Kapitel 7

2010-01-30 av Aengeln

Arbetet med att befolka Gainea pågick fortfarande, men varken In eller någon av de andra furim var lika aktiva som de en gång hade varit med att leda nya grupper av ghulim. Trots det så såg de flesta upp till dem, och det var inte sällan som de tillfrågades om råd. Dessutom möttes de regelbundet för att rådslå om hur konflikter mellan byarna kunde lösas eller avstyras, och om hur Uns tid kunde användas så effektivt som möjligt.

Un själv var aldrig med på rådslagen. Hon vandrade metodiskt över kontinenten och skapade liv där behov fanns. Och behov fanns alltid. In – och hon förmodade att det även gällde de övriga furim – gjorde det som var möjligt för att förbereda och underlätta för Un när hon väl dök upp, och efter mer än 600 år kunde In Uns rutiner utantill. Men det var en stor värld, och det fanns ingen möjlighet för dem att vara på alla platser samtidigt. Ibland hade de pratat om att de kanske borde vara fler än sju furim, men Un hade vägrat utan att ge någon ytterligare förklaring.

Annars använde In merparten av sin tid till att leva ett någorlunda stillsamt liv tillsammans med den befolkning hon hjälpt till att fostra. Hon jobbade och roade sig, och hon älskade och hatade precis som alla andra. Hon skulle kanske inte påstå att hon var lycklig, men i alla fall så lycklig som hon trodde att hon någonsin skulle kunna bli. I korthet så trivdes hon med sin plats.

In hade bott i Nedälv i över 50 år. Hon kände varje del av byn lika väl som hon kände skogarna runt omkring den, och numera var det få personer där som inte hade levt hela sina liv med In i närheten. Hon var deras fasta punkt och stöttepelare. Hon var den som man vände sig till när man behövde vägledning. Och hon ville inte vara den som kom med dåliga nyheter.

Byn hade sakta börjat vakna till liv när In klev in till Tedlik, överhuvud för byrådet. Trots den tidiga timman, satt han redan vid sin pulpet och jobbade. Han satt nedhukad över ett papper och skrev. Ett dussintal andra pappersark, fyllda med text, låg utspridda över bordsskivan. Ett litet klot av skimmer – magiskt ljus – på ett litet metallfat spred ett blåaktigt sken över den lilla hyddan.

Tedlik tittade inte omedelbart upp från sitt arbete när In klev in, utan höjde handen för att indikera att han ville färdigställa det han höll på med. Papper var en sällsynt och dyrbar resurs, och de brev som skickades var i första hand officiell kommunikation mellan byar och städer. Tedliks handstil var liten och hoptryckt, och han hade en tendens att få med bra mycket mer text än vad de flesta andra gjorde på samma yta.

Han avslutade brevet med sin signatur, lade undan pennan och vände sig slutligen mot In. Tedliks huvud var helt kalt och glänste i skimret. Han hade ett spetsigt ansikte med livfulla ögon. De var egentligen bruna, men det skumma ljuset fick dem att se nästan helt svarta ut. Han var kort och spinkig, och ämbetsrocken som han bar såg ut att vara alldeles för stor för honom.

”Vi har ett problem”, sa In allvarligt.

”Byn har attackerats av troll” konstaterade Tedlik och nickade.

In öppnade munnen för att berätta om vad som hade hänt innan det gick upp för henne vad Tedlik faktiskt hade sagt. Hon var väl medveten om att han alltid hade full koll på allt som pågick i och omkring Nedälv, men hon fann det ändå osannolikt att någon annan skulle ha sett henne slåss mot trollet och dessutom hunnit före henne.

Tedlik hade tydligen läst hennes förvånade min och skuggan av ett leende drog över hans ansikte. Han vände sig mot sin pulpet och plockade upp ett skrynklat pappersark som han räckte till In. Hon tog emot det och började läsa.

Tedlik, min vän!

