Kapitel 5

2009-11-15 av Aengeln

En strimma ljus letade sig in genom en springa i väggen på den lilla hyddan. Den föll på Ins ansikte och hon öppnade ögonen. Hon var omedelbart klarvaken men låg ändå kvar på ljungbädden en stund och bara stirrade upp mot taket. Det bestod av en väv gjord av böjliga kvistar som sedan täckts med stora löv i flera lager. Hela konstruktionen hölls uppe av fyra långa störar som surrats ihop mot varandra. De ojämna väggarna var till större delen gjorda av trä som hade tätats med lera, men här och var hade leran lämnat sprickor när den hade torkat. Klimatet var tämligen varmt och något behov av mer isolering än så fanns inte, men In reflekterade ändå över att hon snart skulle behöva göra något åt sin boning.

Hon vände sin blick mot mannen som låg bredvid henne.

”62 dagar”, tänkte hon.

Lasjes långa, mörkbruna hår hade lagt sig över hans ansikte någon gång under natten och rörde sig med varje andetag. Han sov fortfarande djupt, och skulle troligen inte vakna än på flera timmar. Visserligen var han var förmodligen trött efter gårdagens arbete och kvällen som följde, men In kunde ändå inte låta bli att förundras över hur ghulim med sin begränsade livslängd ändå valde att tillbringa så mycket tid med att sova. Att djur hade gjort det var en sak – de visste inte bättre – men alla människor var väl medvetna om hur lite tid de hade.

In reste sig upp och smög tyst fram till öppningen i hyddan. Den hade ingen dörr, bara ett tygstycke vars funktion mer var att hålla ute nattbrisen, snarare än någon potentiell inkräktare. Det fanns boningar i Ins by som hade dörrar, men det var inte många. Alla kände varandra så ingen uppfattade någon annan som ett hot, och hela byn var avskärmad från omgivningen under natten.

In lyfte undan skynket och kastade ännu ett öga tillbaka mot Lasje innan hon gick ut i den friska morgonluften.  Utanför dörren stod en korg i rotting. Den var tom, och hon plockade upp den innan hon gick vidare. Det var fortfarande tidig morgon och In var i vanlig ordning en av de få som hade stigit upp, men hon kunde höra stegen från nattvakten som gick sin sista rond.

I vissa av de större byarna hade man börjat lägga sten på de mest använda gatorna men i Nedälv, där In bodde, nöjde man sig fortfarande med vägar av jord. Ins hydda låg lite avsides, och den smala vägen slingrade sig ner mellan några kraftiga ekar och mynnade ut vid en öppen yta som till största delen bestod av nedtrampat gräs. Den fick agera torg och marknadsplats men även mötesplats för byråd och ett flertal andra offentliga tillställningar.

Just nu låg den dock tom och öde, så när som på ett par små tält. En gång varannan vecka hölls marknad i byn, och gårdagen hade varit marknadsdag. Långväga handlare brukade vanligtvis stanna kvar över natten snarare än att resa för sent. De som iddes ta sig till de mindre byarna hade sällan möjlighet att skaffa sig något annat beskydd än det lilla man fick av att resa i grupp, och gick det att undvika att sova i det vilda så gjorde man det.

In gick sakta ner mot byn och lät den friska morgonluften rensa bort de sista resterna av sömnen. Hon passerade torget och kunde höra tunga snarkningar från ett av tälten. In visst mycket väl ljuden kom ifrån. Tiyan var en rund man från inlandet som ofta besökte Nedälvs marknader. Om någon frågade honom vad han sålde, så hade svaret blivit långt, invecklat och med tydliga demonstrationer. Med all sannolikhet gick personen som ställde frågan därifrån med en ansenlig mängd av Tiyans varor och med avsevärt mycket mindre pengar. Tiyan köpte, sålde och bytte allt han över huvud taget kunde komma över. Från tyger och verktyg till konsthantverk, lampor och allehanda tingestar. Vanligtvis lyckades han också göra en hyfsad vinst. Han hade talang för att se ett värde i saker som andra hade kunnat avfärda som skräp.

In passerade tälten och tog sig ut på vägen som ledde mot utkanten av byn. Väl där stannade hon och såg sig om. Nedälv låg på den västra kusten av Gaineas största kontinent och var beläget där en av de många älvarna rann ut i havet. Vägen mötte älven en bit utanför byn och de två ringlade sig tillsammans vidare genom skogen in mot landet. In kunde höra det porlande vattnet genom lövverket.

Gränsen mot skogen var markerad av två höga stenpelare som hade rests på vardera sidan om vägen. Flera stenblock, knappt hälften så höga, var synliga på båda sidor av pelarna. 333 stenar hade placerats ut med jämna mellanrum så att de bildade en cirkel runt byn.

Den här morgonen var den leriga vägen var full av stora, missformade fotspår, men de slutade allihop utanför gränsen till byn. Marken runt omkring vägen var nedtrampad, och här och var hade hela träd ryckts upp med rötterna. In kände mycket väl igen spåren.

