem överraska henne. Hon lade försiktigt ner stenen igen, och koncentrerade sig på att dra in en liten mängd energi, men det behövdes ingen besvärjelse för vad hon ville åstadkomma. Istället för att forma energin mot ett yttre mål, så riktade hon den in mot sig själv. Med en liten gnutta vilja gav hon sina egna sinnen lite extra hjälp på traven.

Den dunkla omgivningen blev plötsligt ljus som om det hade varit mitt på dagen, och för varje sekund som gick så blev den även allt skarpare. Varje liten kvist inom synhåll blev lika tydlig som om In hade hållit den på armlängds avstånd. Vinden som drog genom träden var en symfoni av ljud, och hon kunde urskilja prasslet av varje individuellt löv. Dofter av träd och blommor som tidigare varit en obetydlig del av bakgrunden blev plötsligt så starka att de nästan överväldigade henne.

Lukten var det första som hon märkte av. Bland dofterna av natur och liv kunde hon urskilja något annat. Något vått eller kanske aningen surt fanns där i bakgrunden, och när In väl hade lagt märke till det växte det till en stank som dränkte alla andra lukter. Den verkade inte komma från något speciellt håll utan fanns överallt. Vad det än var, så var det inte lukten av troll. Det här var något helt annat.

In lät blicken svepa långsamt över skogen och bergen, men trots sin förstärkta syn var det nära att hon missade det. Några meter in i skogen stod ett lågt träd. Det var smalt och saknade grenar förutom alldeles nära toppen. In tittade först förbi trädet och det var först när hon såg det i ögonvrån som hon lade märke till att stammen såg aningen deformerad ut.  Hon kisade in i skogen för att försöka urskilja vad det var för något.

En lång, smal arm med en knotig hand – i nästan samma färg som barken – stack fram från baksidan av trädet och greppade stammen. In ansträngde sig för att se vem armen tillhörde, men kunde inte se någon bakom trädet. Den var så stilla att trots att hon kunde se den framför sig så fick hon nästan för sig att den inte var där. I alla fall fram till dess att den började röra sig.

Fingrarna släppte taget om trädet och samtidigt så ändrades färgen på armen. Istället för att vara brun som trädets bark, fick den helt plötsligt en smutsigt mörkgrå nyans. In kunde se att den var täckt av en ojämn och tovig päls. Handen knöts och öppnades ett par gånger, och en lång, vass klo sköt ut ur vartdera fingret.

Ännu en arm dök upp från baksidan av trädet, och sedan ytterligare två stycken. De fyra armarna var inte lika långa, och där de rimligtvis borde möta axlar, där mötte de stället varandra. De hölls ihop av en deformerad massa som In antog bestod av muskler, och mitt på varelsen satt ett ensamt, vitt öga.

Varelsen hoppade ner på marken, och vinglade till innan den hade fått fäste med alla sina händer. Där stod den helt stilla, med blicken från sitt enda öga fäst på In. Hon stirrade tillbaka på den, osäker på vad hon skulle göra. Hon hade aldrig sett något liknande förut, och hon kunde inte för sitt liv förstå vad Un skulle kunna ha haft för skäl för att skapa den. Troll var otrevliga, och definitivt inget som In gillade, men hon kunde i alla fall förstå resonemanget som lett fram till att de blivit skapade. Den här varelsen var inget annat än en styggelse, och In gillade inte dess blick. Där fanns definitivt ett hot.

Hon hade knappt tänkt tanken innan varelsen tog fart och rusade mot henne. Trots att de fyra armarna som den sprang med var märkbart olika i längd, så tog den sig fram snabbt och smidigt över marken. När en hand fick tag på ett träd som den kunde dra sig fram med, fick den ännu högre fart och avståndet mellan varelsen och In minskade snabbt.

In började dra in mer magisk energi från omgivningen, och sträckte ut handen framför sig. Hon fokuserade magin och gjorde sig klar att kalla på en sköld. De enda som hördes var ljudet av varelsens händer som slog emot marken, och Ins lugna andetag. Alldeles för sent insåg hon att varelsen inte var ensam.

Ytterligare ett tiotal varelser kastade sig över henne från sidan, och skölden – som hon knappt hade påbörjat – föll omedelbart. Oanvänd magi kastades ut ur henne i form av blåa gnistor. Hon föll ner på sidan och hennes stav rullade ifrån henne. Varelserna var inte speciellt tunga, men de var många, och framförallt var de ohyggligt starka. In kunde känna hur de knotiga händerna grep tag i hennes armar, ben och axlar. En av varelserna lyfte en arm och högg nedåt med de vassa klorna, och In skrek av smärta när de skar in i hennes bröst.

Hon kände hur blod rann ut ur såret och vidare ner längs hennes sida. Fler varelser började hugga mot henne, men de var dåligt koordinerade. Deras långa armar kom i vägen för varandra och de lyckades inte åstadkomma mycket mer än småsår, men om hon inte tog sig loss snart så var In övertygad om att de skulle slita henne i stycken. Det var en upplevelse som hon kände att hon skulle kunna klara sig utan.

In försökte dra in mer energi, men det var inte lätt. Hennes blödande sår gjorde sig påminda och spräckte hennes koncentration. Någonstans i fjärran kände hon hur en av varelserna rev upp hennes ben, men hon tvingade sig själv att ignorera smärtan. Hon fokuserade på den lilla energin hon hade lyckats dra in.

”Protekti!”