Du vet hur det bär mig emot att skriva detta, men jag har inte längre något val. Den senaste tidens händelser gör att jag känner mig nödgad att be dig om en hjälpande hand. Som du vet har Isegre sedan länge varit hårt utsatt för trollattacker på grund av byns läge, men den senaste tiden har situationen blivit allt mer desperat.

Där vi tidigare stod inför två eller tre troll möter vi dem nu i grupper på tio, och det går sällan en dag utan att vi förlorar någon till dem. Vårt försvar är kraftigt decimerat och vi har få möjligheter att stärka upp våra led. Markerna runt byn är beströdda med sand från de män och kvinnor som stupat, och jag kan bara konstatera att stadens försvar inte mäktar med fler direkta konfrontationer.

Vad värre är, vi har sett trollen föra bort folk som varit oförsiktiga. Vem vet vad deras syften är, men jag kan inte föreställa mig att det skulle kunna vara något gott. Jag har inga illusioner om att vi någonsin kommer att få återse dem i livet igen. Min enda tröst är att deras själar är, eller snart kommer att vara, ett med Un.

Vi håller barriären runt byn uppe även dagtid för att hindra trollen från att nå byn. Men det är uttröttande för befolkningen. Vi har dåligt med proviant innanför byns gränser, och som situationen ser ut är det mycket svårt att skaffa mer. Jag fruktar att Isegres invånare snart kommer att vara så försvagade av hunger och utmattning att trollens järnklubbor kommer att ses som en ren befrielse.

Jag skickar det här brevet med löpare, och jag ber till Un att det kommer att nå fram till dig. Våra utsikter är mörka, och jag ser inte hur vi skulle kunna överleva detta på egen hand. Du vet vad det är jag behöver och jag hoppas innerligt att du har möjlighet att hjälpa oss innan det är för sent.

Raushi

”Brevet nådde fram till mig för två dagar sedan”, sa Tedlik, och han lät bedrövad. ”Jag har redan skickat bud tillbaka till honom med besked om att jag naturligtvis kommer göra allt som står i min makt för att hjälpa honom.”

”Vad vill Raushi att du ska göra?”, frågade In.

”Inte bara jag”, svarade Tedlik och skakade på huvudet. ”Jag har länge haft kontakt med Raushi om det ökade hotet från trollen. Vi tror att vår enda chans att slå tillbaka dem är att vi bildar en allians tillsammans med de övriga byarna. På så vis kan vi samla våra styrkor och visa upp en enad front mot dem. De är inte dumma, de förstår krafttag.”

”Det låter rimligt”, sa In eftertänksamt och nickade. ”Våra relationer med Isegre har alltid varit goda.”

”Men en förutsättning är att Isegre alls finns kvar”, sköt Tedlik in, ”och den chansen verkar inte vara speciellt stor. Isegres försvar är decimerat, och faller Isegre så dröjer det inte länge innan turen kommer till Nedälv. På egen hand har vi inte större chans än vad de har.”

Tedlik tog tillbaka brevet från In och såg på det.

”Vi behöver Un”, sa han. ”Med Skaparen på vår sida kommer vi att vara oövervinnerliga. Kan du hjälpa oss att kontakta henne?”

”Du vet att jag inte har något sätt att göra det”, svarade In. ”Un kommer när hon kommer. Den vägen hon vandrar över Gainea är samma väg som hon har tagit sedan tidernas begynnelse, och det är inte min eller någon annans sak att tala om för henne att hon ska göra det på något annat sätt.”

”Men du har alltid varit med” envisades Tedlik. ”Du kan få henne lyssna. Du är hennes avbild, en del av henne…”

”Nej, jag är inte Skaparens avbild”, avbröt In. ”Jag bär Uns utseende, men det är allt. Gainea är full med människor som inte kan se på mig utan att se Skaparen. Det bygger orimliga förväntningar. Mitt utseende är inget annat än ett löfte som jag inte har någon som helst makt att uppfylla, och det har tagit mig många år att få Nedälv att inte se mig på det viset. Un ger liv, jag är precis som vem som helst.”

”Men du är inte vem som helst”, sa Tedlik. ”Du är furim.”

