Kapitel 6

2010-01-03 av Aengeln

En enorm samling vita liljor prydde toppen av kullen, och på avstånd kunde man lätt få för sig att blommorna var snö. En kvarglömd relik av vintern som gjorde sitt yttersta för att försöka dölja gräset inunder. Ljudet som kom därifrån började som ett lågmält gnyende som succesivt ökade i intensitet tills det kulminerade i ett vrål av njutning. Det höll i sig längre än vad som borde ha varit möjligt innan det slutligen tystnade och lämnade efter sig ett svagt eko som också snabbt dog ut.

Un slappnade sakta av och lät andningen återgå till en lugnare rytm. Pärlor av svett prydde hennes ansikte och rann sakta ner för hennes kropp. Hon rullade av mannen hon satt grensle över, och med en suck lade hon sig tillrätta bland de vita blommorna. De rörde sig sakta i vinden och hon tyckte om känslan när de smekte henne.

Un stirrade upp mot himlen. Några ensamma moln rörde sig långsamt där uppe, men i övrigt var den helt klarblå. Hon funderade på hur Gainea skulle sett om man hade tittat ner på den. De stora öknarna, som en gång i tiden hade utgjort hela landmassan, hade under Uns dryga sexhundra år ersatts av gröna skogar fläckade med sjöar och vattendrag. Det hade vuxit fram berg och bildats dalar där marken hade skiftat. Gainea hade blivit en värld av liv, en plats för människor och en gång i tiden även för djur.

Hon ville gärna tro att alla hennes ghulim levde lyckliga och var välmående. Att de kunde lita på att de alltid hade mat för dagen och att ingen behövde vara rädd eller orolig. Hon hoppades innerligt att alla brydde sig om varandra och att man erbjöd varandra hjälp när det behövdes.

Men Un visste att det inte var så. Våld, hunger och rädsla var en konstant påminnelse om hur långt ifrån Drömmen som hennes skapelse hade drivit, och Un upplevde det värre än någon annan. Hon hade själv inget behov av att äta och folket betraktade henne fortfarande med stor vördnad, så det hände henne aldrig personligen. Men det skyddade henne ändå inte från upplevelserna.

Allt levande ner till det minsta lilla grässtrå hade fått en själ, och varje enskild själ var ett fragment av Uns egen. Så fort någon dog återvände den frigjorda själen till platsen där den kom ifrån. Till Un. Deras liv blev hennes och varje liv hon skapade sedan fick också med sig en liten del av alla som kommit före dem. Från början hade hon sett det som en välsignelse, en gåva, men det var länge sedan hon hade tänkt i de banorna.

Om Un slöt ögonen kunde hon höra röster. Röster ur avlägsna minnen som aldrig hade varit hennes egna. Hon kunde känna lidande och hunger. Alla känslor hon själv aldrig behövt uppleva, hade ändå blivit en del av henne. Minnet av alla grymheter som hennes skapelser kunde utsätta varandra för var som öppna sår i hennes själ, och skriken var saltet i dem. Kroppslig njutning var en tillfällig flykt från hennes plågade inre, men varade alldeles för kort tid.

Un rullade över på sidan och såg på mannen bredvid henne. Han hade inget namn, Un hade skapat honom för mindre än en timma sedan för att han skulle tillfredsställa henne. Hon hade format sanden, gett honom liv och slutligen tagit med honom hit upp. Det var en egoistisk handling, men hon försökte intala sig själv att hans liv skulle vara lyckligt. Kort, men utan plågor. Hon drog en hand över hans panna och log mot honom. Han tittade upp och besvarade leendet, om än aningen osäkert. Han öppnade munnen för att säga något, men Un satte ett finger över hans läppar och tystade honom.

”Sch!” viskade hon. ”Jag måste gå nu. Men du är snart hos mig igen, och det är ett löfte!”

Han stirrade förbryllat på henne, men sa ingenting. Uns ord – ord som annars kunnat användas för att avvisa en tillfällig älskare efter akten – lät övertygande i hans öron. Un gav honom en lätt kyss på pannan och reste sig sedan upp. Utan ett ord vände hon ryggen mot honom och började gå därifrån. Hennes steg var så lätta och graciösa att inte ett ljud hördes från gräset där hon satte ner fötterna.

Un hade inte hunnit gå mer än ett hundratal meter innan mannens imata hade brunnit ut. Hon kunde inte se själen – inte ens med sitt inre öga – men hon kunde känna den komma mot henne. Det var ingen fysisk känsla, men själen som trängde in i henne och återförenades med hennes egen, fick henne ändå att kippa efter andan.