Ungefär 200 år tidigare hade Un beslutat sig för att försöka befolka den nordligaste delen av Gainea. Det var en kall och ogästvänlig plats, och den lilla värmen från solen som tog sig dit förmådde inte smälta det tjocka snötäcket ens under sommaren. Trots det hade Un ansett att den hade potential för liv.

Där hade Un skapat troll, jättelika människoliknande varelser. De hade massiva kroppar med tjock hud, som gav dem bättre förutsättningar för att kunna hålla värmen i det kyliga klimatet. Att få växter att överleva hade däremot visat sig vara ett större problem. Bristen på mat, kombinerat med de isande vintrarna hade gjort att trollen istället hade migrerat söderut.

Där hade de blivit lite av en plåga för människorna som nu befolkade större delen av världen, men de hade inledningsvis hållit sig mest för sig själva. På senare tid hade de dock blivit allt mer aggressiva, och på vissa håll hade de till och med drivit hela byar på flykt i sin jakt på mat. De var stora och starka, och de vande sig snabbt vid att de kunde ta vad de ville ha med våld.

In gick fram till gränsen mot skogen och sträckte ut handen med handflatan framåt. När den närmade sig utrymmet mellan stenpelarna var det som om luften blev tjockare, och In fick anstränga sig märkbart för att kunna fortsätta. Hon spände sig och tvingade handen framåt ytterligare en bit innan luften blev till en fast, osynlig vägg.

”Malsxlosi”, mumlade In, och vred handen medsols samtidigt som en liten gnista av energi for ut genom hennes fingrar.

Barriären över vägen föll och luften mjuknade runt hennes hand tills hon inte längre kunde känna något motstånd. Hon sänkte armen igen och gick vidare ut mot skogen. Hon var inte speciellt orolig för att trollen skulle vara kvar. Vanligtvis höll de sig undan på dagen. Även om solen inte var direkt farlig för dem, så fann de värmen besvärande. De var anpassade för kallare temperaturer och föredrog den betydligt svalare natten.

Strax utanför byn fanns en grupp bärbuskar samlade i en klunga i en liten glänta i skogen. Träden var inte så höga där och solljuset kunde nå dem obehindrat under större delen av dagen. De stora, röda bären växte ut på ett par dagar och In tog för vana att plocka dem tidigt på morgonen. Bären tillhörde Ins absoluta favoriter, och det var en inställning som hon delade med många andra i Nedälv. Den här morgonen fanns dock inga bär att hämta.

De nedtrampade växterna på vägen väckte misstankarna om vad hon skulle få se, och när hon väl kom fram till platsen fick hon sina farhågor bekräftade. Buskarna hade tömts på bär och sedan slitits upp med rötterna. Resterna av dem låg söndertrampade på marken tillsammans med några få, utspridda bär.

In suckade och kände frustrationen välla upp inom henne. Det fanns två andra liknande platser, men de hade plockats dagarna innan, och det var högst osannolikt att det skulle finnas någon större mängd bär på dem även om inte trollen hade hittat dem. De blev tvungna att förlita sig på äppelfarmen. Den låg innanför byns gräns, och trollen hade inte kunnat ta sig igenom barriären. Un kunde visserligen skapa fler fruktträd till dem, men det var lång tid tills hon skulle komma dit nästa gång.

Tillgången på mat var ofta dålig, men det var inte något som var unikt för Nedälv. Det var inte alltid så att någon förstörde bärbuskar och fruktträd medvetet, men olyckor hände. Arbetet med att plocka och bereda mat blev allt jobbigare. Man fick söka längre och längre bort från byn vilket inte bara gjorde samlarna mer utsatta. Det krävde även mer energi, vilket i sin tur krävde ännu mer mat.

In var precis på väg att vända om och gå tillbaka till byn när något fick henne att stanna upp. Det fanns inga ljud i skogen förutom löven som rörde sig i vinden, men hon kände hur håret i nacken började resa sig. Någon iakttog henne. Hon lät blicken svepa över grönskan, och koncentrerade sig på att ta in så många detaljer som möjligt. Löv. Kvistar. Träd. Ingenting som var tillräckligt medvetet för att kunna vända uppmärksamheten mot henne. Men växtligheten runt omkring gläntan var tjock, och det fanns gott om platser att gömma sig på.

Hon började försiktigt röra sig tillbaka i riktning mot byn. Det svaga ljudet av löv som rörde sig – utan ljudet av vind som sin följeslagare – fick henne att släppa korgen hon höll i och kasta sig hastigt åt sidan. En sten, stor som en vattenmelon, passerade luften där hennes huvud precis hade varit och slog med enorm kraft in i ett träd på andra sidan gläntan. In vände sig om på alla fyra och stirrade rakt mot den massiva formen som kom emot henne.

Trollet klev ut ur skogen. Det hade ett kantigt ansikte med djupa fåror som en gång i tiden hade kunnat kallas för rynkor. Två små, svarta ögon tittade ut mot In under ett par tjocka, buskiga ögonbryn. Näsan såg ut att vara tillplattad mot ansiktet och hängde ner över den breda munnen. Huvudet pryddes av ett stripigt, grått hår som var genomdränkt med svett. Trollet gick aningen nedhukat, men var trots det en bra bit över tre meter högt. Dess armar nådde nästan ner till marken och slutade i händer som med lätthet hade kunnat greppa In runt midjan. I den högra handen höll det en stor stridsklubba av järn.