”Furim, ja”, svarade In. ”Än sen? Det innebär bara att jag har det tveksamma privilegiet att kunna fortsätta leva när andra dör runt omkring mig. Ghulim dör, och ghulim dödar varandra. Så har det alltid varit, och Un är den enda som kan återskapa befolkningen sedan. Folk svälter över hela Gainea och Un är den enda som kan skapa mer mat. Jag har varit med om alla problem som Gainea någonsin har haft, men jag har inte lösningen på dem alla.”

In fäste blicken på Tedlik och höll den där tills han tittade bort. Hennes hjärta bultade av ilska och blodet brände som eld bakom hennes ögon. Det fanns ingen anledning för henne att brusa upp mot Tedlik, men hon kände sig enormt frustrerad när hon blev påmind om vad hon inte kunde göra. In ville verkligen kunna lösa Gaineas problem, men makten låg inte hos henne. Ibland undrade hon om den ens låg hos Un.

In var medveten om att imatan var både grunden till alla problem och lösningen på dem. Un var källan till allt liv, och hon tillbringade all sin tid med att dela med sig av det. Men Gainea var en stor värld och där hon inte var uppstod snabbt brister.

Un skapade ghulim för att befolka världen och mat så att de kunde äta. Men även om träden levde längre än ghulim, så gav de mindre och mindre frukt allt eftersom tiden gick. När tillgången på mat började tryta uppstod alltid konflikter. Områden med fruktträd och bärbuskar som låg mellan byarna blev allt mer eftertraktade till dess att strider var oundvikliga. När situationen slutligen blev kritisk, så blev striderna istället interna. Ibland tog det årtionden innan det blev så allvarligt, och hade man tur så dröjde det så länge att Un hade haft tid att återvända.

In hade sett det ske om och om igen, och hon visste att det bara var en tidsfråga innan det hände Nedälv. Ironiskt nog var trollen på sätt och vis något positivt, eftersom det gav alla ett gemensamt mål för sin frustration. Det var lätt att beskylla trollen för alla problem man hade, även de som i grund och botten inte var deras ansvar. In hade reflekterat över att trollen egentligen ville ha precis samma sak som alla andra, mat för dagen och någonstans att bo. Trots det var det svårt att förneka att troll, jämfört med människor, var bra mycket mer benägna att ta till våld.

Det tog In någon minut att lägga band på sitt humör, och Tedlik väntade på henne i tystnad. När hon slutligen talade igen var hennes röst jämn och saklig, som om hennes utbrott aldrig hänt.

”Om knappt fem veckor är det dags för mig att möta de övriga sex igen”, sa hon. ”Jag kan ta mig förbi Isegre på vägen till Imsjön. Det är en liten omväg, och jag är inte säker på om det är något jag kan göra för dem. Men jag kan lämna besked till de andra om Isegres situation, så att Un i sin tur kan få reda på det så snart någon träffar henne. Jag kan däremot inte garantera att det gör någon skillnad.”

”Det är allt jag kan begära”, sa Tedlik och böjde sitt huvud i respekt, ”och jag vet att Skaparen kommer att göra vad som är bäst för oss alla. Nedälv tackar dig.”

”Nedälv är mitt hem också”, sa In.

”Jag vet”, nickade Tedlik. ”Men det är lätt att glömma. Du är furim och du bär Skaparens ansikte. Jag kan be dig om hjälp, men det är respektlöst av mig att försöka ställa krav.”

In svarade inte, utan vände helt enkelt på klacken och lämnade Tedliks hydda. Solen hade vid det här laget tagit sig högt upp på himlen, och In blinkade i det starka ljuset. Hon gillade inte att diskutera med Tedlik. Han hade en irriterande ovana att ha rätt, men det var förmodligen också en av anledningarna till att hon gillade honom. Dessutom hade han haft rätt även den här gången. Om någon hade möjlighet att få tag på Un så var det hon.