Hon stannade till och lät de nya minnena komma till henne. Det tog alltid en stund för Un att separera de nya minnena från sina egna, och när hon tog dem till sig var det som om hon själv upplevde dem.

Det var visserligen sant att hon hade skapat honom för sin egen njutnings skull, men Un var inte förvånad över att han tydligen inte hade insett det. Passionen som de under en kort stund hade delat var bokstavligt talat hela hans liv, och att känna den uppfylla henne igen var sötma för själen. Hon tillät sig själv att njuta, klamrade sig fast vid bilden av dem i gräset, innan minnet sjönk ner i det gråsmutsiga töcken som utgjorde hennes inre.

Un kunde minnas den första tiden med In och hennes övriga furim. Hon hade bara stannat hos dem en kort tid, men det hade räckt för att hon skulle hinna se styrkan i dem. Precis som alla andra hade varje furim ett fragment av Uns själ, och därmed också ett fragment av Drömmen. In hade berättat för dem om den och hade öppnat deras ögon för vad som redan fanns inom dem.

”Tänk er lycka” hade hon sagt. ”Tänk er kärlek och ömhet. Tänk er att allt detta uppfyller hela ert väsen. Och tänk er slutligen hur det förstärks i det oändliga, av vetskapen att varje levande varelse känner precis likadant. Vi är här för att leda livet på Gainea, och att skydda det till varje pris. Liv är Drömmen, och Drömmen är liv.”

Hon hade talat för dem med sådan inlevelse att Un själv hade märkt hur hon stolt hade sträckt på sig tillsammans med de andra. Hon hade sett hur deras ansikten lystes upp av förväntan. De – liksom hon – hade känt spänningen över att få vara med om något så stort. In hade lärt upp dem till att vara ledsagare, budbärare och profeter.

De hade tillbringat dagarna med att lära sig och ta del av varandras tankar och idéer, och de nya furim kom med funderingar som varken Un eller In hade haft. Nätterna hade de tillbringat med att älska med varandra på stranden. De hade inga hämningar som höll dem tillbaka och i brist på ljuskällor fick de lita till känseln för att lära känna varandras kroppar i den kolsvarta natten.

Den första gruppen ghulim som Un hade skapat, hade hon anförtrott åt Luziel. Han var lång och gänglig och rörde sig på ett sätt som gav intrycket av att hans leder fungerade lika bra åt båda hållen. Hans ansikte var smalt, men han hade ett leende som kunde få till och med Un att rodna. Den gråblonda hårmanen föredrog han att binda upp i en hästsvans med hjälp av ett par sammanflätade grässtrån.

Platsen Un hade valt för dem låg ett par veckors vandring söder om stranden, och när Luziel anlände tillsammans med de övriga furim fann han att Un väntade på dem med över 60 ghulim. Han var angelägen att ta sig an dem själv, men In och de andra stannade ett par dagar. Det var fler ansikten än vad någon hade sett och de var minst lika överväldigande för dem.

Un hade förberett boplatsen väl och skogarna runt omkring var fyllda med fruktträd. Eftersom de andra furim hade valt att stanna kvar, så hade Luziel tillbringat en stor del av den första dagen med att samla kvällsmat till dem alla. Han skulle få gott om tid med dem själv senare, och njöt av att se de andras hungriga blickar när han återvände med allehanda frukter och bär. Det hade varit en riktig fest.

Un var så uppslukad av sina tankar att hon knappt lade märkte till själen som kom till henne. Det var först när minnena började absorberas av hennes egen själ som hon blev medveten om dess närvaro. Minnen som tagit år att bygga upp, träffade Un med samma kraft som en slägga.

Hon låg plötsligt på mage i det leriga gräset. Det hon såg när hon öppnade ögonen var suddigt, men hon var medveten om att hon var omgiven av en folkmassa. De skrek åt henne. Rösterna blandades med varandra så det inte gick att urskilja exakt vad någon sa, men innebörden var ändå tydlig. Sorlet som slog emot henne var en vägg av rent hat.

Un pressande sig upp på händer och knän och försökte resa sig upp, men någon sparkade henne hårt i magen. Hon föll ner på rygg och fick kämpa för att kunna andas igen. En hand grep tag i hennes hår och hon släpades brutalt iväg längs marken. Hon kunde känna slag och sparkar mot hennes oskyddade kropp, och hon såg ansikten i folkmassan som flöt förbi. Det var inga främlingar. Det var hennes grannar och vänner, personer som hon såg varje dag. Människor som hon levde med. Och alla hatade henne.