In stirrade på trollet och reste sig sakta upp från marken. Hennes ena knä var skrapat efter fallet och en tunn strimma blod rann ifrån såret.

”Det finns ingen mat här längre” sa hon och brydde sig inte om att dölja sitt förakt. ”Försvinn härifrån! Du är inte välkommen.”

Trollet tittade på henne och In mötte blicken. Som alla andra troll, så var det gammalt. Un skapade inte fler troll längre, även om hon försökte att aldrig särbehandla en art över en annan. Men troll levde länge, och det fanns fortfarande många kvar.

En droppe svett rann ner mellan trollets ögon och blev hängande på den stora näsan. Läpparna drogs tillbaka och blottade en uppsättning slitna tänder. Ett dovt morrande hördes någonstans från trollets inre, och det började gå otåligt fram och tillbaka.

”Það er enginn matur hérna.” upprepade In på nordmål. ”Farðu!”

De flesta troll kunde både förstå och tala innanmål, språket som talades i större delen av Gainea, men de höll ändå ofta fast vid sitt hemspråk. Om det handlade om stolthet eller envishet var svårt att säga, men många troll slog helt enkelt dövörat till om de tilltalades på annat än nordmål.

Trollet öppnade munnen och släppte ut ett ilsket rytande som ekade mellan träden. Det lyfte sin tunga stridsklubba med båda händerna och tog fart. Storleken till trots rörde sig trollet förvånansvärt smidigt och snabbt. Marken skakade av de tunga stegen och med ett vrål svingade det sin klubba ner mot In. Hon duckade framåt och under de kraftiga armarna och lyckades med nöd och näppe undvika slaget.

In fortsatte röra sig framåt, bort från trollet och fokuserade sig på att dra in energi från omgivningen. Hon kände trycket byggas upp i kroppen och vände sig om i tid för att se trollet komma mot henne igen. Det hade återigen höjt klubban och avancerade, långsamt och beräknande. Troll var normalt inte dumma, och den första attacken hade varit tänkt att överrumpla henne. In kunde känna den fräna stanken av trollets svett som rann ner över marken.

Med blicken fixerad på trollet höjde hon armen i en vinkel framför sig med handflatan utåt. Trollet behövde inte ta mer än två snabba kliv för att avverka avståndet mellan dem, men In rörde sig inte ur fläcken när den tunga klubban för andra gången kom farande mot henne.

”Protekti!” väste hon och lät en liten del av energin härda luften framför henne.

Klubban studsade mot den osynliga skölden, vek av uppåt och passerade över Ins huvud i en vid båge. Den oväntade rörelsen fick trollet att tappa balansen. In tog ett hastigt steg åt sidan, lät skölden falla och sträckte ut handen mot trollet.

”Marteli!”

In släppte loss resten av energin i en koncentrerad våg mot trollet. Effekten var densamma som om hon hade använt en enorm slägga. Den lyfte trollet från marken och kastade det handlöst genom luften med ansiktet först mot en stor ek. Den tunga kroppen splittrade trädet och föll sedan till marken med en kraftig duns.

Utan att ta blicken från det medvetslösa trollet plockade In upp korgen hon hade haft med sig. Hon vände på klacken och började springa tillbaka mot byn. Troll var tåliga, och In tvivlade inte på att det skulle återhämta sig snabbt. Hon ville lägga så långt avstånd som möjligt mellan dem om det mot förmodan bestämde sig för att följa efter henne.

Det hade ingen egentlig möjlighet att döda henne – en furim var odödlig – men hon ville inte gärna döda det heller. Även om hon ibland hade tvingats slåss – antingen för att försvara sig själv, eller för att försvara någon annan – så hade hon aldrig behövt gå så långt som att ta ett liv. Troll var visserligen otrevliga och aggressiva, men de var fortfarande liv, och In hade respekt för allt liv. För henne var det något heligt.

In saktade ner när hon närmade sig byns gräns. Dagvakten hade gått på sitt första skift och Eginte, en tanig man som inte hade levt i speciellt många år, kom gående ner längs vägen från byn. Han hade ett kort svärd hängande i bältet och en vattenflaska i handen men förutom det hade han ingen utrustning. När han fick syn på In sträckte han på sig och öppnade munnen för att säga något, men hon avbröt honom.

”Stäng och försegla!” sa hon bestämt. ”Troll!”

Hon passerade den chockade mannen och marscherade vidare in mot byn. Bakom henne kunde hon höra Eginte uttala besvärjelsen som stängde barriären mot skogen. Troll rörde sig sällan ensamma, och om ett troll bestämt sig för att stanna kvar efter den nattliga räden så kunde det mycket väl finnas fler. Om de bestämde sig för att bosätta sig i närheten, så kunde det innebära ett allvarligt hot mot Nedälv.