Oavsett av vilket skäl Un hade gett sitt eget utseende till In, så hade det betydelse. Hon var inte omedveten om att hon togs emot annorlunda i byarna än de andra furim, och även Un tycktes värdera henne aningen mer än de andra. In var den som hade hjälpt henne planera Gaineas befolkning, och som hade lärt de övriga sex att försöka se Drömmen. Hon hade varit den som lett deras grupp och deras överläggningar, även om In under de senare decennierna hade låtit det ansvaret gå över mer till Luziel.

Drömmen, ja. En gång i tiden hade Drömmen varit hela Ins liv. Den hade varit ljuset för henne under de mörka nätterna och den hade fyllt henne när hon var hungrig. Drömmen hade gett henne klarhet, och ibland önskade In att hon kunde känna så igen. När hon såg sig om i världen var det långt ifrån det paradis som de alla hade jobbat mot. Till och med under de tider då tillgången på mat var god, så lyckades man hitta andra saker som man bråkade om istället. Männen slogs om de vackraste kvinnorna och kvinnorna om de starkaste männen. In hade själv varit anledningen till ett flertal bråk när hon först anlände till Nedälv, även om hon snabbt hade satt stopp för det.

In hade varit så uppslukad av sina tankar att hon knappt hade märkt att hon hade gått hela vägen hem. Lasje stod utanför och tvättade sitt långa hår i en vattentunna utanför hyddan. In stannade upp och såg på honom under en lång stund. Synen av honom i morgonljuset var definitivt något som tilltalade henne.

In slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Hon kunde känna sitt eget hjärta slå långsammare och långsammare. Gradvis började en värld av ljus och färger ta form framför hennes stängda ögon. Först kunde hon se sin hydda växa fram ur intet i form av tunna, glödande linjer inskjutna i en kall, mörk massa. Efter den följde skogen i svagt grönvitt skimmer, och framför henne stod ett skarpt vitt ljus med Lasjes form.

Långt inne i honom kunde In se den glödande energin som var Lasjes imata. Den lös fortfarande skarpt, men In visste att det bara var en tidsfråga innan den helt skulle tappa sin lyster. Allt eftersom In tittade på Lasje, kunde hon se hur hans imata blev svagare. Det var en knappt märkbar skillnad, men In kunde ändå uppfattad den.

”62 dagar”, tänkte In igen. ”Sedan finns han inte mer. Om jag ger mig av nu, kan jag inte vara säker på att jag får se honom igen.”

Lasje tittade upp och fick syn på In. Hans vita form blev ytterligare lite ljusare och fick en tydligt rosa korona. Han kastade huvudet bakåt och vred vattnet ur håret innan han tog några steg mot henne. In log mot honom och öppnade sina ögon.

Det inre ögat var något som In hade lärt sig tidigt av Un, och som hon sedan själv försökt lära ut till andra. De övriga sex furim hade inga problem med det inre ögat, men få ghulim lyckades lämna sina fysiska sinnesintryck bakom sig så mycket att de kunde ta till sig ännu ett sätt att uppleva världen. Om det var kopplat till deras reserver av imata, eller om det berodde på något annat visste hon inte, men det krävde en nivå av medvetande som tydligen inte var så vanlig bland ghulim.

Det handlade om mer än att se saker på ett nytt sätt. Det inre ögat visade betraktaren världen i form av energiflöden som länkade ihop allt levande. Rörelse, värme och liv lämnade spår som ögat kunde uppfatta, men även lukter och smaker blev tydligt synliga. Det mest utstickande var liv, allt som närdes av imata var som starkt lysande facklor jämfört med omgivningen. Det var en fantastisk syn, även om In hade en tendens att må lite illa av den efter en stund.

Det var också det inre ögat som hade visat dem ett helt oumbärligt verktyg. Den blå dimman, som Un själv hade sett första gången hon öppnade ögat, var mer användbar än något de hade kunnat föreställa sig. Magi. Rå, formbar kraft med ett näst intill oändligt antal användningsområden rann ut ur allt levande, och att nyttja magi visade sig för de flesta vara avsevärt mycket lättare än att öppna det inre ögat.