Mängden ansikten tunnades ut och försvann helt och Un såg i ögonvrån hur hon passerade ett par uppresta stenar. Greppet om hennes hår försvann, och Un föll återigen till marken. Hon rullade över på sidan och kröp ihop till en lite boll med knäna mot hakan. Hennes kropp värkte från ett oräkneligt antal blåmärken och förmodligen mer än ett brutet revben. Un blundade och sökte desperat efter en medvetslöshet som inte kom. Kanske, om hon gjorde sig riktigt liten och tyst, så skulle ingen se henne.

Hon ville inte röra sig. Hon ville knappt öppna ögonen, men gjorde det till slut i alla fall. Hon hade släpats in i en cirkel av stenar, kanske 15 meter tvärs över. Folkmassan hade stannat utanför, men var inte det minsta lugnare. Tvärtom var de märkbart rasande över att Un nu låg utom räckhåll, men de höll sig ändå på andra sidan om stenarna.

Det tog Un stund att inse att hon inte var ensam i cirkeln. En man stod en liten bit bort och stirrade ner på henne. Han var klädd i ett slitet höftskynke och hade dolt ansiktet med en svart huva. Hans seniga kropp var prydd med symboler målade i starka färger, och Uns mage knöt sig när hon insåg vad som pågick. Hon befann sig någonstans i de östra regionerna av Gainea, och mannens kroppsmålningar var ämbetssymboler. Hon låg framför en domare i en prövocirkel, en plats där tvister avgjordes. Un var uppenbarligen anklagad för ett brott.

Domaren tittade upp från Un och höjde sin knutna högerhand över huvudet. Skriken från folkmassan dog snabbt ut, och en förväntansfull tystnad lade sig över området. Domaren sänkte handen igen, och såg återigen ner på Un.

”Tetla, du är här igen” sa han. Hans röst var raspig, men inte desto mindre auktoritär. ”Du har blivit varnad förut, men du envisas ändå med att möta mig i cirkeln.”

”Det är inte… Det var inte… Jag har inte gjort något” stammade Un med en röst som inte var hennes egen. Hon visste direkt att det var en lögn.

”Tystnad!” röt domaren. ”Du vet mycket väl att den anklagade inte yttrar sig under tvisten. Normalt hade jag utsett en talare åt dig, men den rätten har du förverkat.”

Un stirrade på domaren med öppen mun. Det kunde inte vara sant. Hur skulle hon kunna försvara sig om hon inte fick säga något? Utan en talare var hon chanslös.

”Du är anklagad”, fortsatte han, ”för att ha begått den yttersta synden: Vägran att leva Drömmen. Du har stulit och lurat till dig mat utöver din tilldelade ranson. Du står även anklagad för att ha manipulerat vittnen till att inte träda fram med hjälp av utpressning, hot, sexuella tjänster och, i minst ett fall, magi. Du har missbrukat den kraft som Skaparen har gett oss, och du har gjort det för att dölja att du inte lever enlig hennes heliga läror. Du är anklagad för att begått dessa brott upprepade gånger och med uppsåt. Har du något försvar?”

Domaren röst hade ökat i intensitet tills det övergått till ett rasande ylande, och Un kunde se hans ögon brinna av raseri genom hålen i huvan. Hon hade en stor klump i halsen. Det brott hon hade begått fanns med bland de som hade räknats upp. Hon hade vid ett tillfälle stulit mat, men det var också allt. Om hon skulle dömas ville hon inte lägga fabricerade anklagelser till domen.

Hon öppnade munnen för att svara. Domaren tog ett snabbt steg fram, och innan Un hann reagera hade hans knytnäve träffat henne med all kraft i ansiktet. Han satte sig ner på ett knä bredvid henne och lutade sig fram.

”Den anklagade yttrar sig inte” väste han i hennes öra och hans röst hade en uppenbart sadistisk underton.

Un kunde känna blodsmak i munnen och hur tårarna började välla upp inom henne. Hon hade inte haft några stora förhoppningar inför prövocirkeln, men domaren hade ändå lyckats göra det värre. Det fanns ingen rättvisa att hämta. Ingen utväg. Inget hopp. Hon kröp återigen ihop till en liten boll på marken och slöt ögonen. Hopplösheten lade sig som en tung sten över bröstet på henne, och hon hörde hur domaren reste sig upp igen.

”Den anklagade har inget försvar” sa han högt. ”Hon har hört vad hon är anklagad för, och hon har inget försvar. Den anklagade har erkänt sig skyldig.”