Skölden expanderade ut från hennes öppna hand. Flera varelser pressades bort av kraften och flög flera meter tillbaka in i skogen. Hon släppte skölden omedelbart, greppade en av varelserna med sin fria hand och slet till. Den var stark, men In hade överraskat dem och den tappade taget om henne. Hon kastade den så långt hon kunde ifrån sin liggande position.

De kvarvarande varelserna var inte tillräckligt tunga för att hålla nere henne längre, och hon kravlade upp på fötter igen. Varelserna tappade greppet om henne när hon reste sig och föll ner på marken där de kämpade för att räta upp sig. In sparkade och stampade på dem. Chocken och äcklet hon kände kulminerade i en rasande vilja att slåss. Att ge igen. Att döda. Hon kunde höra ben som knäcktes, men varelserna hade inga munnar att skrika med så de gav inga andra ljud ifrån sig. De föll samman under hennes fötter, inte till sand, utan till en grå, fuktig lera.

In såg något i ögonvrån som rörde sig och virvlade snabbt runt. En av varelserna hoppade mot henne med klorna utsträckta. In tog ett snabbt steg bakåt och kastade upp sin hand mot den.

”Fajro!”

En lans av eld mötte varelsen i luften och exploderade i ett moln av flammor och rök. Den kastades bakåt, och när den landade var den helt omsluten av eld. Stanken av bränt hår fyllde luften, men trots lågorna kämpade varelsen sig upp från marken och stapplade mot In. Den klarade dock inte mer än ett par steg innan den föll ner igen och slutade röra sig helt. Elden slocknade med ett fräsande så fort varelsens kropp blev till lera.

De varelser som In tidigare kastat ifrån sig hade återhämtat sig och kom nu emot henne igen. Den ena varelsen var långsammare än de andra, och hoppade klumpigt mot henne på tre armar. Den fjärde armen släpade i marken – uppenbarligen bruten och därmed oanvändbar – men alla varelser hade blicken från sina vita ögon fixerade på In. Hon backade undan från dem och drog in ännu mer magi.

”Marteli!”

Energin träffade massan av hår och armar som kom mot henne och varelserna flög i alla riktningar. En del av varelserna splittrades så fort de träffades, och In kunde höra de våta plasken när lera regnade ner runt omkring henne. Andra varelser överlevde energivågen bara för att istället krossas mot träden.

In drog häftigt efter andan. Hon blödde från flera sår och hennes huvud snurrade, men hon tvingade sig själv att hålla balansen. Om hon trillade igen, skulle hon bli ett utsatt mål, och hon hade ingen aning om hur många varelser som fanns kvar.

Hon tog ett djupt andetag för att försöka tränga igenom stridslusten som hade väckts i henne, och för att försöka fundera ut vad hon skulle göra härnäst. Att stanna kvar var inte ett alternativ, men hon visste inte om hon skulle stöta på flera av varelserna när hon kom närmare Isegre. Tanken på att vända tillbaka passerade genom hennes huvud, men försvann lika snabbt som den hade kommit. Hon var furim!

In såg sig om efter sin stav och fick syn på den ett par meter bort. Den hade rullat intill klippan där hon hade tänkt slå läger och hon gick försiktigt dit och tog upp den. Det tjocka träet var på något vis lugnande att hålla i. In tog ännu ett djupt andetag och sträckte på sig.

En av varelserna kastade sig plötsligt ut ur skogen och sprang emot henne. In såg den komma, men hon brydde sig inte om att dra in någon energi. Hon stirrade kallt på den och lät den komma nästan alldeles intill henne innan hon slutligen lyfte sin stav och lät den falla med våldsam kraft rakt ner mot den håriga formen. Varelsens fyra armar vek sig under den och knäcktes mot marken. Den sprattlade ett par gånger och föll därefter sönder.

In pustade ut. Hon kunde inte höra något mer, men det betydde inte att det inte fanns några varelser kvar. Med blicken fäst på skogen sänkte hon sakta sin stav. Just nu ville hon inget hellre än att lägga sig ner och sova, men hon var tvungen att hitta en annan lägerplats först. Även om det inte fanns några varelser kvar just nu, så kunde det komma fler under natten.

Yrseln gjorde sig påmind igen och hon fick luta sig mot staven för att inte trilla. In tittade ner på sin kropp och kunde konstatera att hon mestadels hade fått ytliga sår. Rivsåren på bröstet var de enda som var djupa, men furim läkte snabbt och blodflödet hade redan börjat avta.

Vinden tilltog något och In drog kappan tätare omkring sig. Med trötta steg började hon gå därifrån. När hon kom fram till skogen kastade hon en hastig blick bakåt och förväntade sig nästan att se varelserna komma emot henne igen. Men platsen var tom och öde, och med en suck av lättnad vände hon sig bort och fortsatte sin vandring mot Isegre.

Det skrämde henne att hon faktiskt hade dödat en annan levande varelse, och att hon hade fått bekräftat att det som krävdes för att döda fanns inom henne. Hon hade gjort det i självförsvar och varelserna var mer styggelser än de var liv, men det ändrade inte på vad hon hade gjort. Innerst inne hade hon kanske vetat om att hon kunde göra det om det verkligen behövdes, men det var en annan sak nu när det faktiskt hade hänt. Men det som skrämde henne mest var att hon inte kände någon som helst ånger. När hon hade låtit sin fot krossa de bräckliga kropparna, så hade hon aldrig behövt övervinna någon inre spärr för att. Det hade kommit helt naturligt, och det hade aldrig funnits någon tvekan om att det hon gjorde var helt och hållet rätt.