Gaineas befolkning hade snabbt lärt sig forma magin, och även den stora massan som inte hade talang för att öppna det inre ögat klarade vanligtvis av att skapa både värme och ljus med magi, vilket hade ersatt behovet av att offra träd för det ändamålet. Magiska barriärer var vanliga runt de flesta byar för att skydda invånarna under natten. De som studerade konsten att hantera magin kunde åstadkomma smärre mirakel av precisionsarbete, såsom att förflytta massiva föremål utan att ens röra vid dem.

Det tog In ett par sekunder att återfå balansen när världen av ljus försvann och ersattes av den blekgråa verkligheten. Lasje lade armarna om henne och hindrade henne från att falla. Hans hud var våt och kall mot hennes och hon kunde inte låta bli att dra häftigt efter andan.

”God morgon, min eldsjäl”, sa Lasje med ett leende. ”Vad såg du den här gången?”

”Dig”, svarade In kort. ”Din kärlek. Den korta tid du har kvar.”

”Tid som jag kommer tillbringa med dig”, påpekade Lasje. ”Det är tid värd att använda.”

In lutade sig fram mot honom och kysste honom. Hon hade ingen större lust att lämna honom nu, men tiden var knapp. Om hon skulle någon som helst möjlighet att hinna ta vägen genom Isegre innan hon begav sig till Imsjön, var hon tvungen att ge sig av redan idag. Lasje var inte den första älskaren som hon hade överlevt och skulle inte bli den sista, men det smärtade henne lika mycket varje gång.

”Det blir inte tid som du kan tillbringa med mig”, sa In när de bröt kyssen. ”Du vet att det är dags för mig att ge mig av till Imsjön snart, men jag har blivit ålagd andra plikter.”

Hon berättade för honom vad som hade hänt under morgonen. Om trollen som hade attackerat Nedälv och om brevet från Raushi. När hon väl tystande hade Lasjes leende ansikte blivit en mask av oro. Det dröjde en stund innan han talade, men när han väl gjorde det fanns inte ett spår av besvikelse i hans röst.

”Jag hade hoppats att kunna tillbringa mina sista veckor med dig”, sa han, ”men Nedälv… Gainea måste kunna leva vidare även efter min bortgång. När behöver du ge dig av?”

”Nu”, sa In. ”Isegre är flera veckors vandring härifrån, och Imsjön är ännu längre. Jag ska göra mitt bästa för att vara tillbaka till din dödsdag. Det är fler än jag som bryr sig om dig, och det skulle inte förvåna mig om större delen av byn dyker upp på festen.”

”Förmodligen”, svarade Lasje muntert. ”Mat, god dryck och musik. Vem skulle inte vilja komma? Tiyan stannar kvar här i byn tills efter festen.”

De stod länge utanför hyddan och bara höll om varandra. Ingen av dem ville släppa taget, men båda kunde känna pressen ifrån tiden som sinade bort. Det var In som slutligen drog sig bakåt något och tittade in i Lasjes mörka ögon. Hon behövde inte sitt inre öga för att se kärleken till henne lysa där.

Hon lade en hand ömt mot hans kind, men sa ingenting. Ord var överflödiga. Lasje visste att In kände på samma sätt som han hade gjort sedan den första dagen han såg henne. Han visste också att Ins plikter för världen de levde i var viktigare än allt annat.

”Älska med mig innan jag går”, viskade hon.

Lasje tog hennes hand, och tillsammans gick de tillbaka in i hyddan. De njöt av varandras värme och av varandras kroppar en sista gång innan Ins avfärd. Efteråt gav hon Lasje en sista kyss och reste sig upp. Hon drog sin mantel omkring sig och gick mot dörren. På vägen tog hon sin vandringsstav och gick sedan tillbaka ut i solen.

Hennes steg var tunga när hon passerade genom byn på vägen mot skogen, och saknaden till Lasje växte med avståndet mellan dem. Hon hoppades innerligt att hon skulle hinna tillbaka innan han var borta, men när hon väl hade nått gränsen mot skogen föll en ännu djupare oro över henne. Skulle Nedälv över huvud taget finnas kvar att återvända till?