Ett jublande vrål hördes från folkmassan och fick Un att skaka. Det fanns ett hat i rösterna, men kanske i första hand lättnad. En lättnad över att det inte var någon av dem som stod anklagad i cirkeln. Domaren väntade tålmodigt tills rösterna hade tystnat igen och tog sedan återigen till orda.

”Det finns inte plats i vår by för syndare” sa han. ”Det bär mig emot att tvingas göra det här, men vi kan inte låta det fortgå. Vi kan inte låta denna ohyra förpesta hederliga människors liv.”

Domaren tystnade igen och Un kunde höra mumlet från utsidan av cirkeln.

”Tetla” fortsatte han något tystare, men ändå högt nog för att alla skulle kunna höra honom. ”Ditt vidriga beteende har riskerat att förstöra oss alla, därför är det inte mer än rätt att din straff utdelas av alla. Jag dömer dig till döden.”

Det var ingen chock för henne. Un hade vetat vad som väntade redan när hon hade förvägrats att ha en talare. Hon blundade hårt, men kunde höra hur folkmassan närmade sig. Deras hatfyllda tillrop smärtade henne desto mer av vetskapen om att de kom från personer som hon en gång kallat för vänner.

De första slagen var de värsta. Hon gjorde sitt bästa för att skydda sig, men starka händer grep tag i hennes armar och ben. De pressade ner henne mot marken och höll fast henne medan de andra slog och sparkade. Vrålen från folkmassan blandades med Uns skrik och krasandet av hennes ben som knäcktes. Un visste inte hur länge misshandeln pågick. Smärtan var så intensiv och så påträngande att hon efter en stund inte ens hade kraft kvar för att skrika. Vid något tillfälle förlorade hon synen på det ena ögat men hon betvivlade att hon någonsin skulle ha behovet av att kunna se igen.

”Det räcker!” sa en röst.

Folkmassan backade genast undan från Un. Hon gjorde ett försök att vrida huvudet i riktning mot rösten, men allt hon lyckades åstadkomma var ett svagt darrande. En skugga föll över henne, och hennes enda fungerande öga fästes på domaren som hade satt sig på huk framför henne.

”Fajro!”, sa han bestämt. Un rykte till när lågor slog upp ur hans kupade hand och bländade henne.

Eld växte fram, svävade över domarens öppna handflata och droppade ner ifrån den. Det här var inte kontrollerad svedeld, utan den destruktiva formen av eld som konsumerade istället för att bara värma. Han höll fram det mot Uns ansikte och hon kunde känna hur hettan svedde hennes ögonbryn. Hon gnydde svagt innan han drog tillbaka eldklotet igen och reste sig.

”Ohyra måste brännas” sa han, och det fanns inte ett spår av vare sig hat eller några andra känslor över huvud taget i hans röst. Det var inget annat än en uppgift som måste utföras.

Med de orden lät domaren eldklotet falla ner i ansiktet på Un. Elden tog omedelbart fäste i hennes hår och spred sig sedan snabbt över hennes såriga kropp. Hon öppnade munnen för att skrika, men elden som rann ner i hennes lungor tystade henne innan hon hann få fram ett enda ljud. Un brann. Hon kunde känna hur elden åt upp henne både från insidan och från utsidan. Hon kunde höra någon som skrek.

Det tog Un ett par sekunder att inse att det faktiskt var hon som skrek och att hon faktiskt kunde skrika. Hon satt på knä i solen och grät. Hon var inte Tetla, och hon hade inte blivit bränd levande. Men hon hade känt Tetla utsättas för det. Det var inte alltid när en själ kom till henne, men de mest olyckliga själarna var också de som påverkade henne mest. Fler detaljer från Tetlas liv blev allt mer tydliga för Un, men det var lättare att urskilja dem från hennes egna minnen nu.

Un försökte resa sig upp, men benen ville inte bära henne. Istället lade hon sig ner och lät det svala gräset påminna henne om var hon var. Det var länge sedan hon hade tappat räkningen över de liv hon hade skapat, och hon undrade hur många olyckliga själar det fanns kvar i världen. Det var långt ifrån alla som hade själar så nedsvärtade av otäcka minnen som Tetlas, men just nu kunde hon inte erinra sig någon som faktiskt varit lycklig.

Un ville bara vila. Hur många gånger skulle hon behöva känna någon plågas? Plågas i livet eller plågas till döds. Hon visste inte vilket som var värst, men det spelade egentligen ingen roll. Alla minnen hon kunde frammana var smärta och plågor. Hur länge skulle hon orka?